Kinas kändaste lesbiska konstpar har flyttat till Malmö

Shi Tou och Mingming träffar Parabols Sedagül Yavuz Hansson i Malmö. Foto: Parabol.

Malmö har fått nya invånare – det berömda konstnärsparet Shi Tou och Mingming. De är kända både för sin konst och för sin lesbiska aktivism och har nu börjat etablera sig på den svenska konstscenen. Sedagül Yavuz fick en pratstund med dem om vad som skiljer livet som konstnär här och där.

Plats: Lilla kafferosteriet, Baltzarsgatan, Malmö. Drack: Cappuccino

På biograf Panora Malmö visades nyligen den kinesiska klassikern “Kvinnor femtio minuter.” Den består av femtio minuters filmade sekvenser mellan år 2000 och 2004, från Qinghai-platån till Peking. Tittaren får följa ett antal kinesiska kvinnor på arbetet och på fritiden, när de går på begravning, när de är ute med sina barn. Filmmakarna har gjort en resa genom Kina och filmat kvinnor de stött på. Jag blev begeistrad och det visade sig att filmmakarna, det lesbiska paret Shi Tou och Mingming, två veteraner inom den kinesiska lesbiska konstscenen, var i stan, så jag närmade mig för att be om en intervju. Vi tog en fika en solig dag i Malmö. Jag fick veta att de är här för att stanna!

Kan ni berätta lite om er själva och er resa som konstnärer, fotografer och filmare?

Shitou: Jag kom till världen 1969. Jag började först som illustratör. Min familj, klassad som etnisk Miao av den kinesiska regeringen, spelade en avgörande roll i formandet av min identitet. Jag slutade mitt arbete som konstlärare, flyttade till Peking och blev en av de få kvinnliga konstnärerna i Yuanmingyuan Artist Village, ett DIY-projekt där 500 konstnärer flyttade ihop i en by i Pekings västra förorter. Tyvärr avbröts vår tid där eftersom vi blev tvångsförflyttade före 1995 års kvinnokonferens. 

En av konstnärerna i Yuanmingyuan Artist Village, ett unikt kapitel i den kinesiska konsthistorien. Om den tiden finns också en film, “Artists of Yuanmingyuan” av Hu Jie. Foto: Hu Jie.

Min resa tog en oväntad vändning när jag blev en central figur i “Fish and Elephant” (2001), en pionjärfilm som illustrerar queera kvinnors handlingskraft. År 2000 korsades mina och Mingmings vägar och sedan dess har vi varit partners både i livet och konsten. Mingming står för filmfotografiet och produktionen av våra dokumentärfilmer och tillsammans fungerar vi både som ämnen och aktörer.

År 2013 hittade Mingming och jag en ny fristad i Songzhuang Artist Village, en gemenskap byggd av konstnärer som hade kastats ut från Yuanmingyuan. Men på grund av eskalerande luftföroreningar och det krympande utrymmet för konst och aktivism i Peking bestämde vi oss för att resa vidare. Från 2017 till 2018 fann vi tillfälliga bostäder på olika platser. År 2020 sökte vi skydd i en ny konstnärsby i södra Kina, endast för att bli tvångsförflyttade igen år 2022, den här gången på grund av vår queeraktivism. Och nu är vi här, och kallar för närvarande Sverige för vårt tillfälliga hem.

En livsresa i ständig rörelse. Hur är det att vara feministisk filmskapare i Kina?

Shitou: Kvinnliga konstnärer har historiskt sett stött på trakasserier. Myndigheterna lägger ofta till etiketten “kvinnlig” före mitt namn. De kategoriserar mig som den bästa “kvinnliga” konstnären eller helt enkelt som en “lesbisk konstnär”, vilket förstärker identitetsbaserade begränsningar. Det speglar förväntan på att konstnärer ska vara män! Jag strävar efter att konst ska värderas bortom dessa identiteter, både i öst och väst. Medan jag uppskattar avsikterna bakom att lyfta fram lesbiska kvinnors kamp i auktoritära miljöer hoppas jag på en framtid där vår konst kan uppskattas oberoende av våra identiteter. Min konst är förbjuden i Kina.

Mingming: Shitou är en mycket talangfull konstnär, men det är många som inte vill acceptera detta. Människor lägger ofta till ordet ‘kvinnlig’ framför hennes namn och betecknar henne som den bästa kvinnliga konstnären. Alternativt kan de kategorisera henne som en ‘lesbisk konstnär’. Jag önskar att konstens värde kunde uttryckas oberoende av identiteter. Jag hoppas att hennes konst kan uppskattas bortom etiketternas begränsningar. Detta problem är inte bara utbrett i öst utan också i väst, och jag förstår de goda intentionerna bakom att betona lesbiska kvinnors kamp i auktoritära länder. Men jag ser fram emot den dag då vi kan befria oss från dessa identiteter, och att konst kan firas för sitt inre värde över hela världen.

“Female Friends”, olja på canvas, Shi Tou.

Ja, jag förstår mycket väl. När jag googlade er kom jag ständigt över rubriker som säger att ni är “lesbiska feminister.” Hur tror ni att er identitet som kvinna och lesbisk har format ert konstnärliga perspektiv?

Shitou: Genom att förstå att mitt sätt att skapa skiljer sig från heterosexuella individer insåg jag hur det att vara kvinna och lesbisk påverkar hur jag ser på världen och hur jag närmar mig konst. Denna medvetenhet har gett mig ett unikt perspektiv på min konstnärliga resa och det har främjat min kreativitet. Upplevelserna knutna till min identitet har gett mig en alternativ syn på världen. I filmen “Kvinnor femtio minuter” var detta inflytande mycket tydligt.

Shitou: Tidigare var det inte en stor grej att vara lesbisk i Kina. De såg inte oss som ett hot tidigare. Men ökningen av auktoritär politik har våra erfarenheter förändrats. Att visa någon form av HBTQ+ tillhörighet, som att bära en regnbågsflagga på universitetscampus, kan leda till allvarliga konsekvenser, inklusive avstängning från skolan. Eller till exempel blir dessa personer svartlistade av regeringen och det försvårar att få arbete i framtiden. Den politiska situationen har medfört utmaningar för lesbiska par.

I Turkiet är det en liknande situation. Att vara en homosexuell man betraktades alltid som en fara för samhället, medan lesbiska kvinnor inte uppfattades som ett hot eftersom de inte togs på allvar. Nu betraktas både lesbiska och homosexuella män som en fara för samhällets moral och den traditionella familjestrukturen. Även om det inte är förbjudet att vara en HBTQ+-person i Turkiet räcker det att vara en synlig HBTQ+-person för att bli svartlistad av regeringen. Under åren, vilka förändringar har ni märkt av i samhällets attityder gentemot HBTQ+-frågor i Kina?

Mingming: Det har varit tydliga förändringar i samhällets attityder gentemot HBTQ+-frågor i Kina genom åren. Med ökad tillgänglighet till offentliga medier och internet kan allmänheten ta del av mer för HBTQ+-relaterat innehåll. En betydande händelse var 2005 under talangshowen “Super Girl” när Li Yuchun vann. Hon var klädd i androgyna kläder vilket väckte mycket uppmärksamhet.

Mellan 2000 och 2015 upplevde HBTQ+-organisationer och rörelser ett kraftigt uppsving. Optimismen uppstod, och många trodde att Kina snart skulle legalisera samkönade äktenskap. Men denna positiva trend har planat ut nu och HBTQ+-grupper har börjat möta allvarligt förtryck. Synligheten för HBTQ+-samhället har ökat, men socialt tryck, diskriminering och oförmågan att tala ut eller kämpa för grundläggande rättigheter kvarstår. Resan mot acceptans förblir komplex och pågående.

I Turkiet, på grund av coronaviruset, införde regeringen många restriktioner med avsikten att skydda folkhälsan. Undantagstillstånd utlystes och vissa aktiviteter, som att spela musik på platser efter klockan 22 på kvällen, förbjöds med pandemin som ursäkt. Det blev mer och mer auktoritärt. Hur var situationen i Kina? 

Shitou: Situationen i Kina motsvarade det du iakttog i Turkiet. Regeringen intensifierade sina auktoritära åtgärder och använde pandemin som ett kontrollmedel. Alla aspekter av våra liv, från personliga utrymmen till kommunikationskanaler som telefoner och övervakningskameror på gatorna, föll under regeringens granskning. Nedbrytningen av privatlivet blev särskilt påtaglig. I Kina är sociala medier begränsade och kommunikationskanaler är under regeringens kontroll. Censur genomsyrar nu alla livets aspekter.

I Kinas mediemiljö, hur navigerar ni kring frågor om censur, och i vilken utsträckning känner ni att konstnärer ägnar sig åt självcensur för att säkerställa att deras arbete når publiken?

Shitou: Att navigera i Kinas mediemiljö innebär ständiga diskussioner om självcensur. Censurens påverkan kan sudda ut våra avsedda uttryck och göra det utmanande att förmedla våra budskap. Min självcensur handlar inte bara om personligt uttryck; den sträcker sig till att skydda andra som är involverade i vårt arbete. Denna försiktighet är nödvändig för att skydda personer vi fotograferar från potentiella sociala och politiska påföljder och säkerställa deras säkerhet och välbefinnande. Men detta ansvar leder mig ibland till att självcensurera vissa aspekter av mitt arbete. Det är en delikat balansgång mellan konstnärligt uttryck och välmåendet hos dem som medverkar i våra projekt.

Hur ser ni på framtiden för den feministiska kampen i Kina?

Mingming: Under vår tid i Kina arbetade vi outtröttligt för att etablera gemenskaper och flyttade från en stad till en annan. Tyvärr förstördes det här många gånger genom åren. Trots utmaningarna håller vi fast vid hoppet om framtiden för den feministiska kampen i Kina.

Med tanke på era omfattande resor och exponering för olika kulturer, hur upplever ni mottagandet av feministiska teman, särskilt de som porträtteras i ert arbete, i västerländska länder?

Shitou: Feministiska strider har olika agendor i väst och öst, formade av olika erfarenheter. Västerländsk feminism kanske inte helt förstår nyanserna i österländsk feminism och kvinnors erfarenheter. Men detta är mycket förståeligt. Under filmvisningar i Sverige observerade jag kinesiska kvinnor som känslomässigt kände igen sig i filmen och delade liknande livserfarenheter. Jag såg några av dem gråta.

Trots dessa kulturella skillnader har mina möten i Sverige varit överväldigande positiva och visat på en äkta strävan att förstå. Detta betonar konstens avgörande roll för att förmedla erfarenheter globalt och främja ömsesidig förståelse.

Vårt mottagande i Sverige har varit varmt och vi uppskattar intresset för vår konst. Tyvärr är det på grund av nuvarande politiska begränsningar inte möjligt för oss att återvända till Kina. Sveriges välkomnande har gett oss en plattform.

Hur påverkar era resor ert tillvägagångssätt till berättande i er konst och era filmer?

Shitou: Att resa till olika platser berikar vår konst avsevärt. Att uppleva olika kulturer och vittna om olika situationer ger oss nya perspektiv och idéer. För närvarande inspirerar vår omgivning oss och vi funderar på att skapa en film om kinesiska kvinnor i Sverige.

Mingming: Att vara på olika platser tillåter oss att utforska unika berättelser och bredda våra berättartekniker. Det är en kontinuerlig källa till inspiration som driver vår kreativa process. Det känns mycket bra för oss att vara i Sverige, särskilt just nu. Vi känner oss fria och kreativa.

Så, vill ni bo i Sverige i framtiden?

Shitou: Ja, vi strävar efter att bo i Sverige, men vägen framåt är osäker. Vi vill inte söka asyl som flyktingar eftersom man då måste överlämna sitt pass. Att fly från en form av brist på frihet bör inte leda till fängelse i en annan.

Artikeln är en originalintervju för Parabol. Översättning: Josephine Forthmann

Sedagül Yavuz
Statsvetare och genusvetare

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.