I Sverige har inga partier till vänster om Vänsterpartiet lyckats ta plats i riksdagen. Men nu tycks något vara i rörelse. Det pågår diskussioner bland flera utomparlamentariska partier om att gå ihop i en valallians inför valet 2026. Kan de enas och vad ska de gå till val på? Parabol analyserar förutsättningarna och har talat med partierna.

Sedan riksdagsledamöterna Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat lämnade Vänsterpartiet har frågan om ett valalternativ till vänster om Vänsterpartiet tagit fart. Vid presskonferensen den 24 augusti, där de offentliggjorde sitt utträdde från partiet, lanserade Delgado Varas och Riazat ett nytt politiskt projekt under namnet Framtidens Vänster. Men de är inte ensamma. Även tidigare utbrytare från partiet och andra utomparlamentariska vänsterorganisationer diskuterar behovet av en bredare samling inför valet 2026. Frågan är om det finns både utrymme och vilja att samla den brokiga skaran av organisationer och partier i en bred valallians.

Även tidigare utbrytare från partiet och andra utomparlamentariska vänsterorganisationer diskuterar behovet av en bredare samling inför valet 2026.

I andra nordiska länder har liknande initiativ lyckats samla olika vänstergrupper i ett gemensamt projekt till vänster om de traditionella vänsterpartierna och som lett till parlamentariska framgångar. I Danmark bildades år 1989 Enhedslisten som en valallians mellan Venstresocialisterne, Moskvatrogna Danmarks Kommunistiske Parti och trotkistiska Socialistisk Arbejderparti. Partiet har med åren lyckats etablera sig som ett parlamentariskt alternativ till vänster om det traditionella Socialistisk Folketparti och har både ledamöter i Folketinget och i EU-parlamentet. I senaste valet till Folketinget fick Enhedslisten 5,2% och 9 ledamöter och i EU-valet år 2024 7%. I Norge bildades 2007 Rødt till vänster om Socialistisk Ventreparti, som en samgående mellan det vänsterradikala Rød Valgallianse och det maoistiska Arbeidernes kommunistparti. I det senaste stortingsvalet fick Rødt 4,7% och lyckades för första gången ta sig över spärrgränsen på 4% och få 8 mandat i Stortinget.

I Sverige har inga politiska initiativ till vänster om Vänsterpartiet lyckats ta plats i riksdagen. Det har dock förekommit utbrytningar förr från Vänsterpartiet som senare haft svårt att få parlamentariskt genomslag. Det finns flera möjliga förklaringar. Mer generellt kan man anta att behovet av ett alternativ för en mer radikal vänsterpolitik inte har varit lika starkt som i Norge eller Danmark där både SF och SV politiskt närmat sig socialdemokratin. Dessutom har den höga spärren på 4 % för att ta sig in i riksdagen gjort det svårare för nya små partier att etablera sig nationellt.

I Sverige har inga politiska initiativ till vänster om Vänsterpartiet lyckats ta plats i riksdagen. Det finns två organisatoriska förklaringar som nu potentiellt kan förändra spelplanen inom den svenska vänstern.

Det finns två andra mer organisatoriska förklaringar men som nu potentiellt kan förändra spelplanen inom den svenska vänstern. Den ena är att Vänsterpartiet historiskt har lyckats samla många olika vänsterströmningar under ett och samma tak, från radikala vänstersocialister till feminister och miljöaktivister. Högt i tak och långt till dörren har varit ett känt motto i partiet för att beskriva att det råder stor tolerans för olika åsikter och livliga debatter. Detta, menar missnöjda partimedlemmar, gäller inte längre. Flera uteslutningar de senaste två åren, och som fått stor medieuppmärksamhet, upplevs av kritiska röster som ett försök från ledningen att tysta och disciplinera medlemmarna.

Det senaste uteslutningsärendet mot riksdagsledamöterna Delgado Varas och Riazat är kanske det som fått störst genomslag och reaktion. En öppen och till viss del aggressiv debatt har blossat upp i sociala medier bland medlemmarna. Från partiledningen förklaras uteslutningskonflikterna mer som personkonflikter än politiska skiljelinjer. Ali Esbati, tidigare riksdagsledamot, som försvarar ledningens linje menar att det som nu förenar den hätska kritiken mot partiledningen är inte en gemensam idé om politik och organisation utan en negativ allians där olika typer av kritik mot ”ledningen” kommer till uttryck. 

Högt i tak och långt till dörren har varit ett känt motto i partiet för att beskriva att det råder stor tolerans för olika åsikter och livliga debatter. Detta, menar missnöjda partimedlemmar, gäller inte längre.

Men flera kritiska röster menar att konflikten som blossat upp är egentligen en reaktion på en pågående förändring i partiets strategi som prioriterar att göra partiet ”regeringsdugligt” i Socialdemokraternas ögon framför att driva vänsterpolitik och utomparlamentariskt arbete. På presskonferensen riktade riksdagsledamöterna Delgado Varas och Riazat kritik mot partiledningen som valt att politiskt närma sig socialdemokratin och därmed förlorat sin radikalitet. Lorena Delgado Varas var mer precis: organisatoriskt har det blivit en stalinistisk organisation, men politiskt är det ett socialdemokratiskt parti. Även den tidigare partiledaren Lars Ohly menar Vänsterpartiets kris är politisk. ”I takt med att hela det politiska spektrat flyttat högerut har Vänsterpartiet och socialdemokraterna följt efter”.¹

Den andra organisatoriska faktorn som försvårat framväxten av ett nytt vänsteralternativ är den ideologiska och organisatoriska splittringen mellan olika vänsterradikala grupper. Men nu tycks något vara i rörelse. I en intervju i podcasten I-studio öppnar riksdagsledamöterna för samarbete med andra progressiva organisationer. Vi behöver samlas och diskutera, säger Lorena Delgado Varas.²

Det förs diskussioner i flera organisationer som tycker finna ett, vad de menar, momentum för att fylla det politiska tomrummet som uppstått till vänster om Vänsterpartiet. Parabol har frågat ett antal partier och organisationer om det finns ett utrymme för ett nytt riksdagsparti och om de själva kan tänka sig att gå med i en valallians inför valet 2026.

Parabol har frågat ett antal partier och organisationer om det finns ett utrymme för ett nytt riksdagsparti och om de själva kan tänka sig att gå med i en valallians inför valet 2026.

I det nya partiet Solidaritet, som bildades av ett flertal avhoppade medlemmar i Vänsterpartiet, är man övertygad om att det finns utrymme för ett nytt vänsteralternativ vid sidan om Vänsterpartiet. Björn Alling, talesperson för Solidaritet, menar att Sverige behöver en radikal valallians då samtliga riksdagspartier svikit i dagens viktigaste frågor, gått åt höger och motarbetar de kämpande radikala rörelserna.

Även Filip Astvald, partisekreterare för Kommunistiska Partiet (K), anser att det behövs ett revolutionärt alternativ i Sveriges riksdag. Dock har K landat i att partiet inte är tillräckligt organisatoriskt starkt för att ställa upp med en egen lista i nästa riksdagsval 2026. Däremot menar Astvald att det behövs en antimilitaristisk- och en palestinaröst i riksdagen.

Kommunistiska Partiet har landat i att partiet inte är tillräckligt organisatoriskt starkt för att ställa upp med en egen lista i nästa riksdagsval 2026.

Jonas Brännberg, som sitter i verkställande utskottet för Socialistiskt Alternativ, tror också att det finns utrymme för ett vänsteralternativ. Vänsterpartiets ledning, menar Brännberg, har under lång tid rört sig högerut, något som accelererat kraftigt sedan Ukrainakrigets utbrott. ”Tvärtemot vad de påstår är denna politik inte förankrad hos vare sig medlemmar eller väljare, och när enskilda medlemmar gör motstånd blir de uteslutna. Allt för att bereda vägen för att sitta i en S-regering som, om de kommer till makten, kommer att vara den mest högerinriktade någonsin”.

Partiet Vändpunkt, som bildades 2019 av flera tidigare profilerade miljöpartister, tror och hoppas att det finns utrymme för ett nytt politiskt alternativ vid sidan av riksdagspartierna. Enligt partiets huvudsekreterare Sven Stark bildades Vändpunkt utifrån ett missnöje med hur riksdagspartierna hanterar vår tids stora ödesfrågor som klimatet och fredsfrågan. Med tanke på att flera mindre partier och grupper har liknande inriktning, menar Stark, att en valallians är en bra idé.

Även om Vändpunkt inte definierar sig som ett vänsterparti är de öppna för ett samarbete om valalliansen har ett tydligt grönt perspektiv med skarpa klimatåtgärder och tillväxtkritik.

Även om Vändpunkt inte definierar sig som ett vänsterparti är de öppna för ett samarbete om valalliansen har ett tydligt grönt perspektiv med skarpa klimatåtgärder och tillväxtkritik. I EU-valet 2024 gick Vändpunkt till val tillsammans med Feministerna (dåvarande Feministiskt initiativ) under det gemensamma namnet Värdigt liv. Samarbetet byggde på en bred samsyn i centrala frågor vilket möjliggjorde ett gemensamt och utförligt valmanifest där båda partiernas hjärtefrågor fanns med, menar Sven Stark. Inför riksdagsvalet diskuteras nu flera möjliga vägar. Ett alternativ är att ställa upp på egen hand. Ett annat är att återigen ställa upp tillsammans med Feministerna. Ett tredje alternativ är att söka en bredare allians med fler partier inblandade.

Mer skeptisk är man i Socialistisk Politik (SP) som inför valet 2026 inte ser något politiskt utrymme för ännu ett nytt vänsterparti eller en lös valallians. Enligt Magnus Johansson i SP skulle ett sådant initiativ sakna den folkliga förankring och mobilisering som krävs för att på allvar utmana högerpolitiken. “Att starta ett parti är inte som att starta ett företag”. SP ombildades 2019 från ett politiskt parti med hemvist i Fjärde Internationalen till en förening som ger medlemmarna frihet att engagera sig i politiska partier som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna.

SP: Ännu ett litet parti eller en lös valallians skulle sakna den folkliga förankring och mobilisering som krävs för att på allvar utmana högerpolitiken.

Filip Astvald i Kommunistiska Partiet är avvaktande i frågan om att bilda en valallians. ”Vi håller det öppet och tittar på möjligheterna”. Om det finns möjlighet att enas med andra politiskt och att kandidera till riksdagen på en gemensam lista är något vi får se, menar Astvald.

Solidaritet är övertygat om att en valallians med andra partier är rätt väg inför valet 2026. Enligt Björn Alling, en av partiets grundare, har detta varit Solidaritets uttalat mål sedan partiet bildades 2024. ”Vi har redan påbörjat processen att bygga förtroende för ett sådant samarbete där t.ex. tio andra organisationer och socialistiska partier deltog på vår kongress.”

Både Solidaritet och Socialistiskt Alternativ ser Septemberupprorets manifestation den 9 september, vid riksdagens öppnande, som en bra startpunkt för ett bredare samarbete. Över 50 organisationer deltar i manifestationen som riktar sig mot riksdagens svek i frågor om klimat, välfärd och demokrati.

Jonas Brännberg i Socialistiskt Alternativ menar att det krävs ordentliga förberedelser om det ska bli en valallians. ”Framförallt måste ett sådant alternativ redan nu ta sin start i att bygga konkreta protester mot regeringens politik av attacker på fattiga, välfärden, demokratin, rasifierade”. Brännberg varnar dock för att inte fastna i det parlamentariska spelet. ”Ett alternativ till vänster måste bygga sin styrka i kampen på arbetsplatser, gator och torg. Arbetarklassens vinster har kommit ur kampen”. Här får Brännberg stöd från Socialistisk Politik, som avfärdar idén med ett nytt valalternativ och i stället förespråkar att bygga en bred, folkligt förankrad rörelse underifrån.

Vad ska de gå till val på? En bred samsyn tycks finnas kring frågor som antimilitarism, välfärd och klimatpolitik.

Om de utomparlamentariska partierna väljer att gå ihop i en valallians inför riksdagsvalet 2026 återstår den avgörande frågan: Vad ska de gå till val på? En bred samsyn tycks finnas kring frågor som antimilitarism, välfärd och klimatpolitik. Som Brännberg i Socialistiskt Alternativ uttrycker det: Allt hänger ihop: Klimatpolitiken slängs ut genom fönstret med argument om “säkerhet och suveränitet”. Även stödet till Palestina och ett slut på Israels folkmord och ockupation är en fråga som enar.

Samtidigt är det tydligt att de utomparlamentariska partierna har olika profileringar och ideologier. Att enas kring ett gemensamt valmanifest kommer sannolikt inte att bli konfliktfritt. Frågan är om bredden ska prioriteras framför en tydlig politisk inriktning. Ska valalliansen profilera sig som vänstern till vänstern om Vänsterpartiet? Kan systemkritiska partierna hitta gemensamma nämnare? Och kan uttalade socialistiska partier bilda allians med icke-socialistiska partier som har feminismen, antirasismen eller miljöfrågorna som sin grund?