Regimens svar mot protesterna i Iran har varit skoningslöst. Tusentals människor har mördats. Samtidigt pågår ett geopolitiskt maktspel som riskerar att upprepa historien från tiden då shahen störtades och ersattes av en islamisk diktatur. Det iranska folket reduceras till brickor i ett geopolitiskt spel. Demokrati måste byggs av folket, skriver Amineh Kakabaveh.

Protesterna i Iran är inte plötsliga eller isolerade utbrott. De är kulmen på årtionden av ekonomisk misär, politiskt förtryck, massmord på demonstranter, avrättningar av frihetskämpar och en systematisk repression som genomsyrar hela samhället. Inflation, arbetslöshet och brist på mat och mediciner har under lång tid pressat befolkningen till bristningsgränsen.

Men ilskan handlar om mer än ekonomi. Den handlar om livet under ett totalitärt och barbariskt system som kontrollerar, förnedrar, fängslar, torterar och dödar – oavsett om man är arbetare eller akademiker, kvinna eller barn, ung eller gammal, religiös eller sekulär. Samtidigt är repressionen särskilt brutal mot kurder och andra politiska minoriteter, vänsteraktivister, kvinno- och arbetaraktivister samt miljöaktivister.

Vittnesmål beskriver hur skadade demonstranter avrättas med riktade skott, hur sjukhus saknar både läkare och mediciner och hur familjer tvingas betala enorma summor för att få tillbaka sina döda barn.

Regimens svar på de senaste veckornas protester har varit skoningslöst. Enligt uppgifter publicerade av The Times söndagen den 18 januari har omkring 16 500 människor dödats av islamiska regimens styrkor. Dubbelt så många är gripna och skadade. Under i snart två veckor har internet och telekommunikationer stängts ned för att förhindra spridning av regimens brott och information till världen. Människor skjuts öppet på gatorna, avrättas i arrester och attackeras inne på sjukhus. Vittnesmål beskriver hur skadade demonstranter avrättas med riktade skott, hur sjukhus saknar både läkare och mediciner och hur familjer tvingas betala enorma summor för att få tillbaka sina döda barn – ofta utan att någon vård ens har givits.

Den kurdiska tjejen Robina, 23 år, student på universitetet i Teheran, mördades och enligt hennes moster i Norge hade regimen krävt flera tusen dollar av familjen för att få hennes kropp tillbaka.

I centrum för detta våld står revolutionsgardet Pasdaran – samma maktapparat som kontrollerar Irans ekonomi, militär, rättsväsende, energisektor och banker. Det är ett gigantiskt, yrkeskriminellt maktkomplex knuten till islamiska ledaren Khamenei som inte kommer att falla genom retorik, symbolpolitik eller internationella utspel.

Reza Pahlavis illustrerar problemet i Iran. Han säger sig inte vilja bli ledare för ett kommande fritt Iran, men agerar som om makten redan vore fördelad. Tillsammans med sina anhängare presenterar han färdiga planer för Irans framtid – utan folkligt mandat.

Mitt i detta blodbad träder före detta Shahens son Reza Pahlavi fram och säger sig tala för ”det iranska folket”. Pahlavis framträdanden illustrerar problemet. Han säger sig inte vilja bli ledare för ett kommande fritt Iran, men agerar som om makten redan vore fördelad. Tillsammans med sina anhängare presenterar han färdiga planer för Irans framtid – utan folkligt mandat, utan en öppen demokratisk process och utan dialog med de krafter som faktiskt driver protesterna: kvinnorörelsen, etniska och nationella minoriteter, arbetarrörelsen, republikaner, federalister och civilsamhällets organisationer.

Är detta demokrati? Är detta vad miljoner människor har betalat för med fängelse, tortyr och blod?

Historien gör sig ständigt påmind. Pahlavis far sattes vid makten med stöd av USA och Storbritannien efter kuppen mot den folkvalde premiärministern Mohammad Mossadegh. Efter revolutionen 1979 valde Europa och väst att legitimera den islamiska republiken i stabilitetens namn. I dag riskerar samma mönster att upprepas: stormakter flirtar med arvtagare till gamla maktstrukturer, medan folket reduceras till brickor i ett geopolitiskt spel.

Donald Trumps uttalanden är ett tydligt exempel. Han uppmanar till protester och utlovar stöd, som om Iran vore Venezuela – ett land han tror sig kunna pressa genom hot och symbolpolitik. Men Iran är inte en svag klientstat. Det är ett stort land med djupt rotade maktstrukturer. Samtidigt saknar Trump reellt stöd för militär inblandning. Turkiet vill inte se ett försvagat Iran där kurder kan vinna självständighet. Arabstaterna fruktar regionalt kaos. USA:s egna allierade är ovilliga att dras in i ännu ett krig i Mellanöstern.

Att omvärlden inte agerar kraftfullt beror på Irans regionala inflytande, kärnvapen, hotet mot Hormuzsundet och att flera länder är fortfarande beroende av iransk energi.

Att omvärlden inte agerar kraftfullt beror på flera samverkande faktorer. Iran har ett betydande regionalt inflytande genom allierade grupper i Irak, Libanon och Jemen. Trots att landet försvagats efter 12-dagarskriget med Israel och USA – där Hamas och Syrien inte längre kan fungera som samma stöd – finns fortfarande aktörer som Hizbollah i Libanon, Houthirebellerna i Jemen och shiitiska miliser i Irak. Irans kärnvapenprogram, hotet mot Hormuzsundet och möjligheten att blockera oljetransporter som påtryckningsmedel skapar global oro. Sanktioner har införts men har haft begränsad effekt, och flera länder är fortfarande beroende av iransk energi.

Därtill sätts geopolitiska intressen framför kvinnornas och folkets rättigheter. Ett krig eller en total kollaps skulle dessutom kunna gynna regimen på kort sikt. Ett desperat Iran kan skapa instabilitet i hela regionen, driva upp oljepriser och utnyttja kaoset som förhandlingsvapen. Det är detta maktspel – snarare än omsorg om det iranska folket – som formar många internationella ställningstaganden.

Regimen har dessutom under årtionden slagit ned varje form av protest med blodigt våld. Efter mordet på Jina Amini år 2022 besvarade regimen även kvinnoprotesterna med brutalt förtryck, hård informationskontroll och med att blockera internet, vilket kraftigt begränsar utländsk insyn och påverkan. Diplomati och sanktioner har hittills inte lyckats tvinga fram någon verklig förändring.

Att tala om Irans framtid utan att sätta kvinnors frihet i centrum är inte bara cyniskt – det är odemokratiskt.

Samtidigt har iranska kvinnor burit motståndet på sina axlar. De har mördats, fängslats, våldtagits och tvingats i exil för rätten till sina kroppar och sina liv. Att tala om Irans framtid utan att sätta kvinnors frihet i centrum är inte bara cyniskt – det är odemokratiskt.

Slutsatsen är att även om vi vill få bort denna barbariska islamiska diktatorn, riskerar det iranska folket och inte minst kurderna och kvinnorna och andra nationella minoriteter, att inte bara befrias från förtryck, utan att i stället ersätta ett förtryck med ett annat. Historien får inte upprepa sig. Demokrati kan varken exporteras, ärvas eller förhandlas fram bakom stängda dörrar. Den byggs av folket själva – genom kamp, inkludering och verkligt deltagande. Iran behöver en framtid, inte ett nytt arv av makt.