Debatten om Kina fortsätter. Att Kina startar byggprojekt i Angola och ger krediter till landet är inget bevis för att det inte är imperialism, skriver Jonatan Fahlén – redan det brittiska imperiet gjorde samma sak.

Det finns en känd scen i Monty Pythons film the Life of Brian, som utspelar sig i Palestina vid tiden för romarnas ockupation. Ledaren för en judisk rebellrörelse håller ett passionerat tal emot romarna. Retoriskt frågar han sina åhörare vad romarna någonsin gjort för dem. ”Byggt akvedukter?” svarar någon. ”Byggt nya vägar” tillägger en annan. Rebelledaren tvingas till slut erkänna att romarna visserligen har byggt vägar, akvedukter, sanitära anläggningar, infört lag och ordning, utbildning, medicin osv. Men bortsett från allt detta, vad har romarna någonsin gjort för det judiska folket?

Jag kommer direkt att tänka på den scenen när jag läser Benjamin Gustavssons försvar av Kina i förrförra numret av Parabol, som svar på Per-Åke Lindblom. Benjamin Gustavsson argumenterar där för att Kina inte skulle vara en imperialistisk stat, med hänvisning till alla de satsningar på infrastruktur som Kina har gjort i den koloniserade världen. Som exempel tar han Kinas lån till Angola.

Genom att ge krediter till Angola har Kina hjälpt landet att finansiera stora infrastrukturprojekt. Att dessa pengar främst har gått till att kontraktera kinesiska byggföretag ser Gustavsson som något positivt. Lånen är dessutom ”oljesäkrade”, skriver han. Det betyder att de återbetalas med intäkter från en viss mängd olja som Angola måste sälja till Kina.

Det låter som det klassiska imperialistiska handelsutbytet. Kina exporterar sitt kapital till Angola. I utbyte får de tillgång till landets råvaror, i det här fallet olja. Samtidigt får de en avsättningsmarknad för sina egna industrivaror. De stora vinnarna på detta utbyte är såklart Kina.

Blir detta utbyte mindre imperialistiskt bara för att Kina finansierar infrastruktur i de länder vars naturtillgångar de exploaterar? Det tycks vara Gustavssons argument. Men detta är ju också bara en aspekt av hur imperialismen fungerar, och alltid har fungerat.

Redan det brittiska imperiet byggde järnvägar, sjukhus och skolor i Indien (skrev inte Marx om detta?). Lenin skriver (i Imperialismen som kapitalismens högsta stadium 1917) om de enorma summor som de imperialistiska länderna investerade i järnvägsbyggen i andra länder. Det gjorde de knappast av någon välvilja för dessa andra nationer. Lika lite som Kina idag drivs av någon välvilja för Angola. Imperialistiska ekonomier har ju alltid behövt en infrastruktur, om inte annat för att kunna exploatera och föra ut råvaror ur andra delar av världen – det säger sig väl självt?

Gustavsson har rätt i att imperialismen behöver förstås i termer av parasitism och dominans. Det stämmer också att Kina ställer mindre krav på politiska reformer i Afrika än vad västvärlden gjort. Men imperialismen handlar inte bara om politisk kontroll. Framför allt är den en fråga om ekonomisk maktoch beroende. I detta avseende är Kina precis lika imperialistiskt, i relation till de afrikanska länderna.

Kinas handel med de afrikanska länderna har formen av ett ojämnt utbyte. Länder som Angola och Kongo levererar billiga råvaror till Kinas växande industri. I utbyte säljer Kina tillbaka industrivaror samt lånar ut kapital. Lånen säkerställer att råvarorna fortsätter strömma i samma riktning.

Ett sådant utbyte skapar beroende och fattigdom för den ena parten, medan den andra blir rik och utvecklas. Det är en form av ekonomisk utsugning, med andra ord. Att Kina ger en bit tillbaka, i form av infrastruktur, ändrar inte på detta förhållande. Vad de ger med den ena handen, det tar de med den andra.