För hundra år sedan rådde krigshets i Europa. En av de starkaste kritikerna var den feministiska författaren, rösträttskämpen och prostitutionsmotståndaren Frida Stéenhoff. Idag är hennes kritik av militarismens myter aktuellare än någonsin, skriver Maria Mårsell.

Frida Stéenhoff, en av Sveriges mest stridbara feministiska pionjärer, menade att de faktorer som underbygger förtryck och väpnad konflikt ständigt undandrar sig kritik. Som här i inledningen till fredsappellen Fosterlandskänslan (1907):

“Varför strävar man på vissa håll att få patriotismen till en ömtålig punkt som inte får belysas? Ha vi inte sett av historien, att så fort den fria forskningen helt bemäktigat sig ett område, har där blivit ganska lugnt och fredligt? Dessförinnan råder där ett lidelsefullt regemente, uppehållet av okunnighet, omdömeslöshet, hat och fanatism.”¹

Med dessa meningar planterar hon två av sina huvudargument i fredsfrågan. Den första frågeställningen pekar på tendensen att vilja göra patriotismen, och i förlängningen kriget, till något oåtkomligt. De följande meningarna framhåller förnuftet – representerat av vetenskapen och den fria tanken – som såväl motsatsen som motkraften till militariseringens och krigets känslostyrda irrationalitet. Stéenhoff betonar att denna mytologisering av militarismens grundläggande idéer, så som patriotismen, försvårar ifrågasättandet av dem: ”Då fosterlandsidén i sitt mystiska djup uppfattas såsom helig, får den ej störas av det kritiska omdömet. — Man diskuterar icke om fosterlandet, man dör för det.”²

Varför strävar man på vissa håll att få patriotismen till en ömtålig punkt som inte får belysas?

En betydande del av Stéenhoffs författargärning och opinionsbildande arbete handlar om att slå hål på föreställningen om krig som något upphöjt – sublimt – bortom människans kontroll. I Fosterlandskänslan återkommer hon till alla människors möjlighet att ta ner kriget på jorden. Det är ingen enkel sak, men likväl ett ansvar som börjar på individnivå och fordrar kritiskt tänkande: “Människan är verkligen illa ställd när hon söker sanningen […]. Hon får anvisningar åt många olika håll. I vart väderstreck lyser en auktoritet. Därför vet hon icke, vart hon skall gå. Till slut blir hon tvungen att välja dem emellan. Men vid allt väljande fordras omdöme, grundat på undersökning.”³

På så vis återkommer tanken om att människan själv sitter inne med svaret på fredsfrågan i föredraget. Genom att självständigt ifrågasätta, reflektera över och värdera information och argument som understödjer militarism kan var och en sakligt granska och analysera dessa för att nå fram till en välgrundad slutsats.

Hon skrev föredraget i en tid då anti-militaristisk agitation kunde få, och fick, juridiska påföljder så som fängelse, böter och straffarbete.

Det är i ljuset av detta som Stéenhoffs text har något väsentligt att säga oss idag. Hon skrev föredraget i en tid då anti-militaristisk agitation kunde få, och fick, juridiska påföljder så som fängelse, böter och straffarbete. Ett faktum hon adresserar genom att uppmärksamma problemet med en godtycklig språkbehandling. Dels att ord som använts många gånger tidigare ”ett, tu, tre fattas […] i ny betydelse, anses farliga och talaren är fast”. Dels att språkets inneboende mångtydighet utnyttjas för att skapa begreppsförvirring och avväpna militarismens kritiker. Inte minst fredsbegreppet har förvrängts genom historien för att tjäna militaristiska intressen när det i negativ bemärkelse kopplats samman med idealism, landsförräderi och idéer om femininitet – vilket också är påtagligt i vår tid där fredsorganisationer kallats just landsförrädiska och Putinkramande i kölvattnet av Rysslands invasion av Ukraina och efterföljande Natoanslutning eller i det uttalande om att svenskarna är fredsskadade som cirkulerat i försvarsdebatten.

Tendensen att urvattna språkets mening i syfte att polarisera som Stéenhoff sätter fingret på kan fördjupas och aktualiseras med det resonemang filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback för i sin essä The Fascism of Ambiguity. Sá Cavalcante Schubacktar avstamp i den radikala högersväng som alltmer kommit att prägla det samtida politiska och sociala landskapet. Med titeln – tvetydighetens fascism – sätter hon ord på dynamiken av meningsuttömmande genom meningsöverdrift som själva kärnan i vår tids fascism. Tvetydighetens fascism opererar genom att omintetgöra distinktionen mellan frihet och förtryck, kunskap och information, sant och falskt. Så som att vi nu genomlever George Orwells negativa framtidsvision där krig proklameras som fred och okunnighet framställs som styrka.

Tvetydighetens fascism opererar genom att omintetgöra distinktionen mellan frihet och förtryck, kunskap och information, sant och falskt.

Fascismen i sig, understryker Sá Cavalcante Schuback, är aldrig tvetydig; den strävar ytterst efter utplåning, men vägen dit bereds genom att med tvetydighet som vapen nivellera såväl mening som skillnad.⁴ Fascismens bruk av tvetydighet är så förrädiskt, betonar Sá Cavalcante Schuback, eftersom tvetydighet både är en förutsättning för språket som sådant och det främsta hotet mot totalitära regimers strävan efter tydlighet och eliminering av kritik.⁵

Det senare tar Stéenhoff fasta på i sitt föredrag när hon vederlägger entydigheten i fosterlandskänslan genom att vrida dess innebörd i fredlig riktning. Tvetydigheten är nämligen inbegripen i själva ordet mening som här syftar på sinnlighet såväl som mental mening och riktning. Mening är således något rörligt medan betydelse innebär att sträva efter fasta begrepp och innebörder.⁶ I vår tid, skriver Sá Cavalcante Schuback, råder ett överskott av betydelser som uttömmer meningarna, och när mening och betydelse blandas ihop riskerar meningen att både tömmas på mening och förmågan att skapa mening.⁷

Därför är det kritiska tänkande som Stéenhoff framhöll som centralt i sin tid, minst lika avgörande för vår tid liksom, som Sá Cavalcante Schuback skriver, förmågan att skilja tvetydighet från öppenhet: ”möjligheten att ha vilken mening som helst” från ”en rikedom av öppna meningar som odlar ett mångriktat sinne för möjliga meningar.”⁸

För att fånga upp hur till synes motsägelsefulla representationer och tankebanor bidrar till att både fylla och tömma begreppet fred på mening har jag tidigare parafraserat Sá Cavalcante Schubacks begrepp tvetydighetens fascism med mitt eget begrepp: tvetydighetens militarism.

För att fånga upp hur till synes motsägelsefulla representationer och tankebanor bidrar till att både fylla och tömma begreppet fred på mening har jag tidigare parafraserat Sá Cavalcante Schubacks begrepp tvetydighetens fascism med mitt eget begrepp: tvetydighetens militarism.⁹ Min intention med parafraseringen är att belysa militarismens långa, pre-fascistiska, tradition av att medelst tvetydighet dels påtvinga sin entydighet, dels förkasta fredsarbete som orealistiskt. Ett belysande som också Stéenhoff ägnar sig åt när hon i sitt föredrag desarmerar tvetydighetens militarism med kritiskt tänkande genom att resonera kring tre olika förhållningssätt till fosterlandskänslan.

Det första förhållningssättet diskuteras under rubriken ”Den isolerade nationella uppfattningen”, vars mål är att upprätthålla den egna nationens oberoende suveränitet och oinskränkta självbestämmande genom avskiljande gränsdragning mellan denna och andra nationer. Detta mål, menar Stéenhoff, grundar sig i uppfattningen om att fosterlandet är ett resultat av ett visst antal människors besläktade instinkt att i självbevarande syfte sluta sig samman liksom att idén om fosterlandet är en förutsättning för vidmakthållandet av sammanslutningen. Denna patriotism kombineras med en övertygelse om den egna nationens överlägsenhet och särart som i sin tur förs vidare från en generation till en annan och skulle gå förlorad om fosterlandets folk smälte samman med andra folk.

Fascism är en produkt av rasism eftersom den är förankrad i hatet mot den Andres annanhet.

Likaledes inbegriper egenarten fosterlandets särskilda uppdrag att bidra till mänsklighetens framåtskridande.¹⁰ Militarismens tvetydighet visar sig här i att alla fosterländer kan använda sig av samma resonemang, vilket borgar för konflikt när de försöker göra bruk av sin självpåtagna överlägsenhet. Resonemanget hakar också i Sá Cavalcante Schubacks påminnelse om att fascism är en produkt av rasism eftersom den är förankrad i hatet mot den Andres annanhet.¹¹ Detta försök att förena individer i hatet mot den Andre är inte bara grundläggande för fascismen utan även, som Stéenhoff visar oss, militarismen.

Det andra förhållningssättet – ”den fosterlandsfientliga uppfattningen” – är det förstas motsats och betraktar fosterlandet som krigens orsak. Dess anhängare förespråkar internationalism och understryker att dess motpol, nationalism, varken kan förenas med heder eller rättrådighet eftersom dess syfte inte är att värna människan som art utan den egna nationen och de som av en slump råkat födas där.¹²

Idéen om planeten – Tellus – som ett fosterland återkommer hos andra, med Stéenhoff samtida fredstänkare.

Även med denna uppfattning blir således fosterland ett begrepp som stelnar i sin innebörd, ett hinder att krossa snarare än en rådande förutsättning att röra sig vidare från. Utan upphöjandet av ”vi” och avhumanisering av ”dem” är det svårt att motivera till väpnad strid med livet som insats. I diskussionen av detta andra förhållningssättet avfärdar Stéenhoff därför strategin att enkom kasta om förhållandet mellan vi och dem.

Avslutningsvis utvecklar hon istället tanken om ”Den evolutionistiska uppfattningen” där begreppet fosterland ses som ett led i den mänskliga utvecklingen vilket med tiden kommer att vidgas till att omfatta hela jorden: “Ur familjerna kom stammen, ur stammarna folket, ur folken nationen. Av de europeiska nationerna skall bildas det stora europeiska fosterlandet. Av de skilda världsdelarnas enhet i sinom tid det telluriska fosterlandet […]”¹³

Idéen om planeten – Tellus – som ett fosterland återkommer hos andra, med Stéenhoff samtida fredstänkare, och Stéenhoff menar att denna framåtriktade process kommer sig av den mänskliga civilisationens ständiga rörelse mot vidgade begrepp och områden som tillslut kommer att kräva att alla jordens nationer uppgår i en enda för att kunna hantera ”arbetets och det ekonomiska livets internationella reglering.”¹⁴ Stéenhoff såg således det vi idag kallar globalisering framför sig. Som modell för styre av dessa alltmer sammanbundna samhällen pekade hon på de världskongresser som på hennes tid hölls på teman som den fria tanken, kvinnors rösträtt, arbetarskydd, internationell rätt och världsfred. Framför sig såg hon också en världshuvudstad för internationellt arbete med säte i Haag där den permanenta skiljedomstolen, idag internationella domstolen, redan verkade.¹⁵

Stéenhoff förutspådde alltså ett framtida behov av en gränsöverskridande styrning av vår planet. Likaledes betonade hon vikten av att styret fokuserade på fredliga sammanslutningar grundade i hela “mänsklighetens väl utan tanke på ras och nationalitet”.¹⁶ En förutsättning för att möjliggöra ett sådant styre var upplösandet av sammanflätningen av fosterlandet och försvarsfrågan eftersom fosterlandets överordnande av det allmänmänskliga perspektivet dels leder till upprustning som ruinerar folket, dels krig där de styrande fokuserar på att verbalt, juridiskt och fysiskt slå ner röster för avrustning, vapenvägran och fred för att bevaka sina maktintressen.¹⁷ Ett resonemang som återigen minner om vår tid där det 100-åriga statliga stödet till svenska fredsorganisationer strypts samtidigt som de europeiska försvarsbudgetarna når nya rekordnivåer med mindre pengar till andra samhällsbärande institutioner som följd.

Framför sig såg hon också en världshuvudstad för internationellt arbete med säte i Haag där den permanenta skiljedomstolen, idag internationella domstolen, redan verkade.

Kanske har fredsrörelsen återkommande avfärdats som orealistisk och naiv eftersom den, liksom Stéenhoffs texter visar, har så långtgående och gränsöverskridande ambitioner. Under tidigt 1970-tal skrev Per Anders Fogelström, då ordförande i Svenska Freds- och skiljedomsföreningen, att det inom fredsrörelsen, tillskillnad från rörelser som arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen, till en början fanns få konkreta arbetsuppgifter. Fredsrörelsens mål – fred, neutralitet, skiljedomsförfarande – tedde sig fjärran och svåra att ta sig an eftersom det ligger i rörelsens natur att gå utöver det lokala och nationella perspektivet och förutsätta ett internationellt, världsomspännande, perspektiv.¹⁸ Men faktum är att globala, eller rentav planetära, lösningar som tidigare tett sig abstrakta och svåra att förverkliga nu är högst närvarande.

Idag höjs åter röster för olika typer av telluriskt styre. Så sent som i föregående nummer av den här tidskriften argumenterade Torbjörn Tännsjö för att en global despotisk regering kan vara nödvändigt för mänsklighetens överlevnad i klimatkrisens tidevarv. Frågan har mycket riktigt kommit att aktualiseras i takt med att jorden – förutsättningen för vår existens – tycks alltmer hotad. Med filosofen Benjamin Brattons ord kan planetärt styre förstås som sätt att planera, mobilisera och strukturera tillvaron ur ett perspektiv som avser hela planeten.¹⁹

Enligt den definitionen återfinns dess främsta förespråkare i vår tid å ena sidan bland teknikdeterminister i den filosofiska idén och rörelsen longtermism, å andra sidan inom miljö- och klimatrörelsen. I diskrepansen dem emellan – där Stéenhoff befinner sig i dialog med den senare medan de förra skiljer sig radikalt från hennes vision om en planet som visar omsorg för det allmänmänskliga – är det återigen viktigt att hålla ögonen på militarismens och fascismens tendens att tvetydiggöra mening i syfte att omöjliggöra motstånd och främja utplåning.

Inom longtermismen ses människans beroende av planeten jorden som en svaghet som kan övervinnas på teknologisk väg.

Inom longtermismen ses människans beroende av planeten jorden som en svaghet som kan övervinnas på teknologisk väg. Ett led i strävan efter att lämna beroendet av jorden bakom sig är att lämna stora delar av den nu levande mänskligheten åt sitt öde genom att bokstavligen sikta mot stjärnorna.

Longtermister menar att de jämställer nu levande människor med ännu ofödda. Vilket innebär att de försöker beräkna det totala antalet framtida mänskliga liv.

Longtermister menar att de jämställer nu levande människor med ännu ofödda. Vilket innebär att de försöker beräkna det totala antalet framtida mänskliga liv. Summan de kommer fram till är inte sällan avsevärt högre än de människor som nu lever eftersom deras beräkningar ofta inkluderar en framtida kolonisering av rymden och möjligheten till mänsklig hjärnemulering eller ”software minds” – en teknik som baseras på att den mänskliga hjärnan fungerar som en dator och så småningom kommer att kunna kopplas loss från den biologiska kroppen och laddas upp digitalt. Denna spekulativa utgångspunkt medför dels att framtida mänskliga liv värderas högre än nu levande eftersom de framtida liven är i majoritet, dels att de nu levande och de framtida människornas liv vägs mot varandra.²⁰

Snarare än att ägna sig åt främjande av förutsättningar för nuvarande och kommande generationer liv på jorden – så som klimatlösningar, fredsfrämjande, fattigdomsbekämpning och jämlikhets- och jämställdhetsarbete – lägger longtermister fokus på existentiell riskeliminering. Övertygelsen om att tekniken förbättrar människan och säkrar hennes framtida existens visar sig bland annat i uppfattningen om att kontrollerad AI-utveckling kan rädda triljoner framtida liv, vilket gör att en sådan ekonomisk satsning anses mer adekvat än humanitära insatser här och nu, så som katastrofhjälp eller vaccin, till levande människor.²¹ Med andra ord är en grundläggande tanke inom longtermism att vissa liv är mer värda än andra och att vems liv som är mer värt än någon annans alltid går att beräkna. De spekulativa utgångspunkterna och de etiskt problematiska slutledningarna till trots är det kanske främsta problemet med longtermism snarare att rörelsen – som består av ett nätverk av filosofinstitutioner, tankesmedjor och Silicon Valley-företag – är så pass inflytelserik och kapitalstark. Elon Musk, rådgivare till USA:s president Donald Trump och likaledes chef för det nyinrättade ”effektiviseringsdepartementet”, DOGE, återfinns, för att bra nämna ett av många exempel, bland dess anhängare och finansiärer.(Crary, 49–50. Lütticken, 1))

Stéenhoffs tankar från tidigt 1900-tal har bäring som motvikt mot dessa röster som menar att utmaningarna på jorden är möjliga att undfly bara vi gör tillräckligt stora mänskliga offer.

För att motverka att det teknikdeterministiska planetära styre som longtermister framhåller som den enda möjliga vägen ges tolkningsföreträde är det avgörande att påminna om den långa tanketraditionen om planetärt styre som återfinns inom sociala rörelser. För som konstvetaren Sven Lütticken konstaterat i sammanhanget är den verkliga katastrofen den skenbara bristen på alternativ eller som Sá Cavalcante Schuback formulerar det: försöken att göra det möjliga omöjligt.²² Stéenhoffs tankar från tidigt 1900-tal har bäring som motvikt mot dessa röster som menar att utmaningarna på jorden är möjliga att undfly bara vi gör tillräckligt stora mänskliga offer. Särskilt som de använder sig av en lika delar militaristisk och fascistisk retorik som faller tillbaka på tankefiguren om att en ny morgondag alltid förutsätter en våldsam uppgörelse med det rådande. Likaledes för de den europeiska modernitetens oupplösliga förbindelse med krigarens och erövrarens erfarenhet, vad Nelson Maldonado-Torres kallar för det västerländska krigsparadigmet, vidare när människor som lever med konsekvenserna av den europeiska koloniseringen, rasism och andra former av social och geopolitisk utsatthet i den moderna världen anses kunna offras för att främja såväl riskeliminering (för vissa) som kolonisering av rymden.²³

Ett mer jordbundet alternativ står istället delar av den samtida miljö- och klimatrörelsen för. Där betonas människans rättigheter men också ansvar mot andra och för planeten.

Ett mer jordbundet alternativ står istället delar av den samtida miljö- och klimatrörelsen för. Där betonas människans rättigheter men också ansvar mot andra och för planeten. Liksom att vi behöver tänka ut och konstruera en ny form av styrelseskick baserad på kollektiv omsorg och planetära behov för att kunna hantera de utmaningar vi står inför. I denna plan framhålls bland annat samarbete, global solidaritet och globalt medborgarskap vilket leder tankarna tillbaka till budskapet i Stéenhoffs föredrag om en tellurisk gemenskap för hela mänsklighetens väl som går utöver ras och nationalitet.²⁴

Även om Stéenhoff inte kunde förutspå de ekologiska utmaningar vi står inför idag, är hennes utgångspunkt i människans förmåga att använda sig av kritiskt tänkande för att utveckla fredliga och inkluderande samhällen fundamental för planetens framtid ur ett såväl mänskligt som mer är mänskligt perspektiv. Vi får inte riskera att de alternativ som står oss till buds för att främja ett liv i fred och frihet på jorden dribblas bort av longtermismens tvetydighet. Ett återupprättande av bandet mellan samtida sociala rörelser och deras historiska idéer om planetärt styre är avgörande för att stärka möjligheten att möta denna existentiella ödesfråga – på jorden.