Catherine Connolly blir Irlands första vänsterpresident efter en storseger i det senaste valet. Hon vann med ett tydligt budskap om social rättvisa, kritik mot Nato samt solidaritet med Palestina. Hennes seger väcker hopp om att en samlad vänster också kan vinna parlamentsvalet om fyra år, skriver Stellan Hermansson.

Den oberoende vänsterkandidaten Catherine Connolly vann en enastående storseger i det irländska presidentvalet den 24 oktober. Connolly fick 63,4 % av rösterna mot 29,5 % för högerns Heather Humphreys. Alla irländska vänsterpartier enades, ett efter ett, bakom Catherine Connollys segerrika kampanj.

Det kan visa sig vara ett historiskt skifte som tar sin början här. Under de 103 åren som självständig nation har Irland alltid styrts av högerpartier. Men presidentvalet visade vad en samlad vänster kan göra. Då kanske en samlad vänster också kan vinna parlamentsval, även om det är fyra år tills nästa.

De traditionella högerpartierna Fianna Fail och Fine Gael hade varsin kandidat i valet. Men Fianna Fail fick se sin man, Jim Gavin, hoppa av valet när det avslöjats att han för några år sedan tillskansat sig felbetalda hyror och vägrat betala tillbaka pengarna till hyresgästen ifråga. Ingen bra handling av en person som vill bli president i ett land med bostadskris och skyhöga hyror.

Även om högerpartierna sitter i regering tillsammans, lever de nedärvda motsättningarna från inbördeskriget fortfarande kvar. Många kan aldrig rösta på “det andra partiet”, även om det också är höger.

Trots detta fick den avhoppade Gavin 7,2 % av rösterna. För även om de bägge högerpartierna sitter i regering tillsammans, lever de nedärvda motsättningarna från inbördeskriget 1922-23 fortfarande kvar. Många kan aldrig rösta på det andra partiet, även om det också är höger.

Många Fianna Fail väljare valde nog också att stanna hemma. Det bidrog till ett lågt valdeltagande på 46 %. Men trots allt högre än de 42 % som deltog i senaste presidentvalet år 2018. Att Irland inte har poströstning, utan enbart accepterar fysisk röstning på valdagen i den ort där man är skriven gör ibland valdeltagandet svårare. Irländska medborgare som bor i andra länder har inte rösträtt. Så flera saker bidrar till valdeltagandets 46 %.

Dessutom genomfördes en ‘spoil vote’ kampanj. Hela 13 % av röstsedlarna hade medvetet av väljare gjorts ogiltiga i en organiserad protest mot valet och “etablissemanget”. Grävande journalister har avslöjat att bakom denna välfinansierade kampanj döljer sig rika människor kända för sina reaktionära åsikter om alltifrån Covid-vaccinering till invandringspolitik. Mycket återstår att reda ut och förstå här.

Men trots allt detta: Det fina för vänstern var att Catherine Connolly vann valet med ett tydligt budskap för social rättvisa, jämlikhet, inkludering och alla människors lika värde. Men också försvar av Irlands neutralitet, kritik mot Nato och upprustning, betonande av att konflikter ska lösas fredligt och för internationell solidaritet med Palestina i centrum.

Valkampanjen hade ett starkt inslag av ungdomar. Många unga tycker att Catherine Connolly förmedlar hopp och ger insikten att det går att förändra. Det blir ett nej till de styrande högerpartiernas “status quo”. Och Catherine Connolly betonade hela tiden till sina många unga anhängare: “Tillsammans kan vi göra samhället bättre.” Allt detta sker också i ett Irland som snabbt moderniserats och där den reaktionära katolska kyrkan förlorat sitt grepp.

Förvisso finns ingen reell politisk makt kopplad till presidentposten. Men naturligtvis har orden från en president en tyngd i den politiska debatten. Den snart avgående progressive presidenten, Michael D Higgins, har ofta markerat sin politiska position i viktiga frågor. Senaste åren särskilt i solidaritet med palestinierna och med skarp kritik mot Israel och folkmordet I Gaza.

Irlands hela vänster samlades bakom Catherine Connolly. Det har aldrig tidigare skett. Om vänstersamarbetet utvecklas finns möjligheten av ett tydligt regeringsalternativ inför parlamentsvalen.

Men det allra viktigaste är att Irlands hela vänster samlades bakom Catherine Connollys kampanj. Det har aldrig tidigare skett. Och det är nog det som oroar högerpartierna allra mest. Om detta vänstersamarbete utvecklas finns möjligheten av ett tydligt regeringsalternativ, med ett gemensamt program, inför nästa parlamentsval (senast) år 2029.

Vänsterkrafterna består av följande partier:

– Sinn Fein, landets största oppositionsparti med 19 % i valet 2024 och 39 ledamöter. Sinn Fein har en klar vänsterpolitik och står tydligast av alla partier för Irlands återförening. Ordförande är Mary Lou McDonald, som leder partiets arbete i The Dail (irländska parlamentet i Dublin).

Sinn Fein är största parti “in the north” (det så kallade Nordirland) där partiets vice-ordförande Michelle O’Neill är ‘first minister’ i den lokala ‘regeringen’. Partiet har många och aktiva medlemmar. När Sinn Fein, som det sista av vänsterpartierna, beslöt att inte ställa upp med en egen kandidat utan att stödja Catherine Connolly innebar det en enorm boost för kampanjen, som bland annat innefattade mycket omfattande dörrknackningar, tala direkt med väljarna. Partiets många aktivister gjorde en stor arbetsinsats.

– Labour är det traditionella arbetarpartiet på Irland, med starka band till den fackliga rörelsen. I senaste valet fick de 4,7 % och 11 ledamöter. Har tidigare suttit med i olika regeringar styrda av högern, bland annat under den svåra finans/euro-krisen. Under den perioden gick Labour med på omfattande nedskärningar i budgeten. Det är en av orsakerna till Sinn Feins genombrott i opinionen och valen därefter, liksom till Labours nedgång.

Partiets nuvarande ordförande Ivana Bacik var pådrivande för att stödja Catherine Connolly som presidentkandidat, trots att Connolly hade gått ur Labourpartiet år 2007. Inom Labour har vissa personer inom högerflygeln motsatt sig stödet till Connolly. Ivana Bacik är också en stark förespråkare för en samlad vänster inför nästa parlamentsval.

– Socialdemocrats, bildades efter en utbrytning från Labour år 2015. Kan förenklat sägas stå ett snäpp till vänster om Labour. Men utbrytningen sägs också haft att göra med personliga konflikter. Partiet fick 4,8% röster i valet 2024 och 11 ledamöter. Ordförande är Holly Cairns, en duktig debattör och talare som vill se ett tydligt gemensamt vänsteralternativ i kommande val.

-People before profit, ett parti som samlar yttervänstern. Bland annat trotskister från tidigare SWP. Senaste valet fick partiet 2,2 % och 2 mandat. Deras talesperson är Richard Boyd Barrett, som dock är cancersjuk och tillfälligt ersatt med Paul Murphy. Partiet vill se en enad vänster i valen 2029, och har på grund av det haft några avhopp till vänster.

– Gröna partiet, som inte är uttalat vänster, beslöt att stödja Connollys kampanj. Det ledde till avhopp från högerflygeln, som hävdade att de Gröna inte kan stödja en presidentkandidat från “the far left”. Tidigare har partiet suttit med i högerledda regeringar, som den före senaste valet. Det straffades hårt. Partiet fick 3 %, förlorade 11 ledamöter av 12. Ordföranden Roderic O’Gorman är enda kvarvarande ledamot i parlamentet. Förmodligen tänker de Gröna att möjligheten att få sitta i regering efter nästa val, går via allians med vänstern. Men det lär inte ske utan konflikter.

De senaste opinionsundersökningarna om partisympatier visar på ett ökat stöd för vänsteroppositionen, särskilt för Sinn Fein som enligt undersökningen nu är landets största parti med 27 %. 

De senaste årens dyrtid, med ständigt ökande mat- och elpriser, har försatt många människor i en pressad ekonomisk tillvaro. Enligt aktuell statistik växer var femte barn på Irland upp i fattigdom.

Intressant är också att ungdomsväljarna är tydligt vänsterorienterade. I åldersgruppen 18-24 har Sinn Fein 42 % stöd, mot 22 % för de två högerpartierna tillsammans. Sinn Fein var tidigare också ett mansdominerat parti både bland väljare och medlemmar. Det har ändrats och nu har partiet 28 % stöd bland kvinnor och 26 % bland män. Att Sinn Feins ordförande och vice-ordförande är kvinnor bidrar säkert till det. Men också att partiets politik breddats och moderniserats.

De stora politiska frågorna på Irland är först och främst den extrema bostadskrisen, där särskilt de unga drabbas hårt. Idag finns det jobb men inte bostäder. Många ungdomar flyttar utomlands för att kunna skapa ett självständigt liv med egen bostad. De unga som stannar kvar, bor hos sina föräldrar ofta till långt upp i 30-årsåldern.

Hyrorna är skyhöga och bostadsbyggandet på tok för lågt. Antalet bostadslösa växer snabbt och olika center för hemlösa är överfulla. Regeringens åtgärder handlar mest om att gynna privata intressen så att de i bästa fall vill bygga mer.

Vänsteroppositionen har lyft fram behovet av statliga byggprogram. Sinn Feins bostadspolitiska talesperson Eoin O’Brien vinner lätt alla debatter mot högern. Han vore den självklara bostadsministern i en framtida vänsterregering.

De senaste årens dyrtid, med ständigt ökande mat- och elpriser, har försatt många människor i en pressad ekonomisk tillvaro. Enligt aktuell statistik växer var femte barn på Irland upp i fattigdom. Klassklyftorna ökar. Det krävs omfördelning genom ny skattepolitik med målet att uppnå social rättvisa. Också på denna punkt borde vänsterpartierna kunna enas om några gemensamma krav.

En tredje fråga är de långa köerna till sjukvården. Liksom i många andra EU-länder är den hårt pressade sjukvården ett snabbt växande problem. På Irland har ungefär var tredje löntagare en privat sjukförsäkring, vilket leder till förtur och snabbare behandling. De som inte har råd med egen sjukförsäkring står i den långa kön och riskerar sin hälsa och kanske livet.

Irland har också problem med folklig ohälsa, som övervikt/fetma, rökning, alkohol. Satsningar på effektiv och rättvis sjukvård, liksom folkhälsoprogram borde vara ett viktigt inslag i ett möjligt framtida gemensamt vänsterprogram.

Högerextrema partier har inte haft någon framgång på Irland. Inget sådant parti finns representerat i parlamentet. De två högerpartierna tar skarpt avstånd från rasism och främlingsfientlighet. De betonar att Irland absolut behöver sina invandrare för att fungera.

Högerextrema partier har hittills inte haft någon framgång på Irland. Inget sådant parti finns representerat i parlamentet. De två traditionella högerpartierna håller en anständig politik och tar skarpt avstånd från rasism och främlingsfientlighet. De betonar att Irland absolut behöver sina invandrare för att fungera, samt säger att Irland ska ta emot flyktingar från utsatta länder.

Men de senaste åren har våldsbenägna högerextremister försökt underblåsa flykting- och invandrarhat. I några enstaka fall har det lett till upplopp, våldsamheter och stora polisinsatser.

Migrationsmyndigheternas ineffektivitet leder till långa väntetider. Under tiden bor flyktingar i förläggningar eller på hotell som staten betalar. Det sker i en tid med stor bostadskris och ger extrema högern möjlighet att kasta skulden på flyktingarna. På vissa mindre orter har det enda lokala hotellet (med enda puben) stängts för att vara statsbetalda flyktingbostäder. Självklart leder det till lokala protester, som sedan fascister/rasister ibland försöker förvandla till både upplopp och rekryteringsmöjligheter.

Vänsteroppositionen kräver reformering och effektivisering av migrationsbyråkratin. Men betonar också hur bostadsbristen kan leda till att högerextrema partier växer sig starka, om inget görs. Mycket tyder på att Irland står vid ett vägskäl i kampen mot högerextrema krafter. Bostadskrisens lösning är i det sammanhanget avgörande.

Politiskt viktigt hittills är också att de två styrande högerpartierna har markerat skarpt avstånd från rasism och högerextremism. Tabut finns fortfarande där.

Men trots allt, i en tid då de flesta länder i Europa tycks gå till höger, och högerextrema partier växer snabbt så väljer alltså Irlands folk en president med ett tydligt vänsterbudskap.

Irland är också ett land vars folkmajoritet ställt sig på palestiniernas sida. Det politiska trycket är det omvända jämfört med till exempel Sverige. Högerregeringen på Irland har pressats av den folkliga opinionsrörelsen till att kritisera Israel hårdare än något än något annat EU-land. Nu ligger till exempel ett lagförslag för beslut som ska förbjuda handel med de av Israel ockuperade områdena.

För att förstå denna skillnad måste vi förstå Irlands egen historia. Därför en snabb genomgång:

Landet präglas av 800 års brittisk kolonialism. Många sekler av exploatering och massivt förtryck, men också återkommande uppror.

Man brukar säga att Irland är det enda landet i den ”första världen” som har ett kollektivt folkligt minne av att tillhöra den ”tredje världen”. Det gör, till exempel, att många irländare idag förstår palestinierna, som utsätts för en bosättningskolonialism som påminner om den engelsmännen genomförde på Irland.

Opinionsundersökningar visar att närmare 80 procent av irländarna identifierar sig med palestiniernas situation, och bara 5 procent stöder Israel. “It is in our DNA”, som en del irländare förklarar det.

Dessutom är den koloniala frågan ännu inte avslutad på Irland. Frihetskampen lyckades till sist skapa ett självständigt Irland år 1922, men till priset att man gav upp de sex grevskapen i norr, det så kallade Nordirland, som kvarstod under brittisk kontroll.

Dessutom är den koloniala frågan ännu inte avslutad på Irland. Frihetskampen lyckades till sist skapa ett självständigt Irland år 1922, men till priset att man gav upp de sex grevskapen i norr, det så kallade Nordirland, som kvarstod under brittisk kontroll. Här var bosättningskolonialisternas efterkommande i majoritet. Och gränsen drogs för att säkra detta för evighet.

Det ledde till blodigt inbördeskrig mellan irländare som försvarade kompromissen, en fristat med 26 grevskap, och de irländare som sa nej. Inbördeskriget förlorades av nej-sidan.

Här skapades motsättningen mellan Fine Gael partiet (ja) och Fianna Fail (nej). Människor och familjer minns länge. Att sen frågan om återförening av landet med tiden tonades ner och bägge partierna bedrev högerpolitik på liknande sätt var en sak. Att sitta i samma regering skulle dröja ända tills år 2020, och då för att stoppa vänsterpartiet Sinn Fein som blivit hotfullt stort.

Men “the north” finns alltid där, i geografisk och politisk verklighet. Men det så kallade Nordirlands problem handlar inte om religiösa motsättningar, som många västmedia länge påstått. Det har inte med protestanter och katoliker att göra, utan är konflikt mellan unionister, som vill ha fortsatt brittisk kontroll, och nationalister, som vill sätta slutpunkt för brittisk kolonialism och återförena Irland. Alltså en progressiv kraft. De senare utsattes för fortsatt brittiskt förtryck. De flesta fattiga nationalister saknade till och med rösträtt ända fram till 1970-talet, eftersom rösträtten fördelades efter egendom.

Medborgarrättsrörelsen i USA inspirerade irländarna i norr. De inledde en fredlig kamp för demokratiska rättigheter för alla medborgare i det så kallade Nordirland. Brittiska armén svarade med verkanseld och terror. Ohyggliga brott mot mänskliga rättigheter begicks av britterna. Många irländare mördades eller fängslades långa tider utan rättegång.

Medborgarrättsrörelsen i USA inspirerade irländarna i norr. De inledde en fredlig kamp för demokratiska rättigheter för alla medborgare i det så kallade Nordirland. Brittiska armén svarade med verkanseld och terror. Ohyggliga brott mot mänskliga rättigheter begicks av britterna. Många irländare mördades eller fängslades långa tider utan rättegång. Flera massakrer skedde och den mest kända är “Bloody Sunday” i Derry 1972 då 14 fredliga demonstranter sköts ihjäl av en brittisk armé-enhet.

Nationalisterna tvingades ta till vapen och bildade IRA för självförsvar. Men som ofta är fallet när vapen blir en del i en politisk kamp, så tar den militära aktionen ibland över den politiska tanken. IRA besvarade flera gånger brittisk/unionist-terror med egen terror och sprängde engelska pubar där oskyldiga civila dödades.

Totalt under de blodiga år som följde dödades mer än 3 000 människor av brittiska armén i samarbete med lojalisternas terrorgrupper eller av republikanernas/nationalisternas IRA.

Den brittiska armén kunde inte besegra IRA. Och IRA kunde inte tvinga brittiska armén på flykt. Fredsförhandlingar inleddes, och gav till sist ”The Good Friday Agreement”, som undertecknades på långfredagen 1998. Äntligen var det fred på norra Irland.

Fredsavtalet slår fast att den lokala regeringen i Belfast ska bestå av både unionister och nationalister. Avtalet garanterar dessutom en öppen gräns på ön. År 2007 beslöts om samregerande mellan högerunionisterna DUP och vänsterpartiet Sinn Fein. En instabil regering, men den enda möjliga för att motverka ny konflikt. I det senaste valet blev Sinn Fein största parti och innehar nu posten som ‘first minister’ i lokalregeringen, ‘the executive’. Unionistpartiet DUP är näst största parti i ‘the north’.

I fredsavtalet finns en punkt om framtida folkomröstning i det så kallade Nordirland om återförening. Förr eller senare kommer den att ske. Högerpolitikern och före detta premiärminister Leon Varadkar har sagt att Irland kommer att återförenas i hans livstid.

I avtalet finns också en punkt om framtida folkomröstning i det så kallade Nordirland om återförening. Förr eller senare kommer den att ske. Även en högerpolitiker som före detta premiärminister Leon Varadkar från Fine Gael, har sagt att Irland kommer att återförenas i hans livstid. Han är 46 år.

Men Sinn Fein driver nu på och menar att en folkomröstning bör ske inom tio år. Och återföreningsfrågan lyftes också i Catherine Connollys valkampanj. Hon betonade att ett återförenat Irland ska respektera alla sina invånare, oavsett hur de vill identifiera sig, som irländare eller britter. Ömsesidig respekt och lika rättigheter ska gälla.

Motståndet finns förstås i unionistkretsar. Den brittiska regeringen lär inte heller driva på frågan om folkomröstning, även om de godkänt den i “Good Friday Agreement”. På grund av Brexit har dock situationen delvis ändrats. Om hela ön Irland, north and south, ingår i EU så underlättas handeln för företag ‘in the north’. Och “Money talks”. Så en del, om än inte extrema, unionister kan garanterat gruppera om sig och se fördelar med en återförening.

Med Catherine Connolly som president och i bästa fall en vänsterregering i Dublin från senast år 2029, kan det hända saker i återföreningsfrågan.

Irland bär på sitt arv som brittisk koloni. Ett land i den första världen som har sitt folkligt kollektiva minne i den tredje världen. Men nu börjar vi se ljuset i tunneln. Den dagen Irland återförenas, blir en viktig dag för alla anti-imperialister och för alla som stöder kampen mot bosättningskolonialism. För den dagen så bevisas återigen sanningen: Det som sades vara omöjligt visade sig vara möjligt.