Vem var egentligen Prigozjin?

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Han kallades Putins kock och nära vän – sedan ledde han ett uppror och dog i en flygkrasch. Men Jevgenij Prigozjins uppror var inte en protest mot Putin, utan tvärtom en protest mot att militärledningen inte klarar av att föra kriget i Ukraina tillräckligt effektivt. Det skriver de ryska socialisterna och krigsmotståndarna Aleksej Sachnin och Liza Smirnova i en originalartikel för Parabol.

Efter Wagner-ledaren Jevgenij Prigozjins misslyckade myteri i slutet av juni, höll den ryske presidenten Vladimir Putin ett tal i Kreml, där han påstod att ett inbördeskrig hade kunnat avvärjas tack vare att militären och folket stod enat. ”Sammanhållningen av hela det ryska samhället spelade en enorm, avgörande roll för att stabilisera situationen. Personerna som deltog i upproret insåg att de inte skulle få något stöd från armén och folket”, sa Putin. Händelseförloppet visar dock att detta inte stämde.  

Upprorsmännens inledande framgångar kom som en fullständig chock för Kreml. Det militära kontraspionaget kunde inte (eller ville inte) motverka kuppförsöken eller ens varna om det i tid. På bara ett par timmar hade Wagner-soldaterna erövrat miljonstaden Rostov-vid-Don, där det militära högkvarteret för den ryska armén som strider i Ukraina ligger, utan att det avlossades ett enda skott.

De reguljära ryska trupperna som befann sig i området gjorde inget för att försöka ingripa mot Wagners frammarsch. Under loppet av en dag fortsatte upprorsmännen sin frammarsch in i Ryssland och tog sig nästan 800 kilometer. De soldater som skickats för att stoppa dem gav helt enkelt upp eller flydde.

Inte ens den allsmäktiga säkerhetspolisen FSB kunde göra något för att stoppa Prigozjin, utan begränsade sig till att uppmana Wagner-soldaterna att själva gripa sin ledare.

De flesta ryska guvernörerna, politikerna och byråkraterna uttalade sitt stöd för presidenten medan kuppförsöket pågick, men de kunde inte (eller ville inte) backa upp sina ord med handling. Det blev rent löjligt. ”Situationen är under kontroll”, påstod guvernören i Lipetsk, samtidigt som Wagner-styrkorna passerade genom hans territorium. Så vad var under kontroll?

I Rostov mötte folk på gatorna upp Wagner-soldaterna med blommor, vattenflaskor, mat och cigaretter som gåvor. ”Civilisterna välkomnade oss med Wagner-flaggor. De var alla glada att se oss”, skröt Prigozjin själv. Många människor kopplade sina olika förhoppningar till Wagner-upproret, även de som hoppades se ett slut på kriget. 

Men det var inte upprorets mål. Jevgenij Prigozjins krav på att den inkompetenta och korrupta militärledningen, med försvarsminister Sergej Sjojgu och arméchefen Valerij Gerasimov i spetsen, borde avsättas, hade stöd hos såväl många soldater som officerare i armén och säkerhetspolisen. Det var därför dessa inte ville ingripa mot upproret. I själva verket representerade Prigozjin den del av den militära apparaten som vill att kriget i Ukraina ska föras på ett effektivare sätt.

I själva verket representerade Prigozjin den del av den militära apparaten som vill att kriget i Ukraina ska föras på ett effektivare sätt.

Splittringen inom militären är i själva verket ett resultat av myndigheternas försök att förvandla hela samhället till en monolit under kriget. När invasionen av Ukraina började blev all form av krigsmotstånd kriminaliserat. Den politiska oppositionen i Ryssland krossades eller tvingades i landsflykt. Propagandaapparaten togs över av extremhögern, vars ohämmade nationalism och militarism blev den enda acceptabla formen av offentligt språkbruk.

Detta, tänkte sig den ryska regimen, skulle lägga grunden för ett framgångsrikt krig. Den ryska extremhögern är delvis annorlunda än den europeiska: inte främst fokuserad på muslimer utan snarare doktrinen att Ryssland bör återgå till sina historiska gränser (från ca 1914) och att Rysslands nation innehåller ”storryssar” (velikorussy), ”småryssar” (malorussy) och ”vitryssar” (belorussy). 

Men kriget gick inte bra. Förlusterna blev enorma. Arméns framryckning i Ukraina stannade av och pressades därefter tillbaka. Under dessa förutsättningar ledde ultrahögerns monopol över det offentliga ordet till en logisk men oväntad konsekvens för myndigheterna. Kritiken mot Putins krig kom, inte från vänster, utan från höger, av en grupp så kallade ”arga patrioter”.

Dessa krävde en militariserad ekonomi, total mobilisering och ”ett segerrikt krig till slutet”, det vill säga ett slut på den ukrainska staten som de ser som onaturlig och benämner ”så kallade Ukraina.” De arga patrioterna ser den ukrainska staten som en ockupationsarmé som har gjort sydryssar till anti-ryssar. 

Mest framträdande inom denna grupp var till en början Igor Strelkov, en tidigare FSB-officer och högerextrem aktivist som startade kriget i Donbass 2014. FSB är den ryska säkerhetstjänsten. 

Men de ryska myndigheterna såg inte Strelkov som en allierad. De styrande i Kreml ville själva kunna diktera när ”segern” var uppnådd, och hade ingen brådska att utropa maximalistiska mål. Desto mer rädda var de för vad en total mobilisering skulle innebära.

Att låta beväpna miljoner människor och slita upp dem ur deras vardagsliv skulle skapa en farlig kraft i samhället som kunde bli svår att kontrollera. Situationen vid fronten stabiliserades istället genom en mindre mobilisering av nya ryska soldater, och Strelkov åsidosattes till förmån för ”patrioter” som var mer lojala med Kreml.

Jevgenij Prigozjin framstod som en ideal kandidat för den rollen. Han hade allt i livet att tacka Putin för. Som ”Putins kock” byggde han upp sitt företag genom att sälja mat till militären, skapade ett högerextremt medieimperium inklusive de så kallade ”trollfabrikerna”, som tog order från Kreml. Och sist men inte minst ledde han den paramilitära organisationen Wagner, till stor del bestående av rekryter från fängelser och arbetsläger, och som hade till uppgift att utföra den ryska militärens mer ljusskygga uppdrag.

Det fanns också en politisk baktanke till detta. Putin var rädd att hans generaler under kriget skulle få ett för stort inflytande, varför Prigozjins ”privata armé” skulle jämna ut makten inom militären.

Prigozjin betedde sig som en medeltida legotruppsanförare som sålde sina soldaters blod till sin härskare.

Prigozjin betedde sig som en medeltida legotruppsanförare som sålde sina soldaters blod till sin härskare.

I det offentliga rummet agerade han som en krigshök, men till skillnad från Strelkov kritiserade han aldrig Putin. Till en början framstod Prigozjin verkligen som ett utmärkt redskap för att styra debatten. Genom att outtröttligt tala om kriget i sina egna kanaler eller genom krigskorrespondenter, tog Prigozjin över den militära diskursen och blev den nya ledande rösten för de ”arga patrioterna”.

Han fick nästan monopol på uttolkningen av hur det stod till vid fronten, och till skillnad från honom var de ryska generalerna förbjudna att uttala sig offentligt. Efter att till sist ha erövrat Bachmut, framstod Prigozjin och hans Wagner-soldater dessutom som betydligt mer framgångsrik än den reguljära militären. Samtidigt växte motsättningarna mellan Wagner och militärledningen representerad av försvarsminister Sergej Sjojgu.

Prigozjin försökte inte blidka Sjojgu. Tvärtom blev han under våren 2023 allt mer aggressiv i sin kritik mot militärledningen och drog sig inte för personliga förolämpningar. Prigozjin beskyllde Sjojgu och Gerasimov för att inte förse Wagner och den övriga armén med tillräcklig utrustning, och menade att de var korrupta byråkrater som inte visste något om verkligheten på slagfälten.

Kanske hoppades Prigozjin att Putin skulle göra honom till den högsta ansvarige för krigsinsatsen, och därmed förse honom med oändliga ekonomiska och mänskliga resurser. För att uppnå detta genomförde han en offentlig kampanj och hans popularitet inom krigspartiet, inklusive bland missnöjda officerare i den reguljära armén, växte snabbt. Plötsligt hade Wagner-ledaren förvandlats från att vara en inhyrd legosoldat till att bli en oppositionspolitiker.

I maj hade Prigozjin formulerat ett sorts politiskt program. Likt Strelkov ett år tidigare krävde han nu total mobilisering av samhället och att ytterligare två miljoner män skulle skickas till fronten med hot om dödsstraff för desertörer.

I maj hade Prigozjin formulerat ett sorts politiskt program. Likt Strelkov ett år tidigare krävde han nu total mobilisering av samhället och att ytterligare två miljoner skulle skickas till fronten med hot om dödsstraff för desertörer.

Men till skillnad från Strelkov sade sig Prigozjin inte vilja göra slut på hela den ukrainska staten. Istället sade han sig förespråka en slags koreansk modell med ett delat land i öst och väst, varpå Ryssland borde inta en defensiv hållning för att försvara vad man erövrat. Vidare gick han av populistiska skäl till angrepp mot ”eliten” och krävde att man skulle ta av deras tillgångar för att finansiera kriget, även om han samtidigt sade sig respektera ”den heliga privata egendomen”.

Genom att skrämma den härskande eliten med risken för ”ett nytt 1917”, presenterade Wagner-ledaren en strategi för att bevara den sociala grunden för det befintliga systemet.

Dagen efter att han avblåst sitt uppror förkunnade Prigozjin att hans plan aldrig hade varit att ”störta den existerande makten och den lagligt tillsatta regeringen”, men han sade sig ha velat ”ställa dem som var ansvariga för förlusterna vid fronten till svars”.

Han ifrågasatte aldrig Putins personliga makt. Genom Rysslands historia har olika rivaliserande fraktioner inom statsapparaten ofta sagt sig vilja befria ”den gode självhärskaren” (tsaren) från det negativa inflytandet av ”ondskefulla bojarer” (adelsmän).

De upproriska Wagner-soldaterna gjorde halt bara 20 mil utanför Moskva. Men trots denna imponerande uppvisning vägrade ”tsaren” att göra sig av med sina korrupta ”bojarer”. Istället var det han som flydde huvudstaden medan han instruerade sina generaler att försvara den.

Att Putin flydde kunde ha skadat hans rykte som den starke härskaren. Men framför allt kan det faktum att han var tvungen att välja sida i striden mellan dessa olika grupperingar, göra att han förlorar sin roll som den högste domaren och medlaren. Nu måste de grupper som tycker att Ryssland borde ta över Ukraina helt, kämpa emot Putin istället för att övertyga honom.  

Detta kan leda till att de missnöjda grupperingarna inom militärapparaten kommer till insikt om att vid nästa uppror handlar det inte längre om att kämpa för tsarens gunst, utan att avsätta honom.

Samtidigt står ledningen i Kreml inför ett dilemma. Utan massiva utrensningar inom armén och säkerhetstjänsten kommer de missnöjda och illojala krafterna vara ett bestående hot. Repressionen mot officerare som misstänks ha sympatiserat med Wagner har redan börjat. Men en ordentlig utrensning inom militären samtidigt som det pågår ett fullskaligt krig skulle kunna leda till ett ryskt nederlag.

Det finns också ett större problem för Putin. Tidigare har han framstått som en medlare mellan de olika hök-fraktionerna. Men efter Strelkovs arest och Prigozjins död kan presidenten hamna i onåd hos hökar och högerextremister. Att ta upp kampen mot ”krigspartiet” i ett land som befinner sig i krig blir mycket svårare för regimen än att krossa antikrigsrörelsen.

Det kan leda till att Putin förlorar sin auktoritet i ögonen på de mest radikala nationalisterna, och utan dem blir det omöjligt för honom att upprätthålla legitimiteten för själva kriget. Kan det vara därför Prigozjin var tvungen att dö?

Översättning: Per Leander

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.