Den 18 maj är det val till sametinget. Samernas parlament är egentligen en papperstiger men bakom kulisserna pågår en maktkamp mellan de renägarna och de icke-renägande samerna. De alltmer radikaliserade renägarna vill få kontroll över rennäringen utan statens inblandning och de icke-renägande samerna slåss om sin existens med rätten till jakt och fiske i fjällvärlden, skriver Karl-Gustav Köhler.

Den 18 maj är 9 000 väljare kallade att rösta in 31 ledamöter till samernas eget parlament, Sametinget. Men det finns inget samiskt parlament. Sametinget är ett statligt verk. Trots detta sägs det på Forum för levande historia, i riksdags- och skolinformationen pompöst att Sameting är ett demokratiskt valt parlament.

I vilket syfte denna falska information? Vem vill de lura? Riksdagen bestämmer budgeten, regeringen ger uppdrag via regleringsbrev, Riksrevisionen inspekterar och JO utreder oförrätter inom verket. Som statligt verk med delegerad makt står Sametinget dessutom under ett annat statligt verk, Länsstyrelsen.

Socialdemokraternas tanke bakom inrättandet av Sametinget 1993 var att avväpna en ständig kritik i FN från Kina, Iran och Turkiet för att samerna inte rådfrågades i samefrågor.

Socialdemokraternas tanke bakom inrättandet av Sametinget 1993 var att avväpna en ständig FN-kritik att samerna inte rådfrågades i samefrågor. Man var trött på att länder som Kina, Iran och Turkiet i FN-kommittéer skadeglatt fördömde Sverige. Trots allt hade Sverige i FN röstat för ILO-konventionen 169 som kräver att ursprungsfolk ska rådfrågas och ha rätt att delta i beslutsprocesser som påverkar deras liv och rättigheter, exempelvis i frågor om mark och resurser. Sverige vägrar dock att ratificera konventionen, vilket skulle innebära att den skrivs in som svensk lag. I riksdagen röstade bara Vänsterpartiet för det. Det är nu renägarna och vänstern som agiterar envist för en ratificering. Ett överspelat krav, eftersom svensk grundlag redan betraktar samer som ett urfolk. 

Trött igen på kritik antog riksdagen år 2022 FN:s ”konsultationsordning” som svensk lag. Det är ett tvingande samråd med samebyarna. Förvirrande lag eftersom riksdagen redan dragit in samefrågorna i ett eget verk.

FN:s syn på samer är att de saknar personnummer, bara har renskötseln som försörjning och saknar flera av de rättigheter andra medborgare har. Lite Centralamerika över denna image. Svenska Amnesty stryker under denna bild när den publicerar FN-kritiken utan egna iakttagelser eller analyser. Bakom kritiken ligger i en rundgång där samelobbister och svenska Amnesty vill hålla sina synpunkter på oantastlig FN-nivå. Renägarna tar de båda FN-texterna som ett erkännande att äga naturen och alltså ha vetorätt över alla investeringar. Detta naturligtvis för att få betalt vid godkännanden.

Rennäringens ekonomiska dilemma idag: Renköttet är marknadens dyraste kött. Ändå ökar efterfrågan, men det går inte att öka produktionen på grund av betesbrist.

Rennäringens ekonomiska dilemma idag: Renköttet är marknadens dyraste kött. Ändå ökar efterfrågan, men det går inte att öka produktionen på grund av betesbrist. Lägg till de snabbt ökande kostnaderna och de katastrofala effekterna av ett varmare klimat. Av 1000-talet ägarfamiljer klarar 100-150 familjer att försörja sig på renskötsel, enligt renägarna själva. Desperationen inom de 15 stora fjällsamebyarna i norr tilltar för varje vinter. Både den ekonomiska och ekologisk katastrofen fördjupas. När ska det sägas högt? Finns räddning?

Konflikt om vem som får rösta
De stora partierna i Sametinget är renägarnas Samelandspartiet och icke-renägarnas Jakt- och fiskesamerna (JoF). Förra mandatperioden var renägarna i majoritet. Denna period är de i opposition. Varken JoFs väljare eller partiets ledamöter i Sametinget är fiskare eller jägare. Namnet ska påminna om tiden när renägarna och de egendomslösa delade sameby innan lagen 1928 splittrade dem. JoFs krav idag är helt enkelt att få vara med på lika villkor, vilket renägarna nekar. 

Samelandspartiet vill slänga ut ”asfaltsamerna” och kräver att hela röstlängden görs om.

Länsstyrelsen kontrollerar röstlängden. Tidigare var kraven för att få rösta att äga renar eller kunna ett av de samiska språken. Idag är kraven mer oprecisa. Bara en minoritet bland väljarna och ledamöter talar samiska. Samelandspartiet som vill slänga ut ”asfaltsamerna” och kräver att hela röstlängden görs om. Hos Länsstyrelsen ligger det därför hundratals överklagande att stryka inskrivna.

Inte bara i fråga om röstlängden krockar de två lägren. De har både olika intressen, och intressen av helt olika natur, och varje läger kämpar om sin existens. 

Vara same
De icke-renägande samerna fick 1993, efter en förändring i rennäringslagen från 1971, rätt till jakt och fiske i fjällvärlden. Denna rättighet hade lagen från 1928 berövat dem. Militanta renägare hungerstrejkade mot riksdagsbeslutet och samebyarna agerar än idag våldsamt mot detta beslut. 

Utan rätt till fjällen, vad gör oss till samer? Är vi inte ens erkända som samer av andra samer, vad är vi då? Hur ska vår samiska identitet uppfattas om vi inte har någon rätt i det land som anses vara vårt?

Här handlar det om identitet för de samer i fjällvärlden som inte är renägare. Ofrånkomligt handlar det också om etnicitet, eftersom samer definieras som ett urfolk. De ställer sig den existentiella frågan: Utan denna rätt till fjällen, vad gör oss till samer? Är vi inte ens erkända som samer av andra samer, vad är vi då? Hur ska vår samiska identitet uppfattas i storsamhället, om vi inte har någon rätt i det land som anses vara vårt? Grubblerierna tar aldrig slut. 

Andra känslor driver renägarna. De agiterar för ett ”självbestämmande” med full kontroll av land och vatten, och med full frihet för rennäringen. De vill ta över all hantering av rennäringen från Sametinget. Motioner med det innehållet ligger och väntar på behandling. Vinner renägarna majoritet i valet, så kommer Sametinget att ställa sig bakom att renägarna i en ny och egen organisation driver renskötseln. I praktiken skulle samebyarna sköta renarna på löpande räkning till staten. Genomfördes detta skulle det betyda slutet för Sametinget.

Med kravet på ”självbestämmande” har följt en otäckt ideologisk radikalisering bland renägarna: ”Samer är inte svenskar”.

Med kravet på ”självbestämmande” har följt en otäckt ideologisk radikalisering bland renägarna. Här uttryckt av renägarnas folkrättsjuristen Mattias Åhrén: ”Samer är inte svenskar”. Åhrén upprepar i medierna: “Viktigare än att alla ska behandlas lika, så är det från samiskt och urfolks perspektiv att olika behandlas olika. Mycket viktigare att man har rätt till särbehandling (…) Det är ju det som ger rätt till land för samerna, rätt till utbildning på samiska och ett eget parlament”.¹

Åhrén är från en sydsamisk mytisk renägarfamilj, många därifrån är akademiker och alltid någon med i Sametinget. Pappan lobbade i årtionden för ett Sameting och var dess första ordförande. Åhlén har angripits hårt från samiskt håll för att låta som Björn Söder, som just sa att samer inte var svenskar. En följd av radikalisering är att i Sameradion hörs idag samer stödja SD på Åhréns retorik och att Söder hade rätt. 

Med uppmaningar till samer “att ta sig som andra än övriga svenskar och se sig helt annorlunda dem”, så försöker Åhrén sälja bilden av samerna som ett enat folk utan inre konflikter.² Förekommer konflikter beror det på bara att det finns falska samer. Alla förstår vilka han syftar på. Tidigare ordförande i Sametinget Stefan Mikaelsson, de renägande skogssamernas partiledare, har på liknande sätt kallat till strid mot dessa: ”I Sápmi är vi Folket”.³

Vad gör de radikaliserade renägarna ifall de vinner valet? Vad, ifall de förlorar?  Valet är jämnt och vad som helst kan hända.

Historisk splittring mellan samer

Till dagens woke-myter söderut hör att staten skulle ha tvångsassimilerat samerna. Det är precis tvärtom. Under hela 1800-talet fick samer bara individuellt chansen att gå i skola. Missförstånd är att de fem små nomadskolorna 1913-1962 stod för en assimilering, när de tvärtom stod för ”samisk anpassning, separering och isolering”. Eleverna var renägarbarn och undervisningen bestod i en praktisk yrkesträning i fjällen och ett skolinternat Gällivare och Jokkmokk. Syftet var att hålla eleverna kvar i rennäringen, inte assimilera dem. 

Tvångsförflyttningen åren 1920-1930 av renägarfamiljer söderut på grund av bristande bete i norr avslöjar ”separeringen”. Flytten gick smidigt till de sametalande områdena i Norrbotten, men katastrofalt till det svensktalande Västerbotten, detta eftersom renägarna var analfabeter.⁴. 

När efterfrågan och priset på virke började rusa från 1800-talets mitt expanderade skogsbruket, samernas betesmarker minskade och skogarna skulle tömmas på renar.

Isolering var en medveten politik från staten för att få slut på rennäringen. När efterfrågan och priset på virke började rusa från 1800-talets mitt expanderade skogsbruket och samernas betesmarker minskade. Skogarna skulle tömmas på renar och rennäringen i tysthet dö uppe på fjällen. Trots att samerna betalade skatt för sina landområden tog staten tillbaka markerna och begränsade betesmarkerna.  

Samer fick inte mantalsskriva sig i samhällen och tvingades bo ”illegalt” utanför samhällena. Högerregeringen Schwartz formaliserade i en lag 1917 förbudet mot fast ”boning”.  Det var ett akut åtgärdspaket mot den tilltagande bosättningen runt samhällena och ett stopp på att renägarfamiljer kunde sälja sina hjordar till egendomslösa samer och själva ge upp rennäringen.

Främst skulle kvinnorna hållas borta för att inte vid sidan av renskötseln driva jordbruk eller hantverk. Egendomslösa samer blev ett lumpenproletariat, drängar och daglönare som sov i böndernas stall eller söp ner sig i dikena.  

Högerns argumentation för förbudet mot fast bosättning är en nedtystad apartheid. Civilministern Oscar von Sydow sa i debatten 2 juni 1917: ”Fast bosättning är det mest betydelsefulla hotet för den lapska rasens fortbestånd”. 

Högern tvingade renägarna att bilda ekonomiska föreningar under Länsstyrelsens kontroll och egendomslösa samer skrevs in i folkbokföringen som ”övriga”.

Skogarna tömdes ändå inte på renar. 1928 tog därför högern och liberalerna en lag för slutgiltig lösning. Nu tvingades renägarna att bilda ekonomiska föreningar under Länsstyrelsens kontroll och årliga revision, vilket gällde till den nuvarande rennäringslagen 1971. Egendomslösa samer försvann helt och skrevs in i folkbokföringen som ”övriga”. Äldre samers bitterhet mot staten kommer från denna splittring 1928. Lagen förbjöd nya familjer att starta renskötsel, vilket tillämpas ännu. Vår familj hade renar från 1800-talet och jag ärvde dem 1982, avregistrerade dock dem.

Girjas HD-domen och §31

Samebyn Girjas mellan Gällivare och Kiruna, bestående av ett 20-tal familjer med ett betesområde stort som halva Skåne, verkade i januari 2020 ha vunnit i Högsta domstolen. Domen innebar att Girjas sameby fick ensamrätt att upplåta jakt och fiske på sitt område utan statens inblandning, detta baserat på urminnes hävd. Andra samebyar ville genast följa efter med stämningar och få fram ett prejudikat.

Alla andra, och mest dramatiskt för de icke-renägande samerna, förlorade sin rätt från 1993 till fritt jakt och fiske i fjällen. Sametingets ordförande och majoriteten fick inte längre själva fiska och jaga i Girjas.

Samebyarna planerade att sälja rätten till jakt och fiske i fjällen till shejker, oligarker och grevar och det skulle rädda samebyarna ekonomiskt.

Girjas och alla samebyar planerade att sälja rätten till shejker, oligarker och grevar och det skulle rädda samebyarna ekonomiskt. Det gick inte Högsta domstolen med på. Paragraf 31 i rennäringslagen 1971 tillät inte samebyarna att ägna sig åt annat än rennäring. Det var en rest från lagen 1928, kvar 1971 och även 1993 och gällande ännu idag. 

Detta fick Löfvén-regeringen att tillsätta en Renmarkskommitté som fick i uppdrag att rensa bort allt gammalt och komma med förslag till en ny lag. Den största utredning någonsin, skröt man. Alla experter var med, också samer från alla organisationer och riksdagsledamöter från samtliga partier.  

Uppdraget var att senast den 20 maj 2025 komma med ett förslag till ny lagstiftning. Två dagar efter valet 18 maj. Veckan var vikt för försoning. Slut på diskriminering mot samer. Istället blev det massavhopp, bråk och kaos, Regeringen lade i november 2024 ned kommittén. 

Nu ligger fem stämningar från samebyar hos domstolarna. I många år kommer Girjas-konflikten att köras i repris. 

Ett delbetänkande i utredningen från juni 2023 är en imponerade kartläggning av rennäringen. Men det åtföljs av ett märkligt förslag. Gällande paragraf 31, den som förbjöd samebyar att sälja rätt till jakt och fiske, föreslås att den skulle avgöras rättsligt. Stämmer samebyar staten med samma argument som Girjas och vinner i HD, så gäller dessa domar som lag. Underförstått att förlorar samerna, så gäller nuvarande paragraf 31. Högsta domstolen ska alltså bestämma vad som ska bli ny lag nu när riksdagen inte själv förmår stifta en lag. Nu ligger fem stämningar från samebyar hos domstolarna. I många år kommer Girjas-konflikten att köras i repris.⁵  

Om detta fiasko uttryckte sig Diskrimineringsombudsmannen Lars Arrhenius tydligast: ”Svenska staten har skjutit samefrågan framför sig och överlåtit åt domstolar och lokalsamhällen att lösa problemen”. 

Samma öde som Renmarkskommittén väntade den Sanningskommission för det samiska folket som S-regeringen tillsatte år 2021. En massa fil doktorer, docenter, professorer och professorer emeritus, alla som forskat kring samer, skulle med samerna skriva den sanna berättelsen om samerna och staten. Den första ordföranden hoppade av precis som flera forskare. Anders Lidén tog hösten 2023 över ordförandeskapet men hoppade av i oktober 2024. Hans kritik var att ”för få icke renskötande samer fick komma till tals”. Renägarna hade saboterat försöken till en gemensam historieskrivning. 

Sedan 18 månader saknar Kommissionen ordförande. I april i år kom FN-kritik för att regeringen inte gav den mer pengar: ”Det gör att vi inte adekvat kan färdigställa arbetet”, säger Jenny Wik Karlsson i DN. Hon är jurist i Samernas riksförbund och Europarådets juridiska expert på urfolk. I ett brev sex månader tidigare hade just Europarådet angripit regeringen för att inte lyssna till renägarna i Renmarkskommittén. Äntligen förstår man varför internationell kritik kommer var sjätte månad. Detta efter effektiv lobbying och direkt inblandning från de svenska renägarnas egna representanter internationellt.

Rädda klimatet, rädda renarna!

I oktober kommer de nyvalda ledamöterna i Sametinget samlas till plenum i tre dagar. Den heta frågan blir samebyarnas plan att bilda en egen organisation och kräva att få administrera rennäringen. 

Hur kommer det att gå för de 220 000 renarna nästa vinter? Hur kommer det att gå för de 150 000 renarna i de 15 fjällsamebyarna? På grund av klimatet svälter renarna.

Allvarligare fråga, hur kommer det att gå för de 220 000 renarna nästa vinter? Hur kommer det att gå för de 150 000 renarna i de 15 fjällsamebyarna? På grund av klimatet svälter renarna. Försök att rädda klimatet kallar samebyarna och Amnesty för ”grön kolonialism”. Cyniskt. Slaktvikten har på ett 20-tal år sjunkit från 30 kg till 25 kg i årsgenomsnitt. Kiruna har samtidigt värmts upp 4-5 grader. Betet blir oåtkomligt under is eller hård skare. Desperat skrapar renen med tänderna i trädstammar efter mat. Spåren syns tydligt. Hungern driver renarna upp på vägarna efter vägsalt och överraskar bilförare under de mörka timmarna. Så dödas 3 000-4 000 renar varje vinter.

Förutsättningen för rennäringen är gratis bete och normala vintrar. Kostnaderna rusar. Rennäringen är ett fossil-race två gånger om året 15-20 mil mellan skogarna och fjällen. Värdet per år för de kring 50 000 slaktade renarna varierar mellan 70-90 miljoner kronor. Kostnaden för nödbete uppgår numera till 15-20 miljoner kronor/år. För svälten i vintras sökte 27 samebyar katastrofhjälp och utlovades 15 miljoner kronor extra. 

När renskötarna kör ut nödbetet är de rädda att inte hitta alla renar eftersom hungern sprider ut dem i flockar. Samtidigt infinner sig en skräck att hitta högar av jagade renar och rivna efter utmattning. Svältande renar är alltid ett lätt byte för rovdjuren, och rovdjuren blir fler på svältande renar. 

Ödesfrågan för renskötarna: Hur blir vintern? När kommer snön? Vintern 2024/25 kom den sent. I brist på snö gick det inte att föra renarna ner till skyddade platser. Dubbelt så många kalvar revs i många samebyar jämfört med tidigare år. 

Vinterbetet består av lavar. Men sedan 50-talet ”har de lavrika betesmarkerna i det svenska renskötselområdet krympt med ungefär 70 procent”, uppger en forskare på Umeå universitet.⁶ 

Äldre renskötare försvinner, yngre som tänkte ta över, tvekar. Varför fortsätta med renskötseln, när man vet att man kan förlora en hel årsförtjänst på en varm vinter? Med svälten, färre ledarrenar och skötare. Så förvildas renarna till slut. 

Svälten är känd och berättas om i medierna. Vid tidigare svältvintrar genomfördes nödslakt. Men när hoppet är svagt om bättre vintrar och om mer mat, är det lösningen? Bara vänta på en vinter till och hoppas? Och en till. Hur många vintrar till, innan svälten tas på allvar?