De två liberala riksdagsledamöterna Joar Forssell och Fredrik Malm argumenterar i SvD för att reformera folkrätten. Att mörda politiska ledare i andra länder är “moraliskt bättre” än att bomba, menar de. Faktum är att USA och Israel gör båda två, svarar Elisabeth Özdalga.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 7 mars, 2026 argumenterar riksdagsmännen Joar Forssell och Fredrik Malm från Liberalerna för att folkrätten måste reformeras.¹ Anledningen till detta är den tekniska utvecklingen, vilken gjort det möjligt att utföra så kallade precisionsbombningar. ’Tänk om de allierade haft möjlighet att precisionsbomba villan där Wannseekonferensen hölls eller slå ut Hitlers bunker och därmed eliminera den nazistiska ledningen i stället för de brutala bombningarna av exempelvis Dresden. Det hade självklart varit moraliskt bättre’.

’Moraliskt bättre?’ Det är bara det att dödandet av utvalda iranska ledare – tillsammans med de som vid tillfället befunnit sig i deras närhet – på intet sätt ’befriat’, det vill säga avhållit Israel och USA från massiva bombningar runt om i Iran. Det ena sättet att föra krig har inte uteslutit det andra.

Det är bara det att dödandet av utvalda iranska ledare – tillsammans med de som vid tillfället befunnit sig i deras närhet – på intet sätt ’befriat’, det vill säga avhållit Israel och USA från massiva bombningar runt om i Iran. Det ena sättet att föra krig har inte uteslutit det andra.

Detsamma gällde under Gaza-kriget, där jakten på utvalda Hamas-ledare inte avhöll Israel från, att med stöd av USA, samtidigt genomföra ett folkmord på vanliga palestinier. Ser man längre tillbaka i historien kan man också påminna sig att attackerna mot Hiroshima och Nagasaki ägde rum flera månader efter Hitlers död. Tyskland hade redan kapitulerat. Även Japan hade vid denna tid, augusti 1945, gått med på att inleda fredsförhandlingar. Kriget var redan över. Ändå fann det amerikanska ledarskapet det för gott att fälla de första atombomberna i historien.

Debattörerna skriver vidare: ’Diktaturer som Kina och Ryssland följer inte folkrätten. De invaderar grannländer, begår folkmord, krigsbrott och använder våld utan hänsyn till internationella regler. … Det är inte hållbart att basera världsordningen på regler som bara demokratierna följer medan diktaturer flyttar fram sina positioner’.

Frågan är emellertid varifrån de egentliga utmaningarna mot folkrätten kommit – och kommer. Iran är en av de nationer som drabbats allra värst av yttre hot och påtryckningar under efterkrigstiden. Redan 1953, bara åtta år efter FN-stadgans tillkomst, iscensatte CIA och brittiska MI6 en kupp och avsatte den då demokratiskt folkvalde Mohammad Mosaddegh. I stället installerades en diktatur under den västvänlige Shahen Mohammad Reza Pahlavi.² Den gången gällde det kontrollen över oljan. Idag handlar det inte bara om energitillgångar, utan också om ett större geopolitiskt projekt, vars syfte är att destabilisera hela regionen för att ge plats åt ett expanderande Israel (från Nilen till Eufrat). Till bilden hör också att USA under nästan hela 1980-talet försåg Saddam Husein med tillräckligt mycket vapen för att hålla konflikten mellan Iran och Irak vid liv.³ Till detta skall läggas långvariga och mycket påfrestande ekonomiska sanktioner från USA och andra västländer.

Kriget mot Iran handlar inte bara om energitillgångar, utan också om ett större geopolitiskt projekt, vars syfte är att destabilisera hela regionen för att ge plats åt ett expanderande Israel från Nilen till Eufrat.

Frågan är då hur de två liberala riksdagsledamöterna tänker sig en reformering av folkrätten, framför allt då FN-stadgans artikel 2.4, vilken förbjuder medlemsstater att i sina internationella förbindelser använda sig av hot om eller bruk av våld mot annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende? Andan i FN-stadgan från 1945 var att skydda staternas suveränitet och därigenom till varje pris undvika nya krig. Vilken form av styrelseskick som utvecklades var varje enskilt lands sak att besluta om och utveckla.

Pläderar skribenterna för att undantag nu bör göras för stater som inte styrs enligt västerländsk modell (Islamisterna är, skriver de, ’illegitima ockupanter’) och skall i så fall sådana nationers ledare i fortsättningen betraktas som legitima mål för så kallade precisionsbombningar? I sin iver att stå på rätt (läs: Israels och USAs) sida i kriget mot Iran ifrågasätter Forssell och Malm grunden för hela FN-systemet. När de liberala principerna töms på innehåll återstår omoral – och ingenting annat.