Britta Bjelle läggs till vila den första augusti. Hennes kvinnopolitiska gärning är svår att underskatta, men när dagens feminister inte känner sin historia hotas gamla segrar. Jenny Westerstrand minns en liberal kvinnokämpe med resultat som superkraft och manar att förvalta hennes arv.

Jag nås av budet att före detta åklagaren, riksdagsledamoten för Folkpartiet och generaldirektören Britta Bjelle har avlidit vid en ålder av 84 år. Bjelle var en av de absolut viktigaste aktörerna i svensk kvinnohistoria i senmodern tid, instrumentell och ledande för att sätta 90-talets banbrytande kvinnofridsreformer på plats. Likväl har hon satts i närmast total skugga i den kvinnopolitiska historieskrivningen. Marginaliseringen av Bjelle är ett tydligt uttryck för den jämställdhetspolitiska hegemoni som Socialdemokraterna etablerat i den nutida historieskrivningen liksom för den brist på kunskap om kvinnopolitik bortanför Instagram som präglar dagens feminism.

Jag vet inte om det är känslan av att alla segrar är vunna som gör att de feministiska kämpar som gått före oss är så lätta att glömma, men när vi kan få oss serverat att Metoo var startskottet för kvinnors protester mot sexuellt våld är det fara å färde.

Jag vet inte om det är känslan av att alla segrar är vunna som gör att de feministiska kämpar som gått före oss är så lätta att glömma, men när vi kan få oss serverat att Metoo var startskottet för kvinnors protester mot sexuellt våld, då är det fara å färde. Då har vi tappat verktygen för att avläsa det motstånd som varit, och som fortsatt är så närvarande, mot kvinnors arbete för sina rättigheter. Utan näsa för hur motståndet klär sig är vi dömda att gå i dess ledband och trampa i dess fällor. Det blir som att tro att kampen går fort, bara den förs. Att vi har nått de segrar vi gjort med nästan inget jobb gjort, blir den naturliga tanken om fältet bakåt är tomt när vi vänder oss om. Inget kunde vara mer fel.

I Sverige har kampen för kvinnors rätt förts länge och på båda sidor om blockgränsen. Det måste ses och erkännas. Det ger Sveriges borgerliga kvinnor en viktig stig att fortsätta trampa, vilket ter sig akut när liberalernas partiledare får för sig att ”svenska värderingar” skulle innebära en önskan om och acceptans av jämställda kvinnor och män.¹ Också detta så fel.

Britta Bjelle var expert på att avkoda motståndet, och runda det. Att nå resultat var hennes superkraft. Bjelle var också en kvinna med ovanligt rak kommunikation, en del skulle säga rent av burdus. I Almedalen kom jag och några som likt mig arbetat under Bjelle att prata om henne med lika delar skräck och beundran. Men också, och framför allt, med stor värme. Bjelle var en urkraft, en doer och en mycket strategisk politiker och ledare. Hennes avtryck i och påverkan på de feministiska landmärken som formade svensk politik under 90-talet är ovedersäglig.

Bjelle skrev historia med sitt utredningsuppdrag om mäns våld mot kvinnor, redovisat i den s.k Kvinnofridsutredningen.² I betänkandet lade hon fram förslaget om brottet grov kvinnofridskränkning, ett av världens då mest radikala lagförslag.³ Grov kvinnofridskränkning är ett fridsbrott som fångar den nedbrytande process som följer på våldsutsatthet i nära relation. Det kräver inte exakt bevisning om tid och rum utan erkänner den förskjutning av verkligheten som upprepad våldsutsatthet innebär och leder till. Brottskonstruktionen vilar på kunskap om våldets normaliseringsprocess och gjorde Sverige världskänt som kvinnofridsnationen framför andra när det infördes 1998.

Bjelle förstod att ett perspektiv som erkänner maktdimensionen mellan kvinnor och män riskerar att skåpas ut och bli hetsat mot. För att nå resultat undvek hon därför konsekvent alla skrivningar om feminism i utredningstexten.

Bjelle insåg dock den enorma provokation som låg i förslaget. Hon förstod att ett perspektiv som erkänner en rådande maktdimension i relationen mellan kvinnor och män riskerar att skåpas ut och bli hetsat mot, på mer eller mindre osaklig grund. För att nå resultat undvek hon därför konsekvent alla skrivningar om feminism i utredningstexten, trots att epitetet var flitigt använt i den politiska debatten vid tiden. I stället talar utredningen om ”ett kvinnoperspektiv”.

Likaså saknas alla referenser i utredningen till den forskare som formulerat den analytiska modellen våldets normaliseringsprocess, professor Eva Lundgren. Det centrala var att få fram kunskapen på sätt som höll fokus på sakfrågan och där vädrade Bjelle att Lundgrens namn kunde väcka oönskad kontrovers. Jag menar att Bjelles sätt att leda arbetet och de taktiska val hon träffade, var det som gjorde att Sverige kunde klubba igenom en lagstiftning som låg i absolut framkant globalt för att fånga och lagföra mäns övergrepp mot närstående kvinnor: grov kvinnofridskränkning. Då tror jag att också Lundgren lever med att inte ha blivit vederbörligen synliggjord.

Dock avlövades förslaget från Bjelles utredning dess mest radikala drag – att vara ett så kallat perdurerande brott. Det betyder att brottet anses pågående från det att en första gärning begås. Olaga frihetsberövande och olovligt brukande är exempel på sådana brott. Likväl resulterade Kvinnovåldskommissionens (som den faktiskt hette) arbete i att gigantiska steg togs för att flytta in kvinnors verkligheter och liv i kriminalpolitik och straffrätt.

Och det stannar inte där. Statsvetaren Josefina Erikson visar i sin avhandling om den svenska sexköpslagens politiska tillkomsthistoria att Bjelle var helt instrumentell i processen kring också den lagen.⁴ ”Prostitutionsfrågan”, visar Erikson, hade historiskt legat på riksdagens socialutskott som sedan länge avvisat alla initiativ att utreda en möjlig kriminalisering av ena eller båda parterna. En socialpolitisk tankeram formade politiken och straff och förbud var inte uppskattade redskap.

Oaktat att motioner om prostitution enligt sed och bruk behandlas av socialutskottet initierade Bjelle en parallell behandling i justitieutskottet utan att informera. Skälet var ett explicit missnöje med det hon såg som socialutskottets brist på handlingskraft.

1993 var Bjelle ordförande i riksdagens justitieutskott. Under riksdagsåret behandlade utskottet fem motioner som berörde prostitution, bland annat frågan om kriminalisering av köparen.⁵ Oaktat att motioner om prostitution enligt sed och bruk tidigare behandlats av socialutskottet initierade Bjelle en parallell behandling av den samma i justitieutskottet utan att informera socialutskottet. Skälet hon uppgav i intervju med Erikson var ett explicit missnöje med det hon såg som socialutskottets brist på handlingskraft, deras ständiga utredande av frågor och duckande för lagstiftning.⁶

Det var som sagt en tid av kvinnofridsreformer och det fanns ett starkt nätverk av kvinnliga riksdagsledamöter som var trötta på att frågan om kriminalisering avslogs på rutin. Ytterligare en kvinna i utskottet agerade i denna anda utanför gängse spelplan, visar Erikson i sin studie. Det var en ledamot från KDS som gick emot sitt partis linje och drev på hårt för en kriminalisering av köparen.

Bjelle agerade återigen strategiskt. Många år senare berättade hon för mig hur hon i detta arbete avsiktligt kastade om ledamöternas talarordning för att utmana invanda hierarkier och talutrymmen som etablerats. Vid ett möte fick ledamöterna tala i ordning efter deras stjärntecken, berättade hon med ett gott skratt, ”för att överraska”. Det krävdes tuffa förhandlingar, men till slut förde Bjelle arbetet till ett gemensamt utskottsbetänkande.⁷ Under Bjelles ledning röstade justitieutskottet fram ett historiskt brott mot tidigare vägval och en utredning om huruvida en kriminalisering av någon av parterna i prostitutionen borde införas tillsattes. 

Josefina Erikson menar i sin avhandling att Britta Bjelles sätt att hantera utskottsarbetet – dvs att runda socialutskottet totalt – var den avgörande förskjutning som gjorde att sexköpslagen kunde sättas på plats.

Givet justitieutskottets tyngd, skriver Erikson, blev det deras beredning av förslaget, inte socialutskottets, som presenterades för riksdagen och antogs som dess mening.⁸ Frågan om kriminalisering lades därmed på bordet och en debatt i sak kunde ta fart, nu utifrån en kriminalpolitisk ram. Josefina Erikson menar i sin avhandling att Britta Bjelles sätt att hantera spänningen mellan det socialpolitiska respektive det kriminalpolitiska perspektivet i utskottsarbetet – dvs att runda socialutskottet totalt – var den avgörande förskjutning som gjorde att sexköpslagen kunde sättas på plats.⁶ Feminister i riksdag och debatt mobiliserade utifrån den förändrade spelplanen och en ensidig kriminalisering av köparen blev verklighet. Den svenska sexköpslagen var född.

Efter arbetet i riksdagen gick Britta Bjelle vidare som Brottsoffermyndighetens generaldirektör. Hon var med och drev fram skapandet av sagda myndighet vilken idag är central i kunskapsutvecklingen om konkret stöd till brottsoffer och skydd och kompensation för desamma. I sin roll som GD agerade hon beslutsamt för att regeringen skulle tillskapa RCK, Rikskvinnocentrum, idag Nationellt center för kvinnofrid, NCK.

Själv lärde jag känna Britta Bjelle 1999, när jag städslades som forskningsassistent i ett projekt för att statistiskt mäta kvinnors utsatthet för mäns våld. Regeringen hade uppdragit åt Brottsoffermyndigheten att ansvara för projektet och de under Bjelle uppdrog åt forskare vid Uppsala universitet att genomföra studien. Eva Lundgren som varit så viktig för brottet grov kvinnofridskränkning samt dåvarande docent i gynekologi Gun Heimer, chef för det nyinrättade NCK tillsattes. Studien publicerades senare under titeln Slagen dam.⁹ Jag arbetade som koordinator i projektet under forskarnas ledning och Bjelles mycket tydliga överinseende.

Arbetet fördes med sedvanlig akademisk disciplin men också med återkommande krav på rapporter från GD:n. Bjelle lade sig aldrig i resultaten eller val av analytiska redskap men hon var mycket noga med att vi skulle inkludera referensgrupper och att vi skulle ha en tanke om lanseringen, både inför politiker och allmänhet. Förberedelserna inför presentationen i Rosenbad var rigorösa. Ingen timme var för sen för ett samtal. Körscheman sattes och Britta förhörde sig om vår beredskap att svara på kritiska frågor som skulle komma. Jag kommenderades upp på ett trångt mötesrumsgolv för att inför arbetsgruppen framföra min del av presentationen och svara på frågor. Samtidigt fick jag en bedömning av min frisyr; Var inte mina hårspännen alldeles förfärliga?

Recensioner – hiss och diss, med fokus på det sista – tips och anvisningar gavs i realtid. Kommentarer om kläder och tankar om vad som inte fick hända och vad som skulle uppnås delades friskt. Britta var sådan. Hon ville nå resultat och hon hade en tydlig – och effektiv – målbild.

Bilden från många av oss som arbetade under henne är, trots minnen av bultande hjärta och ibland en rodnande kind, tydligt kvardröjande värme. Vi mötte en superkraft. Hon åstadkom så mycket och hon skulle aldrig ha tryckt till någon bara ”för att”. Britta ville framåt och sorterade situationen och saker efter vad som skulle driva frågan framåt. I samma stund man förstod det kunde man delta i processen. Man var välkommen att ge sin bild och sina perspektiv. Bjelle hade aldrig något emot mothugg.

Jag undrar om det inte är dags för en historielektion i den borgerliga feminismens hängd. Kvar står en saga om att Socialdemokrater ensamma har baxat det svenska kvinnopolitiska arbetet.

Idag är kvinnor som Britta Bjelle sällsynta, om ens accepterade. Extra sorgligt därför är att hon är undanskuffad i berättelsen om den svenska jämställdhets- och våldspolitikens framgångar. Kvar står en saga om att Socialdemokrater ensamma har baxat det svenska kvinnopolitiska arbetet framåt. En mycket stark allians mellan de ideella organisationerna på området, Roks och Unizon, och Socialdemokratiska kvinnoförbundets medlemmar har bidragit till detta gömmande av liberala kvinnors otroligt viktiga, ja fundamentala, bidrag till Sveriges kvinnofridsarbete.

När jag nås av budet att liberalen Bjelle gått ur tiden och att Liberala kvinnors ordförande, Cecilia Elving lämnar sitt uppdrag, samtidigt som L:s partiledare fortsätter partiets nutida tillmötesgående av de nationella konservativa krafterna med utspel om att kartlägga invandrares värderingar, undrar jag om det inte är dags för en historielektion i den borgerliga feminismens hängd. Det var inte bara i den första vågens feminism, i förra sekelskiftets rösträttskamp, som de liberala kvinnorna gjorde avtryck. Dessa finns rakt in i nutida reformer och de har spelat stor roll. Till dagens liberala kvinnor vill jag säga: Ta tillbaka den platsen! Känn er historia! Bygg vidare!

Låt också oss alla med den energi som är Bjelle värdig försvara de reformer som hon under 90-talet var med och satte på plats – för det behövs! Brottet grov kvinnofridskränkning lider sotdöden under ett rättsväsende som konsekvent underutnyttjat och rent av underminerat brottskonstruktionen. Brå visar i en kartläggning hur användningen av brottsrubriceringen i åtal om mäns våld mot kvinnor har sjunkit under 10- och 20-talet.¹⁰ Gång efter annan anser domstolarna att bevisningen inte räcker för att fälla till ansvar under rubriceringen. Det borde väcka en storm av protester!

Men dagens feminister ägnar i stället stor del av sin tid åt att driva fram ständigt nya brottsformer. Nu senast en kriminalisering av psykiskt våld. Förslaget kunde inte vara mer missriktat. Det fragmentariserar våldet, plockar ut och försöker sätta omöjliga ord på våldets dynamiska uttryck – Just det som Bjelles ”grov kvinnofridskränkning” tillåter oss att slippa benämna. Att backa från denna förmån, denna juridiska lättnad, är ett feministiskt undergångsprojekt som bara kan resultera i att män ges en paragraf att använda för att hävda sig själva vara våldsutsatta av kvinnor.

Ibland tror jag att den lavin av lagstiftning och straffskärpningar på området mäns våld mot kvinnor som vi sett de senaste 20 åren var en långsiktig strategi för att slippa arbeta systematiskt och på djupet med den kunskap och lagstiftning som Britta Bjelle och hennes kvinnofridsreformer kom med.

Kanske är det ett kvitto på att feministiskt arbete – på Instagram och i ideell sektor – har hamnat i ett populistiskt letande efter reformförslag att kabla ut, precis som politiken i allmänhet har hanterat frågan om mäns våld mot kvinnor. Ibland tror jag att den lavin av lagstiftning och straffskärpningar på området mäns våld mot kvinnor som vi sett de senaste 20 åren var en långsiktig strategi för att slippa att arbeta systematiskt och på djupet med den kunskap och den lagstiftning som Britta Bjelle och hennes kvinnofridsreformer kom med. De motståndets klippor och skär som vi behöver navigera kan ibland presentera sig som varma framåtströmmar. Patriarkatet är listigt på det sättet. Sexköpslagen, brottet grov kvinnofridskränkning, kunskapen från utredningen Slagen dam, Brottsoffermyndigheten och NCK är feministiska grundbultar i vårt samhälle som måste försvaras med kunskap.

Någon varm framåtström var inte Bjelle. Men en stark ström för kvinnors rätt och plats i världen var hon sannerligen. Liksom kunnig, driven, tydlig och temperamentsfull. Kanske den viktigaste och största feministiska gärningen vi kan göra i närtid är att låta kvinnor vara som hon.

När Britta Bjelle läggs till vila i Örebro den 1 augusti 2025 lämnar hon ett stort kvinnopolitiskt arv efter sig. Låt oss förvalta det – och fortsätta framåt!