Efter att den ukrainska motoffensiven ser ut att ha stannat av, är det många som förväntar sig att de ryska trupperna ska börja rycka fram igen. Men Ryssland lider i nuläget stor brist på soldater och den ryska regimen drar sig för att genomföra en ny mobilisering av rädsla för att det skulle leda till protester mot kriget. Det menar de ryska fredsaktivisterna Aleksej Sachnin och Liza Smirnova.

Hösten 2022 kunde ukrainska trupper med sitt numerära övertag ta sig förbi de utspridda ryska befästningspunkterna i det av Ryssland ockuperade områdena av östra Ukraina och hota de ryska trupperna med inringning. Detta tvingade det ryska ledarskapet att genomföra den första mobiliseringen sedan krigets början ett halvår tidigare.

Enligt officiella ryska siffror kallades då runt 300 000 reservister in till militärtjänstgöring. Men det är möjligt att det rör sig om fler än så. Innan de skickades ut i kriget valde många av de unga soldaterna att gifta sig med sina flickvänner så att dessa skulle få rätt till statliga bidrag i egenskap av familjemedlemmar, ifall männen stupade eller blev sårade. Genom att räkna på antalet sådana giftermål har den oberoende kanalen MediaZona kommit fram till att det snarare var 500 000 soldater som inkallades.

Av dessa skickades runt hälften omedelbart till fronten för att bemöta den ukrainska offensiven, och många stupade direkt eftersom de saknade ordentlig militärutbildning. Av de övriga bildades 75 nya regementen med sammanlagt runt 150 000 soldater. Detta gjorde det möjligt att uppnå en numerisk jämförbar styrka med ukrainarna och för Ryssland att stabilisera fronten.

Men nu är även dessa krafter uttömda.

Under det ett och ett halvt år som kriget har pågått har Ryssland enligt de mest försiktiga uppskattningarna förlorat minst 60 000 soldater. Inräknat de allvarligt skadade har man förlorat åtminstone 200 000 soldater. Militärmakten är återigen i desperat behov av nytt fotfolk och den politiska ledningen står inför ett val. Antingen en ny mobilisering eller så måste man rekrytera betalda legosoldater, eller ”frivilliga” som Kreml föredrar att kalla dem.

Under det ett och ett halvt år som kriget har pågått har Ryssland enligt de mest försiktiga uppskattningarna förlorat minst 60 000 soldater. Inräknat de allvarligt skadade har man förlorat åtminstone 200 000 soldater.

Det ryska försvarsministeriet hade som plan att utöka armén med 400 000 man under 2023, utan att behöva genomföra en ny allmän mobilisering.

I början av oktober skröt president Vladimir Putin att 350 000 personer redan hade skrivit på kontrakt att strida och kallade det för ”en uppvisning av folkets tilltro till den ryska statens politik”. Men siffrorna är troligen överdrivna. Enligt försvarsminister Sergej Sjojgu, som råkade försäga sig vid ett offentligt framträdande, är många av de kontrakterade soldaterna sådana som redan har tjänstgjort i sex månader och nu har skrivit på för en andra eller tredje gång. Det är alltså samma personer som strider vid fronten, men de räknas i den officiella statistiken som nya rekryter.

Takten i att rekrytera frivilliga har varit densamma sedan början av kriget. Mellan mars och september 2022 bildades den Tredje armékåren bestående av 15 000 legosoldater. Från september till december 2022 rekryterades ytterligare 20 000 legosoldater, enligt officiella källor. Detta räcker inte för att täcka upp förlusterna.

Under 2023 har de ryska myndigheterna enbart lyckats bilda 9 nya regementen, jämfört med de 75 som bildades efter mobiliseringen året innan. Trots en relativt hög lön med ryska mått mätt motsvarande runt 25 000 kronor i månaden, och det mest kraftfulla propagandamaskineri bakom rekryteringskampanjen, har Kreml inte lyckats värva tillräckligt många som är beredda att strida utan tvång.

Tiden arbetar emot den ryska krigsmakten. Soldaterna som har varit i fält i över ett års tid blir allt mer krigströtta. Inte bara de vanliga värnpliktiga utan även deras officerare kräver en rotation av soldaterna så att de som har stridit en längre tid kan få permission för att vila upp sig. I somras blev den respekterade generalen Ivan Popov, som leder den 58:de armén vid fronten, avskedad efter att ha begärt att hans uttröttade soldater skulle ersättas med nya. Ett år efter den allmänna mobiliseringen har det här problemet bara förvärrats.

Statistik från den ryska internetsökmotorn Yandex visar att sökningar på frågan ”när får de mobiliserade soldaterna återvända hem” har ökat med tio gånger sedan i maj till 134 000 sökningar. Soldaterna själva, så väl som deras släktingar, skriver brev till guvernörer och publicerar videomeddelanden där de kräver att få permission. Trycket underifrån är så stort att vissa lokalpolitiker stödjer dem. Men den ryska militära ledningen är obönhörlig. ”Då kommer att få återvända hem efter att den speciella militäroperationen är avslutad. Ingen rotation av trupper är möjlig”, säger general Andrej Kartapolov, ordförande för försvarsberedningen, i ett uttalande.

Statistik från den ryska internetsökmotorn Yandex visar att sökningar på frågan ”när får de mobiliserade soldaterna återvända hem” har ökat med tio gånger sedan i maj.

Av politiska skäl drar sig myndigheterna från att genomföra en ny stor mobilisering, men utan det är varken en ny offensiv eller avlösning av soldaterna vid fronten möjlig. Den allmänna mobiliseringen under 2022 ledde till ett minskat stöd för såväl kriget som för president Putin, och andelen av den ryska befolkningen som förespråkade omedelbara fredsförhandlingar steg kraftigt. Opinionsundersökningar från i somras visar att en ny mobilisering skulle leda till ytterligare missnöje med kriget. I dagsläget stödjer 45 procent av ryssarna krigsinsatsen medan 44 procent vill ha fredsförhandlingar. Men om det skulle genomföras nya mobiliseringar skulle dessa siffror kastas om till 35 procent för kriget och 54 procent för fredsförhandlingar.

Sociologer vid projektet Chronika registrerade ännu mer drastiska förändringar när de undersökte ryssarnas inställning till dem som undviker militärtjänst. I oktober 2022 svarade bara 17 procent att de sympatiserade med desertörer, men i februari 2023 hade denna siffra tredubblats till 47 procent. Den negativa inställningen till vapenvägrare minskade från 63 till 35 procent. Under sådana omständigheter har de styrande i Kreml förstått att det är riskabelt att genomföra en ny mobilisering, i alla fall före presidentvalet som ska hållas i mars 2024. Således får krigsmakten fortsätta att strida med de trupper de har tillgängliga för tillfället.

Samtidigt ökar antalet desertörer. Vi har bara tillgång till en del av bilden, nämligen den officiella statistiken över brottsmål gällande de som dömts för att ha avvikit från sin militärtjänstgöring. 2021, före kriget, blev 600 personer i Ryssland dömda för detta. Under 2022 nästan fördubblades antalet till lite över 1000. Men eftersom det vanligtvis tar 4-5 månader innan desertören ställs inför rätta är statistiken över antalet som döms för detta sedan mobiliseringen började långt ifrån komplett. Siffrorna visar ändå på en enorm ökning av fall. Under den första halvan av 2023 har fler än 2000 personer dömts för desertering. Mer än 500 domar har förkunnats varje månad sedan sommaren. Det är väl över 2000 fall som fortfarande väntar på rättegång. Således kan man dra slutsatsen att antalet deserteringar har ökat 4-5 gånger sedan sommaren 2022.

Under den första halvan av 2023 har fler än 2000 personer dömts för desertering. Mer än 500 domar har förkunnats varje månad sedan sommaren.

Utöver dessa siffror är det en hel del fall som har uppmärksammats av journalister, men som inte har inkluderats i rättegångsstatistiken. De fall som dras inför domstol i Ryssland gäller enbart soldater som har deserterat medan de fortfarande befinner sig på ryskt territorium. Ryska soldater som deserterar från de ockuperade områdena i Ukraina behandlas på ett helt annat sätt. Om de blir upptäckta av sina överordnade blir de skjutna på fläcken eller inspärrade i provisoriska fängelser utan rättegång, och i de flesta fall tvingade tillbaka till fronten igen. Det är således omöjligt att få fram ens en uppskattning av hur många fall det kan rör sig om.

Människorättsförsvarare och fredsaktivister har påpekat att sådana desertörer helt enkelt avskrivs som försvunna eller dödade i strid av sina befälhavare som själva är rädda för att hållas ansvariga. Men de flesta av de mobiliserade deserterar inte från fronten, utan från sjukhus eller när de är på kortvarig permission. Och antalet soldater som planerar att desertera växer stadigt. ”I september befann sig var tionde person som kontaktade oss redan vid fronten och försökte komma på ett sätt att ta sig därifrån”, säger en aktivist från gruppen Gå genom skogen som hjälper ryska desertörer att komma undan.

När tidningen Vertska granskat 1800 vapenvägrare utifrån exempel som huvudsakligen har uppmärksammats i sociala nätverk och lokala medier, framkommer att en oproportionerligt stor del av dessa varit personer som kommer från olika delrepubliker i Ryssland. Det här följer ett välkänt mönster i krig, då etniska minoriteter känner sig alienerade i den nationella armén och inte delar synen på krigets uttalade mål, varför de inte heller är lojala med statsmakten. Detta är ett stort problem för Putin, då många av hans soldater som strider i Ukraina är hämtade från just minoritetsfolk i fattiga delrepubliker eller är invandrare som nyligen har fått ryskt medborgarskap.

Det mest alarmerande för Moskva är dock när hela förband deserterar eller vägrar att strida. Det finns ingen tillförlitlig statistik över detta heller, men ett antal fall är väl kända genom media. I den ryska delrepubliken Dagestan avvek till exempel 300 soldater tillsammans när de skulle skickas till fronten, och liknande episoder har förekommit i republikerna Kabardino-Balkaria, Chakassien, Tjetjenien, Sydossetien samt på Krim. Det finns också kända fall av gemensam desertering med tidigare fångar som rekryterats för att delta i kriget.

Svårigheterna för den ukrainska motoffensiven har skapat intrycket av att Putins strategi för en utdragen konflikt ser ut att bli verklighet. Men Rysslands uppvisning av ett framgångsrikt försvar döljer den strukturella bräckligheten hos dess militära maskin. Samtliga tre ingredienser i denna strategi – propaganda, mutor och tvång – har snart uttömt sin potential.

Trots krigspropaganda och höga löner lyckas inte militärledningen rekrytera soldater till en ny offensiv eller hålla den ryska armén numerärt jämförbar med de ukrainska styrkorna under en längre tid. Växande trötthet och demoralisering bland soldaterna leder också till att den ryska armén försvagas och allt fler deserterar. Men en framtvingad allmän mobilisering har sina risker för den ryska regimen, då det skulle underminera förtroendet för makthavarna och folkets lojalitet.

Lägg därtill det svårare ekonomiska läget och rubelns fall. Utan tillräckliga mutor kommer inget tvång att räcka för att hålla kvar soldaterna i skyttegravarna. ”Om de betalar mindre kommer ingen ha lust att strida. Ideologisk motivation är oskiljaktig från ekonomisk”, berättar en rysk ”frivillig” soldat som sårades och hamnade på sjukhus. De ryska makthavarna har skapat en situation där dess egen massiva armé i själva verket riskerar att bli ett hot mot dem själva.

Översättning från ryska Per Leander. Artikeln är en originalartikel skriven för Parabol.