I en artikel i Svenska Dagbladet hävdade Frank Götmark att människan kan betraktas som en invasiv art, skyldig till utrotning av arter och kollapsade ekosystem. Humanekologen Alf Hornborg menar att han glömmer något avgörande.

I en understreckare i Svenska Dagbladet den 29 mars 2025 frågar Frank Götmark om Homo sapiens är en invasiv art.¹ Han nämner flera föregångare som ställt samma fråga och besvarat den med ett ja. De har beskrivit hur människan under några tiotusentals år i rasande takt har lyckats kolonisera och förändra ekosystem runt om på jorden. Många arter har utrotats av våra förfäder. De arter som överlevt har trängts undan och starkt begränsats, medan antalet människor har exploderat.

Vad är det då som har gjort vår art så framgångsrik – och samtidigt så ekologiskt destruktiv? Götmark nämner människans förmåga till samarbete i grupp, språklig kommunikation och utvecklingen av vapen och havsfarkoster. I modern tid framhåller han medicin, fossila energikällor, teknologi och frihandel.

Men trots denna lista på mänskliga landvinningar förblir hans infallsvinkel ändå i grunden biologisk. Hans redogörelse för mänsklighetens belägenhet förenklar problematiken genom att sakna samhällsvetenskapliga och kulturhistoriska perspektiv.

Min första invändning gäller själva begreppet invasiv art. Vi kan naturligtvis utgå ifrån vår egen stund på jorden och definiera parkslide och mördarsniglar som invasiva arter, men om vi utgår ifrån ett lite längre tidsdjup måste vi fråga oss när ett ekosystem upphör att vara ”naturligt”.

Miljöhistorikern Alfred Crosby visade i böcker som The Columbian Exchange och Ecological Imperialism att Europas expansion sedan 1500-talet medförde ett omfattande utbyte av arter mellan kontinenterna. Charles Mann döpte i boken 1493: Uncovering the New World Columbus Created tiden sedan dess till “The Homogenocene”, präglad av ökande global likformighet både biologiskt och kulturellt.

Det är inte biologi som har gjort att urbefolkningarnas trädgårdar trängs undan och ersätts av monokulturer inriktade på export av nötkött, sojabönor och biobränslen till det globala Nord.

Även om mångfalden lokalt verkar öka minskar antalet arter globalt. Ett mycket stort antal djur- och växtarter har förflyttats mellan olika världsdelar och trängt undan andra. Människans globala handelssystem har intensifierat arternas rörlighet, men sådana förflyttningar har pågått så länge det funnits liv på jorden.

Därmed inte sagt att frågan om vad som drivit människor att invadera alla dessa ekosystem inte är berättigad. Den takt med vilken arter nu utrotas är djupt alarmerande. Men för att besvara frågan måste vi betrakta vår historia som någonting utöver ett rent biologiskt fenomen. Det räcker inte att räkna upp några framgångsrika attribut som utmärker oss som art. Vi måste dessutom utgå ifrån de drivkrafter som härrör från vår globala samhällsorganisation.

Antropologer som William Balée och Darrell Posey har visat att traditionella kulturer som kayapó i Amazonas genom sin trädgårdsodling ökade den biologiska mångfalden i regnskogen. Människan kan alltså vara en berikande komponent i ekosystemen. Det är inte biologi som har gjort att urbefolkningarnas trädgårdar trängs undan och ersätts av monokulturer inriktade på export av nötkött, sojabönor och biobränslen till det globala Nord.

Den mest unika egenskap som människan har försetts med är benägenheten att använda pengar. Ingen annan art har någonsin utvecklat något liknande. Sedan livets begynnelse har ekosystem varit uppbyggda kring kommunikation – flöden av meningsbärande tecken som ljud, dofter, smaker och färger. Denna kommunikativa sida av naturen har beforskats av eko- och biosemiotiker som Jakob von Uexküll (1864-1944) och Jesper Hoffmeyer (1942-2019).

Till ekosystemens teckenflöden lades helt nyligen – för en geologisk sekund sedan – pengarna: tecken som kan betyda vad som helst som dess ägare önskar. De första mynten präglades i Mindre Asien omkring 600 f.Kr. De gamla grekerna förundrades över hur dessa små metallbitar som genom magi kunde förvandlas till vad som helst. De historiska konsekvenserna kunde ingen föreställa sig.

Pengarnas samhälleliga och ekologiska logik har utmynnat i våra dagars kapitalism. Inom loppet av några århundraden har pengarnas följdverkningar kommit att hota hela biosfärens existens. En redogörelse för människans framfart i ekosystemen som aldrig nämner pengar är djupt bristfällig.

Till ekosystemens teckenflöden lades helt nyligen – för en geologisk sekund sedan – pengarna: tecken som kan betyda vad som helst som dess ägare önskar.

Vid en konferens i Lund 2003 visade antropologen Emilio Moran en animerad video som på några minuter återgav hur världens skogar hade krympt under fem tusen år. Senare under samma konferens visade arkeologen Andrew Sherratt en lika komprimerad video som återgav de globala handelsvägarnas framväxt under årtusenden. Vi var flera som slogs av hur filmerna tycktes beskriva två sidor av samma process. Pengarnas expansion kunde spåras i landskapens förvandlingar.

Miljökonsekvenserna av pengarnas historia har accelererat sedan den industriella revolutionen. Perioden sedan dess har benämnts antropocen, som om det var människan som art, snarare än pengarnas utformning, som var problemet.

Från och med 1700-talet har pengarna – varornas marknadspriser – beslöjat världshandelns biofysiska resursflöden. Så har rikedom och utveckling i det globala Nord varit förbunden med ekologisk och mänsklig utarmning i Syd, men sambandet har hamnat utanför ekonomernas synfält.

Denna egendomligt osynliga exploatering av länderna i Syd brukar kallas ”ekologiskt ojämnt utbyte”. Nord har i stor utsträckning förskjutit sina resursbehov till monokulturer i Syd. Samtidigt har det allt intensivare bruket av fossil energi medfört skenande klimatförändringar.

Som miljöhistorikerna J.R. McNeill och Peter Engelke visade i The Great Acceleration har de destruktiva följderna av mänsklig verksamhet i snabb takt förvärrats sedan andra världskriget. För flertalet historiker och samhällsvetare är det uppenbart att orsakerna till de globala miljöproblemen främst står att finna i världssamhällets organisation, snarare än i höga födelsetal i Syd.

Götmark föreslår att problemet är de höga födelsetalen i utvecklingsländerna, framför allt i Afrika söder om Sahara. Men det är ingen tvekan om att varje nyfödd europé eller amerikan är ett mycket större problem än en nyfödd afrikan.

Götmark föreslår att problemet är de höga födelsetalen i utvecklingsländerna, framför allt i Afrika söder om Sahara. Men det är ingen tvekan om att varje nyfödd europé eller amerikan är ett mycket större problem än en nyfödd afrikan. År 2021 var det genomsnittliga ekologiska fotavtrycket för en amerikan drygt 8 hektar, medan fotavtrycket i Mozambique var 0,87 hektar. I USA är fotavtrycket 4,46 hektar större än vad markresurserna inom landet kan försörja, medan Mozambique i stället har ett överskott på 1,19 hektar per person, som andra länder kan utnyttja.

Vi räddar inte jordens ekosystem genom att minska antalet afrikaner. Det är inte de som utgör det största hotet mot den globala miljön. Om vi skall ha en chans att tygla mänsklighetens rovdrift på ekosystemen måste vi börja med att förstå hur världsmarknaden, beslöjad av ekonomernas världsbild, omvandlar världens resurser till överflödskonsumtion. Till skillnad från andra arter kan människan tänka å biosfärens vägnar. Kanske kan hon också utforma sina pengar och sitt ekonomiska system så att de gynnar global rättvisa och långsiktig hållbarhet.