Palmemordet är fortfarande inte löst. Utredarna gav upp - det gör inte Gunnar Wall. Varje månad publicerar han det senaste i Palmefallet.

Det är i år femtio år sedan journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt dömdes till fängelse för avslöjandet om den svenska underrättelsetjänsten IB.

IB hade verkat i hemlighet under ett antal år utan någon som helst insyn från riksdag eller allmänhet.

Det fanns ett antal sensationella inslag i IB-avslöjandet. Men särskilt två. Det ena var att IB hade ägnat sig åt åsiktsregistrering av svenska medborgare, framför allt av folk på vänsterkanten. Det andra var att själva organisationen utgjorde en märklig hybrid mellan den militära underrättelsetjänsten och ett informatörsnät som var kopplat till socialdemokratin.

För Olof Palme kom IB-avslöjandet som en mycket traumatisk historia. Han hade gjort sig känd som en modig politisk sanningssägare, en som vågade utmana stormakter och som tog ställning för människor som saknade rikedomar och privilegier. Han talade gärna om demokratisk socialism. Och internationellt försökte han bygga upp en tredje väg i världspolitiken, ett alternativ till den råa kapitalismen i väst och sovjetkommunismen. I det sammanhanget samarbetade han tätt med de socialdemokratiska ledarna Willy Brandt i Västtyskland och Bruno Kreisky i Österrike.¹

IB-avslöjandet var något som gick på tvärs mot den bild som Palme byggt upp av sig själv och socialdemokratin.

I det läget valde han att blåneka om sådant som faktiskt var sant. Om Bratt och Guillou sa han i en intervju i Dagens Nyheter: ”De här gossarna har förläst sig på indianböcker och dåliga agentromaner”.²

Palme och hans försvarsminister Sven Andersson hävdade att IB:s inrikesverksamhet hade upphört 1969-70, och att denna inrikesverksamhet för övrigt bara hade handlat om att hålla koll på misstänkta utländska agenter i krigsindustrin, inte om åsiktsregistrering. Och det socialdemokratiska partiet hade aldrig varit inblandat i IB:s operationer. Hette det.

Men allt detta var alltså lögn, vilket skulle visa sig. I en forskarrapport om IB till den statliga Säkerhetstjänstkommissionen beskrivs krasst Palmes och Sven Anderssons ljugande som ”en varböld i svensk samtidshistoria”.³

En del av IB:s verksamhet handlade om att skicka in betalda agenter i svenska lagligt verkande organisationer som till exempel Vietnamrörelsen. Palme förnekade bestämt att något sådant förekommit. Andra socialdemokrater som Palmes företrädare som statsminister, Tage Erlander, ansåg att det varit bättre att erkänna vad som faktiskt pågått. Som denne sa off the record hade det varit bättre att ”säga klart ut att visst finns det infiltration”.⁴

Tage Erlander tillhörde en generation av socialdemokrater som var präglad av det kalla krigets mest hårdföra antikommunism. Palme ville inte vara sådan.

Men hans ljugande gynnade honom inte. En rad kända opinionsbildare protesterade mot IB-åtalen. Och den svenske statsministern skaffade sig två motståndare för livet – Bratt och Guillou.

Med tiden skulle de båda journalisterna slå tillbaka på sätt som kom att solka Palmes anseende ytterligare. Bratt drog fram uppgifter om att ledande politiker, bland andra Palmes justitieminister Lennart Geijer, utnyttjat prostituerade, och att vissa av dessa varit minderåriga. Den debatt som följde kom att skada även Palme som försvarat Geijer. Jan Guillou drog sedan igång Harvardaffären med anklagelser om att Palme trixat med skatten.

Det kan vara lockande för politiker – även sådana med moraliska ambitioner – att ljuga. Men ibland blir priset högt.