1559 möttes de franska och engelska kungadömena för att dela upp världen i två. Den ena delen låg i norr, och där skulle krigföring ske enligt nedskrivna regler och ett minimum av våld. Den andra låg i Syd, skulle koloniseras, och där gällde inga regler. Denna “färglinje” gäller än idag, skriver den franske filosofen Ètienne Balibar i andra delen av essän.

Jag vill nu undersöka ett annat ”kosmiskt” schema, som vilar på idén om globala linjer. Tänkare som WEB DuBois (med hans berömda idé om ”färglinjen” från Souls of Black Folk 1903) och andra efterföljare har kritiskt tillämpat idén på de mänskliga invånarna på vår planet.

Mer än någonsin representerar färglinjen ett grundläggande schema för hur vi förstår konstruktionen ”ras”. Trots de dramatiska förändringarna som ägt rum i begreppet ”ras” under det senaste århundradet – både intellektuellt och institutionellt – så har dessa förändringar sina begränsningar. De består i den kontinuitet som begreppet inrymmer.

Mer än någonsin representerar färglinjen ett grundläggande schema för hur vi förstår konstruktionen ras.

Det som jag tycker är intressantast är å ena sidan: hur ”färglinjen” kan se ut som ett omkastande (eller en omvänd förståelse) av de imperialistiska globala linjerna själva. Å andra sidan: det faktum att det finns ett flertal konkurrerande former i detta omkastande, vilket kan illustreras genom en jämförelse mellan ett annat sätt att förknippa rasdiskriminering med en ”global linje”, den mellan Öst och Väst (dvs. de dominanta raserna i Väst och undersåtarna i Öst) som de analyserades av Edward Said i hans berömda bok Orientalism från 1978. Naturligtvis kan jag bara göra antydningar här; lägga fram förslag på idéer för fortsatt diskussion.

Den formella idén om den ”globala linjen” har jag hämtat från en ökänd men viktig politisk teoretiker, juristen Carl Schmitt, och hans sena verk The Nomos of the Earth (1950). Där målar han upp förstörelsen av den gamla eurocentriska ordningens konsekvenser, på grund av nazismens invasioner och andra världskriget. Han målar upp en genealogi och en hierarki mellan de ”globala rummen” (Grossräume).

Det kan vara användbart att minnas att Schmitts bok kommer ut exakt samma år som andra bearbetningar av samma problem, särskilt Hanna Arendts Totalitarismens ursprung och Aimé Cesaires Discours sur le colonialisme. Det kanske mest intressanta med Schmitt från en strukturell synvinkel är hans tolkning av förändringen mellan tillståndet i den första ”globala linjen” och den andra. Den första ritas upp på en världskarta under Tordesillasfördraget 1494 mellan de rivaliserande makterna Spanien och Portugal, under påvens översyn, för att dela upp de framtida erövringarna i Amerika.

Den andra ”globala linjen” som ironiskt benämns ”vänskapslinjen”, var en hemlig överenskommelse i Cateau-Cambrésis 1559, mellan de franska och engelska kungadömena, för att dela upp världen i två.

En del där de reglerar konflikter genom att hålla sig till regelverk och ”civiliserad” krigföring (Nord) och en där de enbart erkänner djungelns lag (Syd.)

En del där de reglerar konflikter genom att hålla sig till regelverk och ”civiliserad” krigföring (Nord) och en där de enbart erkänner djungelns lag (Syd.) Det är en överenskommelse som aldrig skrivits ner i lagliga dokument, men som fortsatt att hållas genom den imperialistiska konkurrensen i modern tid. Den första globala linjen är juridisk och politisk, den andra är infra-juridisk och meta-politisk.

Som vi vet är Schmitt en hätsk kritiker av Kants liberala kosmopolitism, som vill införa lagliga begränsningar för staters våldsanvändning. Men han tror också att den koloniala ordningen är ett sätt att ”civilisera” detta våld, inte minst krigföringen. Schmitts tanke är att ”globala gränser” inte bara skiljer staterna, landområdena och befolkningarna åt, utan framför allt skiljer mellan former för krigföring och former för politiskt våld. Detta har tydligt en raslig dimension, eftersom det betyder att kolonialmakterna begränsar krigets grymheter sig emellan (detta är vad det påstås åtminstone) medan de tillåter sig att bryta mot varenda hövlighetsprincip och folkvettsregel i den koloniserade världen.

Det jag vill visa här är att färglinjen à la Dubois och öst/väst-klyftan à la Said – med alla sina inbördes skillnader – också är linjer som avskiljer och fördelar våldet längs rasliga gränser i hela världen. Cosmopolis är en våldets ekonomi där olika typer av våld utförs mot människor av olika ”raser” i vid bemärkelse (fysiskt, men också kulturellt). Och mänsklighetens framtid kommer att hänga på om det går att minska den här asymmetrin och se den inte uppifrån (staterna och nationerna som skyddar sig mot den absoluta grymheten i våldet som utövas mot ”underlägsna människor”) utan underifrån, från våldets offer själva. Inte en geopolitisk reglering, utan – faktiskt – en universell revolution.

Inte en geopolitisk reglering, utan – faktiskt – en universell revolution.

Men kanske ett tillägg är på sin plats. DuBois inleder Souls of Black Folks med den berömda meningen: ”Nittonhundratalets problem är färglinjen – de mörkare människorasernas relation med de ljusare, i Asien och Afrika, i Amerika och havets öar.” Färglinjen är som vi ser här inte bara ett sätt att lägga till eller skriva in en rasmässig dimension i en redan färdig bild av de globala processerna, eller att lägga till rasdiskrimineringen till andra motsättningar – det är istället en konstruktion av världen från ett helt annat perspektiv.

Faktum är att det han gör är att omkasta den hierarkiska och naturalistiska ”rasklassificeringen” som karakteriserar den eurocentriska världsbilden. Det är än mer anmärkningsvärt just eftersom den kommer från en radikalisering och en anklagelse mot det våldsamma element som utgör kärnan av denna världsbild. Dess etiska, politiska och spekulativa effekter ligger i konsekvenserna av den här uppdelningen, en linje som skär itu Människan och delar upp världen i sin helhet.

Den här uppdelningen genererar en dialektik mellan det globala och det lokala. Och även bortom det lokala: det intima. Därför en dialektik mellan objektivitet och subjektivitet.

Om man tänker på det har DuBois’ linje en märklig, ”fraktal” design (som matematiker skulle säga); å ena sidan är det en global design eftersom hela världen är uppdelad i antagonistiska halvor. Det finns ingen del av världen som inte delas upp enligt färglinjen, därför finns det inga människor som inte hamnar på den ena eller den andra sidan.

Det finns ingen del av världen som inte delas upp enligt färglinjen, därför finns det inga människor som inte hamnar på den ena eller den andra sidan.

Å andra sidan, så är färglinjen lokal eftersom den är inbyggd i institutionerna och påverkar livet på varenda plats där rasdiskriminering äger rum, från en buss i Alabama till arbetslöshetssiffrorna.

Det finns en dimension av linjen som inte bara är lokal utan intim, om vi lyssnar till DuBois’ tes om att den svarta människans personlighet är delad: detta är precis det ”dubbla medvetande” som senare utvecklades av Fanon. Människor, vare sig de är medvetna om det eller inte, korsas också av färglinjen.

Jag tror att det är möjligt att föreslå en liknande tolkning av Said. När han begrundar skiljelinjen mellan Öst och Väst, skapad av det imperialistiska Väst, ser han att den har konsekvenser för ”orientalernas” själar och självuppfattning. De slits mellan motstånd och motappropriering, vilket illustreras dramatiskt av islams historia ända in i våra dagar.

Kipling, ärkepoeten bakom dikten ”Den vite mannens börda” har också skaldat att ”Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två”. Naturligtvis möts de, och detta möte kombinerar extrem brutalitet och kulturell korsning. Detta möte äger rum i ”orientalernas” länder, historier, kroppar och själar. Hur de bemöter detta våld kommer avgöra jordens framtid.

Första delen av Balibars essä publicerades i nummer 3/2023 i Parabol och går att läsa här. Tredje delen av Balibars essä kommer i nästa nummer av Parabol. Essän har aldrig tidigare publicerats i skrift, utan är en föreläsning som Balibar höll på CRMEP i maj i år, och som vi publicerar med hans tillstånd.

Översättning: Kajsa Ekis Ekman