Trots återkommande medieutspel om fredsförhandlingar fortsätter kriget i Ukraina utan tecken på en nära förestående uppgörelse. USA verkar ha rört sig närmare den ryska linjen och har bland annat slutat tala om vapenvilor, medan Ukraina och EU står fast vid sina tidigare positioner. En farlig situation, skriver Tomas Pettersson.

Över jul- och nyårshelgerna noterade utomstående betraktare i väst hur den ryske presidenten Vladimir Putin höll ovanligt låg profil. Han höll sitt traditionella nyårstal och syntes som hastigast i samband med det ryska julfirandet den 7 januari. Han överlämnade emellertid inledningsvis åt utrikesministern Sergej Lavrov att hantera de officiella kontakterna med ledarskapet i Venezuela efter det amerikanska bortförandet av Nicolás Maduro den 3 januari.

Mönstret kändes igen, inte minst av den geopolitiske analytikern Alexander Mercouris. När Putin inte tar täten i internationellt viktiga frågor är Kreml sysselsatta med interna diskussioner och utformandet av nya positioner.¹ Vad var det som föranledde översikten av rysk utrikespolitik den här gången?

Den ryske presidenten Vladimir Putin håller ovanligt låg profil. Han höll sitt traditionella nyårstal och syntes som hastigast i samband med det ryska julfirandet den 7 januari, men överlämnade åt utrikesministern Sergej Lavrov att hantera de officiella kontakterna.

Den bakomliggande orsaken är såklart kriget i Ukraina som sådant. Ryssland har sedan åtminstone våren 2024 vetat att de kommer kunna få igenom de krav, som Putin offentligt uttalade i ett tal den 14 juni 2024, bara genom militära medel. Kraven, som i väst går under titeln ”Rysslands maximalistiska mål”, lämnar utrymme för den fortsatta överlevnaden av en ukrainsk stat på majoriteten av dess territorium före 2014.

De tre mest centrala kraven är ett ukrainskt avträdande från de fyra regionerna Donetsk, Luhansk, Cherson och Zaporizjzja, inget ukrainskt NATO-medlemskap samt ”avmilitarisering och avnazifieringen”. Med det sistnämnda avses att Ukraina inte kan ha ett styre fientligt mot Ryssland och inte heller besitta militära medel för att kunna utgöra ett hot mot samma land.²

Sedan Donald Trump tillträdde som USA:s president i januari 2025 har Ryssland för första gången haft en motpart att förhandla med om Kremls krav och om formaliseringen av Ukrainas framtida status.

Sedan Donald Trump tillträdde som USA:s president i januari 2025 har Ryssland för första gången haft en motpart att förhandla med om Kremls krav och om formaliseringen av Ukrainas framtida status.

Processen har dock inte lett fram till ett fredsavtal, och sedan i höstas har det blivit uppenbart att de ryska framgångarna på slagfältet varit på väg att ”springa om” kraven från i juni 2024. Ingen utom ryssarna själva vet hur deras militära plan ser ut i detalj. Men med tanke på hur kriget utvecklat sig i östra Ukraina sedan hösten 2024 kräver den per definition att de ryska stridskrafterna antingen stannar helt upp eller att de intar Kharkiv, börjar röra sig mot Kiev och i söder fortsätter över floden Dnjepr mot Cherson och Odessa.

En punkt kan nu vara nådd där de krav som Vladimir Putin formulerade den 14 juni 2024 inte längre fullt ut speglar Rysslands aktuella position, och där det finns indikationer på att Moskva har justerat sin hållning. Den sistnämnda kommer vidare inte att kunna uppnås med väpnat våld, vilket medför en helt ny uppsättning problem för den europeiska kontinenten.

Men vi tar ett steg tillbaka innan vi går in på detaljerna kring den ryska revisionen. Vissa läsare kan nämligen slås av tanken: ”Det ovan stämmer inte alls överens med det som står i medierna just nu.” Detta är helt korrekt. Det existerar nämligen tre olika nivåer rörande fredsförhandlingarna för tillfället, två narrativa och en grundad i verkligheten.

En punkt kan nu vara nådd där de krav som Vladimir Putin formulerade den 14 juni 2024 inte längre fullt ut speglar Rysslands aktuella position, och där det finns indikationer på att Moskva har justerat sin hållning.

Den första hör till de ukrainska och amerikanska förhandlingarna, där Ryssland inte varit inblandat, och som klargjordes efter Davoskonferensen av den ukrainske presidenten att bara frågan om marken återstår att lösa. Zelenskyjs uttalande understöddes av den finske presidenten Alexander Stubb, som under en konferenspunkt i Davos uppmanade åhörarna till att ”ha tillit – Ukraina kommer att vinna det här kriget”.³ Kiev kanske inte behöver ge upp någon mark alls till Ryssland i förhandlingarna.

Den andra narrativa nivån hör till de rysk-amerikanska förhandlingarna som ägde rum i Moskva samma dag som Zelenskyjs uttalande, den 23 januari. Kremls talesperson Dmitrij Peskov återupprepade då presidentrådgivaren Jurij Usjakovs kommentar om mötet, att fredsförhandlingarna behöver ”grundas på formulan som nåddes [mellan USA och Ryssland] i Anchorage” den 15 augusti 2025.⁴

Usjakov själv gick ännu längre i sitt uttalande på Kremls officiella hemsida. I detta framgick det att båda parterna ”på nytt bekräftade faktumet” att en långsiktig lösning på konflikten inte är trolig om ”frågan om territorier inte grundas på formulan så som den överenskoms i Anchorage”.⁵ Exakt vad USA och Ryssland kom överens om i Alaska har aldrig offentliggjorts, men medierna i Väst har rapporterat om hur det kretsat kring Moskvas krav om att framtida förhandlingar utgår från krigets ”grundorsaker”, snarare än att fokusera på vapenvilor.⁶ Utan att förvilla sig alltför mycket i det finstilta är alltså ”Anchorage” detsamma som kraven från den 14 juni 2024.

Kiev står kvar vid positionen att en vapenvila ska utlysas utan ytterligare landavträdelser, medan Ryssland och USA sinsemellan talar om en permanent fred, utan vapenvila, på Rysslands villkor.

Förenklat handlar det således om att man från Kievs sida står kvar vid positionen att en vapenvila ska utlysas utan ytterligare landavträdelser, medan Ryssland och USA sinsemellan talar om en permanent fred, utan vapenvila, på Rysslands villkor från den 14 juni 2024. Positionerna är oförenliga, och man behöver fråga sig varför processen fortsätter månad efter månad. Kiev fortsätter att göra hårdnackat motstånd, och det kan vara så att Trump-administrationen och Kreml mest håller förhandlingsspåret vid liv för att tillfredsställa inbördes, externa intressenter.

Med det sagt ska vi inte helt bortse från möjligheten att Ukraina helt enkelt ger upp och sluter ett avtal med Ryssland på basis av kraven från den 14 juni 2024. Energisituationen i Ukraina är nämligen katastrofal. Värme, vatten och avlopp saknas i flera städer, inte minst i Kiev, till följd av ryska attacker och den kalla väderleken. ”Vi står inför en humanitär kris,” sade Maxim Timtjenko, chefen för det ukrainska energibolaget DTEK till Reuters – även det på torsdagen den 23 januari.⁷ Timtjenko uttalade det akuta behovet av en vapenvila inom energisektorn.

Med det sagt ska vi inte helt bortse från möjligheten att Ukraina helt enkelt ger upp och sluter ett avtal med Ryssland på basis av kraven från den 14 juni 2024. Energisituationen i Ukraina är nämligen katastrofal.

Vi ska ha möjligheten med en ukrainsk kapitulation i åtanke när vi nedan återgår till den ryska omvärderingen. Om så blir fallet kommer vi att se resultatet av ett tvåspårigt förhandlingsspår från Kremls sida, där den ukrainska delen löses separat från den större delen, bortanför Ukrainas gränser.

Det tredje förhandlingsspåret är att Rysslands hårdnar kraven gentemot Väst. Strax innan nyår spreds nyheten om en ukrainsk attack mot Vladimir Putins residens i Valdai i Novgorodregionen. Erik Bergin rapporterade i SvD om den omedelbara efterföljden, den 30 december: Putin tog enligt Kreml upp påståendet om en ukrainsk attack mot semesterbostaden i samtal med USA:s president Donald Trump på måndagen. Putin ska även ha sagt att attacken får ryssarna att ”omvärdera” sin position gentemot de pågående diskussionerna om ett eventuellt fredsavtal.⁸

Nyheten dog ut i Väst. Kreml avkrävdes bevis, amerikanska CIA sade att attacken inte gått till på det sätt som Ryssland hävdade och Kiev hävdade att Kreml talade osanning helt och hållet. Det som omedelbart följde passerade därför obemärkt förbi i Väst.

Kreml ställde till med ett mindre mediespektakel på nyårsdagen, då man inför tv-kamerorna överräckte ett styrchip från Novgorod-attacken till den amerikanske militärattachén i Moskva. Med andra ord: Ryssland sade till USA att vi vet att det var ni som försökte mörda vår president.

Den 30 december publicerade New York Times en längre artikel om USA:s roll i Ukrainas drönarkrig mot rysk energiinfrastruktur. Artikeln diskuterade bland annat USA:s inblandning i de ukrainska drönarattackerna mot ryska energiinstallationer och -transporter sedan sommaren 2025. ⁹. Samtidigt ställde Kreml till med ett mindre mediespektakel på nyårsdagen, då man inför tv-kamerorna överräckte ett styrchip från en av drönarna som använts i Novgorod-attacken till den amerikanske militärattachén i Moskva.

Att Ryssland överlämnade styrchipet till USA betydde att de avkodat innehållet. För den som är bekant med den typen av diplomatiska manövrar var dessutom sättet som de överlämnade chipet på ett förfinat sätt att säga: här får ni tillbaka ert chip. Poängen förstärktes av att överlämnandet gjordes av Igor Kostjukov, chefen Rysslands militära underrättelsetjänst, GRU.¹⁰

Med andra ord. Ryssland sade till USA att: vi vet att det var ni som försökte mörda vår president. Ett formellt svar på själva attacken i Novgorod kom i formen av ett andra användande av Oresjnikmissilen strax innan midnatt den 8 januari, i Lviv i västra Ukraina.¹¹ Under tiden genomförde Kreml sin utrikespolitiska omvärdering. Därav Putins relativa frånvaro.

På torsdagen den 15 januari var Kreml uppenbarligen klar med sin omvärdering. I ett tal för nya ambassadörer i Moskva, som hölls i samband med ceremonin för överlämnande av kreditivbrev, talade den ryske presidenten i bestämda ordalag om hur Ryssland tidigare lagt fram förslag på en ny säkerhetsordning i Europa och hur, utifrån detta, en fred i Ukraina bör utformas.¹²

Ett av kraven handlar om att vrida tillbaka klockan till 1998 i fråga om NATO:s utvidgning österut. Det är alltså inte bara Ukraina som inte får vara med i NATO. Försvarsalliansens trupper och installationer måste också avlägsnas från Rumänien, Ungern och baltstaterna.

Inte bara sorterades alltså Ukraina in under den nya säkerhetsordningen, utan också i enlighet med ”tidigare förslag”. Dessa förslag kan inte vara andra än de två krav som Ryssland ställde USA och NATO om säkerhetsgarantier den 15 december 2021; att stoppa NATO:s utvidgning österut och att Ukraina inte skulle tillåtas gå med i försvarsalliansen. Kraven tillmötesgicks inte och mindre än två månader senare invaderade Ryssland Ukraina.¹³

Nu är alltså kraven tillbaka, lite mer än fyra år senare, och nu är det Ryssland som håller i taktpinnen. Ett av kraven handlar om att vrida tillbaka klockan till 1998 i fråga om NATO:s utvidgning österut. Det är alltså inte bara Ukraina som inte får vara med i NATO. Försvarsalliansens trupper och installationer måste också avlägsnas från Rumänien, Ungern och baltstaterna. Dessutom måste i förlängningen den amerikanska senaten godkänna ett lagförslag som kodifierar överenskommelsen. Den som är bekant med hur den amerikanska senaten fungerar – oavsett uppdelning mellan partierna – vet att detta aldrig kommer att ske.

I flödet av händelser som ägde rum kring Trump, Grönland och Davos tillkom under vecka 4, den 19–25 januari, dessutom två händelser som behöver fogas till bilden. För det första publicerade amerikanska Department of War sin strategiska plan för 2026 på torsdagen, och för det andra samlades delegationer från Ryssland, USA och Ukraina i emiratiska Abu Dhabi för samtal på fredagen och lördagen.

Den ukrainska armén står fortfarande kvar i fält och försvarar sig med näbbar och klor, även om läget ser alltmer kritiskt ut.

Västerländska medier rapporterade om samtalen utifrån det ukrainska narrativet och framställde dem som att det ukrainsk-amerikanska förhandlingsspåret fortfarande var aktuellt.¹⁴ Det gick dock, utifrån att titta på vilka som var närvarande, att sluta sig till att samtalen i första hand handlade om Novgorod-attacken och att från amerikanskt håll få det så kallade smutsiga kriget under kontroll. Från rysk respektive ukrainsk sida närvarade nämligen Igor Kostjukov, GRU-chefen som lämnade över styrchipet till amerikanarna på nyårsafton, tillsammans med Kyrylo Budanov, Ukrainas nye stabschef som nyligen befordrats från sin position som chef för HUR, Ukrainas motsvarighet till GRU.¹⁵ Ingen på endera sidor vet förmodligen mer om vad som pågår när det kommer till att försöka mörda den andres militära och politiska ledarfigurer.

Amerikanarna skickade bland annat arméchefen Dan Driscoll och NATO-befälhavaren Alexus Grynkewich. Att ha just de här fyra männen som samtalens huvudgestalter är inte för att tala om fred, utan för att diskutera hur kriget förs. Specifikt då mot bakgrund av Novgorod-attacken.

Vi kan bara spekulera i det särskilda syftet med att föra samman just de här fyra männen. Det är emellertid mycket troligt, som den geopolitiske analytikern Alexander Mercouris hävdar, att syftet från Trump-administrationens sida är att säga till Kiev så att Moskva hör: nu är det slut på försöken att mörda Vladimir Putin. Det är en ansträngning till en förtroendeskapande åtgärd gentemot Kreml från Washingtons sida för att Novgorod-attacken inte ska forma relationerna och förhandlingarna länderna emellan framåt till. Vita huset vill lägga saken bakom sig.¹⁶

I Pentagons strategi talas det om hur USA ska fokusera på det västra halvklotet och Kina. Ryssland ses som en ”hanterbar motståndare”. Amerikanska ansträngningar ska begränsas i Europa och européerna ska själva ”ta primärt ansvar för sitt eget konventionella försvar”.

Samtidigt som samtalen i Abu Dhabi pågick publicerade också Pentagon sin strategi för 2026, och innehållet har såklart bäring på ämnet som diskuteras här. Strategin utesluter nämligen inte ett tillmötesgående av de ryska kraven om ett tillbakadragande av NATO-trupper och -vapensystem till 1997 års gränser. I strategin talas det om hur USA i första hand ska fokusera på det västra halvklotet och Kina. Ryssland ses som en ”hanterbar motståndare”. Amerikanska ansträngningar ska begränsas i Europa och européerna ska själva ”ta primärt ansvar för sitt eget konventionella försvar”.

Med största säkerhet läses strategin i Kreml i detta nu. Slutsatserna som dras kommer med största säkerhet att påverka deras förhållningssätt i framtida förhandlingar med USA. Kanske kommer det att landa i att Ryssland inte ställer exakt samma krav som de från den 15 december 2021, utan i stället mildrar dem i förhållande till USA. Pentagons säkerhetsstrategi är i sig själv knappast öppet fientlig mot Ryssland, och av allt att döma har Vita huset ansträngt sig för att råda bot för mordförsöket på Vladimir Putin. Kommunikationen länderna emellan fortsätter, vilket är långt bättre än att hamna i en konflikt som kan leda till kärnvapenkrig.

Med det sagt är konflikten över Ukraina fortfarande olöst och en framförhandlad fred ser inte ut att ligga i korten. Även om USA närmat sig den ryska positionen av den 14 juni 2024, alltså slutat tala om vapenvilor, återstår ändå de ukrainska och europeiska positionerna. Den ukrainska armén står fortfarande kvar i fält och försvarar sig med näbbar och klor, även om läget ser alltmer kritiskt ut. Mest av allt är den skenande russofobin, framförallt putinhatet, enormt starkt i både Ukraina och Europa. Kanske starkt nog för att omöjliggöra alla avtal. I sådana fall kommer Ryssland löpa linan ut för att maximera sina säkerhetsmål, vilket utan en överenskommelse med Väst i slutändan också innebär en fullständig ockupation av Ukraina. Och en fortsatt konflikt med Europa.