När skådespelarna på Teater Tribunalen i en scen låg på golvet hoppades de att besökarna inte skulle trampa på dem. Nu har den utsattheten blivit verklighet, konstnärer trampas hårt från flera håll och inte ens kulturministern säger ifrån. Frida Röhl skriver om rädslan som följer kulturkriget.

En moderat går till attack mot min före detta arbetsplats, den fria teatergruppen Teater Tribunalen i Stockholm.¹ Han kräver att de ska lämna tillbaka sina anslag. Anledningen är att en av medarbetarna har uttryckt en åsikt som inte är förenlig med Stockholms stads demokratipolicy, menar han. Det handlar om ett tal en medarbetare hållit för ett tjugotal personer på den svensk-ryska vänskapsföreningen för ett och ett halvt år sedan, där han uttryckt sitt stöd för Ryssland. Teatern delar inte hans åsikter och föreställningen han regisserar handlar inte om Ryssland. En enskild medarbetares politiska ståndpunkt kan alltså riskera att omkullkasta en hel teaters framtid. Jag ryser.

En moderat går till attack mot min före detta arbetsplats, den fria teatergruppen Teater Tribunalen i Stockholm. Han kräver att de ska lämna tillbaka sina anslag. Anledningen är att en av medarbetarna har uttryckt en åsikt som inte är förenlig med Stockholms stads demokratipolicy, menar han.

Samma vecka uppstod flera liknande situationer på andra platser i landet. I Malmö vill en politiker ställa in Malmö Stadsteaters föreställning Jag heter Ahmed, en föreställning om en palestinsk pojke som spelats i många år.² Den riskerar att spä på antisemitismen i Malmö menar han. I Sjöbo plockar en annan politiker ner konsten på vårdcentralen, en anställds privata konstsamling som hängt där sedan 1986.³ I Gävle kräver Sverigedemokraterna i sitt kulturmanifest att allt stöd till Folkteatern Gävleborg ska avslutas.⁴

Samma vecka har partiledardebatterna dragit igång och Ulf Kristersson har sagt att han önskar att Nooshi Dadgostars mikrofon stängs av ibland. På Magdalena Anderssons Facebooksida skriver någon att hon är en häxa.

Och sen avgår Anna-Karin Hatt på grund av hot mot henne och hennes familj. Annie Lööf skriver på sina sociala medier att hon verkligen förstår, själv har hon suttit öga mot öga med en man som hade för avsikt att döda henne efter att han dödat en annan kvinna i Almedalen. Händelserna hänger samman. De kryper in i varandra, blir till en väv av mänskligt mörker. De demokratiska fundamenten är i rörelse, det fria ordet är hotat och rädslan slår rot.

Tidigare under hösten cirkulerade en Youtubevideo med Donald Trump och några av världens främsta ledare inom Techindustrin.⁵ De har ätit middag ihop och Trump ska tackas. Det ser ut som ett skådespel, fjäskande män i kostymer som ler med rädda ögon. Det känns oäkta, falskt. Men det spelar ingen roll för en politisk strateg som Donald Trump, han bryr sig inte om äkthet, han bryr sig om berättelsen. Det kan måhända se ut som en pinsam amatörteater, men Trump finns i verkligheten och budskapet är tydligt – du får sitta vid kungens bord om du följer kungens lagar! Några veckor senare producerar han ett klipp med hjälp av AI där en helikopter släpper ner bajs över hans motdemonstranter.⁶

I Malmö vill en politiker ställa in Malmö Stadsteaters föreställning Jag heter Ahmed, en föreställning om en palestinsk pojke som spelats i många år. I Sjöbo plockar en annan politiker ner konsten på vårdcentralen som hängt där sedan 1986. I Borås går ytterligare en politiker ut i media och meddelar att de vill avveckla den fasta ensemblen på Borås stadsteater.

Det är inte i verkligheten den moderna politikern krigar, det är om verkligheten. På internet och sociala medier kan den verkliga världen bytas ut mot en fiktiv, där sagan är viktigare än äktheten. Kriget handlar om att äga en berättelse, sann eller osann spelar mindre roll. När vakna journalister ibland avslöjar politiker med genanta faktafel eller uppenbara osanningar så har lögnen redan blivit sann. 

Så kan en partiföreträdare berätta om partiets tro på mänskliga rättigheter och antirasism samtidigt som en annan pucklar på en invandrare med järnrör. Två berättelser vunna på en och samma gång för när partiet tar avstånd har den rasistiska handlingen med järnröret ändå fått sin plats och vunnit mark hos dess anhängare. 

 “Om alla hela tiden ljuger för varandra, så blir konsekvensen inte att vi tror på lögnerna, utan snarare att ingen längre tror på någonting. Det är för att det ligger i lögnernas själva natur att de måste bytas ut, och en regering som ljuger tvingas ständigt skriva om sin egen historia. Resultatet blir att vi inte utsätts för endast en lögn – en lögn som vi skulle kunna hålla oss till livet ut – utan för ett stort antal lögner, beroende på hur de politiska vindarna blåser. Och ett folk som inte längre kan tro på någonting, kan inte heller fatta beslut. Folket berövas inte bara sin handlingsförmåga, utan även förmågan att tänka och göra bedömningar. Och ett sådant folk kan man göra precis vad man vill med. ” Sa Hannah Arendt i sin sista offentliga intervju.⁷

När moderaten står i talarstolen och kräver pengarna tillbaka för Teater Tribunalen vet både han och alla andra att det inte kommer att bli några återbetalningskrav. Och det är egentligen inte därför han står där. Han är där för att skrämmas. Ni må vara konstnärer, man må åkalla yttrandefriheten, men passa er! “Jag kan strypa era resurser, jag kan utöva min politiska makt”. Och han lyckas dessutom mana på de hatiska och avundsjuka krafter som ligger och pyr i samhället: ”Man borde fan avrätta kulturvänsterpacket eller skicka dem på straffläger”. Och även om Moderaterna inte står för den åsikten, så har de nu vunnit stöd hos de missnöjda när de vill skära i kulturbudgeten. De missnöjda har i sin tur fått syre och nya spelplaner att avfyra sina kulturfientliga kommentarer på.

När moderaten kräver pengarna tillbaka för Teater Tribunalen vet han att det inte blir några återbetalningskrav. Det är inte därför han står där. Han är där för att skrämmas.

Det är inte bara politiker som vittnar om hot och hat. Det är också konstnärer, vilket leder till en slags rädslokultur som alltmer hotar att genomsyra våra beslut, våra samtal och i förlängningen vår repertoar, våra pjäser, våra rolltolkningar. Och när inte ens vår kulturminister tar vårt konstnärskap i försvar är det lätt att bli förlamad.

”Många som bär en värja fruktar folk som endast har en gåspenna i handen” lär Shakespeare ha skrivit. Och ja, teatern kan aldrig dö, konsten kan aldrig dö för den bor inom konstnärerna och dit kan ingen tränga sig in.

Dock kryper de flesta människor undan strålkastarljuset om deras åsikter ska ifrågasättas i offentligheten eller om hela deras ekonomi raseras. Även konstnärer. För det är vad som händer med den lilla källarteatern och dess medarbetare. Några riskerar sina jobb, den obekväma medarbetaren med sina obekväma åsikter blir paria. Och kanske förlorar vi en scen där just det obekväma får ta plats. Där ett konstnärligt utforskande på riktigt ägt rum. Faktum är att stora delar av teatersveriges skådespelare och regissörer har hittat sin kraft och inspiration inom den fria scenkonsten. Det är där de har utvecklat sina talanger som vi, den svenska befolkningen, uppenbarligen uppskattar. Förra året hade landets teaterscener 4.7 miljoner besökare  och kurvan pekar uppåt.⁸

Istället för dialektik störtar en enfaldig politisk rörelse fram, som likt Trump hellre verkar vilja dränka sina motståndare i bajs än öppna upp för fler perspektiv.

Så varför är konsten så hotfull för dessa politiker? Är det rörligheten? Fantasin? Uppfinningsrikedomen? Istället för dialektik störtar en enfaldig politisk rörelse fram, som likt Donald Trump hellre verkar vilja dränka sina motståndare i bajs än att öppna upp för fler perspektiv än sina egna.

I en föreställning på teater tribunalen la vi oss på golvet framför dörren där publiken gick in. Trampa på oss eller låt bli! Publiken balanserade sig igenom vårt nät av ben, armar, huvuden och tog sig in i salongen. Vi låg tätt inpå varandra och kände hur deras skor navigerade sig fram nära våra värnlösa kroppar. Vi hoppades att de var medmänskliga, att de inte ville göra oss illa. Tyvärr har den scenen blivit verkligheten.

För när moderaten i talarstolen säger att de får göra vad de vill men inte för skattebetalarnas pengar trampar han hårt. Han försöker inte bara visa upp sin politiska makt, han river upp den demokratiska överenskommelsen om allas rätt till sin egen åsikt. Han gör våra allra heligaste dokument förhandlingsbara. Demokratin tolkningsbar. Och kulturen nedmonteringsbar. Politikerna som går till angrepp mot olika kulturverksamheter vinner något helt annat än sakfrågan. De polariserar, de skapar en bild av konstnärer som galna utsugare. De futtiga tusenlappar en fri teatergrupp idag har i anslag skulle inte ens räcka till 50 meter motorväg.

De futtiga tusenlappar en fri teatergrupp idag har i anslag skulle inte ens räcka till 50 meter motorväg.

Så när de missnöjda försöker förvanska sanningar och skrämma sina motståndare till tystnad eller lydnad blir just motståndet viktigare än någonsin. Det är inte pengar det här kulturkriget handlar om. Det handlar om att äga berättelserna. Men de går inte att äga. Nätet av våra olika perspektiv och verklighetsuppfattningar skapar världen. Vi måste stå ut med att din bild ibland inte liknar min. Att din åsikt inte är min, din teaterkonst inte är min. Summan av våra erfarenheter är den större berättelsen och den rymmer oss alla. Det är mångfalden som förstorar våra tankar, som utmanar oss, som får oss att vässa våra idéer. Våra olikheter är vår största tillgång men för att kunna använda den krävs mod, respekt och en förmåga att se bortom sin egen horisont. Precis det, som konst och teater kan hjälpa oss med.