Den 29 januari 2026 intogs Niameys internationella flygplats av beväpnade män. Låg jihadister eller Frankrike bakom? Klas Lundström skriver om att land där västmakters jakt på uran skapar destabilisering.

Under Nigers öken vilar dinosaurieben bredvid uranmalm. Båda upptäcktes av fransmän. Båda har sedan dess blivit föremål för en maktkamp som fortfarande inte är avgjord och som 2026 rör sig allt närmare en öppen konfrontation – både militärt och ekonomiskt. Den 29 januari 2026 intogs Niameys internationella flygplats av beväpnade män. Under räden intogs även en närliggande militäranläggning (bas 101), varpå skottlossning utbröt och ett tjugotal inkräktare dödades och fyra personer knutna till den nigeriska militärapparaten skadades.

Efterspelet rapporterade om jihadister knutna till Lakurawa, en milis med nära band till Islamiska statens Sahelgren. Men de facto att en av de omkomna i eldgivningen i nigerisk media uppgavs vara ”fransman” väckte teorier om att attentatet i själva verket orkestrerades av Paris – särskilt med tanke på attackens medvetna fokus på flygplatsens militära faciliteter.¹

Vid Niameys flygplats var målet att försvaga Nigers flygförsvar, enligt generalen.

Adbourahamane Tiani – nigerisk general som deltog i militärkuppen 2023 och som sedan våren 2025 agerar landets de facto-president har snabbt nedmonterat Frankrikes politiska och ekonomiska infrastruktur i Niger – har heller inte hållit igen i attentatets efterspel. Frankrike, insisterar Tiani, utnyttjar regionala miliser, vilka beväpnas och finansieras inför riktade ”destabiliseringsförsök”. Vid Niameys flygplats var målet att försvaga Nigers flygförsvar, enligt generalen.²

Ointresse i väst, globala svallvågor
Anklagelserna mot Frankrikes ”proxyagerande” i centrala och västra Afrika, i nationer som länge var politiska och ekonomiska frizoner för franskt inflytande och kontroll, är inte nya. Frankrike har dock slagit ifrån sig varje stavelse om eventuell inblandning med hänvisning till ett ”pågående informationskrig”, men det ändrar inte pjäsernas positioner på den realpolitiska spelbrickan – där står franskvänliga nationer numera öga mot öga med nationer som nedmonterat Frankrikes militära och ekonomiska närvaro.

Trots insatserna orsakade inte flygplatsdramat i Nigers huvudstad några mediala svallvågor i väst. Inga braskande rubriker eller blixtinkallade panelsamtal om sakers tillstånd och framtidsutsikter.

Hela spelbrickan börjar alltmer likna ett regelrätt slagfält där en väpnad sammanstötning som kan uppdela Västafrika i två rivaliserande militära allianser³

Trots insatserna orsakade inte flygplatsdramat i Nigers huvudstad några mediala svallvågor i väst. Inga braskande rubriker eller blixtinkallade panelsamtal om sakers tillstånd och framtidsutsikter.

Utvecklingen i Niger är emellertid omöjlig att förstå i notisform, frånkopplad en bredare kontextualisering. 2020-talets politiska stormar kan endast dechiffreras genom historiska djupdyk. Och som i många fall av nykolonialism är det en hybrid av evolutionär slump och geopolitiska skeenden. Klart är att det är i Niger som historia just nu skrivs – och skrivs om.

”Nigersaurus” – uranet under dinosauriebenen
Fem dagar efter attentatet i Niamey fann sig Niger i världens blickfång – åtminstone som kuliss. Då publicerade paleontologer knutna till University of Chicago en rapport som visar att arkeologiska fynd i nigeriska Sahara tillhör en tidigare okänd dinosaurie.⁴

Den väldiga köttätaren ”Spinosaurus Mirabilis” (även kallad ”Nigersaurus”) tros ha strövat omkring i de frodiga skogarna som klövs av floder i vad som i dag är Ténéré, en ökenregion omgärdad av Aïrbergen nära tröskeln till Sahelbältet i mellersta Sahara, för 95 miljoner år sedan.

I dag heter den här flisan av planeten Gadoufaoua (tuareg för ”platsen dit kameler räds att gå”) och är mycket mer än bara en till synes ändlös gravplats för fossiler. Det är även hemvist för Elrhaz, en geologisk formation som etablerades för cirka 125 miljoner år sedan under Kritaperioden.⁵

Och det var när franska dinosaurieexpeditioner plöjde sina spadar och hackor i jorden i jakt efter gapande kranier och räfflade svansskelett som uranfyndigheter påträffades.

Och det var när franska dinosaurieexpeditioner plöjde sina spadar och hackor i jorden i jakt efter gapande kranier och räfflade svansskelett som uranfyndigheter påträffades. Det var här, i det franska imperiets ”pré carré” (intressesfär), som Paris kulturella överlägsenhet och stormaktsambitioner skulle förverkligas genom att fylla museer med storskaliga fynd och göda landets industri (särskilt den militärindustriella) med naturresurser (framför allt koppar).⁶

Det senare var särskilt viktigt med tanke på avkoloniseringsrörelsens växande momentum (bara 1960 blev 14 franska kolonier självständiga), det pågående kolonialkriget i Algeriet och Frankrikes strävan efter att tillskansa sig kärnvapen.

Uranstaden i öknen
Det var också franska geologer som i mångt och mycket anlade Arlit, uranstaden som långt efter Nigers självständighet 1960 fortsatte att förkroppsliga Frankrikes nykoloniala självbild som självklar ägare, producent och profitör av naturresurser i de tidigare kolonierna.⁷

Sedan slutet av 1960-talet har franska säkerhetsstyrkor och parallella juridiska ramverk agerat väktare för franska Oranos (tidigare Areva) urangruvdrift medan Arlit växte till en geografiskt och ekonomiskt isolerad ökenboomstad dit lycksökare vallfärdat i hopp om smulor från den större urankakan.⁸

Nigerierna har sett hur urangruvans infrastruktur har vuxit fram ur ingenstans, likt ett ointagligt fort som vaktar en oas i öknen.

Nigerierna har sett hur urangruvans infrastruktur har vuxit fram ur ingenstans, likt ett ointagligt fort som vaktar en oas i öknen. Många har börjat hacka med egna spadar i jorden, oklart efter vad, i hopp om att ta del av de rikedomar som de vet utvinns på andra sidan gruvans taggtrådsstängsel.

”Vi är inte helt säkra, men vi har hört att de hackar bort stenar ur sanden – och sedan transporteras stenarna någon annanstans”, berättar en lokal tuareg i den beninsk-amerikanske dokumentärfilmaren Idrissou Mora-Kpaïs dokumentär Arlit, deuxième Paris (”Arlit, det andra Paris”) från 2007. Själva ser de inte röken av några inkomster. ”De gula kakorna” (borthackade stenar som innehåller koncentrerat uran) är inte tänkta att tillhandahålla lokalbefolkningen vare sig inkomster eller elektricitet. Åtminstone var så inte fallet.

Nya tider, nya uranherrar
President Emmanuel Macrons förlorade inflytande i den franska ”bakgården” renderar inte bara huvudvärk i Paris, utan medför svår politisk migrän i västvärlden överlag. Nato har inom loppet av bara några år förlorat fysisk och politisk kontroll över militära inrättningar som alltsedan Charles de Gaulles glansdagar på 1960-talet beskrivits som en garant för en smidig övergång från kolonialt till nykolonialt herravälde.⁹

Frankrike har varit en militär stormakt i den här delen av Afrika sedan 1898–1899.

Frankrike har varit en militär stormakt i den här delen av Afrika sedan 1898–1899, då de militärmissionärerna Paul Voulet och Julien Chanoines koloniala nybyggarexpedition nådde Tchadbassängen via Niger. Efter en rad blodiga slag mot besegrade lokalbefolkningar kunde Paris betrakta Sahelbältet som sin intressesfär.¹⁰

I Nigers uranregion etablerade fransk militär sin närvaro 1916–1917, i spåren efter det tuaregiska upproret Kaocen som motsade sig den franska kolonialmaktens beskattning och beslagtagning av nomadernas kamelbestånd.¹¹ Viktigare än den franska militärens närvaro i anslutning till viktiga ekonomiska näringar i Niger statuerade arméposteringarna politiska exempel i ett större sammanhang – likt utplacerade fyrar i en arkipelag av militära inrättningar och sedermera regelrätta baser som sträckte sig som pärlband från den afrikanska kontinentens hjärta ut till atlantkusten.

Frankrikes militära dominans
Frankrikes fortsatta militära kontroll över dessa militära inrättningar har varit av stor vikt för samtliga presidenter i modern tid. När Jacques Chirac äntrade Elyséepalatset 1995 hade Frankrike militäravtal med 23 frankofona stater. Närvaron av franska trupper och militära rådgivare – menar politiksociologen Robin Luckham – cementerade återväxten av nationella militära strukturer som medelst franska francs (sedermera euros) säkrade en franskvänlig militärapparat och politiska strukturer, vilket i längden garanterar ”en permanent intervention”.((Luckham, R. (1982) ”French Militarism in Africa”, Review of African Political Economy (vol.9, nr.24, s.55–84).

När militärnärvaron i den forna intressesfären nu har grusats sönder är frågan vad som kommer att hända med Frankrikes – och Natos och västvärldens – ekonomiska och politiska intressen, på kort och lång sikt.

I stället för att använda sig av hamnar i Benin, vilket franska Orano gjort i decennier för att transportera de gula kakorna till uranfaciliteter inför nukleärt bruk, har Niger nu styrt om trafiken västerut, till Togo och Burkina Faso.

Uranet ger oss ett talande exempel för dessa förskjutna – men alltjämt svävande – maktförhållanden. Den nigeriska juntans nya urangiv har kastat om både logistiskt och geografiskt inarbetade rutiner. I stället för att använda sig av hamnar i Benin, vilket franska Orano (Areva) gjort i decennier för att transportera ”de gula kakorna” till uranfaciliteter inför nukleärt bruk, har regimen i Niamey styrt om trafiken västerut, till Togo och Burkina Faso. Två länder som genomgått omdanande politiska förändringar i form av franskkritiska statskupper, och som tillsammans med Mali och Niger bildat Alliansen för Sahels stater i ett försök att unisont fortsätta bekämpa de otaliga och mer eller mindre organiserade terrorgrupper med förgreningar i Islamiska staten, Boko Haram eller al-Qaida som fortsätter att operera i Sahelregionen.¹²

Uranskatten i ingenmanslandet
Klart är att Nigers uran befinner sig i politiskt limbo och längs geografiskt minerade vägar. Uranet efterfrågas av såväl den franska uranindustrin (som påtalar sin historiska äganderätt över Nigers tillgångar) som olika milisgrupper (i vars ägo ”de gula kakorna” riskerar att förvandlas till radioaktiva dyrgripar på svarta marknaden). Samtidigt, i bakgrunden, flyttar Kina och Ryssland fram sina positioner i regionen, med egna kärnkraftverk att driva och upprustningar att förverkliga.¹³

Uran spelar en viktig roll i den gröna revolution som ska rädda planeten undan en klimatkris och i vilken nya kärnkraftverk (däribland i Sverige) ska gå i bräschen.

Uran spelar en viktig roll i den ”gröna revolution” som ska rädda planeten undan en klimatkris och i vilken nya kärnkraftverk (däribland i Sverige) ska gå i bräschen. Uran förblir också efterfrågat av militära stormakter och kärnvapen normaliseras alltmer i politiska samtal (däribland i Sverige) där ”moderna kärnvapen” (liksom under kalla kriget) och nya atombombslager ska säkra terrorbalansen – och världsfreden.¹⁴

Irak 2003, Libyen 2011, Niger 2026?
Attackerna mot flygplatsen i Niamey och de dementerade uppgifterna om franska planer på en militär intervention i Niger understryker regionens utsatthet och geopolitiska tyngd. Som med så mycket annat i Nigers snart 70-åriga historia finns uranet med och spelar en av de bärande rollerna i det växande dramat.

Horace Campbell, statsvetare och författare till Global Nato, menar att det inte är någon slump att just centrala och västra Afrika genomlevt en så pass omskakande politisk period de senaste tio åren.

Horace Campbell, statsvetare och författare till Global Nato, menar att det inte är någon slump att just centrala och västra Afrika genomlevt en så pass omskakande politisk period de senaste tio åren. Kallbranden, menar han, planterades av USA under Bushadministrationens angrepp på Irak 2003 som en del av sitt ”krig mot terrorismen”. Dess följder var en exploderad Pandoras ask med upplösta nationer och sekteristiska strömningar som snart etablerade sig i centrala och västra Afrika.

Men den verkliga nötknäckaren, enligt Campbell, var Natos ingripande i Libyen 2011. En följd blev att redan bräckliga och ekonomiskt svaga nationer satsade på militär styrka i stället för sociala och ekonomiska satsningar, vilket sedermera gjorde de inhemska militärapparaterna tillräckligt starka för att störta nationella regeringar:

”Vi kan inte diskutera vad som händer i Niger utan att diskutera det afrikanska folkets krav på att Frankrike ska utvisas från Västafrika”, sa Campbell i en intervju med Democracy Now! efter den nigeriska militärkuppen 2023.¹⁵

Nigers uran tänder Paris gatlyktor
Utvecklingen i Sahelregionen i allmänhet och i Niger i synnerhet går inte att frånkoppla det alltmer desperata och världsomspännande slaget om naturresurser.

Det är inte helt osant att påstå att Paris gatlyktor skiner tack vare Nigers uran. En betydande andel av uranet som till slut genererar energi franska kärnkraftverk härrör från Gadoufaoua, ”platsen dit kameler räds att gå” – samma planetskrå som Europa förmodligen räknar med kommer att dela med sig av mineralrika stenblock om det ska bli verklighet av Emanuel Macrons ambitioner att låta Frankrike leda vägen i strävandet efter ett ”franskt kärnvapenparaply”.¹⁶

Vad som kommer hända med Frankrikes tillgång till uran i Niger är därutöver högst oklart efter att den nigeriska juntan bit för bit, underleverantör efter underleverantör, påbörjat en nationalisering av industrin.

Niger har trappat upp riskerna och slår hårt mot hårt. Tusen ton av koncentrerade ”gula urankakor” förblir parkerade på Niamey flygplats (samma som anfölls den 29 januari 2026), förvägrade export i väntan på en juridisk uppgörelse där den nigeriska staten stämt franska uranproducenten Orano för miljöförstörelse. Vad som kommer hända med Frankrikes tillgång till uran i Niger är därutöver högst oklart efter att den nigeriska juntan bit för bit, underleverantör efter underleverantör, påbörjat en nationalisering av industrin.¹⁷

Kuppen i Niger 2023 var inte bara startskottet till det som Olive Carlson (Parabol Press, nr.1 2023) träffande kallar för ”Frankrikes värsta mardröm”, det innebar även första vindpuffen till en perfekt storm som inte bara ritar om västvärldens ekonomiska och militära kontroll över Sahelregionen och dess naturresurser – det utgör därtill ett radikalt uppbrott med de ekonomiska, militära och politiska maktordningar som har härskat i ”mänsklighetens vagga” i flera sekel.¹⁸

I västerländsk press riktas mest fokus på Sahelregionens demokratiska underskott, att det är militärkupper och inte val som sjösatt utvecklingen och driver den framåt, att ryska intressen och kinesiska investeringar flyttar fram sina positioner i Europa/USA/Natos ”bakgård” och att de naturresurser som tidigare haft västvärlden som adressat alltmer blir varor tillgängliga på ”den internationella marknaden”, till salu till högst betalande.¹⁹

I Niger pekar också bland annat Human Rights Watch om militärjuntans nedmontering av etablerade fackföreningar och angrepp på sociala rörelser som ett pågående grusande av civilsamhället.

Sahelbältets ”demokratiska förfall” har sammanfallit med ökat sekteristiskt våld och eldat på en redan ekonomiskt utsatt position för miljontals människor som fortsätter att blicka norrut i hopp om ett bättre liv. I Niger pekar också bland annat Human Rights Watch om militärjuntans nedmontering av etablerade fackföreningar och angrepp på sociala rörelser som ett pågående grusande av civilsamhället.²⁰

Men Horace Campbell väljer att se utvecklingen som ett naturligt antikolonialt skeende där det i slutändan handlar om förlorad västerländsk kontroll över regionen, snarare än demokratiskt underskott, som är det primära – och vad som främst skrämmer den afrikanska kontinentens nykolonialstormakter. Om det var demokrati som var grejen, menar Campbell, hade vi sett en konsensus, en generell linje som motsäger sig militärkupper, oavsett land.

Om det var demokrati som var grejen, menar Campbell, hade vi sett en konsensus, en generell linje som motsäger sig militärkupper, oavsett land.

”USA och Frankrike är ivriga att upphäva militärkuppen i Niger. Hur är det med militärkuppen i Sudan? Den har fått stöd av USA, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Hur är det med den sudanesiska militärens övervåld mot Sudans folk som kräver återställande av demokratiska relationer? Vi kan inte vara selektiva i vårt motstånd mot militarism.”

Att regionen cementeras som en kallakrigsliknande skådeplats mellan binära militära allianser är knappast hållbart varken på kort eller lång sikt, inte heller att stormakter som USA, Frankrike, Ryssland och Kina fortsätter att rättfärdiga egna expansionsplaner med inrikespolitiska poäng.²¹

Därför är historikern och journalisten Vijay Prashad något viktigt på spåret när denne menar att gräsrotsröster och sociala rörelser måste beredas en plats i rapportering och samhällsutvecklingar. Det handlar om tillgång till sjukvård och utbildning, om att säkerställa vattentillgång för miljontals människor i det illa dränerade Tchadsjönbältet och att hålla tillbaka sekteriska strömningar som fortsätter att strö förödelse, våld, terror och hat omkring sig.²²

Farhågan är därför att samma civilsamhälle som spelade en stor roll i avkoloniseringsprocessen som ledde till Nigers självständighet 1960 i och med sitt stöd till juntan bidrar till att nedmontera sig själv.

Nigeriska intellektuella korridorer har emellertid förvånats över civilsamhällets ”ovillkorliga stöd till militärjuntan” efter kuppen 2023. En av dessa, säkerhetsexperten och statsvetaren Garba Abdoul Azizou, ser det visserligen som förståeligt att civilsamhället uppvisar entusiasm till den politiska förändringsmöjligheten, inte primärt militärjuntan i sig. Farhågan är därför att samma civilsamhälle som spelade en stor roll i avkoloniseringsprocessen som ledde till Nigers självständighet 1960 i och med sitt stöd till juntan bidrar till att nedmontera sig själv.²³

Kanske är det således ett nytt civilsamhälle som kommer att träda fram och påbörja en ny era i Nigers historia, resonerar Azizou. Oklart är om dess främsta uppbackare i så fall kommer att förkroppsligas av internationella stormakter, militärjuntor, regionala miliser eller oberoende sociala rörelser.