Boenden för hemlösa placeras ofta i stadens utkanter där de syns och hörs som minst. För kvinnorna, som ofta är våldsutsatta, får det katastrofala följder. Vad hände när Alma, ett akutboende för kvinnor i hemlöshet flyttades till ett vanligt bostadsområde? Johua Levy berättar om arbetet i Gamlestaden, där grannarna ändrat inställning.

Som en del av ett större forskningsprojekt på Chalmers som undersöker kvinnors erfarenheter av hemlöshet i Göteborg, har vi följt Alma, ett akutboende för kvinnor i hemlöshet, ofta med pågående drogbruk. Vi har gjort intervjuer med både boende och personal samt med andra lokala aktörer. Dessa intervjuer har synliggjort hur kvinnornas lika rättigheter och behov ofta undervärderas, men också pekat på vissa positiva utvecklingssteg.

Fram till oktober 2023 låg Alma i Göteborgs Högsbo industriområde, en plats som inte är avsedd för boende. Det fanns dock andra grannar: i samma hus låg ett betydligt större akutboende med 90 platser och en stor majoritet manliga boende. Därutöver fanns industriella verksamheter, en kyrkogård och en dåligt upplyst gångväg till närmaste kollektivtrafik.

Alma är inte uttryckligen avsett för kvinnor med erfarenhet av mäns våld, men enligt personalen på Alma har i princip alla deras boende varit utsatta för just detta. Det ligger i linje med forskningen som visar att mäns våld mot kvinnor är både en vanlig orsak till och en nästan oundviklig följd av kvinnors hemlöshet.¹ En mångfacetterad utsatthet är i sig ett problem som är inbyggt i hur kvinnor i hemlöshet blir inhysta i staden. För att få rätt sorts hjälp måste du först placeras i rätt kategori: är du våldsutsatt, brukar du droger, eller behöver du extra stöd på grund av fysiska eller psykiska svårigheter? Eftersom boendealternativen är så begränsade kan kvinnor med flera sammanfallande sårbarheter ofta hamna inom ramen för institutioner som visserligen möter vissa av deras behov, men som är helt oförmögna att möta andra.

Som en kvinna uttryckte det: “Jag har gjort 15 månader på ett av de absolut tuffaste ställena man kan tänka sig… det här är i princip sista anhalten.” En annan jämförde platsen med Alcatraz.

Hur denna komplexa utsatthet kan ta sig uttryck blev smärtsamt tydligt i Almas placering i Högsbo, där det inte heller var ovanligt att övergreppen hade begåtts av just männen som bodde på härbärget intill. Alla som arbetade på Alma inför flytten till industriområdet verkar ha förstått att placeringen skulle bli förödande för kvinnorna, och tyvärr fick de rätt. Det rapporterades om våld och sexuella övergrepp, och både boende och personal beskrev hur de inte kände sig trygga på vägen till och från boendet. Inte att förglömma heller den symboliska signal som förmedlas när människor placeras på en sådan plats. Som en kvinna uttryckte det: “Jag har gjort 15 månader på ett av de absolut tuffaste ställena man kan tänka sig… det här är i princip sista anhalten.”² En annan jämförde platsen med Alcatraz.

Efter att det större blandade härbärget, efter ett mord, stängdes av IVO beslutade staden att flytta Alma till ett bostadsområde, något som välkomnades av dem som kritiserat den tidigare placeringen.³ Alma skulle flytta till nya lokaler i stadsdelen Gamlestaden. Det möttes inte direkt av jubel bland många boende där. Kommunala tjänstepersoner fick en strid ström av mejl, vissa oroade, andra arga, och snart startades en namninsamling för att få staden att tänka om.

Föräldrar var rädda att barnen skulle hitta sprutor på väg till skolan eller att inbrotten skulle öka. Flera hänvisade till Gamlestadens historia av att hysa liknande verksamheter, till de problem detta medfört och till arbetet som gjorts för att förbättra områdets trygghet och rykte.

Många av farhågorna hade en igenkännbar mänsklig utgångspunkt: föräldrar som var rädda att barnen skulle hitta sprutor på vägen till skolan eller att inbrotten skulle öka. Flera hänvisade till Gamlestadens historia av att hysa liknande verksamheter, till de problem man ansåg att detta medfört och till arbetet som hade gjorts för att förbättra områdets trygghet och rykte. Att protesterna till stor del bottnade i rädsla snarare än illvilja skiljer dem dock inte från de reaktioner som tjänstepersoner i Göteborg, liksom i otaliga andra städer, vet att de kan förvänta sig när man försöker placera ett boende som Alma. NIMBY-(Not in my Backyard)protester följer nästan alltid samma retoriska formel: “Vi förstår att verksamheten behövs, men varför just här?”

Till synes står staden inför två val när de ska hitta en plats: placera i områden som inte är tänkta för bostäder där de syns minst och därför är mest utsatta, eller placera i bostadsområden och riskera kritikstorm. I det här fallet valde staden, med stöd i vägledning framtagen av Mutual Benefits projektet, ett framåtblickande förhållningssätt. Man förde en aktiv dialog med lokala aktörer, lyssnade på deras oro och höll samtidigt fast vid en central utgångspunkt: flytten handlade främst om de mest utsatta kvinnornas trygghet. Regelbundna möten organiserades i den nya lokalen, där bland annat representanter från närliggande bostadsrättsföreningar bjöds in.

Efter att ha deltagit i dessa möten i snart ett och ett halvt år har jag sett hur dynamiken i rummet förändrats. De tidiga mötena präglades till stor del av samma ton som den ursprungliga mejlfloden: lokala aktörer uttryckte oro, sammanställde listor över störningar och efterfrågade handlingsplaner. Gradvis har detta skiftat till ett läge där alla snarare arbetar i samma lag, där Almas boende ingår i den gemenskap vars trygghet man tillsammans försöker skapa. Direkta kontaktvägar har etablerats mellan grannar och personalen på Alma så ser grannarna något som kan vara otryggt, för dem själva eller för kvinnorna på Alma, ringer de personalen vilka snabbt kan agera. Grannarna har därigenom blivit en ovärderlig resurs för att stärka kvinnornas trygghet.

De största problemen, både för kvinnorna på Alma och för deras grannar, orsakas av män som söker upp kvinnor som vistas där. När männen ställer till återkommande störningar ställs Almas personal inför ett svårt val: ska kvinnan få bo kvar, trots att det kan äventyra den sköra relationen till boende i området?

Processen har förstås inte varit friktionsfri, och alla är inte, och kommer kanske aldrig att vara, med i samma lag. De största problemen, både för kvinnorna som bor på Alma och för deras grannar, orsakas ofta av män som söker upp de kvinnor som vistas där. När männen ställer till med tillräckligt mycket och återkommande störningar ställs Almas personal inför ett svårt val: ska kvinnan få bo kvar, trots att det kan äventyra den sköra relationen till boende i området? Tyvärr är det alltför vanligt att kvinnor i hemlöshet straffas för handlingar som närstående män begår.

Men de berättelser vi hört från personalen och kvinnor som bott på Alma i Gamlestaden är oändligt mer positiva än erfarenheterna från industriområdet. Likaså är den dominerande upplevelsen bland andra lokala aktörer att Almas närvaro inte alls varit så störande som många först befarade. Delvis är det ett välkänt mönster för många tjänstepersoner: farhågorna bakom NIMBY-protester besannas sällan när en mer sammansatt bild av verkligheten får chans att komma fram. Men jag tror också att en stor del av det positiva kommer av det tålmodiga intellektuella arbete som gjorts på båda sidor, där man lämnat ett “vi och dom”-tänkande och istället ser kvinnorna på Alma som individer som ibland kan orsaka störningar i kvarteret, men som samtidigt har samma rätt till trygghet som alla andra och därför behöver ett kvarter som stöttar dem.

Hur ska vi förstå den lyckade flytten?
Som människor dras vi till binära motsatspar. De hjälper oss att sortera världen i hanterbara kategorier, men till priset av att verklighetens komplexitet går förlorad. Vi lär in de här motsatsparen tidigt; barnböcker och filmer skildrar ofta en värld av gott och ont, rätt och fel, och liknande dikotomier tenderar sedan att prägla vår tillvaro hela vägen upp till den globala politikens toppskikt. Verkligheten är emellertid sällan så enkel, eller människor och grupper så lättkategoriserade, utan att det sker på bekostnad av människovärdet. Vill vi bygga städer för alla, är en stor del av det intellektuella arbete vi behöver ägna oss åt att avlära dikotomierna och våga se komplexiteten.

Kvinnor i hemlöshet löper i högre grad än andra risk att få sina komplexa identiteter reducerade till förenklade kategoriseringar. En nyskriven masteruppsats har följt hur kvinnor i hemlöshet representeras diskursivt i svenska offentliga utredningar under de senaste hundra åren. Den visar en förskjutning från moraliserande skildringar av “degenererade individer med ärvda eller förvärvade dåliga anlag”, till mer sympatiska diskurser som erkänner hemlöshet som ett strukturellt snarare än moraliskt misslyckande, men som samtidigt riskerar att reducera kvinnor i hemlöshet till enkla, passiva offer.⁴

Även om det senare utan tvekan är att föredra framför det förra, riskerar en alltför förenklad offerdiskurs att osynliggöra kvinnors handlingsutrymme och legitimera processer där beslut fattas över deras huvuden om vilken hjälp de ska få och vilka livsbanor de förväntas följa.⁵

Kvinnor lyckas ordna tak över huvudet på egen hand, genom att flytta in hos män, ofta inom ramen för ojämlika relationer som kan göra dem sårbara för sexuell exploatering, prostitution och våld. Många väljer ändå detta med öppna ögon när alternativet är att leva på gatan eller att cirkulera mellan akutboenden.

Delvis på grund av den ökade stigmatisering som hemlöshet medför för kvinnor, är de återkommande underrepresenterade i officiell hemlöshetsstatistik.⁶ Kvinnor söker mer sällan hjälp från staten och när de gör det kan det ske efter längre perioder av hemlöshet, då deras livssituation hunnit bli allt svårare.⁵

Kvinnor lyckas i högre grad ordna tak över huvudet på egen hand, till exempel genom att flytta in hos män, ofta inom ramen för ojämlika relationer som kan göra dem sårbara för sexuell exploatering, prostitution och våld.⁷ Många väljer ändå detta med öppna ögon när alternativet är den extrema utsatthet som följer av att leva på gatan eller att cirkulera mellan olika akuta boenden.

Nyligen pratade jag med en polis som börjat ifrågasätta det rådande tankesättet inom poliskåren i relation till denna grupp. Hon hade deltagit i en heldagskonferens organiserad av Göteborg stads projekt ’Mutual Benefits’, vilket syftar till att främja inkluderingen av socialt utsatta människor i stadsutvecklingen, och sa att det hade öppnat hennes ögon.⁸ Polisen beskrev en tendens att se dessa kvinnor, som kanske använder droger och ibland är inblandade i annan brottslighet, som ett hot mot allmänheten snarare än en otroligt utsatt grupp i sig själv, kanske till och med den grupp som mest av alla behöver polisens beskydd. Och kanske kan, bekväma dikotomier till trots, en och samma person vara både kriminell och högst utsatt samtidigt?

I en intervju med en annan polis ställde jag en närliggande (och onekligen ledande) fråga: Upplever du att tryggheten för kvinnor i hemlöshet värderas lika högt som för andra boende i de områden där du arbetar? “Det är en intressant fråga”, sa han efter en stunds eftertanke, “nej, det tror jag inte.” Han sa att han skulle ta med sig frågan till nästa arbetsplatsträff.

Skulle en sådan tankeförskjutning pågå inom polisen i stort är det ett viktigt steg i rätt riktning. Men för att städer ska bli genuint trygga och inkluderande för alla behöver skiftet ske på flera platser och skalor, inte bara hos myndigheter och beslutsfattare utan hos oss alla i våra kvarter. Ljusglimtar som visar att framsteg är möjliga finns, även om detta intellektuella och värderingsmässiga arbete kommer kräva tid och energi.

Poängen är smärtsamt enkel, men den kan vara svår att urskilja bakom de bekväma binära kategorier som annars skymmer sikten. För kvinnor i hemlöshet handlar det om att få finnas i staden på samma villkor som andra. Att deras liv inte reduceras till berättelser där de framställs som antingen hotfulla eller hjälplösa, utan som får rymma både sårbarhet, styrka och hopp, samt plats för det ofullkomliga och motsägelsefulla som också hör till att vara människa. Lyckas vi inte med detta, förnekar vi inte bara en utsatt grupp dess grundläggande rätt till skydd och trygghet utan också den mänsklighet som andra åtnjuter.