Från militärbasen på Diego García lyfter USA:s bombplan. Journalisten Gunnar Vagerstam, som under sina sjöresor hamnade på Chagosöarna, skriver om ön som är strategisk för USA och Storbritannien.

USA:s och Israel:s attacker mot Iran som inleddes den 28 februari utgår inte från militärbasen Diego García, inte än så länge i alla fall. Flightradar 24 och MarineTraffic visar inga rörelser till och från basen. Den strategiskt belägna militärbasen är gemensam för Storbritannien och USA. Inför attackerna mot Iran har Storbritannniens premiärminister Keir Starmer nekat USA använda basen Diego Garcia på grund av att anfallen bryter mot internationell lag.

USA får använda Diego Garcia och RAF Fairford in Gloucestershire för ”defensiva” attacker mot iranska robotsystem. Ett i sanning krystat förbehåll föranlett av tidigare krigsbrott i Iraq och protester inom Labour-partiet.

Men på söndag kväll den 1 mars fick USA klartecken, sannolikt efter press från USA:s president Donald Trump. USA får använda Diego Garcia och RAF Fairford in Gloucestershire för, enligt BBC, ”defensiva” attacker mot iranska robotsystem. Ett i sanning krystat ”förbehåll” föranlett av tidigare krigsbrott i Iraq och protester inom Labour-partiet.

Starmer balanserar på en slak lina. Chagos‑fördraget från maj 2025 slår fast att Mauritius är suverän över Diego Garcia, men att Storbritannien/USA får använda Diego Garcia för ”defence and security purposes”. Starmer klarar möjligen den argumentationen. En annan konfliktlinje är att Iran har signalerat att användning av Diego Garcia för anfall gör basen till ett ”legitimt mål”, vilket ju kan skapa press på Mauritius från Afrikanska Unioen (AU), G77 och alliansfria länder att ta avstånd från anfallet – men det syns ännu inte i form av officiell mauritisk kritik mot Starmer. Texten nedan skrevs strax före attacken mot Iran.

En brutal tvångsförflyttning av öbor från brittisk-amerikanska militärbasen Diego Garcia på 1960-talet har återigen kommit i ljuset. Detta inför USA:s förväntade militära attack mot Iran nu i mars 2026. I centrum av konflikten ligger den lilla önationen Mauritius, en tidigare brittisk koloni, med den omstridda ögruppen Chagos som också härbärgerar amerikansk-brittiska militärbasen Diego Garcia. Indiska Oceanen och västra Stilla Havet (Indo-Pacific) är brännpunkten i maktkampen mellan USA och Kina – och därmed också ett potentiellt framtida sjökrig.

2 000 invånare tvångsförflyttades från Chagosöarna för att bygga en omstridd militärbas på ön Diego Garcia. Tvångsförflyttningen är en av de mest fullständiga – och samtidigt mest okända etniska rensningarna i modern tid.

Efter att omkring 2 000 invånare tvångsförflyttades från Chagosöarna byggdes en omstridd militärbas på ön Diego Garcia, den största ön i arkipelagen och där de flesta bodde. Tvångsförflyttningen är sannolikt en av de mest fullständiga – och samtidigt mest okända etniska rensningarna i modern tid. Enligt Human Right Watch (HRW) utgjorde tvångsförflyttningen åtgärder som i dag jämställs med brott mot mänskligheten.¹

Ögonöppnare
Jag har följt den här historien i omgångar ända sedan jag själv, efter en fallolycka på ett fartyg, hamnade på sjukhus i Mauritius i januari 1968. Mina sjöresor under 60-talet och det som hände på Chagos och på Mauritius var en tidig ögonöppnare för mig. Jag återkommer till det.

Det var ett hemligt avtal mellan London och Washington från 1966 som gav USA tillgång till Diego Garcia. Härifrån projicerar USA i dag makt över Mellanöstern, Sydostasien och delar av Afrika. B52:or från Diego Garcia bombade till exempel Irak och Afghanistan på 00-talet. Detta med Storbritanniens välsignelse, likaså uppdrag i Iran juni 2025, det som kallas Tolvdagarskriget.

I avtalet kom USA-Storbritannien 1966 också överens om ”administrativa åtgärder” som resulterade i tvångsförflyttningen av chagossierna. Ekonomiskt fick Storbritannien en dold rabatt vid köp av Polaris‑robotar. Detta som en ersättning för ”administrativa åtgärder” (läs tvångsförflyttningar).

Det var ett hemligt avtal mellan London och Washington från 1966 som gav USA tillgång till Diego Garcia. Härifrån projicerar USA i dag makt över Mellanöstern, Sydostasien och delar av Afrika. B52:or från Diego Garcia bombade till exempel Irak och Afghanistan på 00-talet. Detta med Storbritanniens välsignelse.

Mauritius, Chagos, Diego Garcia…namn som följt mig i över femtio år. Under senare decennier har fler aktörer kopplats till området: Storbritannien, USA, men också Kina, Madagaskar, Sri Lanka, Indien, Seychellerna och Maldiverna. Indiska oceanen är ett stort vatten, och stormakterna rör sig över det som schackpjäser på ett bräde där öborna aldrig fått vara mer än bönder. Hur tvångsförflyttningen kunde ske, hur den gick till och var frågan står i dag, är det jag ska reda ut. Först lite om makt.

Makthistoria
1945–1991 råder det Kalla Kriget. Europa är konfliktzonen mellan Sovjetunionen och USA. Vi har en bipolär världsordning: Två stormakter balanserar varandra. Frihetskrig, Proxykrig och avkolonisering. Det är nu Mauritius blir självständig.

1992–2017 står USA, efter Sovjetunionens sammanbrott, ensam herre på den globala täppan och bestämmer världsordningen. Nu råder en unipolär ordning, eller som USA menar ”rules based internationell order” eller bara ” internationell liberal order”. USA har inga fiender längre, man bestämmer ensam. Europa surfar i USA:s kölvatten.

2018–? En ny världs- eller maktordning tar vid. Vi befinner oss i dag i en multipolär världsordning där det finns flera maktcentra, framför allt Kina men också Ryssland, Indien, Brasilien och Mexiko. Det är länder och regioner som också vill sitta vid det bord där de stora besluten tas.

Tvångsförflyttningar i Chagos
När självständigheten för Mauritius började förhandlas i början av 1960‑talet lade britterna fram ett villkor: Chagos skulle enligt det hemliga avtalet undantas och förbli under brittiskt styre. Mauritius protesterade, men efter att britterna lagt ytterligare tre miljoner pund på bordet – motsvarande kanske femtio miljoner i dag – gav man efter. Huvudön Mauritius blev självständig men Chagosöarna förblev en brittisk koloni men fick ett nytt namn: British Indian Ocean Territory (BIOT).

Tvångsförflyttningen av 2 000 öbor mellan 1966 och 1973 var en brutal process, lika metodisk som den var hjärtlös. Jordar och boskap förstördes, människor pressades ekonomiskt, hotades, skrämdes och till slut deporterades med ren fysisk kraft. Chagossierna dumpades i fattig exil på Mauritius och Seychellerna – som vrakspillror efter en storm de själva inte orsakat och inte såg komma.

Tvångsförflyttningen av 2 000 öbor på Diego García mellan 1966 och 1973 var en brutal process, lika metodisk som den var hjärtlös. Jordar och boskap förstördes, människor pressades ekonomiskt, hotades, skrämdes och till slut deporterades med ren fysisk kraft.

Det började förrädiskt. Chagossier som rest till Mauritius eller Seychellerna för sjukvård eller familjeärenden nekades återvända. Familjer splittrades utan förvarning. Transporter av mat och medicin ut till öarna glesades ut, lärare skickades inte längre ut, plantageekonomin monterades ned. Syftet var tydligt i brittiska tjänsteskrivelser: att ”beröva chagossierna inkomsten” och därigenom ”uppmuntra dem att lämna”. Ekonomisk strypning som tvångsmedel.²

Nyheter ombord?
Läste jag något om Mauritius ombord på fartygen jag var på? Nej, inte det. Förutom engelskspråkiga tidningar man stötte på i olika hamnar och någon enstaka svensk tidning i sjömanskyrkorna var det inget som nådde oss. De små, flortunna nyhetsbladen som ibland kom via flygpost från rederiet Broströms prioriterade inte nyheter från länder som kämpade för sin frigörelse. Med ett undantag: Kubakrisen 1962. Däremot såg vi de amerikanska krigsfartygen i hamnar, framför allt i Japan som ju USA aldrig lämnade efter 2:a världskrigets slut. Helikoptrar hovrandes nära vattenytan med hydroforer nedsänkta i havet (letandes efter fientliga ubåtar) kunde vi också se utanför Sydvietnams kust.

Chagos
Chagosöarna var obebodda tills fransmännen besatte Mauritius under 1700-talet. Britterna erövrade Mauritius och Chagosöarna från fransmännen efter Napoleonkrigen 1814. Sedan dess hade öarna i praktiken administrerats av Mauritius. Chagosbornas liv och kultur tecknas så här på sajten chagosarchive.org:

”En mångfald av folk, religioner och traditioner smälte samman till ett unikt samhälle i Chagos. I en miljö med idylliska vita sandstränder och frodig grön vegetation byggde dagens chagossiers förfäder ett samhälle som vid 1900‑talets början omfattade ett flertal byar med sjukhus, vägar, kyrkor och skolor. Folket började tala sitt eget språk, Chagos‑kreol. Befolkningen växte till över 1 000 personer. Livet var inte lyxigt, men i utbyte mot sitt arbete på Chagos kokosplantager åtnjöt chagossierna garanterad sysselsättning, regelbundna löner i kontanter och mat, gratis bostäder och mark för trädgårdar och djur, sjukvård, semester, pensioner, skolgång och fri tillgång till Chagos rika fiskevatten och flora. Livet i Chagos var fridfullt och bekvämt. Fattigdom och elände var okända företeelser, och chagossierna åtnjöt god hälsa”.

Privatsjukhuset på Mauritius
När jag själv rullades in på operationssalen den 22 januari 1968 på det franska privatsjukhuset på höjden mellan Mauritius huvudstad Port Louis och Curepipe pågick tvångsförflyttningen. Det är inte troligt att jag träffade någon chagossier – de som kom till Mauritius fick kliva av i hamnen och klara sig bäst de kunde, utan bostad och utan ekonomiska resurser. Jag befann mig på ett lyxigt privatsjukhus! Men jag minns en sjuksköterska som sa att någon hon träffat tvingats flytta och åkt båt länge. Jag kunde då inte sätta det i något sammanhang. Pusselbitarna har jag fått lägga under decennierna som följt.

Militärbasen Diego Garcia
Diego Garcia är strategiskt belägen mitt i oceanen med landningsbanor för kärnvapenbärande B‑52:or, djuphamn för flottan, ubåtsanläggningar och avancerad underrättelseutrustning. Från basen har bombplanen lyft under USA:s krig i Mellanöstern och Afrika. Basen är i mars 2026 också förberedd att delta i bombattacker mot Iran.³

Sovjetunionen hade börjat röra sig i regionen, knyta band till Indien och hamnar i Östafrika. Washington ville inte lämna en sådan yta obevakad. USA letade efter en bas som låg långt från befolkade områden, utanför räckhåll för politiska protester och helst utanför alla framtida självständighetsrörelser.

Varför byggdes basen? Om vi backar bandet till 1960‑talets början blir det tydligt hur Chagos hamnade i stormens öga. Sovjetunionen hade börjat röra sig i regionen, knyta band till Indien och hamnar i Östafrika. Washington ville inte lämna en sådan yta obevakad. USA letade efter en bas som låg långt från befolkade områden, utanför räckhåll för politiska protester och helst utanför alla framtida självständighetsrörelser.

Där möttes intressena. Det är i den korsningen som Chagosöarnas öde avgjordes. Tvångsförflyttningen var inte en olycklig bieffekt, utan en förutsättning. En militärbas utan lokalbefolkning var enklare att kontrollera, enklare att försvara, enklare att förklara. Jämför med debatten om Grönland!

När USA 1971 gick vidare med basbygget på Diego Garcia fick de kvarvarande invånarna besked: de måste lämna ön. För att förstärka budskapet beordrade den brittiske kommissarien Bruce Greatbatch att alla hundar skulle dödas. De sköts, förgiftades, gasades och brändes i inhägnader – ofta inför ägarna. En medveten chockmetod. Hus revs, strukturer övergavs. 1973 skeppades de sista chagossierna utan ens alla sina ägodelar bort på ett överfullt fartyg till Mauritius och Seychellerna.⁴

Vietnamkriget nära
Endast ungefär en vecka innan fartygsolyckan den 22 januari 1968 fick jag order om att gira babord, tror det var fem grader. Giren gjorde att vi kom längre från Sydvietnams kust. Orsaken var ihållande artillerield i Sydvietnams som vi kunde se i kikare. Först trodde styrman det var naturliga blixtar eller ljusfenomen men eldstötarna var för rytmiska och pågick för länge…Artillerield, sa styrman och bad mig gira babord. Han sade att han inte vill ”riskera något”.

Jag lärde mig senare att det var de inledande attackerna inför den massiva TET-offensiven senare i januari 1968, anfallen som blev början på slutet för USA:s krig i Vietnam. 1975 flydde de sista amerikanerna i helikoptrar från ambassadtaket i Saigon. Liknande flyktscener som upprepade sig 46 år senare i Afghanistan.

Chagossiernas motstånd
På 1970‑ och 1980‑talen genomled många chagossier hungerstrejker och arresteringar för att utverka mindre kompensationsutbetalningar från den brittiska regeringen. Chagossiernas kamp fick ny energi 1997 när Oliver Bancoult ordförande i Chagos Refugees Group (CRG) på Mauritius inledde en historisk stämning mot Storbritannien. I november 2000 segrade chagossierna: Brittiska High Court, Högsta domstolen, slog fast att chagossiernas avlägsnande var olagligt.

FN:s internationella domstol har också fördömt Storbritanniens och USA:s tvångsförflyttning av chagossierna; Chagosöarna tillhör Mauritius och chagossierna har rätt till kompensation och att återvända. Men ärligt talat: Det blev ju heller ingen fullständig avkolonisering. För faktum är att FN:s generalförsamling 2019 slog fast att avkoloniseringsavtalet med Mauritius stred mot Wienkonventionen: Avtalet pressades fram utan ”giltigt samtycke”, menar FN-resolutionen.⁵

Januari/februari 1968
Jag vaknar på sjukhuset. Först vet jag inte var jag är. Jag har varit nedsövd i flera dagar efter operationen, på grund av blodförlust. Allt är lite dimmigt, men det känns tryggt. Utanför fönstret är det grönt och lummigt. En TV står rakt framför mig och visar någon sorts oroligheter – en eldslåga, sirener – och jag hör franska röster.

Knäskålen krossades. Därför blev jag ilandsatt på Mauritius och körd med ambulans till privatsjukhuset. Knäskålen opererades bort. Det var så jag hamnade mitt i en av de mest cyniska tvångsförflyttningarna i modern tid, mitt under avkoloniseringsprocessen.

Minnet av olyckan kommer tillbaka. Jag, en 22‑årig lättmatros på M/S Hokkaido, på äventyr i Fjärran Östern, hade hoppat från fartygets mastkran ned på lastluckan, halkat på såpvattnet jag själv använt, slagit runt och landat med vänster knä på den skarpa luckkanten. Knäskålen krossades. Därför blev jag ilandsatt på Mauritius och körd med ambulans till privatsjukhuset. Knäskålen opererades bort. Det var så jag hamnade mitt i en av de mest cyniska tvångsförflyttningarna i modern tid, mitt under avkoloniseringsprocessen.

Stormakter och små stater
Hur balanserar de små önationerna mellan stormakterna? Mauritius och Madagaskar lockas att maximera ekonomiska inflöden och politiskt spelrum genom att balansera Kina, Indien, USA och i viss mån EU. Men ju mer säkerhetspolitisk infrastruktur med kinesisk teknologi och närvaro de släpper in, desto större blir risken att de dras in i en skarp konflikt med Kina och USA kring Diego Garcia.

USA är i färd med att fördjupa säkerhetsdialogen med Mauritius just för att säkra skyddet runt Diego Garcia och minska risken för kinesisk underrättelseverksamhet eller militär närvaro i basens närhet. USA och Storbritannien ser risken att basen på Diego Garcia omges av en väv av kinesiskt inflytande – telekom, hamnar, infrastruktur – i närområdet, vilket undergräver basens säkerhet även om själva ögruppen formellt skulle förbli under egen kontroll.

Indien uppfattar ett kinesiskt fotfäste i både Mauritius och Madagaskar som en direkt utmaning mot Indiens ambition att dominera västra Indiska Oceanen; därför försöker New Delhi knyta just dessa öar närmare sig genom försvarsattachéer, marinövningar och kapacitetsstöd.

Här kan USA och/eller Indien skära av kinesisk sjöfart – livlinor som är absolut nödvändiga för Kina. För att motverka det ser vi en kombination av baser och dual‑use-anläggningar.

För Kina är Indo‑Pacific och dess försörjningsleder absolut kritiska. Här kan USA och/eller Indien skära av kinesisk sjöfart – livlinor som är absolut nödvändiga för Kina. För att motverka det ser vi en kombination av baser och ”dual‑use”-anläggningar: en bas i Djibouti, norr om Diego Garcia, flottupprustning med ubåtar och hangarfartyg, samt investeringar i hamnar som i kris kan få militär betydelse, till exempel Gwadar, Pakistan. Målet är att skydda egna led och kunna störa motståndarens.

Små och medelstora stater och önationer som Mauritius och Madagaskar balanserar mellan blocken för att maximera ekonomiska och säkerhetspolitiska vinster utan att bli slagfält. Ett högt spel på ett litet bräde.

Avkolonisering?
Avkoloniseringen gör sig påmind under mina fyra sjöresor i Fjärran Östern och Sydamerika på 60-talet. Jag minns när jag beordrades gå akterut på M/S Minikoi och hissa den svenska flaggan. Året var 1961 och vi gick i Medelhavet utanför Algeriets kust. Flagghissningen var för att identifiera oss för det franska militärplanet som cirklade runt oss. Jo, det gick. Planet vippade med vingarna och flög bort när jag väl fått upp flaggan.

Då var det krig i Algeriet. Frihetsrörelsen under Ben Bella kämpade i åtta år mot kolonialmakten Frankrikes fallskärmsjägare innan landet blev självständigt 1962. Nej, kolonierna ville man inte lämna i från sig frivilligt, vare sig England, Tyskland, Frankrike och Nederländerna. Jag vill tro att det var ”Mauritius‑kursen” som öppnade mina ögon för hur världen, stormakterna och geopolitiken fungerar. I verkligheten. Inte som vi önskar att världen vore.

”Inga bombningar från Diego Garcia”
När jag skriver den här texten nås jag den 19 februari av nyheten att Storbritannien säger nej till USA och president Trump. Han får inte bomba Iran från Diego Garcia! Vad har hänt? Jo, Diego Garcia ligger på brittiskt territorium och avtalet UK-USA säger att USA får använda basen “för försvarsändamål”, men bara i enlighet med avtalet som kräver brittiskt samtycke för offensiva operationer mot tredje land.⁶

Keir Starmer har låtit förstå att UK inte gett – och i nuläget inte ger – USA tillstånd att använda Diego Garcia för ett anfall mot Iran. Detta med hänvisning till folkrätten och att UK annars kan bli medansvarig för en olaglig attack.

Keir Starmer har låtit förstå att Storbritannien inte gett – och i nuläget inte ger – USA tillstånd att använda Diego Garcia för ett anfall mot Iran. Detta med hänvisning till folkrätten och att Storbritannien annars kan bli medansvarig för en olaglig attack. Försvarskrig är dock något annat.

Franska kolonin Reunion
I sjukhusrummet intill mitt ligger en kille i min ålder. Hans ena ben är gipsat och han har nackkrage. Han kommer från en av de mindre grannöarna, den franska kolonin Réunion (ja, den är fortfarande en fransk koloni), där han kört omkull med sin motorcykel och slagit sig rejält. Han ser på TV via en spegel i taket och ligger för övrigt stilla, med benen gipsade i olika vinklar. Jag går med kryckor till honom ibland och pratar lite. På TV:n ser vi återigen kanonbåten som patrullerar runt ön. Han säger att det kanske blir krig. Han tycks inte veta något mer.

Det nya avtalet om Chagos
Hur är då läget i dag? Formellt har Storbritannien i maj 2025 överlämnat ögruppen till Mauritius. Avtalet är dock ännu inte ratificerat av vare sig Mauritius eller Storbritannien och är därför inte juridiskt bindande. Hur ser då det nya avtalet mellan Stobritannien och Mauritius ut? Det finns ett krux: detaljerna i avtalet är återigen hemliga, även om huvudpunkterna är kända⁷:

• Suveränitet: Mauritius får suveränitet över hela Chagosarkipelagen.
• Diego Garcia: Storbritannien och därmed USA får kontroll över Diego Garcia genom ett 99‑årigt hyresavtal. Mauritius får 101 miljoner pund per år i hyra.
• Återflyttning: Mauritius ges rätt att driva ett återflyttningsprogram för chagossier på de mindre öarna, men inte till huvudön Diego Garcia.

Mauritius premiärminister Navin Ramgoolam har uttryckt kritik över att avtalet slöts strax före valet i Mauritius november 2024, där han vann en jordskredsseger, utan offentlig debatt och utan att detaljerna publicerades. Han befarar också att det 99-åriga hyresavtalet i praktiken riskerar låsa Diego Garcia som en militärbas upp till omkring 200 år. Ramgoolam avvaktar därför med att ratificera avtalet.

Chagossierna är djupt splittrade, men den dominerande tonen är kritisk: många upplever att avtalet återigen görs upp över deras huvuden. Oliver Bancoult (CRG) ser avtalet som ett nödvändigt, om än bristfälligt, steg framåt – ”bättre än ingenting” – medan andra grupperingar försöker aktivt stoppa avtalet juridiskt.

Brittiska regeringen vill driva igenom avtalet så snart som möjligt. Överhuset stretar emot och menar att USA och Storbritannien underminerar sin närvaro det militärstrategiskt viktiga Indo‑Pacific om man överlämnar Chagosöarna till Mauritius.

USA:s president Trump vacklar. I maj 2025 accepterade han avtalet. I januari 2026 sa Trump nej. Det åsidosätter våra strategiska försvarsintressen, sade han. I början av februari 2026 accepterade han återigen avtalet! Men när Keir Starmer den 18 februari säger nej till att bomba Iran från Diego Garcia så protesterar Trump igen. Det visar, säger Trump, att det var ett “stort misstag” att överlämna öarna till Mauritius.⁸

Maldiverna är oroliga för sitt traditionella fiske i området. När Mauritius planerar att skapa ett marint skyddsområde på Chagos (större än Frankrike) med förbud mot kommersiellt fiske riskerar Maldiverna förlora fiskevatten.

Vad säger FN?
FN:s rasdiskrimineringskommitté CERD (Committee on the Elimination of Racial Discrimination) säger att avtalet riskerar att låsa fast ett långsiktigt brittiskt‑amerikanskt basarrangemang på Diego Garcia, samtidigt som chagossierna fortsatt stängs ute från just den ö som är deras historiska kärnterritorium. CERD uppmanar Storbritannien och Mauritius att pausa ratifikationen.⁹

Ingen part är nöjd. Men varför inte överlämna Diego Garcia till Mauritius som i sin tur hyr ut den till USA? Nej, USA litar inte på att Mauritius kan försvara militärbasen, lika lite som man tror att Danmark kan försvara Grönland.

Ingen part är nöjd. Men varför inte överlämna Diego Garcia till Mauritius som i sin tur hyr ut den till USA? Nej, USA litar inte på att Mauritius kan försvara militärbasen, lika lite som man tror att Danmark kan försvara Grönland. Såvitt jag kan se blir utfallet att Diego Garcia också i fortsättningen förblir under Storbritanniens och USA:s kontroll. Koloniseringen fortsätter och chagossierna kan inte återvända till sina hemöar.

Personalen vet nu att jag är från Sverige och tycker det är väldigt exotiskt. De unga öppnar sig lite och berättar om sina familjer, lite enstavigt på engelska. Sinsemellan pratar de indiska språk eller – som jag senare lär mig – den lokala kreolskan. Franska och engelska är språken bland oss vita. Ibland pratar de upprört med varandra i mitt rum på sitt eget språk. De berättar gärna för mig. Ja, jag räknar ut att dom har cirka 20 svenska kronor i veckan i lön och det är nu jag uppfattar att de pratar om båtar och att någon har ”åkt länge och bara gråter”. Om det gäller dem själva eller någon annan vet jag inte – troligen någon de hört talas om eller mött. Möjligen en chagossier?

Jag minns dessa berättelser som skuggor av en större historia som pågick bakom sjukhusets fönster. Skuggorna blev inte till tydliga konturer förrän en lång tid senare. Konturer av mig själv! Av oss européer som vägrar se oss själva i spegeln, att se vår egen roll i världen och exploateringen av de fattigare, svagare, länderna. Konturer av makt.