Närmar sig Ukrainakriget sitt slut? Eller kommer det tvärtom leda till ett kärnvapenkrig? Två nya böcker om Ukrainakriget, båda med titeln Hybris, diskuterar möjliga scenarion. Tomas Pettersson har läst båda och lägger märke till att en ukrainsk seger inte längre tycks finnas på kartan.

Det torde inte höra till vanligheterna att det oberoende av varandra, och i stort sett samtidigt, utkommer två böcker som inte bara behandlar samma ämne och bär samma titel, även om slutsatserna intressant nog är helt annorlunda. Så är emellertid fallet med Jonathan Haslams Hubris. The American Origins of Russia’s War Against Ukraine (Harvard University Press, 2025) och Ola Tunanders Hybris. Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten (Karneval förlag, 2025).

De utkommer också synnerligen lägligt, i ett skede av kriget i Ukraina då det inom kort kan lösas eller riskerar att utvecklas till något betydligt allvarligare än vad det redan är.

Inte sällan glappar det mellan böckers innehåll och dess undertitlar. Så är inte fallet hos Haslam. Författaren, som är George F. Kennan-professor vid Princetonuniversitetet, skriver en rak diplomatihistoria från Kalla krigets slut fram till i dag. Det amerikanska ursprunget till Rysslands krig i Ukraina är exakt vad som beskrivs, och beskrivningen av bakgrunden till kriget är varken uppseendeväckande eller radikal.

Historien följer ett visst antal kritiska hållpunkter kring åren 1990, 1994, 1998, 2008 samt 2014. När Sovjetunionen gav upp supermaktskonflikten med USA i slutet av 1980-talet gjordes detta mot bakgrund av ett brett samförstånd parterna emellan. I gengäld mot att Moskva tillät Tysklands återförenande och Warszawapaktens upplösning lovade USA att inte förflytta Natos gränser ”en tum österut”, som den amerikanske utrikesministern James Baker uttryckte saken. Utrikespolitiska krafter i Washington hyste emellertid ganska snart inget större intresse för samförståndet som rådde mellan George Bush och Mikhail Gorbatjov, skriver Haslam.

I gengäld mot att Moskva tillät Tysklands återförenande och Warszawapaktens upplösning lovade USA att inte förflytta Natos gränser en tum österut, som den amerikanske utrikesministern James Baker uttryckte saken.

År 1994 hade ”inte en tum österut” ersatts med ”frågan är inte längre huruvida Nato kommer att ta emot nya medlemmar utan när och hur”, som den amerikanske presidenten Bill Clinton sade i januari det året. Ryssland under president Jeltsin protesterade, och från inte minst tysk sida fanns det ursprungliga tänkandet ännu kvar. Att det inte blev en större sak av det än det blev berodde till stor del på att Ryssland var maktlöst och gavs chansen att vara med på ett hörn genom Natos s.k. Partnerskap för fred-program.

Fyra år senare, 1998, satte sig Ryssland direkt på tvären i USA:s Nato-politik i konflikten mellan Kosovo och Serbien. Moskva, vars svaghet vid den här tiden ännu var påtaglig, förlorade dragkampen men varnade samtidigt bl.a. för det prejudicerande i omritandet av internationellt erkända gränser. Året därpå blev de forna öststaterna Tjeckien, Polen och Ungern fullvärdiga medlemmar av Nato. Allt färre, men inte Ryssland, mindes vid det här laget samförståndet från tio år tidigare som något som fortfarande var relevant.

Efter att Vladimir Putin ersatt Boris Jeltsin som rysk president och ett nytt sekel tagit sin början inträdde inledningsvis en period av samförstånd mellan Kreml och Vita huset. Putin hyste förhoppningar om att George W. Bush skulle se Ryssland som en jämbördig partner i kriget mot terrorismen och att Ryssland även skulle kunna bli fullvärdiga medlemmar av Nato. Den inflytelserika amerikanska försvarsministern Donald Rumsfeld satte emellertid stopp för alla sådana tankar. USA stod på toppen av det s.k. unipolära ögonblicket och i detsamma fanns det inget utrymme för några jämbördiga parter. Rumsfeld och de övriga neokonservativa i Vita huset drev istället på i motsatt riktning när det inte minst kom till Natos expansion.

USA stod på toppen av det s.k. unipolära ögonblicket och i detsamma fanns det inget utrymme för några jämbördiga parter. Rumsfeld drev istället på i motsatt riktning när det inte minst kom till Natos expansion.

2004 upptogs baltstaterna som fullvärdiga medlemmar och 2008 aviserades det att även Ukraina och Georgien skulle bli medlemmar i framtiden. Det sistnämnda landet tog då chansen att på militär väg lösa konflikterna med de separatistiska regionerna Sydossetien och Abchazien, i förhoppningen att Nato skulle komma till undsättning om Ryssland intervenerade. Det sista inträffade men inte det förra, och ännu en gång hade Ryssland visat sitt missnöje med Förenta staternas politik.

Spiken i kistan för Rysslands relationer med väst i allmänhet och Nato i synnerhet var Maidanrevolutionen i Ukraina 2014. Efterföljande utveckling föranledde den ryska invasionen 2022 och det kapitel av historien som vi fortfarande befinner oss mitt uppe i. Haslam, som förefaller ha skrivit klart sin bok under slutet av 2023 eller början av 2024, nöjer sig med att konstatera att händelseutvecklingen som ledde fram till kriget i Ukraina var ett utslag av amerikansk hybris. Inte vid någon punkt under åren sedan 1990 lyssnade man på Kremls invändningar, och om man lyssnade tog man aldrig hänsyn till det sagda.

Haslam fördjupar inte sin analys kring varför USA led av en sådan hybris, bara att man inte handlat med uppsåt. Han är heller inte är särskilt insatt i kriget i Ukraina som sådant.

Och varför skulle man göra det? Man var ju trots allt den starkare parten. Eller? Här stannar Haslam. Han fördjupar inte sin analys kring varför USA led av en sådan hybris, bara att man inte handlat med uppsåt. Han är heller inte är särskilt insatt i kriget i Ukraina som sådant. Viktiga insikter går därför förlorade och hans slutsatser om händelseförloppet slutar dessvärre att vara relevanta omkring 2022.

Detta är en brist som Ola Tunanders Hybris. Ukrainakriget, geopolitiken och folkrätten inte lider av. Boken, som är tematiskt istället för kronologiskt uppdelad, har liksom Haslam en undertitel som motsvarar innehållet. Boken går dock betydligt längre än Haslams motsvarighet och kompletterar och fördjupar densamma på ett lämpligt vis. Och det centrala titelordet Hybris ges en helt annan innebörd.

Tunander, professor emeritus vid PRIO i Norge, har efter sina banbrytande forskningsinsatser kring de svenska och amerikanska marinledningarnas underhandlingar med varandra på 1980-talet nära till hands för att kunna analysera de djupliggande, dominanta tankeströmningarna i Washington.

I Tunanders återberättande var samförståndet som existerade mellan USA och Sovjetunionen, då Kalla kriget lades till handlingarna, lite av en chimär. De som senare kom att kallas för neokonservativa – Rumsfeld, Dick Cheney, Paul Wolfowitz med flera – var involverade redan då, men valde att ”ligga lågt”. Politiken, vare sig det handlade om containment eller roll-back av Sovjetunionen, var snart lika giltig för Ryssland. Det var också ett imperium som uppstått genom folk- och landerövringar en gång i tiden, och ska likt Sovjetunionen brytas ner i sina olika beståndsdelar. En central metod var då expanderandet av Nato och utmålandet av Ryssland som den aggressiva parten, eftersom USA:s egen makt – starkt nog som det var – inte gärna själv kunde åstadkomma allt detta och få det som att se ut som om man agerade i självförsvar.

Målet med detta var att destabilisera den ryska regimen och bryta sönder den ryska federationen i mindre beståndsdelar.

Det är också här som Washingtons agerande blir logiskt betingat och inte bara resultatet av en maktfullkomlighet eller som resultatet av en olyckshändelse. Annorlunda uttryckt: De neokonservativa i Washington, som under perioden sedan 1980-talets slut varit helt eller delvis dominanta inom amerikansk utrikespolitik – i Vita huset, på försvarsdepartementet, på utrikesdepartementet osv. –, ”låg lågt” i samband med Sovjetunionens upplösning, eftersom ett viktigt mål var uppnått. Man drev sedan medvetet på för Nato-utvidgning från 1994, ignorerade ryska protester och försök att bli tagna på allvar, körde över tidvist europeiskt motstånd och skapade till sist förutsättningarna för ett krig i Ukraina. Målet med detta var att destabilisera den ryska regimen och bryta sönder den ryska federationen i mindre beståndsdelar. Allt i enlighet med en geopolitisk princip som går tillbaka till Sparta, Aten och Thukydides: eliminera om möjligt risken att en rival dyker upp som är lika stark som du själv.

Men var i detta låg själva hybrisen?

Det är här Tunander är som starkast, eftersom han i egenskap av säkerhetsforskare är insatt i såväl strategiskt tänkande som militära affärer.

Det mest centrala för förståelsen av kriget i Ukraina är Rysslands bevekelsegrunder. Kreml har hela tiden sett ett Ukraina i Nato som ett existentiellt hot, enligt Tunander. Amerikanskt utplacerade offensiva vapen i t.ex. ukrainska Sumy-oblasten skulle ha så lite som 5-7 minuters flygtid till Moskva, beroende på vapentyp. Det finns ingen rysk president i världen, Putin eller någon annan, som skulle acceptera det. Tunander drar en direkt parallell till Kuba-krisen 1962, då USA av samma anledning förvägrade Sovjetunionen utplacerandet av offensiva medeldistansrobotar på den Fidel Castro-styrda ön.

Offensiva vapen i t.ex. ukrainska Sumy-oblasten skulle ha så lite som 5 minuters flygtid till Moskva, beroende på vapentyp. Det finns ingen rysk president i världen, Putin eller någon annan, som skulle acceptera det.

Av faktumet att Ryssland ser Ukraina i Nato som ett existentiellt hot följer per definition också hur de kommer att utkämpa kriget för att avlägsna detsamma: med hela den ryska statens fulla kraft. Att Ryssland i dagsläget har en så mycket som fem gånger större befolkning än Ukraina, och även helt andra ekonomiska förutsättningar, gör att det blir hart när omöjligt för Kreml att förlora kriget. Eller, omvänt, för Kiev att vinna det.

Tunander lyfter fram den amerikanske generallöjtnanten Stephen Twitty, som redan i maj 2022 flaggade för att Ryssland skulle vinna kriget eftersom det för dem var existentiellt. Ett erövringskrig från rysk sida hade kunnat sluta annorlunda, men inte detta. Det är en fråga om liv och död för Ryssland. Twittys utsagor har sedan dess besannats, även om Ukraina fortfarande har en armé i fält som slåss med näbbar och klor för sin sak.

Mot bakgrund av det ovan målar Tunander upp fyra scenarier för hur kriget kan sluta:

Kriget tar slut inom en relativt kort tid. ”Detta kan inträffa kanske efter att Storbritannien har börjat avfyra missiler mot Ryssland och Moskva slagit ut några baser i Europa” med konventionella vapen (Avangard- och Oresjnik-missiler), varefter de krav som Ryssland ställt upp i de nuvarande Istanbul-förhandlingarna accepteras av väst som övertygar Kiev att acceptera desamma. Ukraina kvarstår som en neutral stat inom sina nuvarande gränser, utan områdena som Ryssland annekterat.

Kriget fortsätter som ett konventionellt krig. Väst och Ukraina fortsätter att slåss trots att europeiska baser och europeisk infrastruktur förstörs av Avangard- och Oresjnik-missiler. Ukraina kan efter en tid inte längre mobilisera tillräckligt med manskap för att fortsätta kriget och både Kiev och Europa kapitulerar. Ryssland har vid det laget stängt av Ukraina från Svarta havet, ockuperat stora delar av landet och ett betydligt mindre Ukraina kvarstår som självständig stat.

Kriget fortsätter med ett missilangrepp som utlöser ett kärnvapenangrepp. Storbritannien och Frankrike svarar på Avangard- och Oresjnik-missilangreppen med kärnvapen, varpå Ryssland svarar med samma mynt. USA och Kina försöker hålla sig utanför och hundratusentals européer och ryssar mister livet.

Ett globalt kärnvapenkrig. USA håller sig inte utanför kärnvapenväxlingen mellan Ryssland och Europa.

Inget av Tunanders scenarier inkluderar alltså en ukrainsk seger. Det är i stället en glidande skala där scenarierna bara blir värre och värre. I skrivande stund befinner vi oss i början till det första. Tunander förutsätter att det kräver att de i medierna omtalade brittiska Storm Shadow- eller tyska Taurus-missilerna träffar ryska mål, men attackerna på de ryska, strategiska flygbaserna söndagen den 1 juni fyller garanterat samma funktion.

Inget av Tunanders scenarier inkluderar alltså en ukrainsk seger. Det är i stället en glidande skala där scenarierna bara blir värre och värre.

Här får vi ta över från Tunander för ett ögonblick. På onsdagen den 4 juni meddelade Donald Trump att Vladimir Putin, under deras timmeslånga telefonsamtal samma dag, sagt åt honom att Ryssland är tvunget att svara på det ukrainska angreppet på flygbaserna – ett angrepp som brittiska underrättelsetjänsten Mi6 med stor säkerhet var djupt involverade i.

Om Trumps uppgifter stämmer kan det ryska svaret mycket väl inkludera Avangard- och Oresjnik-missiler mot militärbaser i Storbritannien. Det finns nämligen inget motsvarande att rikta sitt svar mot i Ukraina.

Och det är då vi är framme vid vad Tunander avser med hybris: det är vi, det kollektiva väst. Det är att ingen här, varken journalister, militära experter, politiker eller någon annan, som drar i nödbromsen efter att Ukraina angriper Rysslands nukleära avskräckning riktad mot USA. Det är ingen som ens förstår hur allvarligt angreppet på flygbaserna är, än mindre protesterar mot detsamma. Det är en märklig skuggvärld som i det närmaste är allenarådande i väst, där det påstås att Ryssland agerar inte utifrån legitima säkerhetsintressen i Ukraina, utan är ute efter att återskapa den territoriella glansen från Sovjetunionens dagar. I dag Ukraina; i morgon Polen och baltstaterna. Eller kanske Finland. Eller Sverige. Vem vet. Putin badar ju trots allt i blod från renar för att stärka sin manliga virilitet. Vad som helst kan hända precis när som helst med en sådan person. Invasionen av Ukraina den 24 februari 2022 kom ju trots allt som en blixt från klar himmel. Det var ju inte så att Ryssland i 30 års tid varnade för vad som kunde hända om USA och väst fortsatte att insistera på att utvidga Nato till att inkludera Ukraina.

Putin är på väg att förlora kriget, lät SvD:s ledarsida så sent som för ett par veckor sedan meddela. Den här hybrisen riskerar att utvecklas till att bli det sista vi gör, menar Ola Tunander övertygande.

Likafullt tar ingen in vad som händer på slagfältet. Tunander lyfter fram en handfull exempel, varav ett är särskilt skriande. Det är inte Ryssland som har lidit störst förluster i kriget. Det är Ukraina. Mycket större förluster. Tunander pekar på siffror rapporterade i officiella nyhetsbyråer, men liknande, försiktiga beräkningar finns på annat håll.

En Kreml-kritisk beräkning gör gällande att Ryssland förlorat 105,000 döda medan en annan, pro-ukrainsk beräkning (fast med samma metod) gör gällande att 750,000 ukrainska soldater mist livet hittills. Exakta siffror är svåra att veta, men det generella förhållandet dem emellan beror framförallt på att Ryssland förfogar över betydligt mer omfattande resurser av dödligt våld: fler flygplan, fler kanoner, fler artillerigranater, fler soldater med gevär osv. Det är ett mycket större land som uppbådar hela statens resurser för att möta vad de anser är ett existentiellt hot.

Men i väst är vi immuna mot allt sådant. ”Putin är på väg att förlora kriget”, som SvD:s ledarsida så sent som för ett par veckor sedan, den 24 maj, lät meddela. Den här hybrisen riskerar att utvecklas till att bli det sista vi gör, menar Ola Tunander övertygande, om vi inte slutar tro på vår egen propaganda och börjar lyssna på våra motståndare.