Milei är antipolitiken

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Javier Mileis överraskande jordskredsseger i Argentina är inget isolerat fall. Det vi ser är en ny typ av regim som håller på att etablera sig i Latinamerika som utmanar en skadeskjuten liberal demokrati, skriver Francisco Contreras.

Valresultatet i Argentina ställer allting upp och ner i politiken i Latinamerika. Det bäst oljade valmaskineriet på kontinenten, Peronisterna, åkte på storstryk i presidentvalet den 19 november av en i politiska kretsar okänd kandidat, Javier Milei, som överraskande fick en jordskredsseger med 55%. Men det är knappt ett isolerat fall. Utan vad vi nu ser är antipolitikens frammarsch på kontinenten.

De två i medierna mest upprepade förklaringar till Mileis seger är att det är en konjunkturseger på grund av den ekonomiska krisen och den andra, favoriten i svenska medier, att argentinarna tröttnat på vänstern och därför valde högern. Från vänsterhåll kritiseras både valet av peronistkandidaten, Sergio Massa, med ett högerprogram med lösningar på ekonomikrisen som var mer av samma sak och att den avgående peronistregering med Alberto Fernandez inte uppfyllt sina vallöften. Folket är helt enkelt besvikna på peronisterna (och vänstern) och Milei lyckades kanalisera deras ilska mot etablissemanget. Ett exempel på detta är vänsterperonisten Juan Grabois, som intervjuades i Parabol nr 1/23.

Det stämde att diktaturerna agerade fascistiskt, men det var en förutsättning för att införa nyliberalismen och chockterapin i Latinamerika.

Alla har rätt på sitt sätt. Det är de närliggande orsaker till valresultatet. Men det tåls att diskuteras om det inte finns något mer i denna storseger av en outsider som kallar sig själv för frihetlig liberal.1 Jag kommer att tänka på hur den latinamerikanska vänstern under diktaturernas dyning på 1970-talet stirrade sig blint på fascismen men missade nyliberalismens intåg.2 Det stämde att diktaturerna agerade fascistiskt, men det var en förutsättning för att införa nyliberalismen och chockterapin i Latinamerika.

En som tror på att det finns något mer än en konjunkturförlust är den argentinska statsvetaren Atilio Borón som menar att det är uppenbart ”att det gamla peronistiska gardet, självupptaget och fast förankrat i försvaret av sina bolags- och sektorsintressen, sedan länge inte har sett vad som komma skall, och inte heller har den minsta förståelse för vad det moderna samhället är och hur det fungerar i dag. Det är inte ensamt, men det är utan tvekan den främsta skyldige till denna katastrof”.3

En annan som lyfter Mileis systemkritiska intåg är den politiska kommentatorn på högerkanten Sergio Berensztein som menar att den nyvalde presidenten konfronterar systemet och har “en berättelse som träffade mycket väl och är i samklang med den yngre generationen i deras uppror mot den etablerade ordningen”. För 20 år sedan, mitt i förra krisen, vände sig en annan generation till vänstern, men det bara ökade missnöjet mot ordningen, menar Berensztein.4

Milei sopade banan med det politiska etablissemanget som styrde landet i 40 år.

Milei sopade banan med det politiska etablissemanget som styrde de i år fyllda 40 år av demokrati i landet. I första omgången fick han den traditionella högern på knän. Han förnedrade högern och högerkandidaten Patricia Bullrich som han kallade för mördare och terrorist. I den andra omgången besegrade han peronisterna och den politiska makten, som han kallar den privilegierade ”kasten”.

Det hjälpte inte att peronisterna ställde upp i valet med en av landets mest etablerade politiker, Sergio Massa. En liberal som under valkampanjen både drog till Kina för att visa internationellt ledarskap och som fick av IMF ett kort under ärmen med framtida betalningslättnader av utlandsskulden. Lån som den tidigare högerpresidenten Macri tog och som är en av orsakerna till den ekonomiska krisen. Massa, i förnuftets ögon, vann varenda debatt mot den extreme kandidaten som knappt kunde argumentera för sin politik.

Inte heller hjälpte peronisternas enorma skrämselkampanj om att Milei var avgrunden eller de närmast desperata mobiliseringarna från människorättsorganisationer och kvinnorörelsen mot en kandidat som uttryckligen menar ska i flera frågor ta tillbaka landet till 1970-talets diktatur.

Milei fungerar som en katalysator för de som tröttnat på allt, på den korrupta ordningen, krisen, klientelismen och politikerna.

Milei fungerar som en katalysator för de som tröttnat på allt, på den korrupta ordningen, krisen, klientelismen och politikerna. I en intervju säger Milei att “för den politiska logiken är jag ett misstag, eftersom det jag kommer att göra är att sparka på deras privilegier”.5. Och valstrategin gick vägen med två väl upprepade budskap. Anti-etablissemangets ”Kör upp den politiska korrektheten i arslet”6 och ett nyliberalt åtstramningsprogram som han kallar motorsågen.

Framför allt de unga, som utgör 30% av väljarkåren, köpte detta. Det går inte att ta miste på resultatet. Det unga upproret, som upphörde att tillhöra vänstern, pekade fingret mot både det politiska etablissemanget, peronisterna och högern, och den starka staten som Juan Perón la grunden till på 1950-talet, med en jämfört med Latinamerika någorlunda fungerande offentlig utbildning och sjukvård och en stark arbetsrätt, men som sen länge har svårt att leverera en social trygghet för de nya generationerna.

Den unga generationen i Argentina ser social rättvisa som privilegier för en viss grupp, som suger resurser från staten.

Den brasilianska forskaren Julia Almeida menar att den unga generationen i Argentina ser social rättvisa som privilegier för en viss grupp, som suger resurser från staten. ”När Milei säger att social rättvisa är stöld finner han ett eko i en generation, särskilt en ung generation, som förkastar politik för social rättvisa eftersom de förknippar dem med orättvisa”.7

Forskaren och journalisten Solana Camaño tror också att den ekonomiska krisen inte är tillräckligt för att förklara Mileis seger. Hon vill i stället placera fenomenet Milei i ett större perspektiv, i den världsomspännande frammarschen av den nya extremhögern.8 Det finns så klart skillnader mellan Trump, Milei, Kast, Meloni, Abascal och Bolsonaro. Alla de bär med sig nationella särdrag. Men vad har de gemensamt?

Camaño menar att vad vi ser är en utbredning av en nyliberal subjektivitet, med en förvärrande grad av individualism, med en anti-statlig vision och en auktoritär diskurs. Även Borón ser hyperindividualismen och “antipolitikens” seger som tydliga kännetecken. Det sista menar han handlar om att peka ut den politiska “kasten” och staten som rovdjursagenter för att dölja de härskande klassernas roll i den kollektiva exploateringen. Allt detta till förmån för det ”irrationella upphöjandet av en skicklig demagog sponsrad” av kapitalet.

Gemensamt för extremhögern är att de förkroppsligar slutet på den liberala demokratin.

En annan som drar långtgående slutsatser av Mileis seger är Pablo Iglesias, Spaniens tidigare Vicepresident och ledare för Podemos. I en ledare i nättidningen Diario Red skriver Iglesias att vad extremhögern har gemensamt är att de förkroppsligar slutet på den liberala demokratin. Inte för att han hyser stor tilltro till det liberala systemets förmåga att ge politiska aktörer lika möjligheter eller att försvara nationell suveränitet gentemot internationella makter. ”Men det faktum att dessa principer uttalades var ett anmärkningsvärt historiskt framsteg”, skriver han. Medborgerliga fri- och rättigheter och medborgarnas formella jämlikhet, även om de inte fungerade lika för alla, är inte försumbara i ljuset av det förra århundradet.9

Med Trumpismen uppkomst, i dess olika nationella versioner, är den liberala demokratin dödligt sårad menar den förra ledaren för Podemos. ”Lawfare ersätter den formella maktdelningen, FOX-paradigmet (“det är legitimt att ljuga eftersom lögner har lika stor eller större politisk effekt än sanningen”) ersätter mediernas skenbara neutralitet, att ropa valfusk och att frånta motståndarens legitimitet blir normen när högern inte vinner val och “anarkokapitalister” som Milei blir presidenter inte bara för att miljoner medborgare röstar på dem, utan för att den liberala demokratin har gått i graven”.

Mileis motorsåg går ut på en extrem ekonomisk frihet utan statlig kontroll och privatiseringar.

Trump och Bolsonaro står annars närmast till hands när man spekulerar hur Milei kommer att styra Argentina. Nykonservativ i politiken och nyliberal i ekonomin. Hans uttalade motorsågspolitik går ut på en extrem ekonomisk frihet utan statlig kontroll och att privatisera offentlig utbildning, folkhälsa och social trygghet. Staten ska begränsa sig till att vara en vakthund för privata intressen.

En modell som Milei följt på nära håll och som är i ropet bland den latinamerikanska högern är El Salvadors Nayib Bukele. Med undantagstillstånd som upphäver konstitutionella garantier har Bukele lyckats minska landets höga våldsnivåer. Den uppenbara framgången för den hårdhänta politiken (mano dura) väcker sensation i Latinamerika. Modellen Bukele tycks vara ett lyckat exempel för antipolitiken. Den fråntar demokratin all legitimitet för att ersätta den med en auktoritär regim, baserat på ”folkets intresse”, som kännetecknas av en demokratisk tillbakagång och en urholkning av rättsstatsprincipen.

Mileis seger är en framgång för antipolitikens frammarsch i Latinamerika. Det är knappt ett isolerat fall eller en konjunkturell händelse. Det vi ser är en ny typ av regim som håller på att etablera sig i Latinamerika och som utmanar en skadeskjuten liberal demokrati. Sociologen Darío Morandy varnar för att denna antipolitiken håller på att bli ett hot mot den politiska stabiliteten i Latinamerika. De demokratisk valda regeringarnas inkompetens och maktmissbruk kan bli en grogrund för fler Mileis på kontinenten.10

Fotnoter


  1. liberal libertario och anhängare till Friedrich von Hayek[]
  2. Läs om denna diskussion i Stefan de Vylder https://stefandevylder.com/wp-content/uploads/2017/01/Chile_under_Pinochet_Arbetarhistoria_2010.pdf och i Tomás Mouilan ”Chile actual: anatomía de un mito”[]
  3. https://elpopular.uy/atilio-boron-analiza-el-triunfo-de-milei-fue-una-construccion-mediatica-prolijamente-planificada[]
  4. https://cnnespanol.cnn.com/radio/2022/04/29/sergio-berensztein-analizo-la-figura-de-milei-en-la-politica-argentina/[]
  5. https://www.infobae.com/america/agencias/2022/05/17/milei-el-error-que-amenaza-politica-tradicional-de-argentina[]
  6. Métanse lo políticamente correcto en el orto[]
  7. https://jacobinlat.com/2023/11/14/la-conexion-de-milei-con-la-extrema-derecha-global[]
  8. https://www.cronista.com/economia-politica/como-piensan-los-jovenes-que-votaron-a-javier-milei[]
  9. https://diariored.canalred.tv/editorial/milei-y-el-fin-de-la-democracia-liberal[]
  10. https://www.aporrea.org/internacionales/a324325.html[]
Francisco Contreras
Sociolog och Latinamerikakännarefrancisco@parabol.press

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg.

Samtliga i redaktionen, alla våra skribenter, vår webbred och våra konstnärer arbetar gratis. Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.