Varje månad undersöker författaren Fredrik Kullberg en floskel ur samtiden. Managementjargong, politiska plattityder och värdegrundsbabbel - alla fält har sina floskler. Alla finns samlade i Kullbergs bok Svensk floskelordbok (Karneval förlag).

MERITOKRATI, av merit i analogi med aristokrati, teori om att kompetens och intelligens bör avgöra människors positioner i samhället. Medan meritokrati i allmänhet betraktas som något entydigt gott utgör den samtidigt en grogrund för ilska, frustration och uppgivenhet. Detta då det meritokratiska systemet medför framväxten av nya eliter som förskansar sig i samhällets topp och där bevakar sina privilegier.

Medan den egna positionen ofta betraktas som rättvis, självklar och välförtjänt ser meritokratins vinnare inte sällan ner på människor med sämre utbildning, begåvning och tur. En utveckling som förutsågs av sociologen Michael Young, som myntade begreppet meritokrati i sin dystopiska framtidssatir The rise of meritocracy (1958): ”När alla genier hamnat bland eliten och alla idioter bland arbetarna, vad för mening finns det då med jämlikhet?”

Trots årtionden av progressiv utjämningspolitik och maktpersoners försäkringar om att det meritokratiska systemet fungerar och att de erövrat sina positioner av egen kraft, visar undersökningar att prestige och framgång i högsta grad går i arv. I en kartläggning av den sociala rörligheten i Sverige och globalt, påvisar den brittisk amerikanske forskaren Gregory Clark en uppseendeväckande koppling mellan släktnamn och yrkesstatus.

Medan Andersson, Johansson och Nilsson har märkbart svårt att göra sig gällande i de mest inflytelserika och välavlönade kretsarna, är människor med mer ovanliga efternamn överrepresenterade i samhällets översta skikt.

Investmentbolaget Investor har ur den stora reserv på nära 1,5 miljoner bärare av landets tio vanligaste efternamn inte hittat någon som är tillräckligt begåvad för att förtjäna en plats i styrelsen. Likaledes ingår en oproportionerligt liten skara Anders , Karl och Johanssöner bland dem som tilldelats HM Konungens medalj av åttonde storleken i Serafimerordens band, till svenska medborgare för särskilda för tjänster.

Av 81 medaljerade under en femårsperiod bär endast 6 personer (7 procent) något av Sveriges 10 vanligaste efternamn, samtidigt som dessa namn innehas av cirka 14 procent av befolkningen i stort. Desto mer framträdande är medaljmottagare med verkligt ovanliga efternamn: Wiestål, Runge, Ettarp, Thessman, Lönnerblad och så vidare.

Yttranden om meritokratins mindre tilltalande baksidor bör ske under iakttagande av försiktighet eller undvikas helt, då reaktionen kan bli stark från överhetspersoner som anser sig få sina privilegier ifrågasatta.

”Att ens värde sitter i hudfärgen eller i den rätta religionen kan vara en minst lika potent utmanare och lockande ideal för en underklass som tröttnat på att ständigt dumförklaras av de där uppe. För är det verkligen otänkbart att föreställa sig att de som vuxit upp i ett samhälle som predikat individens evinnerliga möjligheter och därmed sett sig själva som misslyckade istället kan komma att gå samman och kollektivt rikta hatet mot de smarta, de duktiga och de lyckade?” – Kaj Landberg, historiker, Sveriges Radio