I förra numret av Parabol kritiserade Alf Hornborg tesen att människan är en invasiv art. Det är vårt ekonomiska system som är problemet, menade Hornborg. Nu svarar Frank Götmark: Överallt innebär fler människor ökad resursanvändning. Vi kan inte både kräva välståndsökning i hela världen och ignorera folkökningens konsekvenser.

Alf Hornborg kritiserar i Parabol 6/2025 min text i SvD 29 mars, ”Är människan en invasiv art?” Flera forskare, och Anders B Johnson i boken ”Den invasiva människan”, svarar ”ja”. Jag redovisade bl.a förhistorisk utrotning av nästan all megafauna i världen och dramatisk minskning av ryggradsdjurens populationer på i snitt 73% mellan 1970 och 2020. Det sammanfaller med vår spridning över jorden och explosiv nutida befolknings- och konsumtionsökning. Vi är nu 8,1 miljarder och förväntas öka till ca 10,3 miljarder under de kommande 60 åren, enligt FN.

Dock tror jag nog att Hornborg håller med om att människan är både ”biologisk” och ”kulturell” – hur skall man annars förstå vår evolution och vår expansion?

Jag listade framgångsfaktorer för Homo sapiens men Hornborg anser att jag förbiser samhällsvetenskap och kulturhistoria, och att det är för mycket ”biologi”. Dock tror jag nog att Hornborg håller med om att människan är både ”biologisk” och ”kulturell” – hur skall man annars förstå vår evolution och vår expansion? Sällan analyserar dock samhällsvetare och kulturhistoriker utarmning av biologisk mångfald och dess koppling till människans spridning och ökning. Medan allt fler naturvetare och miljöforskare uppmärksammar folkökning och andra hot mot ekosystem och arter, se t ex ”Scientists’ Warning to Humanity” som undertecknades av 15 364 forskare 2017.¹

Hornborg framhåller att traditionella kulturer vid småskalig odling i regnskog kan öka artrikedomen. Det kan vara sant lokalt, men gäller knappast storskaligt över tid (dessa kulturer är små, och minskar). Avverkar man skog, även produktionsskog i Sverige, ökar artrikedomen lokalt en tid på hygget. Men studier av småskaliga störningar och större ekosystem visar att över geografiska regioner utarmas biologisk mångfald i längden av människor.

Hornborg framhåller att traditionella kulturer vid småskalig odling i regnskog kan öka artrikedomen. Det kan vara sant lokalt, men gäller knappast storskaligt över tid. Dessa kulturer är små, och minskar.

Hornborg behandlar ekonomiska system, pengar (som enligt honom behöver avskaffas) och relationer ”nord – syd”. Att utvecklingsländer får skamlöst dåligt betalt för råvaror av industrialiserade länder och företag är definitivt något som bör ändras. Företag och jobb flyttas alltmer till och mellan utvecklingsländer, och produktion och konsumtion globaliseras. Artrika ekosystem i främst tropikerna (även om de inte är fullt ”naturliga” som Hornborg diskuterar) omformas till människors produktionsekosystem. Ekonomisk tillväxt eftersträvas av nästan alla länder, men behöver reformeras till någon form av ”nedväxt” enligt miljöekonomer.

I Fauna och Flora nr 3/2023 framhåller Malte Andersson och jag sambandet mellan den mänskliga populationens storlek och dess förbrukning av resurser, samband som Hornborg undviker i sin kritik. Den totala förbrukningen bestäms av antal människor x genomsnittlig resursförbrukning per person.² Resursförbrukningen och vår konsumtion leder till miljöförstörelse och artutrotning på jorden, som vi beskriver. Det har föreslagits att ekvationen även skall inkludera teknologi, vars utveckling många menar kan lösa t ex klimatkrisen. Teknologisk utveckling är dock tveeggad; effektivisering kan vara bra, men kan t ex leda till att många fler träd avverkas och fler fiskar fångas per tidsenhet. Och energieffektivisering leder ofta till att annat
nyttjande av energin ökar (”Jevons paradox”).

Teknologisk utveckling är dock tveeggad; effektivisering kan vara bra, men kan t ex leda till att många fler träd avverkas och fler fiskar fångas per tidsenhet.

Den ökande förbrukningen per person kan reduceras genom t ex skatter och utsläppshandel för växthusgaser, enligt miljöekonomer. Ökningen av vår population kan reduceras genom att de höga födelsetalen minskar i Afrika och vissa andra länder. Hornborg citerar inte slutsatsen i min SvD-artikel: ”Om vi hejdar den ohämmade konsumtionen i rika länder och på andra håll, och samtidigt reducerar
födelsetal där de ännu är höga, finns visst hopp.”

Hornborg hänvisar till lågt EF, Ekologiskt Fotavtryck, per person i Afrika, i ett exempel där Mocambique jämförs med USA. För det fattiga Afrika spår FN stor populationsökning, från 1,4 idag till 3,8 miljarder år 2100. Totalpopulationens EF (Antal människor x Fotavtryck per person) är viktigt för miljö och människor. Totala EF är idag ungefär dubbelt så högt i Sverige som i Mocambique. Skillnaden mellan länderna minskar om befolkningen tredubblas i Mocambique fram till år 2100.

För att begränsa det totala ekologiska fotavtrycket vid ökande välstånd skulle Mocambiques befolkning behöva minska, inte öka.

Anta att behövlig ökning av välstånd ger ökat EF per person i Mocambique, från 0.9 till 3,3 hektar per person, hälften av Sveriges värde, som idag är 6,6. År 2100 blir totala EF för Mocambique via folkökningen då sex gånger större än för Sverige. För att begränsa det totala ekologiska fotavtrycket vid ökande välstånd skulle Mocambiques befolkning behöva minska, inte öka. Och för att minska Sveriges totala EF behöver vi minska EF per person och/eller minska befolkningens storlek.

Om familjestorleken i Afrika (idag 4,1 barn per kvinna) minskar förbättras familjens och landets ekonomi, som i tidigare framgångsrika frivilliga familjeplaneringsprogram (FP nedan) i t ex Indonesien, Sydkorea, Iran, Costa Rica, Tunisien, Rwanda, Thailand, Brasilien och Mexico.³ Länderna tog beslut om FP, och bistånd från Väst bidrog till att födelsetal föll i många utvecklingsländer. En svensk pionjär, Carl Wahren, bidrog från vårt håll under mer än 40 år.⁴ Tyvärr har Kinas tragiska ettbarnspolitik (med t ex tvångsaborter) och Indiens massteriliseringar av män 1975-77 gjort att FP-program ofta förkastas, trots framgångarna i många utvecklingsländer.

Fattiga lokalbefolkningar tvingas överutnyttja ekosystem lokalt, dvs vilda djur, träd/buskar (bränsle), jordar, sötvatten.

Ekologiskt fotavtryck mäter inte, och visar inte förändringar i biologisk mångfald. Att hänvisa till att medborgare i t ex Mocambique har lågt EF per person förbiser att fattiga lokalbefolkningar tvingas överutnyttja ekosystem lokalt, dvs vilda djur, träd/buskar (bränsle), jordar, sötvatten mm – se två nya värdefulla översikter av detta problem.⁵⁶ De negativa effekterna riskerar öka med fortsatt folkökning.

Men frivilliga FP-program i länder som vill starta sådana kan bidra till att minska fattigdom, utarmning av biologisk mångfald, och försämrade ekosystem. I en Novus-undersökning visades nyligen att många svenskar stödjer bistånd till FP (nu är Sidas FP-bistånd mindre 0.5% av utdelat bistånd).⁷ Människor ser logiken, även om media och miljörörelse tiger om folkökningens konsekvenser.

Människor ser logiken, även om media och miljörörelse tiger om folkökningens konsekvenser.

42 av 54 afrikanska länder uppgav 2015 till FN att de hade som policy ”lägre befolkningsökning”, och 45 of de 54 länderna uppgav policy om ”lägre födelsetal” (hemsida, FN:s Population Division). Vid sidan av minskad konsumtion i de rika delarna av världen kan sådan policy, om den stöds och realiseras, bidra till att förbättra situationen för människor, miljö och biologisk mångfald i Afrika och andra utvecklingsländer.