Norge skakas av sin största kungliga skandal någonsin. Kronprinsessans son ställs i februari inför rätta. Han åtalas på 38 punkter, varav fyra våldtäkter. Brottsligheten har pågått i åratal. Svaret på hur det kunnat hända stavas systembeskydd, skriver Eva Lundgren som läst Kjersti Kvams bok om Marius Borg Høiby.

Efter att ha tilldelats en permanent plats i rättssalen i rollen som våldsforskare i Marius Borg Høiby-rättegången som startar den 3 februari, är boken Bortom all kontroll – Marius Borg Høiby och skandalen som skakade Norge en del av de nödvändiga förberedelserna. För recensionsändamål gör läsningen mig snabbt nyfiken, utgiven på norska av det relativt nya Bonnier Norsk Forlag och nu översatt till svenska (Bokförlaget Forum). Frågan uppstår: Vad vill svenskarna med denna publikation? För norska, någorlunda uppdaterade läsare innehåller boken föga nytt om kronprinsessan Mette-Marits sons förehavanden.

För journalisten och författaren Kjersti Kvam berättar en trio journalister om hur de “avslöjade” Marius Borg Høiby. De är alla redaktörer på tabloidtidningen Se og Hør och en av dem är chefredaktören själv, Ulf André Andersen. Trion kallas i boken för ”Bröderna Hardy” efter en äldre amerikansk barnboksserie som handlar om två unga, tuffa “hardies” som löste mystiska fall och lekte detektiver. Läsaren får följa de norska Börderna Hardys “efterforskningar” kronologiskt. Vad hände, och hur kunde det hända?

En kökskniv inborrad i vardagsrumsväggen, en trasig ljuskrona på golvet, glasskärvor från en trasig spegel, en sönderslagen telefon. Kvinnan har lagts in på sjukhus. Kronprinsessans son grips och tas med för förhör.

Det börjar med att chefredaktören får ett telefonsamtal, sent en natt. Där hörs en ljudfil med kronprinsessans sons röst: “Jag vill att du ska dö!”

Inspelningen visar sig vara från ett telefonsamtal natten till den 4 augusti 2024 mellan Marius Borg Høiby och hans flickvän, i medierna kallad “Frogner-kvinnan”. Det är ett samtal fyllt av allvarliga hot och anklagelser om otrohet, uttalade av Høiby. Man förstår att något har hänt i kvinnans lägenhet i stadsdelen Frogner i Oslo (motsvarande Östermalm i Stockholm). Bröderna Hardy får tag i bilder som berättar mer: en kökskniv inborrad i vardagsrumsväggen, en trasig ljuskrona på golvet, glasskärvor från en trasig spegel, en sönderslagen telefon. Den unga kvinnan har lagts in på sjukhus. Kronprinsessans son grips och tas med för förhör. En allvarlig våldsincident har inträffat.

Med detta inleder Se og Hør-journalisterna sina ”efterforskningar”. Frogner-incidenten gjorde det – äntligen – legitimt att skriva om kronprinsessans son, och tiden var inne för att plocka fram och publicera en del av det som pressen redan känt till länge, resonerar de. Marius livsstil var välkänd, med ett beteende långt bortom vanlig anständighet, en slags normaliserad ansvarslöshet, nära umgänge med grova kriminella och omfattande drogmissbruk. Boken Hvite striper, Sorte får kan rekommenderas för den som vill läsa mer.¹

Marius livsstil var välkänd, med ett beteende långt bortom vanlig anständighet, en slags normaliserad ansvarslöshet, nära umgänge med grova kriminella och omfattande drogmissbruk.

Inget av detta hade tidigare publicerats. Marius hade varit skyddad, inte minst efter att Hennes Kungliga Höghet Kronprinsessan skickade ett öppet, tre sidor långt brev till pressen när Marius fyllde 20 år 2017. Där framförde Mette-Marit en tydlig begäran om att låta sonen undkomma mediernas rampljus. Hon skrev: “Imorgon reser han ut i världen. En mycket fin ung man, med öppen blick. Som mor kunde jag inte vara stoltare.” Intet ont anande om att försöken att skaffa sig en utbildning och ett yrke utomlands – och sedan tillbaka i Norge – skulle misslyckas, trots omfattande hjälp och stöd från diverse privilegierade överklassmänniskor.

Några månader efter kronprinsessans öppna brev grips Marius av polis på musikfestivalen Palmesus i Kristiansand, staden där Mette-Marit växte upp, för innehav och bruk av kokain. Tack vare tydliga instruktioner från kronprinsessan och polisens lydiga beskydd av Marius lade pressen locket på händelsen. Och på allting annat som hände under de följande åren.

Men pluggen drogs ur med våldet mot Frogner-kvinnan 2024, och locket lyftes. Fler kvinnor valde att “träda fram”. Flickvänner som hade varit i förhållanden med Marius i ett till fem år – såväl som i mer tillfälliga förhållanden – berättade att de utsatts för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Det var kändiskvinnor, influencers, en välkänd modell. Marius hade själv filmat händelser; kronprinsessans son “dokumenterade” mycket och publicerade dessutom en del på sina plattformar. Flera hundratusen foton och filer hittades av polisen.

Många års händelser beskrivs i Bortom all kontroll. En systematisk våldsutövare träder fram inför min forskarblick. Det grova sexuella våldet blinkar starkast. Uppgifter om sexuella övergrepp, våldtäkter – som filmats – relaterade till sömn eller berusning hos kvinnor ur stånd att ge samtycke, återges. Även övergrepp i nära relationer och en incident då Marius är på privatresa norr i Lofoten med sin styvfar kronprinsen. När styvfadern sagt god natt, begav sig Marius ut. Exakt vad som hände är inte känt, utöver att han våldtog en ung kvinna.

Också fysisk misshandel, hot och våld mot offentliganställda, skadegörelse, omfattande användning av diplomatpass på privata resor, trafikförseelser som rattfylleri, olovlig körning och fortkörning, framkommer. Totalt väcktes 32 åtal, varav fyra våldtäkter. Åtalen återges slarvigt i slutet av boken, vilket Kvam också kritiserats för. I skrivande stund har antalet åtal stigit till 38.

Händelserna införlivas i ett större, gränslöst och respektlöst beteende, exemplifierat av vilt festande med kriminella kamrater på Skaugum, kronprinsparets residens. Segwayåkning inne i residenset, vild bilkörning utomhus och skrämsel av säkerhetsvakterna. Marius skryter om detta i sms, bestick och bensinkort sägs ha stulits från Skaugum och det kungliga Palatset anges som adress när han försöker sälja saker på Finn.no (motsvarande Hitta.se).

Att ta sig an något så komplext som att förklara “hur det kunde hända”, som Kvam gör med hjälp av en psykologs röst, resulterar i en förenklad presentation av gener, ADHD, familjehistoria av våld och droger och att tillhöra kungafamiljen utan att vara Höghet. Ja, stackars, stackars Marius…

Det är ett beteende som visar en högst arrogant relation till auktoriteter av alla de slag, och till personer av, i den unge mannens mening, mindre betydelse. Det går inte att blunda för. Lagar, normer och regler, krav på allmän anständighet gäller inte honom. Han verkar stå över sådant och visar tydligt en attityd som säger: “Vet du inte vem jag är?!”.

Allt som journalisterna på Se og Hør gräver fram får dem att fråga sig: Varför stoppades han inte tidigare? Agerade vi – pressen – också för sent? Ett svar är att kronprinsessans son har varit – och känt sig – skyddad. Skyddad av sin egen familj – kungafamiljen – av polisen, av säkerhetsvakter. Och av pressen. Han har kunnat agera precis som han ville utan rädsla för konsekvenser. Ingen annan skulle ha undgått att bli avslöjad och utredd för sina brott och nära kopplingar till grovt kriminella i miljöer långt bortom de norska och nordiska gränserna, menar journalisttrion. Marius stora innehav, köp och eventuella försäljning av kokain är för övrigt inte en del i den kommande rättegången. En ny förundersökning om eventuell inblandning i narkotikasmuggling har dock just inletts och fler åtal har väckts.

Kronprinsparets hantering av situationen har kritiserats. Mette-Marit har inte bara aktivt bidragit till att tysta pressen, hon har också varit aktiv i relation till polismakten för att skydda sin son. Dessutom utnyttjade hon det faktum att hon underrättades (av polisen) innan Marius greps i samband med våldet på Frogner; Mette-Marit kontaktade honom då, och hon städade upp (och undanröjde bevis?) i lägenheten han hade på kronprinsparets egendom Skaugum.

Flickvännerna som kontaktade kronprinsparet om Marius våldsutövade, vilka också uttryckte oro över hans missbruksproblem, kände sig inte hörda – utan snarare avvisade. Sannolikt en inställning som förvånande dem, eftersom kronprinsessan tidigare har engagerat sig i frågan om mäns våld mot kvinnor. De unga kvinnorna upplever också, enligt Kvam, att rättssystemet skyddar Marius och inte dem. Medan han får hjälp av systemet, via sin mors position och det faktum att hon känner hans försvarsadvokat i den kommande rättegången, tas deras röster inte på samma allvar.

Flickvännerna som kontaktade kronprinsparet om Marius våldsutövade kände sig avvisade. En inställning som förvånande dem, eftersom kronprinsessan har engagerat sig i frågan om mäns våld mot kvinnor.

Omfattande systembeskydd som svar på frågan “varför stoppades han inte tidigare?” exemplifieras tydligast av kronprinsparets skyddande och underlåtenheter – särskilt kronprinsessans agerande, helt i strid med både rutiner och lagstiftning. Samt av det faktum att polisens många spaningsuppdrag på Skaugum inte fick några negativa konsekvenser alls för Marius, utan snarare bidrog till att fortsätta skydda honom. 

Med andra ord svarar Bröderna Hardy att ja, Marius borde ha stoppats tidigare. Pressen har också varit allt för sen på bollen. I det som har blivit Norges största kungliga skandal någonsin menar de att en tydlig särbehandling illustreras. Det finns ett komplext problem kring monarkin och dess representanter som ska skydda nationella institutioner samtidigt som nationens symbolbärare själva skyddar systematiska kränkningar mot samma institutioner. Skillnaden mellan offentlig roll och privat roll suddas de facto ut – vilket exemplifieras av resan till Lofoten och Haakon som far, som kronprins, som symbolbärare. Problematiken påpekas i Kvams bok, men utforskas inte.

Istället är det annat som utforskas. Sett i ljuset av bokens uttalade ärende får läsaren veta oproportionerligt mycket om Bröderna Hardy själva, som Se og Hørs chefredaktörs njurproblem till exempel. Ett före, ett under och ett efter njurtransplantationen anses viktigt att förmedla till allmänheten. Det införlivas i en heroisk berättelse där Kjersti Kvam låter journalisttrion skryta ohämmat om sitt “avslöjande”, där de tre gör “ständigt nya, överraskande upptäckter”. Läsaren får veta vad de tänker hela tiden, oavsett hur trivialt och klichéartat det än må vara. Kvam är uppenbarligen fascinerad av replikerna de drämmer av, fram och tillbaka, på värsta macho-vis. De medel som trion tar till och legitimerar skulle också kunnat få tåla en mera kritisk blick. Istället väljer Kvam en välkänd trop: kvinnlig beundran för manliga machomän.

Han har kunnat agera precis som han ville utan rädsla för konsekvenser. Ingen annan skulle ha undgått att bli avslöjad och utredd för sina brott och nära kopplingar till grovt kriminella i miljöer långt bortom de norska och nordiska gränserna, menar journalisttrion.

Att ta sig an något så komplext som att förklara “hur det kunde hända”, som Kvam gör med hjälp av en psykologs röst, resulterar i en förenklad presentation av gener, ADHD, familjehistoria av våld och droger och att tillhöra kungafamiljen utan att vara Höghet.. Ja, stackars, stackars Marius…

I ett separat förord skriver författaren dessutom att: “Det mest kraftfulla har varit att höra offrens berättelser.” Men dessa upptar bara 6,5 av bokens 205 sidor och är satta ur sitt sammanhang, utan något vidare försök att väcka dem till liv. Oron för de unga, utsatta kvinnorna är inte heller direkt besvärande närvarande i resten av texten.

Som Sveabo i 30 år stötte jag på en inrotad föreställning om “norrbaggar”. Vi är oförtjänt rika (olja), vi är naiva och lättlurade, och dessutom lite dumma. Med sitt tabloida, interna sätt att närma sig händelserna, anpassat till det superkommersiella Se og Hør och Bröderna Hardys självbeundrande prestationer, triviala funderingar kring komplexa frågor – och motsvarande utrymme för deras allvarliga bekymmer – befarar jag att Bortom all kontroll kan befästa en sådan föreställning. Den är dock lätt att leva med.

Boken bör berömmas för dess seriösa och värdefulla bidrag: att med eftertryck påpeka det institutionella skyddet av kronprinsessans son, vilket återspeglas i särbehandlingen i system, institutioner, av dess representanter och symbolbärare. Medan vi väntar på en sju veckor lång rättegång är detta verkligt värt att reflektera över.