Regissören Andreas Boonstra hittade en pocketbok i tvättstugan och började fascineras av Olof Rudbeck d.ä. Resultatet har blivit en magnifik pjäs där fyra skådespelare med enkel rekvisita iscensätter en mäng karaktärer. Hampus Byström har sett den.

Andreas Boonstra, pjäsen Atlantis Hyperboreas författare och regissör, steg fram innan pjäsen började för att prata med publiken. “Det är alltid svårt att börja en föreställning”, sa han, och förklarade för oss hur denna märkliga pjäs kommit till. I sin tvättstuga, där föreningen har något slags byteslåda, hade han sett och lockats av en pocketbok om universalgeniet Olof Rudbeck den äldre (1630-1702) som levde under den svenska stormaktstidens glansdagar. Pjäsen spelas på Moment teater i Gubbängen i södra Stockholm fram till 17 december.

Rudbeck är nästan komiskt representativ för sin tidsålder. Ett universalgeni som talade och läste flera levande och döda språk, slog in på sin forskarbana under Drottning Kristina genom att dissekera hästkadaver och upptäcka lymfsystemet, och slutade sin karriär med publiceringen av ett av de märkligaste verken i svensk historieskrivning, Atlantican, som utkom i olika delar mellan 1670 och 1700. I denna gigantiska bok driver Rudbeck tesen att Uppsala varit plats för en mäktig antik civilisation, lika imponerande som det antika Grekland.

Boonstra påpekade att Rudbecks projekt passade hans intressen som manusförfattare och teaterregissör utmärkt, med sin blandning av nationalistisk mytologi och storvulna spekulationer.

Med hjälp av bibelcitat, Platons stycken om Atlantis, aristotelisk logik, och djärv spekulation fick Rudbeck det att framstå som bortom allt rimligt tvivel att Sverige varit det legendariska Atlantis, en civilisation som mystiskt gått under och sjunkit ner i havet.

Boonstra fortsatte och påpekade att Rudbecks projekt passade hans intressen som manusförfattare och teaterregissör utmärkt, med sin blandning av nationalistisk mytologi och storvulna spekulationer. Öppningstalet till pjäsen är typiskt för Moment teater: ett direkt tilltal, lågmält, avslappnat, men ändå egensinnigt och bildande. Vem sjutton annars gör en pjäs om Olof Rudbeck? Deras styrkor är scenografi, djärvhet, och att de “bara kör” – är det en bra idé på pappret att göra en pjäs om Rudbeck, är det ens någon i dagens samhälle som vet vem han är? Vem bryr sig!

Moment teater har gjort något helt eget, en historisk essä med samtidsrelevans, gestaltat med kreativ scenografi och brinnande spelglädje.

Scenografin består av ett till vänster på scenen placerat kuriosakabinett från 1600-talet, framför vilket det står ett skrivbord. Olof Rudbeck spelas av Sara Turpin, och inramningen av berättelsen är hans hågkomster från sitt liv när två unga studenter ska komma och intervjua honom vid 1700-talets början efter en lång och framgångsrik karriär. Till höger finns en enkel trappa som förhöjning av scenen där kungar och drottningar kan glänsa. Utspritt i scenrummet finns också små tittskåp i form av lådor som filmas och projiceras för publiken att se, här kan också små egenkonstruerade dockor få liv när regissören plockar upp dem i handen och leker med dem framför kameran.

Trots att föreställningen bara har fyra skådespelare så lyckas de på detta vis mångdubbla antalet karaktärer som dyker upp och försvinner; förutom dockorna så räcker det med ett enkelt kläd- och perukbyte så kan en av studenterna vips bli drottning Kristina. Detta sätt att med hjälp av kamera bryta upp scenrummet är gammalt och välkänt, men föreställningen använder det utmärkt. Lite mer slitet är kanske marionettdockorna som får personifiera olika adelsmän, i denna föreställning Magnus de la Gardie, mecenaten som finansierade Rudbecks olika forskningsprojekt.

Jag vet inte hur många föreställningar jag sett de senaste åren som använder samma knep, där kungar och höga personer avdramatiseras genom en smått löjlig docka. Men detta är bara en kommentar i marginalen. Marionettdockan är rolig och har en personlighet som passar föreställningen.

Trots att föreställningen bara har fyra skådespelare så lyckas de på detta vis mångdubbla antalet karaktärer som dyker upp och försvinner; förutom dockorna så räcker det med ett enkelt kläd- och perukbyte så kan en av studenterna vips bli drottning Kristina.

Om scenografi och djärvhet är Moment teaters styrkor, så har de givetvis sina svagheter. Dramatiseringen och karaktärsteckningen blir lidande. Pjäsen kretsar kring Olof Rudbeck, men någon djup karaktärisering av honom är det inte. Det rör sig inte om en Shakespeareansk historiepjäs, där idéerna som pjäsförfattaren vill föra fram subtilt antyds genom en riktig människas världsuppfattning. Nej, föreställningen är snarare ett slags essäistisk redogörelse med komiska iscensättningar.

Med hjälp av medvetet primitiva kartongbitar med årtal och scenanvisning på håller vi i publiken koll på kronologin och handlingen, men intrigen är ändå invecklad. Det är mycket historiskt stoff som ska förmedlas till publiken för att vi helt ska kunna ta in Rudbeck och hans samtid. Pjäsen blir lång och utdragen, och når inte heller någon höjd av känslomässigt patos. Rudbeck förblir en något bister och lustig akademiker som dras med i stormaktstidens bisarra fantasier om en ärofylld framtid på grund av ett ärofyllt förflutet. Den dramatiska banan hade kunnat ladda slutscenen mer med vilken löjeväckande figur Rudbeck skulle göra i slutet av sitt liv, för att göra hans livsöde mer drabbande.

Pjäsen blir lång och utdragen, och når inte heller någon höjd av känslomässigt patos. Rudbeck förblir en något bister och lustig akademiker som dras med i stormaktstidens bisarra fantasier om en ärofylld framtid på grund av ett ärofyllt förflutet.

En viss dramatisk nerv uppstår när vi får se hur Rudbecks mecenat de la Gardie abrupt hamnar i onåd hos den nya kung Karl XI som lägger beslag på alla hans tillgångar. Här antyds hur historieskrivning alltid är i samspel med maktens ambitioner och behov, en angelägen fråga med stora implikationer. Trots att Rudbeck vid publikationen av Atlantica hyllades, så skulle han bara några decennier senare vara en utskrattad excentriker när de tidiga upplysningshistorikerna började göra rent hus med stormaktstidens stolligheter. De ideologiska imperativen för Sverige var då helt annorlunda, och några idéer om en evig ärofylld civilisation var inte längre lika eftertraktade. Karl XII hade dött och pang bom förlorade Sverige sitt Östersjöimperium.

Moment teater har gjort något helt eget, en historisk essä med samtidsrelevans, gestaltat med kreativ scenografi och brinnande spelglädje. Men dramaturgin är inte så spänd som den hade kunnat vara. Det formlösa, som i viss mån är det som gör Moment teater unikt, övervinner inte i denna uppsättning mitt dåliga tålamod. Atlantis Hyperborea är lysande som ett levande föredrag om stormaktstiden och storvulen nationalism, men är det lysande teater? Tveksamt. Dramatiseringen blir för formlös. Den har dock utan tvekan lämnat mig med mersmak för vad de ska hitta på härnäst.