Hur kunde Sverige bli så ojämlikt?

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Ojämlikheten i Sverige växer snabbast i hela OECD. I sin nya bok “Jämlikhet är lösningen” vill Per Sundgren och Mats Wingborg förstå varför. Stig Henriksson har läst den.

Denna bok ger på imponerande få (171) sidor en genomgång av begreppet jämlikhet, argumenten för och emot, en historisk genomgång från Platon till de politiska partiprogrammen, kopplingen till klimatfrågan samt tio tämligen konkreta politiska förslag för hur trenden i Sverige mot ökad ojämlikhet ska vändas.1 Välgörande är också författarnas resonerande inställning till att det finns faktorer som komplicerar och modererar många ståndpunkter. Även om jag studsar till en smula för att det uttalade målet är just ökad jämlikhet, inte jämlikhet. Eller som Eduard Bernstein formulerade det ”rörelsen är allt, målet intet.” Men kanske hade denne revisionist faktiskt rätt?

Boken tar upp Socialdemokraternas kongressparoll 1970 om ”ökad jämlikhet” som kanske fått oförtjänt mycket kritik som i princip innehållslös. Medan ”jämlikhet” är ett absolut begrepp kan ”ökad jämlikhet” förstås vara uppfyllt iom det minsta myrsteg. Rent språkligt är det förstås intressant att insättandet av förstärkningsordet ”ökad” i realiteten ger motsatt effekt.

För alla oss som redan tvekande vägde Wilkinson och Picketts 360 sidor ”Jämlikhetsanden” och ryggade definitivt för Pikettys 672 sidor ”Kapitalet i tjugoförsta århundradet” är det en stor välgärning att få denna bok i handen. Ämnet är brännande aktuellt, särskilt i Sverige. Det land som antagligen var historiens mest jämlika land 1980 och sedan dess haft en närmast skenande galopp åt andra hållet.

En fundering lite vid sidan om är att den förundran många uttrycker över hur Sverige kunde bli så ojämlikt trots det goda utgångsläget kanske är malplacerad. Sverige har kunnat rasa i jämlikhetstabellen inte trots vårt utgångsläge utan kanske mer på grund av det. Ett fall från en högre höjd ger helt enkelt fallet en högre hastighet tack vare accelerationen. Alla västliga länder gick mot en ökad grad av jämlikhet under efterkrigstiden, men Sveriges gynnsamma läge i ett sönderslaget Europa gav kanske helt enkelt större möjligheter.

Sverige har kunnat rasa i jämlikhetstabellen inte trots vårt utgångsläge utan kanske mer på grund av det.

Det som hände runt 1980 och framåt är dels att ”jorden blivit platt”; dvs vi hade vant oss i väst att spela boll på en plan som lutade tämligen starkt ner mot motståndsmålet. Men vi har nu fått vänja oss alltmer vid att planen inte gör det, varvid motståndarna ser ut att växa i styrka på ett för oss ovant sätt. (Notabelt här är ju att gini-koefficienten minskar mellan länderna och ökar inom länderna.) Vilket kanske också förklarar upplevelsen att högskattesystemet hade blivit ineffektivt och att vi började halka efter. Dels kollapsade sovjetsystemet som ändå var något slags hot och som länder i tredje världen kunde använda sig av. Med kollapsen kunde kapitalet släppa alla eventuella hämningar och all försiktighet samtidigt som globaliseringen frigjorde kapitalet långt mer än motparten.

Fokus ligger på det som lättast går att studera, som det finns mest statistik på; skillnader i inkomst och förmögenhet. Intressant är dock hur väl författarna med hjälp av Wilkinson och Pickett kan förklara kopplingen mellan det snävt materiella och det sociala, hälsomässiga, kriminologiska, utbildningsmässiga och författarnas eget bidrag; klimatfrågan. Apropå en nyligen timad grötdebatt är det intressant att läsa om hur även relativ fattigdom innebär en social och hälsomässig påfrestning.

Apropå en nyligen timad grötdebatt är det intressant att läsa om hur även relativ fattigdom innebär en social och hälsomässig påfrestning.

Partiernas i allmänhet konjunkturellt skiftande intresse för jämlikhet är smått roande läsning och skarpsynt iakttas hur jämlikheten individualiseras. Begreppet ”livschanser” kanske känns igen? Inom ramen för opinionsundersökningar beställda av Katalys och den av Per Sundgren initierade Jämlikhetsfonden framkommer från valmanskåren ett tämligen brett stöd för jämlikhetstanken (och en rejäl underskattning av de reellt existerande löneskillnaderna).

T ex är medianuppfattningen av hur mycket en VD bör tjäna modesta tre gånger mer än en vanlig arbetare. Inte ens egenföretagarna hamnar på mer än 6,5 gånger arbetarlönen. LO, som sedan många år undersökt VD-lönerna i börsnoterade bolag konstaterade att 2021 var genomsnittsinkomsten för dessa sextionio (69) gånger en industriarbetarlön. (1980 tjänade en börs-VD enbart nio (9) gånger mer).

Förtjänstfullt är också kapitlet med lokala exempel som visar på att också gräsrotsinitiativ kan vara viktiga och lyckade, trots att även de påverkas av en internationell kontext. Jag tror det är viktigt att betona möjligheter att skapa rörelse underifrån som ett sätt att påverka verkligheten när så många partiprogram mest liknar idékataloger för parlamentariska initiativ.

En för mig något dunkel punkt är författarnas genomgång av argumenten för ojämlikhet. Jag tänker då på det sk meritokratiska argumentet. Detta att människor som anstränger sig, arbetar hårdare eller utbildar sig mer är värda en större materiell tilldelning. Dels tror jag att det argumentet har ett väldigt brett stöd då de flesta har varit på arbetsplatser där vissa mest markerat närvaro medan andra ägnat sitt arbete engagemang, dels så borde man kanske noggrannare penetrera tanken på att om man har ett system där fler bemödar sig så blir kakan större för oss alla.

Att den eventuella materiella förmånen ska vara rimlig och inte t ex gälla rätten till sjukvård borde vara självklarheter. Kanske saknar jag också en argumentation kring t ex förmögenhetsskatten. Det sades allmänt att vid borttagandet hade det i stort sett blivit en helt frivillig skatt då gränserna stod öppna för
kapitalrörelser. Var det fel eller har sådana luckor täppts till?

Boken avslutas med tio ganska konkreta förslag som på olika viktiga områden skulle bryta ”the race to the bottom” vi nu med framgång verkat tävla i sedan drygt 40 år. Intressant nog finns det bland flera förslag inslag om hur vi som land bör påverka EU. Något jag tycker är självklart, men kanske för många i bokens målgrupp fortfarande efter 28 års medlemskap är ett blått skynke. Jag vill avsluta med att citera några rader som kunde vara en sammanfattning av bokens tes som enkelt och konkret underbyggs på ett antal olika sätt. ”Allt tal om människors lika värde blir tomt i ett samhälle med stora inkomstskillnader. Ekonomiska klyftor är i regel också grunden för sociala och kulturella skillnader.”

“Jämlikhet är lösningen” av Per Sundgren och Mats Wingborg är utgiven av Verbal förlag.

Fotnoter


  1. Inledningsvis bör det deklareras att jag räknar en av författarna som en nära vän vilket självklart inte bör, men kan påverka mitt omdöme och i alla fall ska deklareras.[]
Stig Henriksson
Tidigare riksdagsledamot (V) och kommunstyrelseordförande i Fagersta

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.