Kritiken mot Sveriges NATO-inträde har huvudsakligen varit fokuserad på Turkiet och Erdogan, inte NATO i sig eller dess ledande stormakt USA. Nadja Al-Malki förklarar varför detta är en historisk felprioritering.

Från ledande vänsterpartister till organisationer i den autonoma vänstern har samma budskap stått klart och tydligt. Ingen allians med Erdogan! Manifestationer arrangerade av Kämpa Stockholm har fått parollerna ”Ingen allians med fascister”, ”Inga Erdoganlagar” och artiklar i exempelvis tidningen Offensiv har fått rubrikerna ”Hand i hand med Erdogan in i Nato”¹²³.

Men vad händer när vi ensidigt tittar på Erdogan för att bevisa hur hemsk krig- och kärnvapenalliansen Nato är?

Fredsrörelsen säger att det är en historisk felprioritering att gå med i Nato. Låt oss också tala om den historiska felprioriteringen av Nato-motståndare att ensidigt fokusera på individen Erdogan.

Låt oss tala om den historiska felprioriteringen av Nato-motståndare att ensidigt fokusera på individen Erdogan.

Två dagar före riksdagens omröstning i Natofrågan var det 20-årsdagen av USA:s invasion av Irak, något som uppmärksammades stort i såväl nyhetsreportage som i sociala medier. Detta till trots – och med invasionerna av Afghanistan och Libyen färska i minnet – verkar det helt irrelevant för nej-sidan att fokusera på det land som har skapat denna krig- och kärnvapenallians som invaderat, skördat människoliv och knivmördat andra länders ledare. Helt plötsligt är det inte längre rumsrent att tala om USA. Två decenniers krigföring i Afghanistan verkar inte hett nog. Nej, för den nya huvudrollsinnehavaren är numera Turkiets sittande president Erdogan. Fokuset är så ensidigt att man nästan börjar tro att Nato är Turkiets projekt.

Fokuset är så ensidigt att man nästan börjar tro att Nato är Turkiets projekt.

Vänsterpartiet är ett av två riksdagspartier som officiellt säger nej till Nato. Under riksdagens omröstning i frågan ägnade Håkan Svenneling, partiets utrikespolitiska talesperson, den största delen av sitt anförande åt just Turkiet och Ungern.⁴ Den bristande demokratin i dessa två länder är Svennelings huvudargument för att Sverige inte bör ingå i Nato. Orban och Erdogan statuerar exempel på ledare som bidragit till en demokratisk tillbakagång och det är därför farligt att ingå i en militärallians med just dem. Ett Natomedlemskap, menar Svenneling, kommer att stärka Erdogan och Orbans positioner och deras möjligheter att tysta Sveriges röst för demokrati. Han påminner om att det är just dessa två länder som vi kommer behöva sitta i förhandlingar med framöver. ”Det är därför det är problematiskt att ingå militärallians med länder som inte är demokratier och där vi dagligen ser hur demokratin krymper”.

Nato är nu dock ingen demokratiklubb med två avvikande länder, Turkiet och Ungern. Att utelämna Natos tydligt ideologiska och politiska historia med dess intressen – eller dess huvudaktör USA, stärker inte motståndsrörelsen, vilket kanske inte heller är parlamentarikern Svennelings främsta syfte.

Nato är nu dock ingen demokratiklubb med två avvikande länder, Turkiet och Ungern. Svenneling utelämnar Natos tydligt ideologiska och politiska historia med dess intressen – och dess huvudaktör USA.

Vet svenska folket inte vad Nato är så behöver vi Nato-motståndare berätta vad det är (eftersom detta inte görs av varken medier eller politiker som vill att vi ska ansluta oss). Vet vi själva inte vad Nato är behöver vi ta gemensamt ansvar för att bilda oss. Dock borde det räcka gott och väl att man inte vill ingå en militärallians där ”säkerheten” i Väst skapas genom att söndra och härska någon annanstans i världen (för att inte fastna i föreställningar om att man måste besitta så mycket kunskap för att ha rätt till ett ställningstagande mot krig och krigsallianser). Användandet av det globala Syd som bakgård för maktkamp och utarmning av resurser och tillgångar borde kunna vara skäl nog. Nato bygger därutöver på samma unkna princip som att gå med i skolans mobbargäng för att själv inte riskera att bli utsatt – men här med kolonialism, kärnvapen och död inblandat.

Nato bildades 1949 av länderna USA, Kanada, Storbritannien, Frankrike, Italien, Portugal, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Danmark, Norge och Island. Flertalet av länderna var kolonialmakter. Portugal var en fascistdiktatur och Italien hade kvarlevor av fascism i sitt politiska liv.⁵ Syftet var att hålla Sovjetunionens inflytande borta – fascism utgjorde inget problem eftersom dess aktörer var ideologiskt drivna att försvaga den europeiska vänstern.^{6 7}

Vietnamkriget, 78-dagars bombningarna av Jugoslavien 1999 där Nato agerade på egen hand trots att inget medlemsland var hotat och artikel 5:s aktivering efter 11 september för att föra angreppskrig på Afghanistan är några få, men djupt förödande exempel i USA:s omfattande krigskatalog.⁸

Grundproblemet är således krigsalliansen i sig och den svenska, ej demokratiskt förankrade, medlemsansökan till den. Varför talar inte vänstern om det? Det borde inte vara den breda vänsterns uppgift att tona ned och anpassa sig till en borgerlig och rasistisk logik i förståelsen av Nato. Att göra USA rumsrent har vi ju redan högern till – det jobbet behöver inte vänstern göra, inte heller överdriva individen Erdogans roll även om det just nu är han som tar tillfället i akt att agera kravställare utifrån sina politiska intressen i det öppna mål som ges i och med Sveriges Nato-ansökan. Den här typen av eftergifter tycks dock bara vara början på den tragiska sagan: Sverige under Nato.

I samband med Turkiets godkännande av Sveriges ansökan twittrade Vänsterledaren Nooshi Dadgostar om att V hela tiden har respekterat att det finns en majoritet bland riksdagens partier för ett medlemskap. Vidare fokuseras det på att processen med att bli medlemmar hade kunnat hanteras bättre. Återigen nämns faran Turkiet och att Sveriges röst för demokrati och mänskliga rättigheter internationellt kommer blir svagare. I tweeten konstateras också att det är Sveriges riksdag som bestämmer i Sverige och hur vi behandlar våra medborgare. Men det ju just detta som är problemet med Nato; att vi ger upp vår suveränitet och därmed våra möjligheter att agera självständigt i utrikespolitiken samtidigt som Nato inlemmas i vår inrikespolitik.⁹ Exakt vad i ”processen” det är som gått fel framgår inte av Dadgostars tweet. Vänsterpartiet har under vissa perioder blygsamt lyft frågan om folkomröstning men också fått kritik för sin ovilja att ansluta sig till folkrörelserna som har drivit motståndet mot Nato.

Det är inte bara vänstern, utan även antirasister som hänfallit till ett ensidigt Turkiet-fokus. Även på den antirasistiska forskaren Tobias Hübinettes instagram kunde man läsa: ”Ett autokratiserat Turkiet har kort och gott visat världen, och inte minst den värld som består av diktaturer och semidiktaturer, att det går att sätta en demokratisk stat på plats och få den att gå ned på knä och t o m krypa för en och dessutom inte vilket land som helst utan Sverige, som alltid och i årtionde efter årtionde har rankats som en av jordens mest välfungerande demokratier.”¹⁰

Nej, det är inte Turkiet som visar världen – det är däremot en lektion i hur Nato fungerar, i oheliga pakter och vilket pris man får betala för att ingå i krigsalliansen. Det är på grund av Nato som det ”går att sätta en demokratisk stat på plats”. Det är inte för att Turkiet är Turkiet.

Det är på grund av Nato som det ”går att sätta en demokratisk stat på plats”. Det är inte för att Turkiet är Turkiet.

Det är inte för att det finns ett antal ”goda länder” med ”goda ledare” och ”onda länder” med ”onda ledare” som sätter dessa ”goda länder” på plats. Det är ideologiskt och politiskt helt i linje med de krav som kan ställas i samband med denna typ av samarbete. Ankara agerar inte ensamt eller i ett vakuum. Allt detta har föregåtts av den förra socialdemokratiska regeringens ansökan efter historisk kovändning i frågan och den nuvarande blåbrunas fullföljande av processen – varför inte rikta fokus där vi faktiskt skulle kunna påverka?

Så låt oss tala om det problematiska med att överfokusera på Turkiet. Vad händer med Nato-motståndet den dag då Erdogan inte längre finns med i bilden? Är Nato då en helt okej allians att ingå i?

Dels är det kortsiktigt att fokusera på en individ som lika gärna hade kunnat förlora det turkiska valet i maj 2023 till motståndaren Kemal Kilicdaroglu, en kandidat som hade för avsikt att godkänna Sveriges ansökan.¹¹ Dels är det underligt att tro att Nato har med Turkiets inrikespolitik att göra. Tror någon att Erdogan bryr sig om vad vi tycker om den politik han för i Turkiet? Är det ens det som är essensen av Nato?

Dels är det underligt att tro att Nato har med Turkiets inrikespolitik att göra. Tror någon att Erdogan bryr sig om vad vi tycker om den politik han för i Turkiet?

Tror någon att det rör honom i ryggen att vi tycker att eftergiftspolitiken i form av grundlagsändringar och nya terrorlagar (socialdemokratiska förslag, daterade innan Nato-processen sattes igång) försämrar Sveriges föreningsfrihet, samt vår yttrande- och tryckfrihet?¹² Är tron på fullaste allvar att man ska kunna påverka honom när USA har intressen i att Turkiet ska godkänna Sveriges ansökan? Erdogan agerar utifrån sina egna intressen, precis som alla andra. Han spelar sina kort väl utifrån den öppning han fått. Den verkliga frågan är ju vad Turkiet har fått av Pappa Nato (USA) för att godkänna Sverige.

Förstår vi inte det här maktförhållandet och USA:s hegemoni inom Nato, kan vi heller inte bilda opinion och folkrörelse i frågan. Konsten att köpslå är något vi bara har fått en liten försmak av. För att färska upp det korta minnet vad avser USA:s roll kan vi tillägga hur det gick till när Förenta staternas tidigare försvarsminister James Mattis skrev till Peter Hultqvist och varnade oss: Sverige kan inte räkna med fortsatt samarbete med Nato inom ramen för ”Enhanced Opportunities Program” eller ett fullvärdigt inträde ifall vi skriver under FN:s konvention mot kärnvapen. Detta backades senare upp av Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Inget Natoland skulle få skriva under konventionen mot kärnvapen.¹³ Bara detta borde vara bevis nog för vad för allians Nato är och vem som håller i trådarna.

En anledning till koncentrationen på Turkiet kan vara, som vissa vänsterpartister uttryckt sig, att det är lågt hängande frukt. Det är lättare att övertyga svenska folket om att Erdogan är en dålig person man inte vill bilda klubb med, än att tala om Natos verkliga ledare USA. Men hur hållbart är det att väcka opinion mot krigsalliansen när man inte vågar kalla en spade för spade? Ska vi övertyga stora massor genom att låtsas att Nato är Erdogans allians?

När ”Nej till Nato”-demos plötsligt blir ”Nej till Turkiet” riskerar Natomotståndet också att förlora stora delar av den turkiska gruppen i Sverige, som kanske gärna engagerar sig i att säga nej till Nato men som inte gillar att deras (tidigare) hemland/föräldrars hemland får oproportionerligt fokus. Turkiet är ju inte enbart Erdogan. Jag själv hade inte känt mig bekväm om den massiva mobiliseringen mot Irakinvasionen 2003 plötsligt hade kapats av paroller som ”Nej till Irak” eller ”Nej till Saddam Hussein” och då har jag aldrig varit en anhängare av varken Saddam eller Baath-partiet.

När ”Nej till Nato”-demos plötsligt blir ”Nej till Turkiet” riskerar Natomotståndet också att förlora stora delar av den turkiska gruppen i Sverige.

Vi vinner inte kampen mot Nato genom att missrikta vår blick eller manipulera verkligheten till att få Nato att framstå som Turkiets projekt. Istället borde vi syna och städa vårt eget hus; den socialdemokratiska regeringens Nato-ansökan, nuvarande regering som fullföljt processen, okritisk media som agerat megafon åt militarismen och riksdagen som röstat ja till att ansluta sig till Nato utan att förankra det hos folket – här finns chansen till förändring, inte i Ankara.