Svensk narkotikapolitik har sett likadan ut i 60 år och trots att både lagföringen och dödligheten ökar finns inga planer på förändringar. De mest utsatta betalar med liv och hälsa för den ideologiskt styrda politiken, skriver Alexander Danielsson, som menar att det är hög tid att utreda kriminaliseringen av eget bruk.

Svenska politiker måste släppa taget om gamla dogmer och ideologiska förgivettaganden om narkotikan och dess brukare. Mycket tyder på att den repressiva narkotikapolitiken i sig själv bidrar till narkotikaproblemets skadeverkningar och trots hög narkotikarelaterad dödlighet finns inga planer på  att utreda och utvärdera lagstiftningen. Det finns flera sätt att mäta narkotikarelaterad dödlighet men enligt EU-måttet dog 474 personer i Sverige år 2023 och i närmare 90 % av fallen var opioider inblandade.¹

Det antagande som gjorts inom svensk narkotikapolitik, att i stort sett alla som brukar narkotika utvecklar beroendeproblematik, saknar empiriskt stöd.

De allra flesta som provar eller använder narkotiska preparat kan göra detta på ett kontrollerat sätt utan att utveckla något direkt skadligt bruk eller någon beroendeproblematik. Det antagande som gjorts inom svensk narkotikapolitik, att i stort sett alla som brukar narkotika utvecklar beroendeproblematik, saknar empiriskt stöd ². I själva verket verkar ungefär 90 procent av de som använder narkotika kunna göra det på ett mer eller mindre oproblematiskt sätt.³ Sverige framstår därför med sin restriktiva politik som ett konservativt land i jämförelse med länder som infört ‘slappare’ lagstiftning, länder som vågat undersöka avkriminalisering, legalisering av exempelvis cannabis eller som har ett större fokus på skadereducering och vård, som delar av USA, Kanada, Uruguay, Tyskland och Portugal. 

Den svenska narkotikapolitiken har i stort sett varit densamma ända sedan narkotikaproblemet först definierades som ett socialt och politiskt problem på 60-talet. Men den svenska synen på narkotikan och politiken som förs på området har av flera forskare identifierats som ideologiskt baserad snarare än grundad i kunskap och vetenskap.

Politiken kring, och synen på narkotikan och dess brukare har i stort definierats utifrån två övergripande teoretiska perspektiv; det epidemiologiska kontroll- och sanktionsperspektivet och det symtomteoretiska vård- och reformperspektivet. Det förstnämnda karaktäriseras av ett fokus på lagstiftning och preventivt arbete och brukaren av narkotika definieras som en moraliskt förfallen och oansvarig kriminell normbrytare. Narkotikans beroendeframkallande natur och dess skadeverkningar på individ och samhälle utgör problemets kärna varför tillgången till narkotika måste begränsas. I kontrast präglar behovet av behandling, vård och socialt stöd det symtomteoretiska perspektivet inom vilket narkotikabrukaren snarare ses som drabbad av samhällets orättvisor och bruket av narkotika blir ett symtom på ‘bakomliggande’ sociala problem. Ett tredje möjligt perspektiv, legaliseringsperspektivet, vilket sätter restriktiv lagstiftning ‘ur spel’ och förespråkar vård, behandling och information om narkotika och dess användning främst, lyser helt med sin frånvaro i svensk politisk debatt. 

Behovet av utvärdering av den förda politiken och dess målsättningar har inte prioriterats, eftersom politiken redan stämmer väl överens med dess uttalade ideologiska syfte. Om den verkligen har avsedd effekt och är till hjälp för dem det berör är dock en annan fråga.

Den restriktiva linje som Sverige för illustreras särskilt av visionen om det narkotikafria samhället och de unika drag i lagstiftningen som reglerar hantering av narkotika. Främst är det kriminaliseringen av eget bruk under 1980-talet som sticker ut som ett sällsynt element.⁴ Den politiska samstämmigheten har lett till att den förda politikens påstådda positiva effekter och framgångar framstått som självklara, vilket särskilt symboliseras av devisen ”nolltolerans mot narkotika” och den just nämnda visionen om det narkotikafria samhället. Behovet av utvärdering av den förda politiken och dess målsättningar har inte prioriterats, eftersom politiken redan stämmer väl överens med dess uttalade ideologiska syfte. Om den verkligen har avsedd effekt och är till hjälp för dem det berör är dock en annan fråga.

Socialminister Jakob Forssmed deltog 19:e september 2024 i SVT:s intervjuprogram 30 minuter och pratade där bland annat om svensk narkotikapolitik och kriminaliseringen av eget bruk av narkotika och lagstiftningens eventuella koppling till den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige.⁵ Att få socialministern att svara på om det vore lämpligt att utreda effekten av kriminaliseringen av eget bruk av narkotika och dess relation till den narkotikarelaterade dödligheten var lättare sagt än gjort. Ämnet är kontroversiellt och socialministern tycks verkligen anstränga sig för att inte ge några raka svar. Programledaren Anders Holmberg ställer outtröttligt frågan i ett antal olika varianter, vilka kan slås samman till något sånt här:

“Förra året (2023) dog 474 personer i Sverige av narkotika, skulle du/regeringen kunna tänka er att utreda den eventuella kopplingen mellan den höga narkotikadödligheten och den svenska narkotikalagstiftningen, närmare bestämt kriminaliseringen av eget bruk? Eller skulle det vara problematiskt för er, trots att myndigheter och experter efterfrågar en sådan utredning och det eventuellt skulle kunna rädda liv?”

Vad programledaren vill komma fram till är alltså att narkotikadödligheten i Sverige kan hänga ihop med narkotikastrafflagens utformning och att detta förstås borde utredas och undersökas. I själva verket har effekten av lagstiftningen kring kriminaliseringen av eget bruk aldrig utvärderats alls, trots att det efterfrågats av flera myndigheter och expertorgan, exempelvis Sveriges kommuner och regioner, SKR, Folkhälsomyndigheten såväl som av självaste riksdagen. Förfrågan från riksdagen resulterade visserligen i en omfattande utvärdering av den svenska narkotikapolitiken men kriminaliseringen av eget bruk uteslöts vilket är anmärkningsvärt eftersom det var just denna specifika lag som många ville utvärdera.⁶

Socialministern hävdar alltså att den förda politikens förväntade, önskade och erkända effekter överlag är positiva och har egentligen inget negativt alls att säga om den förda politiken utöver att den förmodligen kan bli ännu bättre.

Under sitt arbete med forskningsrapporten Bruk och straff – en ESO-rapport om kriminaliseringen av narkotikakonsumtion hittade författarna inga av de förväntade positiva effekterna av kriminaliseringen av eget bruk; alltså minskat bruk och minskade skadeverkningar av narkotika.⁷ I ljuset av ett sådant misslyckande säger socialministerns första svar på frågan ovan mycket om svensk narkotikapolitik och dess tänkta funktion. Socialministern menar att den “tydligt restriktiva narkotikapolitiken” som förs i Sverige är “väl avvägd” och har effekten att “färre brukar narkotika i Sverige än i jämförbara länder” vilket leder till “färre som utvecklar ett skadligt bruk och beroende” och därför även “färre skador av narkotikabruk”, även om så inte verkar vara fallet. Socialministern hävdar alltså att den förda politikens förväntade, önskade och erkända effekter överlag är positiva och har egentligen inget negativt alls att säga om den förda politiken utöver att den förmodligen kan bli ännu bättre.

Att begränsad tillgänglighet till narkotika leder till lägre användning och därför färre skadeverkningar är en väletablerad idé som följer en tydlig logik – problemet är att de repressiva verktyg som används för att begränsa tillgängligheten och avskräcka från användning leder till negativa konsekvenser för de som brukar narkotika, speciellt för de som redan har utvecklat skadligt bruk och beroende. Detta är dock inte ett problem i ett samhälle där det ‘ska vara svårt att knarka’. Hårdare lagstiftning tycks inte ha någon reducerande effekt på förekomsten av beroende och narkotikaanvändning utan bidrar snarare till ökade skadeverkningar och stigmatisering; narkotikabrukare ‘tvingas’ använda narkotika på mindre säkra sätt, i mer osäkra miljöer, vilket kan leda till att individer  injicerar narkotika under osanitära omständigheter och delar sprutor på grund av rädsla för att bli tagna av polisen, vilket ökar skadeverkningarna, antalet överdoser och dödsfall, förstärker stigmatisering och gör att narkotikabrukare drar sig från att söka stöd och vård.⁸

Många av de patienter jag träffat som legitimerad hälso- och sjukvårdskurator inom LARO, alltså läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende, vilket i praktiken innebär medicinsk behandling av opioidberoende med legalt förskrivna opioida läkemedel, vittnar om erfarenheter av att ha blivit misstänkliggjorda och diskriminerade i vården. De har därför i många fall struntat i att söka hjälp för fysiska och psykiska åkommor vilket ibland fått mycket allvarliga konsekvenser; ofta blir läget akut och permanenta skador som hade kunnat förhindras uppstår, till synes helt i onödan.

I en analys av opioidrelaterade dödsfall i Skåne framgick just att många undviker att söka vård. I studien inventerades ett antal grupper av individer som avlidit av opioidöverdos och deras kontakt med vård/socialtjänst under det sista levnadsåret kartlades. En av grupperna som framträdde i studien kännetecknas av att de hade en relativt stabil vardag, vilket utmärktes av att de hade egna och fasta boenden och få eller inga kontakter med vården/socialtjänsten. Forskaren bakom studien, menar att dessa individer kan ha avstått från att söka vård på grund av skam och rädsla för stigmatisering – att söka hjälp innebar på en del sätt en större risk än att låta bli.⁹ Kanske hade deras liv kunnat räddas om så inte var fallet?

Den narkotikarelaterade dödligheten måste ses som den ultimata skadeverkningen och att bruket och lagföringen av narkotikabrukare ökat talar inte för en effektiv politik med positiv funktion. Att så många människor dör årligen skulle i min mening kunna utgöra en oavsiktlig och icke-erkänd funktion av den svenska narkotikalagstiftningen som socialministern och vår regering vill blunda för.

Socialministern tillskriver den svenska narkotikapolitiken positiva funktioner men resonemanget att om färre använder narkotika så blir även skadeverkningarna färre är en sanning med modifikation.. Även om minskat bruk sänker riskerna så håller inte resonemanget, eller så har den förda politiken helt enkelt inte avsedd effekt. Den narkotikarelaterade dödligheten måste förstås ses som den ultimata skadeverkningen och att bruket och lagföringen av narkotikabrukare ökat talar inte direkt för en effektiv politik med positiv funktion.¹⁰ Att så pass många människor dör årligen skulle i min mening kunna utgöra en oavsiktlig och icke-erkänd funktion av den svenska narkotikalagstiftningen som socialministern och vår regering vill blunda för.

Socialministern hänvisar, utan att ange några konkreta exempel, till att det finns “fri forskning i Sverige”, att han “ständigt söker kunskap” i form av “rapporter” och “erfarenheter från länder som har en annan narkotikapolitik än Sverige”  men att han “tror att vi inom ramen för vår restriktiva syn, som i grunden är väldigt bra”, eftersom den “avhåller människor från att börja med narkotika som är skadligt och farligt […] kan göra mer för att minska den alldeles för höga narkotikadödligheten”. Samtidigt har forskning uppmärksammat att förgivettaganden om narkotika och dess brukare i regel produceras genom politiskt driven forskning som legitimerar ideologiska värderingar som naturlig och sann kunskap.¹¹ 

Bruket av termen ‘tror’ ovan blir därför särskilt viktig och är också frekvent återkommande i socialministerns resonemang; socialministern ‘tror’ att svensk narkotikapolitik är bra och hävdar att  den “gör att väldigt många färre, tror jag, börjar med narkotika” samtidigt som han menar att en prioritering av eventuell utredning och förändring av befintlig narkotikalagstiftning som skulle  kunna rädda liv måste ställas mot andra faktorer, exempelvis; “[…] vad man tror och vad man gör för bedömningar av den kunskap som vi har att tillgå, hur den svenska situationen ser ut till exempel, vad vi kan göra inom ramen för nuvarande system och också vad vi använder våra resurser till”. 

Frågan är inom vilket annat politikområde som politikers tro är tillräcklig för att  motivera politikens utformning? När det gällde covid-19 var våra politiker stolta över att de lyssnade på Folkhälsomyndigheten, och att Sverige därigenom utgick från vetenskap angående hur vi skulle förhålla oss till pandemins risker, och de utformade sin politik därefter, trots att många andra länder gjorde annorlunda. Men när det gäller narkotikan står de fast vid sin övertygelse och tro. Samtidigt som experters och forskares krav på utvärdering och vetenskaplig kunskapsproduktion ignoreras säger socialministern “att man i allmänhet ska använda utredningsväsendet där man vill göra förändringar av politiken” och att han/regeringen “hittills inte sett skäl att tillsätta [någon allmän översyn]” eftersom det inte finns några “planer på att ändra den politik som i grunden håller nere det svenska narkotikabruket”. Socialministern vill alltså inte göra några förändringar och narkotikarelaterad dödlighet och ökat bruk är inte tillräckliga skäl för att motivera utvärdering av en politik som uppenbarligen inte nått sina önskade mål hur mycket politikerna än önskar det. Det finns inget behov av alternativa teorier eller ytterligare kunskap. Den avskräckande effekten är viktigare än att rädda liv och tron på lagstiftningens effektivitet är hög trots att den potentiellt bidrar till narkotikaproblemets skadeverkningar.

Hallengren och Forssmed verkar i sina respektive roller som socialministrar vara överens om att den nuvarande politiken gör sitt jobb och att den eventuella kopplingen till narkotikadödligheten är ett pris värt att betala.

Att svenska politiker i allmänhet och socialministrar i synnerhet resonerar på detta vis är inget nytt. Lena Hallengren, som var socialdemokratisk socialminister åren 2019-2022, tillsatte en utredning av svensk narkotikapolitik men beslöt att utesluta frågan om kriminalisering av eget bruk, eftersom hon var “övertygad om att fler personer skulle missbruka narkotika om man slopade förbudet mot att bruka”.¹² Hallengren och Forssmed verkar i sina respektive roller som socialministrar vara överens om att den nuvarande politiken gör sitt jobb och att den eventuella kopplingen till narkotikadödligheten är ett pris värt att betala. Att överhuvudtaget överväga att utreda effekterna av kriminaliseringen av eget bruk framstår som oerhört riskfyllt eftersom det kan skicka signalen till allmänheten att det är okej att använda narkotika, oavsett om det skulle medföra problem eller inte. 

När det framkom att det fanns spår av kokain på toaletterna i Sveriges riksdag hördes inte många rop på hårdare tag – det hävdades att toaletterna är ‘offentliga’ och att det förmodligen var andra än politikerna själva som varit där och dragit linor, vilket låter mycket otroligt. Kanske behövs stimulanter starkare än kaffe för att klara av en vardag i plenisalen?

I dag förs den politiska diskussionen om narkotikan främst som ett problem kopplat till organiserad brottslighet, gängkriminalitet och det eskalerande våldet i vårt samhälle och det hävdas att det är individerna som köper och säljer narkotika som ska hållas ansvariga för de omfattande problem vi står inför. Enskilda grupper pekas ut och görs till bärare av problemen och blir både ansvariga för dess uppkomst och dess vidmakthållande, men även föremål för de insatser som tros kunna lösa problemen, vilka ofta antingen innefattar polisiär kontroll, sanktioner via lagstiftning och/eller vård och behandling. Politikerna fördömer ‘partyknarkare’ och gängkriminella narkotikaförsäljare men när det framkom att det fanns spår av kokain på en stor del av toaletterna i Sveriges riksdag hördes inte många rop på hårdare tag eller sanktioner från politiken – det hävdades att toaletterna är ‘offentliga’ och att det förmodligen var andra än politikerna själva som varit där och dragit några linor, vilket låter mycket otroligt. Kanske behövs stimulanter starkare än kaffe för att klara av en vardag i plenisalen?  Oavsett är ett fokus på individerna som köper och säljer narkotika som ansvariga för problemen som uppstår, och synen på narkotikans blotta existens som ett hot oavsett hur skadeverkningarna ser ut, att missa poängen. Risken blir  att de bakomliggande orsakerna till att människor utvecklar skadligt bruk och beroende förbises. 

Men socialministern säger trots allt, när tiden börjar ta slut, att man också vill förbättra vården för de som utvecklat skadligt bruk, beroende och samtidigt lider av psykisk ohälsa; s.k samsjuklighet, eftersom det skulle vara  “mer verkningsfullt, sannolikt, än att tillsätta en utredning som ska utvärdera någonting som inte är särskilt lätt att utvärdera […]” 

Samsjuklighet som begrepp beskriver förekomsten av flera psykiatriska och/eller somatiska diagnoser samtidigt men definieras ofta som samtidig psykisk ohälsa och beroendeproblematik.¹³ Varför vissa personer utvecklar skadligt bruk, beroende och/eller psykisk ohälsa och andra inte  går inte att svara på helt säkert. Skadligt bruk, beroende och psykisk ohälsa är multifaktoriella ‘tillstånd’, avhängiga både ärftliga och miljöbetingade faktorer. Individer med anlag för skadligt bruk, beroende och psykisk ohälsa löper större risk att sådan utvecklas om de växer upp eller befinner sig i ogynnsamma sociala miljöer.¹⁴

Generellt sett har de patienter jag träffat haft psykiatriska diagnoser, blivit utsatta för traumatiska händelser, haft beroendeproblematik i familjen och sociala svårigheter. De som utvecklar de svåraste beroendena har denna typ av erfarenheter utöver ärftlighet. Vi kan inte lagstifta bort psykisk ohälsa och social orättvisa.

Mycket talar för att samsjuklighet är väldigt vanligt bland individer med skadligt bruk och beroende varför socialministerns fokus på denna grupp inte är helt missriktad och kopplingen har även varit tydlig för mig i mitt arbete. ¹⁵ Generellt sett har de patienter jag träffat haft någon form av (ofta flera) psykiatriska diagnoser, blivit utsatta för traumatiska händelser, haft beroendeproblematik i familjen och ofta sociala svårigheter. De som utvecklar de svåraste beroendena har ofta denna typ av erfarenheter med sig utöver ärftlighet. Den förda politiken gynnar inte dessa individer. Vi kan inte lagstifta bort psykisk ohälsa och social orättvisa. Socialministerns sagda fokus på vård och behandling för individer med samsjuklighet är givetvis bra men knappast tillräckligt – det ska finnas god vård, behandling och psykosocialt stöd för de som behöver det, men vi behöver också arbeta generellt med de underliggande strukturella och sociala faktorer som leder till att individer med anlag för samsjuklighet utvecklar sådan. 

Socialministern utgår från  slutbetänkandet baserat på samsjuklighetsutredningen, som bland annat föreslår att all beroendebehandling ska ges samordnat med behandling för andra psykiatriska tillstånd samtidigt som huvudmannaskapet och ansvaret övergår till regionernas hälso- och sjukvård och har nu tillsatt en samsjuklighetsdelegation som ska undersöka hur denna övergång kan komma att se ut.¹⁶  Vi får se hur lång tid detta tar, vad delegationen kommer fram till och om ett ändrat huvudmannaskap kan förenkla vårdförloppet för individer med samsjuklighet. Det finns trots allt hopp om att en sådan reform skulle kunna underlätta att bedriva mer effektiv samverkan och förhindra att individer med samsjuklighet faller mellan stolarna, men det är fortfarande oklart hur förändringarna kommer att se ut och vilka konsekvenserna blir. Risken är att det svenska narkotikaproblemet medikaliseras ytterligare, vilket kan komma att fortsätta att dölja vikten av det psykosociala arbete som behöver ske både förebyggande, för att förhindra utveckling av skadlig bruk, beroende och psykisk ohälsa, och under behandling av desamma. Att behandla psykisk ohälsa och beroende med läkemedel och terapi tar en bara ‘så långt’ och att arbeta med att förbättra den sociala situationen för de som har sådana behov är av stor vikt. Om det dessutom är så att vår nuvarande narkotikalagstiftning bidrar till narkotikabrukets skadeverkningar så blir reformerna lite som att ständigt försöka släcka en eld genom att ömsom hälla på vatten och ömsom hälla på bensin.

Om vi fortsätter som vi gjort kommer förmodligen samhälleliga kostnader i form av narkotikarelaterad dödlighet och narkotikabruk  att fortsätta, och det är de mest utsatta individerna som betalar med sina liv och sin hälsa. Givetvis bör vi utreda alla aspekter av den förda politiken och se vilka kunskaper och indikationer detta kan ge om en bättre väg framåt för den svenska narkotikapolitiken. Att slopa kriminaliseringen av eget bruk kan  minska stigmat och sänka tröskeln för att söka vård i tid. Fokus på skadereducerande insatser, exempelvis LARO, sprututbyte, injektionsrum, utveckling av faktabaserad information om narkotika och säker användning är områden där Sverige kan utvecklas mycket i en riktning som kan minska narkotikans skadeverkningar, utöver att arbeta med grundläggande strukturella och sociala faktorer som kan minska ojämlikheten i vårt samhälle. Oavsett är första steget att göra upp med gamla förgivettaganden och gå vidare – politiken måste samarbeta med de forskare och expertmyndigheter som sitter på kunskapen och utforma sin politik därefter. Sluta tro och utred den repressiva narkotikapolitikens konsekvenser!