Elitidrottare väcker uppmärksamhet med politiska ställningstaganden. Ryssland utestängs från internationella mästerskap men Israel tillåts delta. Folk demonstrerar emot kontroversiella matcher medan andra menar att idrott och politik ska hållas strikt isär. En omöjlighet, skriver Ulf Bjereld och hoppas på nya manifestationer inför fotbolls-EM i Schweiz.

Under OS i Tokyo 2021 böjde svenska damlandslaget i fotboll knä inför matcherna, i solidaritet med Black Lives Matter-rörelsen (BLM) och som en manifestation mot rasism. Laget hade redan tidigare knäböjt inför landskamper, och fortsatte nu sin aktion. ”Jag tycker att man alltid, alltid, alltid, de gångerna man får, ska kunna ta ställning för mänskliga rättigheter och mot alla orättvisor” sa landslagsmålvakten Hedvig Lindahl.

Hon fick stöd av Sveriges lagkapten Caroline Seger: ”Det är så som vi har känt hela tiden, det har varit helt naturligt för oss. Det är en fråga där vi gärna vill visa var vi står”. Även förbundskapten Peter Gerhardsson uttryckte fullt stöd för spelarnas initiativ.¹ Sveriges damlandslag var långt ifrån ensamt. Flera andra landslag – som USA, Storbritannien, Tyskland och Kanada – hade också markerat mot rasism på olika sätt.

I juli 2025 spelas Europamästerskapet i fotboll för damer i Schweiz. Hur blir det då? Kommer knäböjandet före match att fortsätta? Sannolikt inte. Sedan 2022 har det blivit mindre vanligt, bland annat beroende på att flera spelare och landslag markerat att man vill gå vidare från knäböjandets symboliska kraft till att utveckla andra former för anti-rasistiskt arbete.² I stället kan vi kanske förvänta oss andra former av manifestationer, till exempel till stöd för Palestina eller HBTQ-rättigheter.

2024 spelades fotbolls-EM i Tyskland. Då väckte det stor uppståndelse när Kylien Mbappé uppmanade de franska väljarna att inte rösta högerextremt i det stundande parlamentsvalet.

Är det rätt att utnyttja stora idrottsarrangemang för politiska manifestationer? Bör fotbollsspelare eller andra idrottsutövare på elitnivå öppet ta politisk ställning? Sommaren 2024 spelades fotbolls-EM för herrar i Tyskland. Då väckte det stor uppståndelse när Frankrikes stjärna Kylien Mbappé på en presskonferens uppmanade de franska väljarna att inte rösta på ett högerextremt parti i det stundande parlamentsvalet. Också den turkiske spelaren Merih Demiral skapade diskussion när han i en hälsning efter ett mål saluterade den fascistiska organisationen Grå vargarna. Är det okej med BLM-manifestationer och aktioner mot rasism och diskriminering, men inte med högerauktoritära opinionsyttringar?

Frågorna blir lätt många, men både idrotten och politiken är en del av samhällsgemenskapen och de kan därför inte isoleras ifrån varandra. Att påstå att idrott och politik inte ska blandas ihop är som att dra en linje i vatten. Man kan försöka, men man inser snart att det är en meningslös sysselsättning.

Frågan blir därför inte om idrott och politik hänger ihop utan hur, och hur vi skall förhålla oss till idrottens relation till politiken. Varför utestängs Ryssland från internationella mästerskap på grund av invasionen av Ukraina medan Israel trots sina krigsbrott i Gaza tillåts delta? Vilka krav kan vi ställa på enskilda idrottsutövare att ta avstånd från och protestera mot brott mot de mänskliga rättigheterna i de länder där de tävlar? Bör vi överhuvudtaget ställa sådana krav?

Varför utestängs Ryssland från internationella mästerskap på grund av invasionen av Ukraina medan Israel trots sina krigsbrott i Gaza tillåts delta?

Ett klassiskt exempel på konflikten mellan idrott och politik är händelserna i Båstad inför Davis Cup-matchen i tennis mellan Sverige och Rhodesia i maj 1968. Matchen var politiskt känslig eftersom Rhodesia, dagens Zimbabwe, var en apartheidstat på ungefär samma sätt som Sydafrika, lett av Ian Smith och med särskilda raslagar som separerade den vita minoriteten från den svarta majoritetsbefolkningen.

Normen vid denna tid, i slutet av 1960-talet, var att idrott och politik inte skulle blandas samman. Som ishockey-legenden Sven Tumba sa till Aftonbladet i samband med demonstrationerna: ”Politiken tycker jag regeringen får sköta. Idrott och politik har absolut ingenting gemensamt.”³

Demonstrationerna mot matchen utmynnade i tumult. Demonstranterna satte sig först ned och blockerade en av ingångarna till Tennisstadion. Sedan reste de sig upp och lyckades rycka upp entrégrindarna. Poliser med hundar och batong rusade till och med hjälp av vattensprutning från en brandkårsslang lyckades de förhindra att demonstranterna tog sig in på tennisstadion. Strax innan matchen skulle börja meddelade dock tävlingsledningen att matchen inte skulle spelas. Demonstranterna hade lyckats med sin föresats – att stoppa matchen i Båstad. (Matchen spelades i stället några dagar senare utan publik i Bandol på Franska Rivieran.)⁴

Demonstrationerna mot matchen utmynnade i tumult. Demonstranterna satte sig först ned och blockerade en av ingångarna till Tennisstadion. Sedan reste de sig upp och lyckades rycka upp entrégrindarna.

Händelserna i Båstad 1968 var en del i en internationell process där normen om att idrott och politik inte hörde ihop började ifrågasättas. Vid OS i Mexiko samma år höjde Tommie Smith och John Carlos var sin knuten näve i svart handske i en Black Power-hälsning på prispallen när de vunnit guld och brons på 200 meter. Året därpå valde flera friidrottare – även svenska – att bojkotta EM i Aten i militärjuntans Grekland. Bara några år efter demonstrationerna i Båstad var tidsandan och normen helt förändrad. Sverige skulle i september 1975 möta Chile i Davis Cup i tennis i Båstad, ett Chile där Pinochet och hans generaler tagit makten i en blodig kupp 1973. Denna gång var det få som ifrågasatte det lämpliga i att demonstrera i samband med matchen. Cirka 7 000 personer deltog i demonstrationen.⁵

Ett annat uppmärksammat och omdiskuterat exempel i svensk idrottshistoria är den svenska höjdhoppstjärnan Emma Green Tregaro som den 15 augusti 2013 tog sig till VM-final i Moskva genom att klara höjderna 1.88 och 1.92 i första försöket. Trots den idrottsliga prestationen ägnades allra störst uppmärksamhet åt att Emma Green Tregaro genomfört tävlingen i naglar målade i regnbågens färger, som en protest mot de ryska anti-gaylagarna vilka bland annat förbjuder ”propaganda för icke-traditionella sexuella relationer”. Redan kvällen före tävlingarna hade Emma Green Tregaro publicerat bilder på sina regnbågsmålade naglar på Instagram, med texten ”Naglar målade i regnbågens tecken. #pride #chanelcolor #moscow2013 Nu är alla förberedelser gjorda.” Den svenska löparen Moa Hjelmer blev inspirerad och även hon regnbågsmålade sina naglar inför tävlingarna.

I svenska medier möttes Emma Green Tregaros manifestation främst av positiva reaktioner. ”Modiga protesten inför höjdhoppet”, skrev Aftonbladet.⁶ ”Emma och Moa i modig protest”, skrev Sveriges Televisions sportredaktion.⁷

Men av Svenska Friidrottsförbundets ordförande Tomas Riste fick Emma Green Tregaro och Moa Hjelmer inget stöd. Tomas Riste påpekade i stället bistert att det ”inte är gångbart att de aktiva i ett VM använder arenan som en plattform för att framföra politiska budskap”. Tomas Riste betonade också att ”finns det ett regelverk ska man hålla sig inom det”.⁸ Det föreföll som om att friidrottsförbundets ledning inte hade någon som helst beredskap att hantera den situation som uppstod, trots att frågor om hbtqi-personers rättigheter i Ryssland diskuterats mycket innan tävlingarnas genomförande.

I finalen två dagar senare gjorde Emma Green Tregaro igen en bra tävling. Med ett nytt årsbästa på 1.97 kom hon på femte plats. Emma Green Tregaro valde inför finalen att måla sina naglar i helrött.⁹

Politik och idrott hänger ihop. Så är det, och så kommer det också alltid att vara. Idrotten måste lära sig att leva med politiken, på samma sätt som politiken måste lära sig att leva med idrotten.

”Ingen kommer undan politiken” sjöng Marie Bergman 1976 i Ola Magnells översättning av de kanadensiska systrarna Anne och Kate McGarrigles sång ”Complainte pour Ste Catherine”.”Det finns ingen väg udenom”, för att citera Henrik Ibsen.¹⁰ Politik och idrott hänger ihop. Så är det, och så kommer det också alltid att vara. Idrotten måste lära sig att leva med politiken, på samma sätt som politiken måste lära sig att leva med idrotten.

Problematiken gäller inte bara huruvida enskilda idrottsutövare ska eller bör utnyttja sina offentliga plattformar till politiska manifestationer. Andra frågor handlar om huruvida det är rätt att överhuvudtaget delta i idrottsarrangemang som genomförs i diktaturer eller i stater som grovt bryter mot de mänskliga rättigheterna – från OS i Hitler-Tysklands Berlin 1936 till fotbolls-VM i Qatar 2022.

En svårighet med aktioner som knäböjande som stöd för BLM-rörelsen är att de är relativt enkla att dra igång – men svårare att avsluta. När Sveriges damlandslag i fotboll nu slutat knäböja inför matcherna, ska det uppfattas som att kampen mot rasismen inte längre är lika viktig för dem?

Auktoritärt styrda stater utnyttjar gärna stora idrottsarrangemang till vad som med ett populärt begrepp ofta kallas ”sportswashing” – man tvättar sig ren, visar upp sina goda sidor, inför omvärlden och inför den egna befolkningen. Vilka länder ska man i så fall bojkotta från idrottsutbyte? Ryssland är i dag utestängt, men inte Israel. Hur är det med förtryckets Kina eller mullornas Iran? Saudiarabien? Nordkorea? Belarus? USA i en framtid med Donald Trump? Det finns förstås varken några skarpa gränser eller enkla svar.

En svårighet med aktioner som knäböjande som stöd för BLM-rörelsen är att de är relativt enkla att dra igång – men svårare att avsluta. När Sveriges damlandslag i fotboll nu slutat knäböja inför matcherna, ska det uppfattas som att kampen mot rasismen inte längre är lika viktig för dem? Förstås inte. Men då måste knäböjandet ersättas med andra uttrycksformer för engagemang mot rasism. Det går att jämföra med politikens värld där det inte sällan höjs röster för att ett land ska kalla hem sin ambassadör, som en diplomatisk protest mot något som inträffat. Men när ska ambassadören komma tillbaka? Om ambassadören sänds tillbaka kan det uppfattas som ett tecken på att saken nu är ur världen.

Den individuelle idrottsutövaren kommer aldrig ifrån sitt enskilda ansvar, men idrottsrörelsen, dess ledarskap och även samhället har ett ansvar för hur frågorna hanteras. När det gäller den enskilde idrottsutövarens ansvar har ledarskapet inom idrotten en väldigt viktig uppgift i att stötta denne i sina val. Den samlade idrottsrörelsen, med särskilt avseende på ledarskapet måste utveckla genomtänkta strategier för hur man bör förhålla sig till den svåra, men spännande och i grunden positiva, relationen mellan idrott och politik. Det handlar ytterst, som så ofta, om viljan, förmågan och modet att ta ansvar.

Idrottsrörelsen måste inse att man inte är och aldrig kan vara en frizon från politiken. Idrotten påverkas av politiska beslut och ställningstaganden och idrottsutbyte får politiska konsekvenser.

Idrottsrörelsen måste inse att man inte är och aldrig kan vara en frizon från politiken. Idrotten påverkas av politiska beslut och ställningstaganden och idrottsutbyte får politiska konsekvenser. Svensk idrottsrörelse är i sig själv politisk genom sin uttalade värdegrund som betonar värnandet av demokrati, integration, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Problematiken är inte enkel. Men den kan bara hanteras genom ett medvetet förhållningssätt, inte genom att låtsas att den inte finns.

Ett litet steg i rätt riktning är Riksidrottsförbundets (RF) beslut våren 2025 att i samråd med Svenska Fotbollförbundet ”genomföra en översyn och därefter vid behov revidera och ersätta de av RF-stämman 2015 beslutade internationella riktlinjerna”. Bakgrunden till beslutet var en motion från den Kommunistiska Partiet (KP, tidigare KPMLr) närstående idrottsföreningen Proletären FF med ett yrkande om att RF ska verka för en “idrottslig bojkott av Israel” med anledning av situationen i Gaza. Motionen avslogs, men diskussionen visade att det givet RF:s internationella riktlinjer inte var självklart varför Ryssland skulle bojkottas men inte Israel.¹¹

Det finns ingen principiell lösning eller enkla svar på alla de problem och frågor som kretsar kring relationen mellan idrott och politik. Till syvende og sist rör det sig om samvetsfrågor, där moraliska och politiska ställningstaganden baserade på individens eller idrottskollektivets värdegrund får fälla avgörandet. Det som är rätt i ett fall kan faktiskt vara fel i nästa.

Idrottens ledarskap måste stötta den enskilde i de svåra val denne ställs inför. Stödet kan ges i form av råd, kunskap och respekt för det fattade beslutet. Men det kan aldrig ges i form av att enbart peka på ett formellt regelverk eller genom att förneka att det finns något val överhuvudtaget. Idrottsrörelsen måste ta sig bort från beröringsskräcken för det politiska. Politiken finns mitt i samhället, på samma sätt som idrotten, kulturen eller religionen. Då är det bättre att lära sig leva tillsammans är att räddhågat låtsas att den andre inte finns.

Den enskilde idrottsutövaren har ansvar. Det går inte att gömma sig bakom idrottsförbund eller okunskap. Så är det att vara människa, och så är det att vara idrottsutövare. Ansvaret ligger i att aktivt skaffa sig kunskap och därefter fatta beslut där man följer sitt hjärtas väg.

För att kunna fatta välövervägda och kloka beslut krävs kunskap. Idrottsrörelsen måste bli bättre på att utbilda sina ledare, tävlingsaktiva och funktionärer om de dilemman och svåra valsituationer som individen kommer att ställas inför. Utbildningsmomentet blir särskilt viktigt inför idrottsarrangemang som är uppenbart kontroversiella – till exempel mästerskapstävlingar i auktoritärt styrda stater. Men också den enskilde idrottsutövaren har ett ansvar. Det går inte att gömma sig bakom idrottsförbund eller okunskap. Så är det att vara människa, och så är det också att vara idrottsutövare. Ansvaret ligger i att aktivt skaffa sig kunskap i en fråga, därefter fatta medvetna beslut där man följer sitt hjärtas väg. I ansvaret ligger också att respektera att andra idrottsutövare kan fatta andra beslut.

Nu stundar fotbolls-EM för damer i Schweiz. Låt oss tillsammans se fram emot många spännande matcher och också gärna modiga idrottsutövare som tillsammans manifesterar för mänskliga rättigheter och demokrati i dess olika former.

Hur går det i mästerskapet? Sverige tar brons. Frankrike tar guldet och blir mästare.