Den svenska, en gång världskända politiken mot mäns våld mot kvinnor har radikalt förändrats. De vetenskapligt belagda sambanden mellan kön, makt och våld har städats ut efter det mediala drev som följde på SVT-dokumentären Könskriget. Händelserna blev formerande för en ny högerextrem och auktoritär rörelse, skriver Jenny Westerstrand och Eva Lundgren.

I maj 2025 är det tjugo år sedan Sveriges television sände programmet Könskriget, i två delar. Programmet fick enorm medial uppmärksamhet och ledde till extrema åtgärder mot en medverkande forskare (en av oss, professor Eva Lundgren). Det är också tjugo år i år sedan Jimmie Åkesson påbörjade sin mycket framgångsrika bana som Sverigedemokraternas partiledare. Vi menar att det drev som Könskriget satte i gång bör ses som en underliggande premiss för SDs framgångar i svensk politik och de förskjutningar av samtalsklimat och kunskapssyn som följt. Den enorma skjuts dagens auktoritära nationalister och dess nätbaserade manosfär fick genom programmet, genom de allianser som skapades i drevet som följde, var formerande.

SVT menade att det fanns en sammansvärjning av extrema radikalfeminister som ansåg att män är djur och trodde på konspirationsteorier om omfattande rituella spädbarnsoffer, styrde svensk politik och hade Regeringskansliet under fast kontroll.

Könskriget utgav sig för att granska den svenska politiken och forskningen om mäns våld mot kvinnor och dess koppling till vad som sades vara en sekteristisk kvinnorörelse.¹ Den bild som förmedlades bar samma upphetsade prägel som Donald Trumps utspel om att migranter äter katter och hundar.² I SVTs produktion handlade de alternativa faktapresentationerna om att en sammansvärjning av extrema radikalfeminister som ansåg att män är djur och trodde på konspirationsteorier om omfattande rituella spädbarnsoffer styrde svensk politik och hade Regeringskansliet under fast kontroll.

Redan år innan Könskriget sändes hade försök gjorts att utmåla Eva Lundgren som spindeln i ett nät av manshatande feminister. Lundgren och fyra andra forskare publicerade en bok där de intervjuat barn som berättade om ”erfarenheter av sexuella och rituella övergrepp”.³ Ett av barnen hade varit målsägande i en rättsprocess där föräldrarna åtalades för att ha utsatt henne för övergrepp (pappan dömdes till fem års fängelse i hovrätten medan mamman friades). Boken ställde frågor kring hur barns berättelser om ”det värsta”, om ofattbara grymheter, kunde förstås. Rättsfallet, benämnt ”Södertäljefallet”, har sedan dess fått tjäna exempel på feministiska konspirationsteorier, drivna av hysteri, manshat och myter om rituella barnamord. Den som läser ”Vem vågar tro på ett barn”, skriven av ”Södertäljeflickans” fostermamma Birgitta Allmo, får dock en annan bild av fallet och insyn i hur starka krafter förvred den mediala rapporteringen.

Efter att Lundgren och de andra forskarnas bok publicerats sände SVTs Rapport en rad korta tv-snuttar om Lundgren och hennes påstått suspekta krets, där hon titulerades ”Satanistprofessorn”. Reaktionerna uteblev dock. Vid tiden hade den feministiska våldsforskningen en stark ställning och det feministiska nätverket Stödstrumporna hade intagit en centrumplats i den politiska debatten. När Könskriget sändes 2005 var däremot tiden mogen. De framgångar feministiska krafter haft i politiken hade genererat ett brett motstånd som väntade på att få sitt utlopp. Med SVTs produktion var manegen krattad.

Berättarrösten ackompanjeras av offrande satanister, bloddrypande teckningar i dödens färger, inklippta bilder av barnansikten med stora skrämda ögon, dödade barn och eldar. Allt till ljudet av dova trummor.

I Könskriget tecknas (åter) Lundgren som den kring vilken ett nätverk av extremister samlas. En speakerröst berättar att Lundgren ”tror på” omfattande rituella satanistiska offer av barn, i nätverk av maktfulla män. Berättarrösten ackompanjeras av offrande satanister, bloddrypande teckningar i dödens färger, rött, svart och vitt, inklippta bilder av barnansikten med stora skrämda ögon, dödade barn och eldar. Allt till ljudet av dova trummor. Lundgrens ”tro” sades sedan styra svensk politik om mäns våld mot kvinnor och kvinnojoursorganisationen Roks (Riksorganisationen för Kvinno- och tjejjourer i Sverige).

När Roks ordförande Ireen von Wachenfeldt i programmet undslapp sig de famösa orden ”Ja, män är djur, tycker inte du också det?” var katastrofen ett faktum. Hon svarade egentligen rörande en recension som Roks tidskrift Kvinnotryck publicerat, av Sara Stridsbergs hyllade översättning av SCUM-manifestet. Ett våldsamt drev rullade i gång i landets tidningar och Roks jourer stod inte bakom sin ordförande när hatet vällde in. Ireen von Wachenfeldt tvingades avgå och Roks led en skada som förändrade organisationen i grunden.

Könskriget anmäldes av ett stort antal tittare och fälldes senare för bristande objektivitet (”strider mot kravet på opartiskhet”). Granskningsnämnden lyfte att det bara var speakerrösten i programmet som talade om satanism, nätverk och rituella mord. Nämnden riktade också kritik mot hur Lundgrens forskning framställts samt mot programmets dramaturgi som ”med korta nedklippta sekvenser, suggestiva bilder och musik” kan ha bidragit till att också ”Eva Lundgrens syn på förekomsten av satanistiska övergrepp” kan vara felaktigt framställt.

Men den kritiska blicken på programmet saknades i debatten. Genom lösryckta och rent förryckta utspel skapades ett medialt drev mot en feministisk analys av mäns våld mot kvinnor i allmänhet och professor Eva Lundgrens forskning i synnerhet. Drevet mot Lundgren varade i nio månader och torde sakna motstycke i svensk modern mediahistoria.

Och drevandet gav resultat. Angreppen mot Lundgren kröntes med en granskning för vetenskaplig ohederlighet, av hela Lundgrens 40-åriga forskningsproduktion, utan specifika anklagelser! Också denna åtgärd utan like. Lundgren friades men den hetsjakt som föregick granskningen hade gjort jobbet: Hennes namn var draget i smutsen. Hetsen och gränslösheten hade också effekten att feministisk våldsforskning blev förklarad som ett aggressivt, splittrande projekt, ute efter att utmåla män som kvinnors fiender: ”Könskrig!”

Drevet efter Könskriget svetsade samman krafterna i en svensk auktoritär populism som stod på tillväxt men som dittills saknat legitimitet i de politiska diskurserna.

Vi menar att drevet efter Könskriget ska ses som den stora svenska uppsamlingen av en kunskapsföraktande, konspirationsteoretisk, antidemokratisk och nätbaserad auktoritär politisk strömning vars framgångar idag är stora och i växande globalt. Det svetsade samman krafterna i en svensk auktoritär populism som stod på tillväxt men som dittills saknat legitimitet och erkännande i de politiska diskurserna.

Med drevet mot Lundgren och den svenska kvinnorörelsen flyttade dessa krafter – nätkrigare, anonyma bloggare och öppna alternativa media – in och blev sidospelare till etablerade mediers och forskares narrativ. Allt i en tidig kamp mot ”woke”; ett universitetsväsende som kidnappats av ett farligt och söndrande särintresse: radikalfeminismen. I åren efter Könskriget startades en rad bloggar, så som ”Genusnytt” och ”Medborgerligt perspektiv”, som kunde hämta trygg mylla och argumentation i påståenden om den förvrida feministiska forskningen och dess destruktiva härförarinna, Eva Lundgren. I samband med attackerna mot Lundgren på nätet och i media hade Flashback en tråd med direktlänk till Uppsala universitets registrator. Den som tryckte på länken kom till ett standardiserat mejl med krav på att Lundgren skulle avsättas, som kunde skickas medelst ett knapptryck. Från namnkunniga professorer hördes ekande kritik i etablerade kanaler. Det var ett uppgjort race, utan formulerade anklagelser, med tillsatta granskare som saknade expertis på Lundgrens område. Det fanns vänskapsband i kulisserna.

I drevet efter Könskriget anklagades Lundgren för att med sin forskning skapa antagonism mellan kvinnor och män genom att bedriva forskning som kränkte den svenska könsfreden med dess omhuldade jämställdhetsprojekt.

De processer som Lundgren underkastades i och med den beslutade granskningen liknar den auktoritära förvaltning som nu växer fram i USA och som kontinuerligt för landet allt djupare ned mot öppen diktatur. I Sverige stöttas denna utveckling i den amerikanska administrationen av SD och andra än mer extrema röster. Dessa bagatelliserar återkommande Trumpadministrationens övergrepp på demokratin. Där som här spelar anklagelser om att vara en splittrande kraft en viktig roll i retoriken. Anklagelsen i USA heter att aktörer med en ”woke” agenda solkar den amerikanska historien och underblåser rasism mot vita. I drevet efter Könskriget anklagades Lundgren för att med sin forskning skapa antagonism mellan kvinnor och män genom att bedriva forskning som kränkte den svenska könsfreden med dess omhuldade jämställdhetsprojekt.

Granskningen av Lundgren kritiserades av någon enstaka medial röst men på stora och små redaktioner runt om i landet applåderades tilltaget. Beslutande makt – Uppsala universitets rektor Bo Sundqvist, – hade sannolikt för egen del inget syfte att kränka forskningens integritet eller smäda Eva Lundgren, även om det onekligen blev resultatet. Det intressanta är de starka krafter som tog över och tilläts styra utvecklingen med sådan styrka att inte ens Uppsala universitet, norra Europas äldsta lärosäte och med en stab av jurister och forskare i ledningen, klarade av att stå emot trycket.

Dessa krafter bestod av ett konglomerat av aktörer, också från etablerade medias främsta parnass: DN-debatt publicerade artikel efter artikel om Lundgrens usla forskning, Svenska Dagbladets ledarredaktion återkom ofta till det skandalösa i att Lundgren givits utrymme att forska, Expressens och Aftonbladets krönikörer plockade upp temat, exempelvis Jan Guillou och Liza Marklund.⁴ Deltagarna i drevet var jämt fördelade över höger-vänsterskalan och de nyttjade sina nationella mediala plattformar extensivt för att angripa Lundgren.

Parallellt med de etablerade mediala kanalerna flödade alltså också ett liknande budskap i den anonyma konservativa internetsfären, idag kallad manosfären. Bloggare och nätkrigare översvämmade från sina tangentbord nätets kommentarsfält (vid tiden ganska få men inflytelserika) och fyllde universitetets inboxar med dito budskap: Lundgren är giftig! Stryp anslagen till hennes forskning! Avskeda henne! Några önskade att hon skulle dö.

Efter att universitetets rektor hade uttalat sin oro i Expressen över de uppgifter om Lundgrens forskning som cirkulerade i media kom drevet i gång på allvar. Det blev som en hundvissla. Hatet kanaliserades i konkreta våldshandlingar mot Lundgrens forskarmiljö: vandalisering av forskargruppens korridor (välta möbler, krossat porslin, uthällda livsmedel och stulna tavlor mm), bombhotade forskarseminarier och besök från hotfulla män. Idag är hot inte främmande för många forskare men detta var för 20 år sedan. Ingen gång kontaktades vi av universitetet för samtal eller polisanmälan om det vi utsattes för.

Samma år som Könskriget sändes valdes alltså också Jimmie Åkesson till partiledare för Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna var vid denna tid ett för många okänt parti. 2002 hade partiet vunnit ett fåtal mandat i kyrko- och kommunval men deras roll i den svenska politiska debatten hade under 00-talets första del varit liten. I valet 2006 fick dock Sverigedemokraterna 2,93 procent av rösterna. Därmed fick de också partistöd. I nästa val, 2010, nåddes 5,7 procent.

Vi menar inte att ge den sammantagna förklaringen till att SD gick fram så starkt under den aktuella tiden, en framgång som sedan fortsatte under kommande val. Vi påstår dock att de skeenden som följde på Könskriget fungerade formerande i svensk politik för krafter som idag utgör självklara gravitationspunkter, nationellt och globalt. De processer som Könskriget satte i rörelse blev ett erkännande av aktörer som dittills saknat politisk legitimitet. Sannolikt gav detta både energi och inspiration: -”Kamp ger resultat! Vi kan bringa en 600-årig institution på knä!”

Tillsammans med den plattform för ideologisk formering som tidigt internet utgjorde för dagens manosfär, framstår 2005 som formerande för politiskt auktoritära och alltmer högerextrema krafter i Sverige. Att underskatta den skjuts drevet efter Könskriget gav är att missa ett för kvinnors rättigheter och för demokratins fortlevnad centralt ögonblick i svensk inrikespolitisk historia.

Tillsammans med den plattform för ideologisk formering som tidigt internet utgjorde för dagens manosfär, framstår således året 2005 som formerande för politiskt auktoritära och alltmer högerextrema krafter i Sverige. Att underskatta den skjuts drevet efter Könskriget gav är att missa ett för kvinnors rättigheter och för demokratins fortlevnad centralt ögonblick i svensk inrikespolitisk historia.

Efter Könskriget ritades kartan för den svenska politiken om mäns våld mot kvinnor om. Ett centralt ärende i Könskriget, bakom den upphetsade dramaturgin, var att underkänna Våldets normaliseringsprocess, formulerad av Eva Lundgren. Den är ett analytiskt verktyg för att förstå varför kvinnor kan stanna hos en man som misshandlar och även uppfatta hans våld som uttryck för och del av hans kärlek. Genom att förklara Lundgren som extrem, splittrande och farlig, kunde hennes arbete stämplas som det samma.

Vid tiden för Könskriget hade våldets normaliseringsprocess just tjänat som modell för det banbrytande brottet grov kvinnofridskränkning. Brottet fångar den process av nedbrytning som offret för våld i nära relation genomgår. Brottskonstruktionen skickade Sveriges namn som världens mest jämställda land över jorden. Sättet att fånga en komplex och relationell dynamik med juridikens annars tämligen fasta begrepp och principer var unikt. Lundgrens forskning hade gjort avtryck i politiken och starka krafter tycktes frukta att detta inflytande skulle fortsätta.

År 2001 hade Lundgren stått som ansvarig forskare och den andra av oss, Jenny Westerstrand, som koordinator för studien Slagen dam, en omfångsstudie initierad av regeringen om kvinnors erfarenheter av våld utövat av män. Studien utvecklade en sammanhållen våldsförståelse: Den säger att våldet bäst förstås om dess många uttryck, former och arenor ses sammanhållet. Det vill säga, att våldet börjar tidigt, utövas på många sätt, av många typer av män, i många typer av relationer och på många arenor – samt att våldet enligt alla studier är omfattande.

Idag ses Slagen dam som en betydelsefull föregångare inom forskningen om omfattningen om mäns våld mot kvinnor men när den kom 2001 skapade den oro och genans. Etnologen Gabriella Nilsson visade att studien följdes av tystnad: Den visade helt enkelt ”för mycket våld” och krockade fullständigt med bilden av Sverige som ett nära nog jämställt land.⁵ Missförstånden var också många – för så hade ingen frågat kvinnor om våld förut. Studien ignorerades i media och politisk debatt – tills den fyra år efter publicering, i tiden kring publiceringen av Könskriget, plötsligt blev föremål för våldsam medial kritik och sedan den granskning som hela Lundgrens produktion utsattes för.

Idag är våldets normaliseringsprocess en erkänd analytisk modell för att förstå våldets konsekvenser. Också studien Slagen dam är fullt accepterad, till och med upplyft som en föregångare. Men de är båda också teoretiska arbeten som Sverige har låtit träda in i tapeten i utbyte mot att forskningen ska få fortsätta prata om våld. Den solida teoretiska grund och de begrepp som feministisk våldsforskning utarbetat under 90-talet, med Lundgren och hennes 18 kvinnor starka doktorandmiljö i spetsen, raserades snabbt.

År 2006, när drevet slutligen klingade av, var också ett valår. Den socialdemokratiska regeringen förlorade makten och Alliansen bildade regering. Dåvarande Folkpartiets Nyamko Sabuni fick posten som jämställdhetsminister. Idag kan den omdaning av svenskt politiskt landskap och samhälle som den borgerliga regeringen satte på plats efter valvinsten 2006 se ut som en light, men förlaga till vad Trump-administrationen gjort idag.

Sabunis agerande på departementet kan ses som en rät linje efter det som artikulerats i drevet efter Könskriget. Sabuni satte snabbt i gång med ett radikalt utstädande av alla analyser i de politiska dokumenten som talade om kön och makt.⁶ Det finns fog för att kalla det för en utrensning. Alla skrifter som inte var diarieförda skulle kastats och ett radikalt perspektivskifte ägde rum.

På detta följde ett nästan oöverskådligt antal åtgärder, riktade till en bred palett av aktörer men främst till länsstyrelserna. Reformerna, aktörerna, de utsatta grupperna och deras behov var så många att det var svårt att få en överblick över vad som skulle göras och med vilka medel (hittills har dock aldrig mammor kvalificerat sig som ”särskilt utsatt grupp”, är värt att påpeka). Flood the zone heter det i den amerikanska MAGA-kretsen: Kickstarta arbetet och dränk arenan med reformer, så hinner kritikerna inte med. Att den borgerliga allians som stod redo att ta över makten hade förberett sig väl för att ta makten över språket är också visat.⁷

Vad gäller realpolitik åstadkom Alliansens ett riktningsbyte av den svenska politiken om mäns våld mot kvinnor. Från att ett frö av en sammanhållen våldsförståelse hade börjat färga politiken, till ett könsneutralt individfokus.

”Flood the zone” har sedan dess varit rådande politiskt modus på våldsfältet, oaktat färg på regeringen. Antalet satsningar och åtgärder torde vara av en omfattning få andra politikområden genomlevt. Vad gäller realpolitik åstadkom Alliansens politiska kursändring 2006 ett fundamentalt riktningsbyte av den globalt uppmärksammade svenska politiken om mäns våld mot kvinnor: Från att ett frö av en sammanhållen våldsförståelse hade börjat färga politiken, till ett könsneutralt individfokus. Sagda perspektivförskjutning nådde sitt crescendo med förra jämställdhetsminister Paulina Brandbergs lansering av en ny term: ”könsbaserat våld”.⁸

Begreppet ”könsbaserat våld” saknar definitioner internationellt men så som det har fyllts med innehåll av regeringen innefattar det allt våld mot alla, i alla situationer. I samma oklara anda anmodades myndigheter att anlägga ”ett jämställdhetsperspektiv” på de uppdrag de skulle utföra. Makt är utrensat i detta tankegods. Sårbarhet och utsatta grupper är begreppen som används. Kön betyder i dagens politik inte mer än ett räknande av kroppar i stället för att vara ett analysverktyg i försöken att förstå våldets plats och innebörd i vårt samhälle och vår kultur.

”Mäns våld mot kvinnor” är i denna, nutida, förståelse endast en fråga om att kvinnor råkar vara den stora gruppen våldsutsatta personer och män råkar vara de som i högst grad utsätter dem. Normaliseringsprocessens tankegods om våldet som dynamiskt och att hans våldsutövning startar en process där skapande av kön blir en central dimension, för både mannen och kvinnan, är utmönstrat ur analysen. I stället för att tala om att ”våldet normaliseras”, talar man om att ”kvinnan normaliseras”. Vad detta egentligen betyder är även det oklart.

En möjlig dynamisk och radikal politik på fältet mäns våld mot kvinnor släcktes ner i kölvattnet av Könskriget.

En möjlig dynamisk och radikal politik på fältet mäns våld mot kvinnor släcktes ner i kölvattnet av Könskriget. Kritiken mot Lundgren var många gånger baserad på det avstånd mellan fakta och påstående – ja öppet kunskapsförakt – som kännetecknar dagens utspel i media från Trumps anhängare och han själv. Flera forskare, bland en av oss författare (Jenny Westerstrand), har i efterhand problematiserat bristen på vetenskaplig akribi (noggrannhet och sannfärdighet mot källor) i den kritik som framfördes. Här finns fog för att lyfta hur drevet som fördes inkluderade såväl röster från den politiska vänstern som högern och vi vill specifikt peka på en lucka i svensk feministisk mainstreamanalys, där vänsterns konservatism allt för lätt förbises.

Ofta antas jämställdhets- och feministiskt arbete i modern tid ha drivits av vänstern. Förvåningen blir inte sällan stor över att det var Folkpartiet och dess passionerat USA-orienterade partiledare Per Ahlmark som drev igenom den svenska jämställdhetslagen, efter amerikansk juridisk modell med rättigheter i centrum. Socialdemokraterna och dåvarande VPK opponerade sig, de ville inte intervenera i relationen mellan arbetsmarknadens parter. Det var en borgerlig regering som 1988 inrättade den professur i sociologi, med fokus på studier av makt och kön inom familj och samhälle, som sedan Eva Lundgren fick. Exemplen från ett 90-tal av offensiv kvinnofridspolitik från borgerligt håll är flera. Det är viktigt att påminna den rännil av anständig höger som finns kvar: era avtryck är märkbara och har varit viktiga!

Att se det motstånd som mobiliserades mot den feministiska våldsforskningen efter Könskriget som ett uttryck för en partipolitisk högervåg är därför missvisande. Krafter från både höger och vänster gick till gemensamt angrepp mot det som uppfattades vara en farlig extremism och en ”splittrande woke”– det vill säga en akademiskt formulerad könsmakstanalys av mäns våld mot kvinnor. Bland dem fanns välkända vänsterröster som Jan Guillou, Bo Rothstein, Åsa Linderborg och Ann-Charlotte Altstadt.⁹ Dessa mötte högerdebattörer som Susanna Popova, Nathan Sachar, Johan Hakelius och Per Bauhn.¹⁰ Förmågan att samla könskonservativa krafter från höger och vänster är också den framrusande nya, mörka, högerns mest vägvinnande förmåga.

Drevet efter Könskriget framstår i efterhand som ett förebud om en djupare samhällsförändring. Att en dokumentärredaktion (SVTs Dokument Inifrån) lät fakta stå så långt bak i en framställning är i och för sig inte unikt, men det genomslag programmets dramaturgi fick var likväl uppseendeväckande. Det mäts inte minst i att ett universitet lät sig ledas av det mediala drev som följde programmen. Sådan påverkan borde ha varit en omöjlighet vid tiden. Men det hände och en massiv kader skribenter och journalister från politikens olika håll inte bara anslöt till drevet, de applåderade när akademins bastion föll och nätkrigarna stormade forskningens Kapitolium.

Sveriges motståndskraft mot den amerikanska utvecklingen har mycket riktigt tett sig oroväckande låg. Regering och riksmedia, som DNs Björn Wiman påpekar i DN, blandar konsekvent bort situationens allvar genom att sminka grisen – en öppet auktoritär regims ageranden – med politisk vardagsprosa.¹¹ SD mobiliserar för att bli det snart största partiet, med de auktoritära och kulturkonservativa dragen allt annat än nedtonade. Över alltsammans svävar en påbjuden jämställdhetsnationalism.

Kvinnorörelsens framgångar under 70- till 90-talet var en växeldragning mellan krafter innanför och utanför den etablerade politiken, där vunna segrar gav kraft åt nya kamper. Genom allianser där så kallade ”femokrater”, kvinnor på insidan av politik och förvaltning, samverkade med den demokratiska kvinnorörelsen för att utveckla kunskap och driva debatt, kom centrala landvinningar som sexköpslagen och brottet grov kvinnofridslagstiftning på plats. På samma sätt som allianser inom kvinnorörelsen kan förklara framgångarna för en kvinnovänlig politik under 80- och 90-talet, bör samverkandet mellan de etablerade, öppna aktörerna och de anonyma dittills positionslösa rösterna i det framgångsrika drevet mot Roks och Eva Lundgren, förstås som en motiverande kraft i den auktoritära alternativhögerns framväxt.

En fråga som Könskrigets efterbörd ställer dagens våldsforskare och aktörer i civilsamhället inför är vilka uppgifter och utmaningar som idag är deras. Är det möjligt att forska om mäns våld mot kvinnor i Sverige, utan att göra upp med Könskrigets arv? Är det alls möjligt att forska om mäns våld mot kvinnor utan att förhålla sig till vetskapen om vad som kan hända blir resultaten för provokativa? Och hur kan kvinnojoursrörelsen hantera en nyliberal marknad som tagit över jourernas uppgifter och förvridit dem i vinstsyfte, samtidigt som rörelsen fortsatt lever med skadan av att ha lämnat sin ordförande Irene von Wachenfeltd åt vargarna när ett hatiskt patriarkat anföll. En rörelse som därtill är splittrad i två organisationer utan gemensamt språk och visioner, och fortsatta strider internt.

Beror bristen på radikalitet på att Sveriges feminister är rädda? Om så är det inte konstigt. Könskriget visade vad samhället är berett att göra mot den som talar skarpt och med förändrande potential om mäns våld mot kvinnor.

Vi lämnar detta utan svar men att Könskriget i grunden ritade om kartan för den svenska politiken om mäns våld mot kvinnor står klart. Att dess drev samlade krafter och gav manosfärens dittills icke hallstämplade aktörer legitimitet och råg i ryggen menar vi också står klart. Klart är dessvärre också att svensk organiserad feminism inte har mäktat med att svara på angreppet på det vassa sätt som krävs. Vi ser en återgång till 70-talets förkastade analyser av våldsverkaren som avvikande och hur vunnen kunskap formuleras om, med förlorad skärpa. Vi ser ett civilsamhälle som allt oftare talar maktens tungomål, i utbyte mot resurser. Eller är det kunskap som har gått förlorad?

Beror bristen på radikalitet på att Sveriges feminister är rädda? Om så är det inte konstigt. Könskriget visade vad samhället är berett att göra mot den som talar skarpt och med förändrande potential om mäns våld mot kvinnor. Kanske är vi därför tvingade att både gråta och forska framåt. Säkert är att vi måste hantera ett växande motstånd mot akademiska argument och mot en demokratisk ordning som breder ut sig i samhället. 

Vi vill i alla händelser tro att nya, dynamiska feministiska analyser av mäns våld mot kvinnor finns att formulera inom fri forskning, inom en fri och kunnig debatt och i ett vitalt civilsamhälle. Dessa krafter skulle tillsammans kunna ge avtryck i en ny, radikal svensk politik rörande ett stort, alltjämt könat samhällsproblem: Mäns våld mot kvinnor. Låt det komma!