Hur vi arbetare kan ta över gruvindustrin i norra Sverige

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Gruvindustrin expanderar i Malmfälten. Samtidigt håller regionen på att avvecklas som samhälle. Utflyttning, stängningar av BB och besparingar har gjort att läget är ohållbart. Arbetarna måste nu ta över gruvorna genom producentföreningar, skriver gruvarbetaren Jari Söyrinki. Här förklarar han hur.

Den 21 oktober publicerade Dagens Nyheter en debattartikel av mig om läget i nordligaste Sverige, där tunga industriprofiter och utlovade investeringar varvas med social nedrustning och förslumning av arbetslivet.1

Det är i sig knappast unikt för Norrbotten utan bottnar i kapitalöverflödet som driver den samtida kapitalismen. Men kombinationen av faktorer särskilt i Malmfälten, och det akuta läge det skapar för befolkningen, reser omedelbara frågor om makt.

För att vända utvecklingen föreslog jag att ”gruvorna sätts under samhällsägo” och ”förvaltas av de anställdas producentföreningar i samspel med invånarnas intresseföreningar”. Det väckte reaktioner och många undrade vad jag menade. Det ska jag försöka förklara här.

Det säregna med Malmfälten

Malmfälten är en region för enkelriktad uttömning där samhällsbygget stoppats och sedan börjat avvecklas. Stadsflyttarna i Kiruna och Gällivare, eller samhällsomvandlingarna som de lika förskönande kallas, har accelererat förloppet.

Det går att följa nedgången på många sätt. Den försämrade kvaliteten och tillgången på sjukvård är ett dagligt samtalsämne, likaså den udda blandningen av negativ befolkningsutveckling, bostadsbrist och boendefördyring. Kommunala sparbeting, arbetskraftsbrist och infrastrukturella haverier bidrar till en ohållbar helhet.

Varje år föder mödrar på parkeringsfickor, varje månad får kvinnor resa långt för grundläggande vård. Varje vecka tvingas kvinnor bo kvar med våldsamma män och varje dag väger den dubbla bördan av hemarbete och lönearbete tyngre – varje arbetstidsförlängning och reallönesänkning, varje avbräck i barnomsorg, äldrevård och skola ökar kvinnors utsatthet.

Malmfälten befinner sig som en industriell nyckelsektor i Europas hjärta: drygt 90 procent av järnmalmen till EU:s stålindustri kommer från Norrbotten.

Detta sker samtidigt som gruvindustrin expanderar. Exploateringen av arbetskraften ökar med kapitalinsatserna och gruvorna går mot högre förädlingsgrad, större volymer och utvidgning mot sällsynta jordartsmetaller. Malmfälten befinner sig som en industriell nyckelsektor i Europas hjärta: runt 90 procent av järnmalmen producerad i EU kommer från Norrbotten.2 Här finns också kontinentens största fyndighet av jordartsmetaller.3

Kapitalismens lagar gäller förstås i Malmfälten och lokalpolitiska frågor regleras ända från Bryssel, men därefter finner vi det säregna, som den regionala underutvecklingen och att markbunden malm inte kan flyttas till låglöneländer. För att inte tala om att gruvkapitalet som river samhällen sedan äger förhandlingsmandatet när de ska återuppbyggas. Dessa särdrag påverkar den politiska taktiken. Mer exakt får de den socialistiska strategin att sammanfalla med taktiken.

Lösningen stavas producentföreningar. Jag menar att producentföreningar är en socialistisk strategi i alla industrialiserade länder. Men i Malmfälten är det en nödvändig nödåtgärd för att möta brådskande behov.

Arbetare kan skapa producentföreningar

Hur ska det då gå till?

Arbetare som går samman och tar över produktionen bildar en producentförening. De kan utan tvekan sköta den dagliga driften av ett industriföretag, särskilt i länder med hög utbildningsnivå. Arbetarna börjar leda och fördela arbetet, väljer och blir valda till förtroendeuppdrag, rensar ut destruktiva verksamheter och blir uppdragsgivare åt borgerliga specialister som ingenjörer och ekonomer.

Det förtryckande och fördummande i lönearbetet motverkas när ”handens arbetare” även blir ”tankens arbetare” – redan detta bemäktigande av vardagsvillkoren ger stora frigörande effekter. Alla är med och utövar makt. Ur en tillåtande, kollektiv mångfald, kan arbetarindividen kliva fram med sin egen personlighet, vilket är inledningen på varje socialiseringsprocess.

Strategiskt är producentföreningarnas viktigaste uppgift att axla rollen som samhällsbärare. När de omfattar hela branscher har arbetarklassen nått en styrkeposition som gör det möjligt att leda omställningen av samhället som helhet.

Strategiskt är producentföreningarnas viktigaste uppgift att axla rollen som samhällsbärare. När de omfattar hela branscher, omsluter de mest tekniskt utvecklade och kapitalintensiva industrierna och samlar upp överskotten i ett gemensamt investeringsmonopol – då har arbetarklassen nått en styrkeposition som gör det möjligt att leda omställningen av samhället som helhet. Med en likartad mobilisering av arbetslag inom social service, med driftsföreningar på sjukhus och skolor, har den ekonomiska maktutövningen övergått till alla större kollektiv av arbetande människor.

När skalorna omsluter länder och kontinenter bildar producent- och driftsföreningar med investeringsmonopol (PDI) en ”leverantörsfront” med strategiskt ansvar, medan befolkningarnas fördelningspolitiska maktutövning formaliseras till intresseföreningarnas samhällskongress. Statsorganisationen underordnas denna regim och begränsas till ett fåtal uppgifter. Då, när det kortsiktiga kapitalistiska särintresset och den stela parlamentarismen överskridits, kan ett övergångssamhälle mot socialism skönjas.

Men producentföreningsmakten i Malmfälten är en nödåtgärd. Den är ett tvärt brott med industriell rovdrift och social nedrustning. Producentföreningarna verkar som kampform mer än maktform och regionen omvandlas från statens särskilda ekonomiska zon till befolkningens befriade zon.

Befolkningen i Malmfälten är mogen för detta

Producentföreningar har varit i framväxande bland ryska arbetare under tidigt 1920-tal och i arbetarresningar därefter. Men de kom aldrig att bilda basen för samhällsomvandling och kritiker kan angripa denna brist på exempel. Kritiken mot andra former av föregivet arbetarstyre väger dock tyngre.

Den internationella arbetarklassen vet hur det går om makten vilar på stater, rådsorgan eller kooperativ, för så länge arbetarna hålls avskilda från de mest avancerade, storskaliga produktionsmedlen kommer samhället att kedjas fast vid kapitalistiska villkor. Samhällsegendom kräver att arbetarna skapar egna produktionsförhållanden. Ett självorganiserat och expanderande monopol på investeringar rör sig ditåt.

Men vill arbetare detta?

Som alla medborgare i det kapitalistiska samhället utvecklar de individuella strategier för att överleva, men det förändras när behov som länge tillhört standard inte längre möts, när företag och förvaltningar missköts, när farorna upplevs som existentiella. Få längtar efter maktens ansvar men allt fler inser att alternativen är värre. När denna insikt tränger in i det dagliga livet måste anspråken på förändringskraft ges underbyggda former. Det är precis vad PDI ger.

Producentföreningen blir mogen som politisk paroll när arbetarklassen tömt ut alternativen. Befolkningen i Malmfälten har proteströstat i decennier medan regeringen fortsatt uttömningen.

Producentföreningen blir mogen som politisk paroll när arbetarklassen tömt ut alternativen. Befolkningen i Malmfälten har proteströstat i decennier medan regeringen fortsatt uttömningen och regionen den sociala nedrustningen. Kommunerna nådde vägs ände efter en period av populism, juridisk armbrytning och intensiv ”stadsflytt”. De är i parlamentarisk mening tömda på motståndskraft. Det var erfarenheter som behövde göras men nu är lärdomen klar.

Lägg sedan till de allt mer oinspirerade försöken att vinna facken, gatuprotester och massmöten – det som återstår är det självklara, det enkla men samtidigt så svåra: att ta makten över arbetet och resurserna. Den socialistiska strategin möter här den krisfyllda verkligheten som en nödåtgärd.

Vi kommer att möta motstånd från makten

Regeringar och företagsdirektioner motsätter sig förstås varje rörelse för PDI. De kan räkna med stöd från fackledare, politiker, journalister, akademiker och andra som gjort sig beroende av kapitalistiskt stöldgods. Det får inte avskräcka, men arbetarnas allians måste vara ännu mer omfångsrik.

Norrbottens gruvarbetare har en stark ställning till följd av EU:s beroende av svensk järnmalm, i en tid då alla kapitalistiska stater rustar för krig och efterfrågan är hög. Råvaran sitter i marken, bostäderna är få och arbetet är kvalificerat – det går varken att flytta anläggningar eller hastigt överflöda regionen med konkurrerande arbetskraft.

Det som håller dem tillbaka är förtryck och splittring. De har förminskats och förtalats och spjälkats av från andra samhällsgrupper.

Norrbottens gruvarbetare har en stark ställning till följd av EU:s beroende av svensk järnmalm. Det som håller dem tillbaka är förtryck och splittring. De har utmålats som överbetalda spakdragare och egoister bara för att sedan intalas att samer stjäl deras rekreationsområden.

De har utmålats som överbetalda spakdragare och egoister bara för att sedan intalas att samer stjäl deras rekreationsområden, radikala kvinnor hotar ordningen, invandrare förstör kulturen, lärare orsakar skolproblemen och vårdpersonal vårdproblemen. Denna splittring kan bara övervinnas i handling.

Bakom kravet på ett övertagande av arbetet, arbetets resultat och resurserna i naturen behövs förenande och effektiva kampformer. Gruvarbetarna måste känna stöd för att våga ta ledningen och befolkningen måste känna förtroende för gruvarbetarna. Alliansen behöver både bredd och spets.

Många inser det instinktivt och det har länge talats om en förestående ”allmän” strid, men hur ska den se ut? Dessa faktorer vägda samman för oss till den politiska strejken.

Rörelsen har övergivit klassen – nu kan vi strejka

Socialister måste se ljuset i mörkret. Vi ser lidandet som den ekonomiska krisen skapar men också hur klassmedvetandet växer. Vi motsätter oss kapitalistiska krig, men om arbetare skickas till fronten gläds vi över att de får maktmedel i händerna. Vi observerar parlamentarismens djupa oreda men vet att sönderfallet öppnar ytor för socialister med underbyggda alternativ.

De senaste årtiondena av europeisk arbetarrörelse har gett reträtter under kroppslig förlamning och själslig torka. Rörelsen har övergivit klassen. Men vad är egentligen tomrummet de lämnat efter sig? Det är platser att kliva fram på, frihet att utprova metoder och odla genuina förtroenden, chansen att tala med egna röster. De socialdemokratiska och kommunistiska fångvaktarna har övergett sina poster. Det har blivit lättare att bryta sig ut.

Det har även förändrat den politiska strejken. Nyss såg många arbetare den politiska strejken som riskfylld eftersom de hade ”vänner” i regeringen, men idag har arbetarklassen inga andra vänner än den övriga, maktlösa befolkningen. Den politiska strejken kan inte slå fel. Den kan heller inte ersättas av demokratiska val eftersom det inte finns något att rösta på.

Den politiska strejken kan inte slå fel. Den kan heller inte ersättas av demokratiska val eftersom det inte finns något att rösta på.

Strejken mot uttömningens politiska ekonomi nyttjar lagrummet töjbart och aktiverar alliansen mellan förtryckta befolkningssegment. Ibland sammanfaller kraven med den socialistiska strategin, i andra fall måste de förmedlas. Klasskonflikten spränger sig fram i områden där en kombination av faktorer gör situationen instabil, som framgångsrika industriregioner med samhällsavveckling, regioner med långvarig avindustrialisering och massor satta i värdelöshet, storstadsområden med extrem press på arbets- och levnadsvillkoren.

Den politiska strejken behöver finna konkret form inom dessa skalor. Jag vill kalla det regionala politiska generalstrejker eller ”all-zonära” politiska strejker.

Malmfälten kan strejka tillsammans med Ruhr

Denna kampform svarar mot förändringar i kapitalismen. Makten har flyttats till överstatliga juntor och globala bolag. Samtidigt har arbetarklassen koncentrerats till nyckelsektorer, fysiskt samlade kring industrinoder och samkörda genom sofistikerade produktions- och distributionskedjor. Dessa områden är i regel högt befolkade. De rymmer alla element för en stark klassallians och utgör en smältdegel för socialism.

Landskapet har blivit både mer lokalt och internationellt: den ”all-zonära” politiska strejken i Malmfälten kommer närmare områden som Rhen-Ruhr, Birmingham, Donbas, Italiens industriella triangel, Katalonien, Schlesien och Sankt Petersburg än den nödvändigtvis gör andra nordiska regioner. Det behöver omsättas i appeller för att strejken ska kunna hävda sig långsiktigt.

För att överskrida manlig protektionism måste kvinnor leda och artikulera strejkrörelsen. Varje inslag av kvinnlig frigörelse på kapitalistisk grund slås sönder i ett tidigt skede av kapitalistisk nedgång, varje fri- och rättighet blir en måltavla för radikaliserad borgerlighet.

För att överskrida manlig protektionism måste kvinnor leda och artikulera strejkrörelsen.

Ledande kvinnor driver förnyelsen och underlättar alliansen mellan arbetarklass och närliggande skikt.

Vår karta över Europa utgår från klassammansättning, könsarbetsdelning, kärnområden och knutpunkter för värdeproduktionen. Den politiska strejken med industrierna som bas bär både styrkan att förlama motstånd och fröet till ett annat samhälle. I utvecklad form blir den befriade zonen en motmakt och politisk referenspunkt för den internationella arbetarklassen. Finns den rotad i PDI och sammankopplad med andra producentstyrda zoner blir den en direkt utgångspunkt för samhällelig återuppbyggnad.

Denna inriktning trumfar grumliga tankar om ”statssocialism”, politiskt inskränkta rådsmaktsorgan och arbetarkooperativ bundna till kapitalistiska produktionsförhållanden. Men framför allt ger den konkreta sätt att lösa konkreta problem.

Ryck ut LKAB – kronjuvelen

I oktober besökte finansminister Elisabeth Svantesson Kiruna. Hon åkte till gruvan, visades runt av ortens ståthållare och kallade LKAB för ”Sveriges kronjuvel”. Sådan är självinsikten hos monarker: de för spiran över folket och tar vad de vill ha.

En samlad befolkning med gruvkollektiven i spetsen har bra läge för fight och den ”all-zonära” politiska strejken passar som handen i boxarhandsken. Det är en angelägenhet för Europa som helhet: producentföreningsmakten kan på allvar inleda industriomställningen och den socialistiska samhällsomvandlingen, knyta till sig liknande zoner och tränga djupt ner i produktionsförhållandena. Varje socialist borde kunna se det.

Den allt mer autokratiska kapitalismen har satt juvelen i sin krona. Vi borde rycka ut den och bereda väg för samhällsegendomen.

Jari Söyrinki
Gruvarbetare

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg.

Samtliga i redaktionen, alla våra skribenter, vår webbred och våra konstnärer arbetar gratis. Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.