HTS‑regimen ville alltid attackera kurder, men väntade på rätt läge. Nu, när den har fått stöd från USA och väst, ett icke‑angreppsavtal med Israel och Iran och Hizbollah dragit sig tillbaka, passar den på. Seyidxan Anter analyserar.

Sedan början av januari har HTS-regimen i Syrien, ledd av Ahmed al‑Sharaa, genomfört en massiv offensiv mot det kurdiska självstyret i Rojava under PYD:s ledning. Striderna har pågått i Aleppo, Raqqa, Deir ez‑Zor och delar av Hasakah. Tiotusentals människor har tvingats fly från stridszoner i Aleppo, Raqqa och Deir ez‑Zor. Många är fast i skolor och offentliga byggnader mitt i vinterkylan. I samband med offensiven har ISIS‑fångar i fängelserna i Raqqa och Hasakah släppts fria eller rymt, vilket ökar säkerhetsrisken området. Syriens armé har tagit kontroll över flera viktiga anläggningar, bland annat al‑Omar‑ och al‑Tanak‑oljefälten, samt Tabqa‑dammen. Syriska armén, med hjälp av före detta IS-terrorister och med turkiskt militära stöd, genomför drönar- och artilleriangrepp mot kurderna.

Tiotusentals människor har tvingats fly från stridszoner i Aleppo, Raqqa och Deir ez‑Zor. Många är fast i skolor och offentliga byggnader mitt i vinterkylan.

Osäkerheten i norra delen och kurdernas utsatthet har djupa historiska rötter. Rojava och det kurdiska folket delar en lång och sammanflätad historia. Denna historia präglas av en kurdisk nation som under lång tid levt under förtryck, exploatering och berövats grundläggande mänskliga rättigheter. Mycket av det bottnar i de geopolitiska beslut som följde på Sykes–Picot‑avtalet 1916, där de europeiska koloniala stormakterna drog upp nya gränser i Mellanöstern utan hänsyn till kurdernas rättigheter. Kolonialmakternas beslut om en administrativ indelning kom att forma kurdernas ställning i Syrien långt in i modern tid och ligger till grund för utsattheten som regionen fortsatt upplever.

Rojava är dock hem för fler än bara kurder. I området lever även assyrier/kaldéer, armenier och andra grupper som flydde undan det osmanska rikets folkmord på kristna år 1915 under första världskriget. Ett år senare, när stormakterna Storbritannien och Frankrike höll på att sätta sista spiken i kistan för det osmanska riket, kom Arabien att skiljas från osmanerna. Samtidigt delades Kurdistan upp i fyra delar genom Sykes–Picot-avtalet vilket lade grunden för dagens statsgränser i regionen. Efter denna period kom Frankrike, som mandatmakt, att lämna kurderna inom ramen för det som senare blev den Syriska Arabiska Republiken.

När Baathpartiet, genom en militärkupp i den så kallad 8 mars-revolutionen, tog över i Syrien år 1963 fortsatte den syriska statens tidigare politik gentemot kurderna, där deras identitet och rättigheter systematiskt förnekades. Genom dekret införde Baathpartiet ett undantagstillstånd i de kurdiska städerna i al-Jazira-regionen, dagens Rojava, Västra Kurdistan. Undantagstillståndet innebar kraftiga begränsningar i rörelsefrihet, äganderätt, politiska rättigheter och kulturellt uttryck. Formellt kunde kurder vara medborgare i den syriska staten, men de saknade nationella och kulturella rättigheter och utsattes för diskriminering.

Formellt kunde kurder vara medborgare i den syriska staten, men de saknade nationella och kulturella rättigheter och utsattes för diskriminering.

I dag uppskattas den kurdiska befolkningen till ungefär 25–30 miljoner i Norra Kurdistan (Turkiet), 12–15 miljoner i Östra Kurdistan (Iran), 8–10 miljoner i Södra Kurdistan (Irak) och 3–5 miljoner i Västra Kurdistan (Syrien). Dessa siffror är dock behäftade med osäkerhet, då officiella källor i Iran, Turkiet och Syrien inte erkänner förekomsten av kurder inom sina gränser. Irak utgör här ett undantag, då kurdernas existens och deras autonoma region är officiellt erkända.

Det nya århundradet såg uppkomsten av den arabiska våren, där människor i stora delar av Nordafrika och Mellanöstern reste sig med krav på demokrati och mänskliga rättigheter. Rörelsen tog sin början i Tunisien 2011 och spred sig snabbt till flera länder runt Medelhavet, däribland Libyen, Algeriet och Egypten. Så småningom nådde den även Syrien och Irak, regioner där panarabismen länge haft starkt fäste. I skuggan av den arabiska vårens omvälvningar förändrades den politiska maktbalansen i Syrien.

Å ena sidan stod resterna av den syriska Baath-regimen, som lyckades upprätthålla sin makt framför allt genom omfattande militärt och politiskt stöd från Iran och Ryssland. Å andra sidan framträdde den Demokratiska Autonoma Administrationen (DAANES), bestående av olika etniska och religiösa grupper i norra Syrien, Rojava. Det de facto självstyrda området etablerades 2012 efter att Assad-regimen tappat kontrollen över norra Syrien. Det omfattar delar av provinserna Hasakah, Raqqa, Aleppo och Deir ez‑Zor, med en befolkning på runt 4,6 miljoner. Det kurdiska partiet Democratic Union Party (PYD) är den dominerande politiska aktören i Rojava. Partiet grundades 2003 och inspireras av idéerna om demokratisk konfederalism, jämställdhet och lokal självorganisering. Rojavas politiska system beskrivs som en form av demokratisk, decentraliserad och gräsrotsbaserad förvaltning.

Samtidigt växte extremistiska rörelser fram ur det kaos som kriget skapade. Ur detta komplexa landskap uppstod Hayat Tahrir al-Sham (HTS), en sammanslutning av olika jihadistiska fraktioner med rötter i tidigare konflikter i regionen och som i ett senare skede kom i konflikt med IS.

Samtidigt växte extremistiska rörelser fram ur det kaos som kriget skapade, däribland Islamiska staten (IS). Ur detta komplexa landskap uppstod Hayat Tahrir al-Sham (HTS), en sammanslutning av olika jihadistiska fraktioner med rötter i tidigare konflikter i regionen och som i ett senare skede kom i konflikt med IS. HTS styrde Idlib under 10 år och var mer organiserad och disciplinerad än andra jihadistorganisationer som Turkiet gav sitt stöd till.

Ledaren för HTS och nu högste ledare i Syrien Abu Muhammad al-Julani, som gick som ledare för al‑Nusrafronten/HTS under namnet Ahmed Hussein al-Sharaa, blev snabbt benådad för gamla synder av USA, Israel och Turkiet. Hans bakgrund och roll i regionens väpnade konflikter har varit föremål för omfattande internationell uppmärksamhet och kritik. Det är väl belagt i FN‑rapporter och internationella utredningar att den första stora IS-attacken som fördömdes globalt var folkmordet på den êzidîska befolkningen i Şengal (Sinjar) i Irak 2014. FN erkände händelsen som folkmord 2016. Under attacken utsattes befolkningen för massmord, tvångsfördrivningar och omfattande övergrepp. Under devisen ”krigsbyte och ett gott kap” rövade Ahmed Hussein al-Sharaa och hans styrkor bort kurdiska kvinnor för att sälja dem som slavar på olika arabiska marknader.

Under devisen ”krigsbyte och ett gott kap” rövade Ahmed Hussein al-Sharaa och hans styrkor bort kurdiska kvinnor för att sälja dem som slavar på olika arabiska marknader. Nu heter han al-Julani och har snabbt benådats för gamla synder av USA, Israel och Turkiet.

Belägringen av den kurdiska staden Kobanê blev ett av de mest uppmärksammade kapitlen i den Islamiska statens illgärningar. Det internationella samfundet kunde följa det intensiva motståndet från de kurdiska försvarsstyrkorna, särskilt YPJ:s kvinnliga enheter, som med stöd av koalitionsstyrkor lyckades bryta belägringen. Nederlaget för IS i Kobanê i januari 2015 blev deras början till slutet som kom med det slutliga sammanbrottet i Baghouz flera år senare.

Israels krig i Gaza förändrade i grunden förutsättningarna i Syrien. Som en följd av den regionala upptrappningen genomförde Israel omfattande bombningar som slog ut stora delar av Assads militära infrastruktur. De israeliska attackerna försvagade samtidigt både Iran och Hizbollah, och Hizbollah tvingades dra tillbaka tiotusentals stridande från Syrien till Libanon. I den efterföljande uppgörelsen i Libanon ingick dessutom ett krav på att både Iran och Hizbollah skulle lämna Syrien helt. USA, västländerna och flera arabstater pressade parallellt på för att den iranska närvaron i Syrien skulle upphöra, medan Israel krävde ett stopp för vapenleveranserna från Iran till Hizbollah som passerade genom syriskt territorium.

Som en följd av den regionala upptrappningen genomförde Israel omfattande bombningar som slog ut stora delar av Assads militära infrastruktur. De israeliska attackerna försvagade samtidigt både Iran och Hizbollah, och Hizbollah tvingades dra tillbaka tiotusentals stridande från Syrien till Libanon.

Denna utveckling försvagade Assadregimen och både HTS och andra väpnade miliser, med stöd utifrån, stärkte sin position i nordvästra Syrien. Sedan gick allting överraskande snabbt. HTS i en märkbart obehindrad ”segermarsch” från Minchib till Damaskus intog Damaskus i december 2024 och Bashir el Assad flydde till Moskva. HTS och dess ledare Ahmed Hussein al‑Sharaa firade segern i den välkända Umajjadmoskén i Damaskus.

När HTS och Ahmed al‑Sharaa tog kontroll över Syrien efter Assads fall förändrades också Västs hållning. USA och EU med Gulfstaterna Saudi Arabien, Förenade Arabemiraten och Qatar öppnade upp för ett samarbete med HTS-regimen. Detta bidrog till att HTS kunde säkerställa sin ställning i Syrien. Och när makten var säkrad påbörjade HTS-styrkor, med hjälp av legosoldater från områden bortom Kaukasus och bortre Asien, attacker mot druser i södra Syrien och mot alawiter i kustregionen vid Medelhavet. Under tiden sökte al-Julani fredstid med kurderna. Den 10 mars 2025 undertecknade de nya makthavarna i Syrien och de kurdiska ledarna ett avtal som påtalade kurdernas framtida deltagande i landet. Avtalet har dock aldrig implementerats och förblev liggande på obestämd tid. Däremot ett avtal i januari 2026 med Israel som slöts i Paris, med USA, Frankrike och Turkiets medling och goda minne, stärkte Muhammad Hussein al Julianes grepp över landet.

Och när makten var säkrad påbörjade HTS-styrkor, med hjälp av legosoldater, attacker mot druser i södra Syrien och mot alawiter i kustregionen vid Medelhavet.

Den nya maktbalansen gav HTS nu ett utökat handlingsutrymme för en offensiv mot kurderna. När flera arabiska klaner i Deir ez-Zor och Raqqa bröt med den autonoma administrationen i norr DAANES och anslöt sig till den syriska staten, stärktes också HTS:s position i regionen. Samtidigt intensifierades attackerna mot kurdiska områden med stöd från Turkiet. Den turkiska utrikesministern Hakan Fidan uppmanade att intensifiera attackerna mot kurdiska städer.

HTS-regimen bröt med alla överenskommelser med den kurdiskledda armén SDF. SDF, Syrian Democratic Forces, bildades 2015 under det syriska inbördeskriget och har varit USA:s huvudsakliga militära partner i kampen mot IS i Syrien. Även tidigare överenskommelser med kurdiska organisationer i Aleppo upphörde vilket ledde till våldsamma sammanstötningar.

Sedan den 6 januari har Aleppo blivit skådeplatsen för ett brutalt angrepp i de övervägande kurdiska distrikten Sheikh Maqsoud och Ashrafiyah. Turkietstödda jihadistmiliser och styrkor från HTS-regimen har attackerat civil infrastruktur. Kidnappningar, tortyr och avrättningar har dokumenterats, särskilt i området kring Xalid Fecir-sjukhuset. Sjukhuset bombades dessutom, vilket förvandlade en redan prekär vårdsituation till en akut humanitär kris. Bostadshus, skolor, moskéer och offentliga anläggningar har också beskjutits. Tusentals människor har drivits på flykt, och det uppskattade dödstalet stiger med dussintals varje dag. Stadsdelsrådet i Sheikh Maqsoud skriver i ett uttalande: ”Syftet med dessa attacker är att massakrera vår befolkning. Vårt folk och våra interna säkerhetsstyrkor bjuder hårt motstånd mot dessa angrepp.”¹

I dag fortsätter striderna i delar av Rojava. Kobanê, som tidigare blivit en symbol för motståndet mot IS, är åter under press. Staden är omringad med avskuren infrastruktur, utan el och vatten. Civilbefolkningen drabbas hårt, och rapporter beskriver brist på el, vatten och värme samt förluster av liv bland civila, inklusive barn. HTS saknar etablerade administrativa strukturer och har begränsat stöd i de områden de försöker kontrollera. Deras metoder beskrivs ofta som försök att genom tvång stärka sin ställning och påverka befolkningens politiska och sociala handlingsutrymme, bland annat genom att tvinga människor att underordna sig den syriska staten.

Turkietstödda jihadistmiliser och styrkor från HTS-regimen har attackerat civil infrastruktur. Kidnappningar, tortyr och avrättningar har dokumenterats, särskilt i området kring Xalid Fecir-sjukhuset. Tusentals människor har drivits på flykt, och det uppskattade dödstalet stiger med dussintals varje dag.

Alliansen mellan USA, Israel och EU och Ahmed Hussein al‑Sharaa handlar inte enbart om Syrien, utan också om ett bredare samarbete i regionen. Väst vill använda HTS-legosoldater i andra konflikter, som i en offensiv mot det Iranstödda Hashd al‑Shaabi i Irak. Det har cirkulerat rykten om att kurder också haft sådana kopplingar till USA. Men när kurderna avböjde att delta som legosoldater i sådana operationer uppstod tydliga spänningar. Detta kom till ytan bland annat med det uppmärksammade uttalandet från USA:s särskilda sändebud för Syrien och ambassadör i Turkiet, Tom Barrack, som ska ha uttryckt: ”You are done!”

Frågan väcks därför om historien riskerar att upprepa sig, i så fall som en fars. Bland många kurder – särskilt unga och kvinnor – uttrycks både vilja till motstånd och en stark övertygelse om frihetens värde. Utrop som ”Dil dixwaze here cengê” (Hjärtat vill strida) och ”Berxwedan jiyan e!” (Motstånd är livet) återkommer i demonstrationer och samlingar. Dessa röster vittnar om en vilja att stå emot yttre påtryckningar och politisk manipulation. Det är viktigt att dessa människor inte lämnas utan stöd eller förvandlas till brickor i stormakters maktspel.

För kurderna och för religiösa minoriteter som kristna, ezidier och andra är framtiden osäker, och många människor fruktar för sina liv i Syrien.

Många menar att regionens framtid måste formas av dess egna invånare och inte av ekonomiska eller geopolitiska intressen som riskerar att utplåna lokala strävanden efter självbestämmande och säkerhet. För kurderna och för religiösa minoriteter som kristna, ezidier och andra är framtiden osäker, och många människor fruktar för sina liv i Syrien. Kurderna ställs just nu inför ett val: att fortsätta strida eller att ge upp och underkasta sig den rådande makten. Rojavakurderna verkar med all sannolikhet komma att tvingas underkasta sig den nya maktordningen, liksom deras förfäder på 1920‑talet i Turkiet, men följderna av detta är ännu svåra att förutse.