Tron på militär avskräckning leder bara till upprustning och ökar risken för ett kärnvapenkrig. Dessutom det som ska skydda oss mot fienden, som Natomedlemskap och försvarssamarbetsavtal med USA, gör oss bara mer sårbara. Nu måste kapprustningen stoppas, menar Karin Utan Carlsson.

Vi lever i ett militariserat, våldsamt samhälle där kärnvapen hotar oss alla. Skulle de komma till användning kan något fruktansvärt inträffa  –  en mängd kärnvapen avfyras över stora städer och sot skulle täcka solen så inget kan växa. De som överlever bomberna skulle långsamt dö i svält, många i cancer, bränn- och krosskador utan att kunna få medicinsk hjälp.  

Ett exempel: behandling av svåra brännskador är bland de mest resurskrävande vårdformer som finns. Under normala förhållanden kan man i Sverige kanske vårda ett tjugotal svårt brännskadade patienter samtidigt, i hela Europa kanske några hundra. Vid en kärnvapenattack kommer sjukhus med personal att slås ut. Man har beräknat att i Nagasaki avled 95% av alla skadade av brännskador och i Hiroshima 60%.¹.

Behandling av svåra brännskador är bland de mest resurskrävande vårdformer som finns. Under normala förhållanden kan man i Sverige kanske vårda ett tjugotal svårt brännskadade patienter samtidigt, i hela Europa kanske några hundra. Vid en kärnvapenattack kommer sjukhus med personal att slås ut.

Detta behöver sägas därför att respekten för konsekvenser av en enda atombomb eller ännu värre, ett kärnvapenkrig, har fallit i glömska. Risken för kärnvapenvinter nämns inte. Inte heller risk för kärnvapenkrig av misstag.

Om en första atombomb släpps kan man räkna med hämndaktioner, en domedagsmaskin riktade mot de stora städerna…. Allt är planerat i avsikt att avskräcka från anfall.

Detta skapar skräck och behov av skydd. Israels oprovocerade anfall mot Irans kärnanläggningar och forskare beror på föreställningen att Iran är på väg att skaffa sig förmåga att bygga kärnvapen och behöver stoppas i tid, alltså en förebyggande (”preemptive”) attack. Detta är naturligtvis totalt olagligt enligt internationell rätt, lika olagligt som Rysslands annektering av Krim 2014 och sedan angrepp på Ukraina 2022 för att förhindra Nato/USA att etablera sig i landet med sina kärnvapen. Således leder själva skräcken för kärnvapen i vissa fall till krig. Det är mycket svårare att sluta ett krig än att sätta igång det. Det har vi i vår närhet ett tydligt exempel på, Ukrainakriget. Hur det går med det nu uppblossade kriget mot Iran återstår att se.

Hur ska vi då göra för att undvika krig och bygga freden, det humana och goda samhället?

Ett stort problem är hur vi delar in världen i onda och goda, där vi är på de godas sida, och de onda – i vårt fall särskilt Ryssland, men också Kina och Iran – är dem som vi behöver skyddas emot, för att inte i en del fall med våld och krig ”så långt som det krävs” utmatta dem och få dem att byta ledare (läs Saddam Hussein, Muammar al-Gadaffi, Bashar al-Assad). Att utse fiender utan att ta reda på orsaker till varför de handlar som de gör skapar en grund för just det man inte vill ha, rädsla och brist på förståelse. En intressant rubrik i DN den 27 december 2021 löd: ”Försök inte ”förstå” Putin – lyssna på hans motståndare”!

Så skapar man krig. Det säger också något om medias funktion att driva på till det krig som under över tre års tid med kraft drabbat Ukraina, övriga Europa och världen. Det är tvärtom genom att skapa förståelse, såsom att sätta sig in i motståndarens argumentering, känslor och behov som krig kan förebyggas och fred skapas. Att förstå är inte detsamma som att godkänna eller försvara. Att ha insikt och förståelse innebär större möjligheter att handla på bästa sätt för att nå långsiktiga mål.

Till och med de länder som varit alliansfria, Sverige och Finland, har nu en styrande elit som naivt öppnar upp för att släppa in kärnvapen på sitt territorium.

Den väg vi är inne på är oerhört farlig. Det som ska skydda oss, rustningarna och allianserna (Natomedlemskap och försvarssamarbetsavtal med USA) är det som hotar motparten, som vi utsett till fiende, och gör oss sårbara. Till och med de länder som varit alliansfria, Sverige och Finland, har nu en styrande elit som naivt öppnar upp för att släppa in kärnvapen på sitt territorium. Man talar om kärnvapenparaply som ett skydd. Man talar också ständigt om det oroliga och spända omvärldsläget men verkar inte se att man själv skapar det med allianser och hot riktade mot en utsedd fiende. Vi bidrar med ständiga krigsövningar och ökade rustningar. Vi får veta att vi inte är i krig men inte heller i fred och att vi ska förbereda oss på krig. Sådant skapar krig, något historien visar. Bättre vore att bygga fred och förebygga krig.

Det finns bara ett skydd mot kärnvapen: att inte använda dem. Att förebygga: skapa fred och att avrusta, ansluta sig till FN-förbudet mot kärnvapen, utnyttja det och sätta tryck på kärnvapenmakterna. Med försvarssamarbetsavtalet, DCA, har vi bjudit in USA att placera sina vapen här. Vi vet inte om de kan komma att transportera kärnvapen hit för lagring och hot mot Ryssland, som givetvis ser det som ett hot. Detta gör oss till bombmål. Vi, och hela Europa måste byta strategi och för detta behöver vi tänka nytt! Man kan inte bomba sig till fler demokratiska länder. Motstånd väcks.

Vi är i en kapprustning som nått enorma dimensioner med försvarsbudgetar som två- eller tredubblas på ett par decennier. Ja, det är ett dödshotande chicken race med kärnvapen i förlängningen.

Säkerhetsdilemmat innebär att ena parten i en konflikt upplever att den försvarar sig och att motparten är våldsam och aggressiv. Denne tänker på samma sätt men omvänt: hen försvarar sig och uppfattar motståndaren som aggressiv. Det traditionella sättet är att med våld och hot om våld avskräcka motståndaren så att den inte angriper. Avskräckning kräver emellertid trovärdighet för att fungera. Därför, om man omfattar det här synsättet, tvingas man att hota med allt mer våld och rusta mer. Eftersom motståndaren tänker precis likadant rustar också denne.

Vi finner att vi nu är i en kapprustning som nått enorma dimensioner med försvarsbudgetar som enligt planerna två- eller tredubblas på ett par decennier. Tyvärr gäller motsvarande också Natoländerna och EU – som ju i stor utsträckning är desamma. Ja, det är ett dödshotande chicken race med kärnvapen i förlängningen. Detta kan komma att förgöra oss alla i en total katastrof om avskräckningen skulle misslyckas.

Sverige har inte signerat och ratificerat FN:s kärnvapenförbud som vi själva 2017 varit med och förhandlade fram. Det är en skam.

Vi i fredsrörelsen ser den uppenbara risken för att kärnvapenkrig kan inträffa av misstag eller på grund av att spänning och misstroende ökar. Sådana tillbud har skett under den korta tid vi haft kärnvapen på jorden. Hittills har vi haft tur, men hur länge? Problemet ligger i förnekande hos beslutsfattare och media. Man säger: ”Det händer inte” och fortsätter som förut. Sverige har inte signerat och ratificerat FN:s kärnvapenförbud som vi själva 2017 varit med och förhandlade fram. Det är en skam.

Vi kan arbeta för förändring i hur vi tänker så att militär avskräckning ersätts av gemensam säkerhet där mänskliga behov i större utsträckning tillfredsställs. Gemensam säkerhet innebär att ingen är säker om inte alla är det. Det går därför inte att öka sin säkerhet på någon annans bekostnad. FN-utredningen Gemensam säkerhet under Olof Palmes ordförandeskap 1982 gjorde världen uppmärksam på detta. Det har också skrivits i upprepade avtal; Parisstadgan 1990, deklarationerna i Istanbul 1999 och Astana 2010. Detta behöver sjunka in som en grund för säkerhetspolitiken och ersätta förställningen om nyttan av militär avskräckning. De här sätten att tänka – avskräckning och gemensam säkerhet – är varandras motpoler. Det ena handlar om tilliten till hot och våld, det andra om tilliten till människan som samarbetspartner för att tillfredsställa mänskliga behov.

Människor som hotas i sina grundläggande behov kommer att använda våld oberoende av situationer och konsekvenser när de inte ser något alternativ till våldsanvändning.

Fredsforskaren John W. Burton, grundaren till Human Needs Theory, teorin om mänskliga behov, säger att avskräckning inte avskräcker i situationer när grundläggande mänskliga behov inte tillgodoses. Han avser djupt rotade konflikter. Människor som hotas i sina grundläggande behov kommer att använda våld oberoende av situationer och konsekvenser när de inte ser något alternativ till våldsanvändning. När man inser att avskräckning inte fungerar när existentiella behov hotas undermineras hela tron på avskräckning vilken ligger till grund för våra försvarssystem, säger han. Det är precis detta vi ser i Ukrainakriget. Våld föder våld i en dödsbringande spiral.

President Putin och dennes utrikesminister Lavrov har upprepade gånger, inte minst veckorna före anfallet på Ukraina år 2022, talat om ett existentiellt hot vid Natos expansion intill Rysslands västra gräns. Avskräckningstänkandet leder till att alltfler vill skaffa sig kärnvapen. Nordkorea upplever sig i behov av kärnvapen för att inte bli anfallet och utplånat. Iran får ökad anledning att genomföra program för kärnvapenanvändning när det nu blir anfallet av Israel för att de inte ska hinna skaffa kunskapen och vapnen.

För långvarig lösning av konflikter behöver man analysera konflikten i fråga och söka orsaker samt se till följderna av sina handlingar. Eller brist på handling.

Vi måste förebygga misstroende, hämnd och hat och bygga fred vilket innebär goda sociala relationer där mänskliga behov tillgodoses. Burton uppfann ett ord, provention (av promote = främja och prevent = förebygga), som saknas i både de engelska och svenska språken. Det är ett ord som kombinerar förebyggande med främjande och handlar om att förebygga våld, bland annat inte hota och inte utse fiender, samt att främja det samhälle vi vill leva i, det vill säga det gemensamma goda som ser till mänskliga behov. Att skapa goda kontakter och utbyten är ett sätt.

Burtons mest kända bok heter ”Conflict: Resolution and Prevention”. ”Resolution” skiljer sig från ”settlement” genom att man i det senare fallet varken efterfrågar eller undersöker konfliktens orsaker, underliggande antaganden, känslor eller behov.  Konfliktlösning, ” conflict resolution”, går alltså mycket djupare än att hantera konflikten t ex genom vapenstillestånd som endast är tillfälligt och inte hanterar orsaken till konflikten. Grundläggande behov behöver sökas. Exempel på sådana är säkerhet, tillhörighet, identitet och autonomi/oberoende. De kan vara existentiella och försvaras med hjälp av våld eller utan våld. Det senare behöver läras, praktiseras och erfaras.

Vi längtar efter en fredskultur där vi bygger ett harmoniskt samhälle där vi uppfyller grundläggande mänskliga behov och förebygger våld: fysiskt, psykiskt, kulturellt och strukturellt lika väl som hot om våld.

Vi längtar efter en fredskultur där vi bygger ett harmoniskt samhälle där vi uppfyller grundläggande mänskliga behov och förebygger våld: fysiskt, psykiskt, kulturellt och strukturellt lika väl som hot om våld.

Ända från 60-talet hävdade Burton likheterna mellan konflikter på alla nivåer, lokalt och globalt. Han jämförde maktparadigmet med ett alternativt som bygger på ickevåld och metoder att lösa konflikter långsiktigt hållbart (”conflict resolution”).

Alternativet kan nås: ”provention”, dialog, konstruktiv, långsiktig konfliktlösning och medling som bygger på ”conflict resolution”, diplomati som förändras så att den ser till alla människor överallt – inte ensidigt till det egna landet. Vi vet mycket om hur det kan göras. Vi har beteendevetenskaperna, alltså psykologerna och socialarbetarna. Låt oss använda denna enorma mängd kunskap och erfarenhet när vi handskas med internationell politik!

Konfliktlösning och ”provention” i enlighet med Burtons tänkande passar utmärkt väl med kunskap om konflikter och hur de bäst bör hanteras för att lösas på för alla bästa sätt. Det bör läras och tränas vid våra skolor och universitet. För detta är lärarutbildningen oerhört betydelsefull; ja, själva grunden. Det är bråttom och angeläget. Att det nu finns förslag på fortbildning av professionella lärare i detta är bra. Den grundläggande lärarutbildningen behöver förbättras inom det här området

Tron på avskräckning, med alla dess risker och nackdelar speciellt nu i kärnvapeneran, kan ersättas med diplomati, förhandlingar, samarbete och konfliktlösning utan hot om våld.

Tron på avskräckning, med alla dess risker och nackdelar speciellt nu i kärnvapeneran, kan ersättas med diplomati, förhandlingar, samarbete och konfliktlösning utan hot om våld. Konflikter lokalt och globalt liknar varandra och vi kan dra nytta av den nivå vi känner bäst, den personliga, lokala. Ett förändrat förhållningssätt där människors behov och säkerhet ligger till grund för hantering av konflikter är nödvändigt för att undvika de katastrofer som följer av militariseringen – och ge resurser till utveckling i enlighet med FN:s hållbarhetsmål. Det skulle innebära att vi slutar dela in världen i onda och goda och skapa fiender. Idag ser vi helt olika bedömning av den egna sidan och motståndarens. Måttstockarna är olika.

Dagens situation tjänar endast det militär-, industriella-, akademiska- och media-komplexet, MIMAK.² Tyvärr försörjer rustningar, forskning och krig många grupper. Alltför många är rädda att förlora sin inkomst. Andra fruktar minskade vinster och att förlora sitt överflöd. Det behövs mod att gå emot det gällande förhållningssättet.

En annan värld är möjlig, en där mänsklig säkerhet är detsamma som gemensam säkerhet. En värld som ser till alla människors behov och som inte bygger på avskräckning och hot om förintelse utan ger hopp om en bättre mer rättfärdig framtid. Vi måste tillbaka till ett etiskt förhållningssätt: Hur kan hela världen utan att ingripa se hur ett folk, det palestinska i Gaza, bombas till utrotning och svältande skjuts i matköer? För förändring behövs inte arméer och vapen utan motsatsen.