Är Trump en galning? Eller är han lurad av Israel? Teorierna bakom angreppet på Iran är många. Emiliano Brancaccio menar att sanningen är enklare än så: Trump, och USA, är helt enkelt skuldsatta upp över öronen.

Alla undrar över Trump som skriker men tvekar, skriker men drar sig tillbaka, hotar men gömmer sig, sedan ler han, hugger plötsligt, ber om ursäkt och sedan riktar pistolen i ansiktet, som i en skräckfilm utan slut. Idén sprider sig, den som t ex Nobelpristagaren i ekonomi James Heckman fastnat för, att han bara är ytterligare en “galning vid makten”.

Det senaste symptomet på mental instabilitet skulle vara presidentens vacklande fram och tillbaka när det gäller USA:s militära stöd till Israel i kriget mot Iran.

Denna trend att gräva fram ledarens personliga tillfälliga motiv som döljer sig i de dolda vrårna i en störd hjärna är inget nytt. Erich Fromm, i full freudiansk revisionism, teoretiserade om Stalins möjliga sadistiska böjelser för att förklara orsakerna till hans användning av politiskt våld. Nyligen har konceptet upprepats för Putin, Kim och Khamenei.

Och nu är det Donald Trumps, västvärldens ledares, tur.

På grund av sin extrema enkelhet åtnjuter dessa psykoanalytiska tolkningar stor framgång bland sista skrikets kommentatorer, idag mer än någonsin oförmögna till komplext tänkande. “Ledaren är galen” är trots allt ett uttryck som är både tillräckligt dumt och nervkittlande för att fungera perfekt i de många enfaldiga tv-soffprogram som finns att välja på idag.

De förföriska teorierna om “galningen vid makten” har dock en allvarlig brist: de ignorerar fullständigt den betydande samling av strukturella begränsningar som varje modern ledare tvingas anpassa sig till.

De förföriska teorierna om “galningen vid makten” har dock en allvarlig brist: de ignorerar fullständigt den betydande samling av strukturella begränsningar som varje modern ledare tvingas anpassa sig till, oavsett om det är en ”lömsk tyrann” eller en ”ärlig liberal demokrat”.

En sådan avgörande strukturell begränsning i Trumps fall, är USA:s enorma skuld till utlandet: ett underskott på 26.000 miljarder dollar, ett exempellöst negativt rekord.

Fram till för några år sedan utövades amerikansk hegemoni över världen genom en “militär-monetär krets” som tillät USA att efter behag ta upp lån i utlandet, inklusive de som finansierade militära kampanjer utomlands.

Denna ”krets” – som kontrollerade dollar och bomber – gjorde sitt mest extrema ingrepp under George W. Bushs administration.

Det skedde i samband med USA:s långa och blodiga invasioner av Afghanistan och Irak. Krigen rättfärdigades av media som krig ”mot terrorismen” och oskadliggörandet av uppdiktade superbomber i Saddams händer. I verkligheten handlade det om att USA ville roffa åt sig energiresurserna i dessa två länder. De gigantiska militärkampanjernas kostnader betalades med lån. Vinsterna från att ha roffat åt sig energikällorna skulle sedan användas för att betala delar av USA:s skuldbörda som redan vid den tiden var mycket stor.

Med börsmäklarjargongen var det ett slags “spekulativ krigsbubbla”. Tack vare dessa djärva finansspekulationer kunde sedan USA år efter år fortsätta påtvinga världen sin järnhäl. Problemet är att den gigantiska amerikanska militär-monetära spekulationen idag har nått sin gräns. Utlandsskulden, både den offentliga och privata, har blivit alltför stor. Det är nu ett faktum att bara räntekostnaderna på skulden i storlek är nära de amerikanska militärutgifterna och t o m på väg att överstiga dem. För första gången upplever USA ekonomiska begränsningar vid öppnandet av nya krigsfronter.

För första gången upplever USA ekonomiska begränsningar vid öppnandet av nya krigsfronter. Här ser vi en viktig förklaring till USA:s tvekan att stödja Israel när de bombar Iran.

Men den amerikanska presidenten hotar och tar tillbaka. En samvetskris? En vacklande galning?

Inget av ovanstående. Sanningen är att Amerika inte längre har de ekonomiska resurser det en gång hade. Världen är alltmer ovillig att acceptera dollarns herravälde, särskilt om de används för att avfyra fler missiler.

En vänlig själ kanske kan se detta som en god nyhet. En relativt smärtfri dödshjälp för ett USA-imperium översvämmat av skulder. Men så enkelt är det inte. Med ryggen mot väggen skulle USA-administrationen kunna välja riskera allt: uttömma sina militära resurser, lasta skulden på sina vasaller och mobilisera dem för att införa en ny västerländsk världsordning. En ny Pax Americana, skapad genom ett större blodbad än någonsin tidigare.

Donald Trump är alltså inte bara en galning. Akrobaten med skarpslipade tänder, som hotar att döda dig medan han ler och räcker ut handen. Han är helt enkelt den perfekta inkarnationen av det senaste, skrämmande dilemmat i det skuldsatta imperiet.

Ett dilemma som kommer att tvinga fram vägval, särskilt för USA:s europeiska allierade.

Texten ovan är, något nedkortad, Emiliano Brancaccios artikel ”L’imperatore non è pazzo, è indebitato” i den italienska dagstidningen Il Manifesto 250622. Översättning från italienska av Göran Drougge.