Det är dags att Sverige erkänner och tar tag i mäns ekonomiska våld mot kvinnor. Både Riksrevisionen och Europarådet framför tung kritik och det saknas lagstiftning på området. Samtidigt är straffrätt inte lösningen, menar Linnéa Bruno som skriver om ekonomiskt våld som kvinnofridspolitikens blinda fläck.

Vad som tidigare sågs som en normal ordning och det naturliga sättet att organisera det heterosexuella parets ekonomi har alltmer kommit att tolkas i termer av ekonomiskt våld. Jag ser det som ett viktigt begrepp och ett framsteg om det etableras och får genomslag i barn- och kvinnofridspolitiken. Det handlar om att kontrollera en annans eller familjens ekonomi, eller att på olika sätt ekonomiskt exploatera eller förstöra andras tillgångar eller möjligheter till inkomst. När systematisk terror med ofta allvarliga materiella konsekvenser inte omskrivs som samarbetssvårigheter, konflikter kring ekonomi eller sorteras under psykiskt våld kan beredskapen att sätta gränser för förövare höjas och ofrid oftare få ett slut.

2014 ratificerade Sverige Istanbulkonventionen – det första bindande avtalet mot mäns våld mot kvinnor i Europa. Flera essäer i de senaste numren av Parabol belyser otillräckligheter och villfarelser inom detta arbete och i kvinnofridspolitiken i Sverige. Det är välkommet uppviglande läsning. Exempelvis visas hur kvinnofrid undermineras genom könsneutralt språk och manpati inom rättsväsendet och i andra relevanta instanser och rum.¹

Statens hantering av ekonomiskt våld belyses i en granskning av Riksrevisionen. Övergripande slutsatser är att statens arbete mot ekonomiskt våld är eftersatt och att Sverige därmed bryter mot Istanbulkonventionen. Att myndigheter kan användas som förövares verktyg skrivs i rapporten fram i klartext.

Statens hantering av just ekonomiskt våld belyses i en aktuell granskning av Riksrevisionen.² Övergripande slutsatser är att statens arbete mot ekonomiskt våld är eftersatt och att Sverige därmed bryter mot Istanbulkonventionen. Att myndigheter kan användas som förövares verktyg – i min avhandling beskrivet som ett “aktivt administrerande av ofrid” – skrivs i rapporten fram i klartext.³ Granskningen är gedigen och känns smått svindlande att läsa. I enlighet med Sveriges åtagande i förhållande till Istanbulkonventionen, och utifrån min och andras forskning på området läggs i rapporten ett tydligt fokus på mäns våld mot kvinnor och ekonomiskt våld som en försummad fråga inom kvinnofridspolitik och annan relevant politik. Jag hoppas att granskningen ska vara upplysande läsning för många. Den bygger på dokumentstudier, intervjuer, en analys av närmare 400 regeringsuppdrag som lämnats inom den nationella strategin mot mäns våld mot kvinnor samt en enkät riktad till 41 myndigheter. Kanske kan rapporten även vara uppviglande, då den är ord och inga visor. Ta bara en sådan underrubrik som ”4.6.1 Underhållssystemet kan användas som verktyg för ekonomiskt våld”.

Merparten av myndigheterna har inlett någon form av arbete på området, men kunskapsnivån är låg och tydligare styrning efterfrågad. Riksrevisionen har fokuserat på fem områden: straffrättslig reglering, e-legitimation, lån och krediter, bodelning och underhåll för gemensamma barn. Bland rekommendationerna som ges är att lämplig myndighet ska utreda hur våldsutövare kan utnyttja myndigheter för att utöva ekonomiskt våld, att behov av lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder kartläggs, att inkludera ekonomiskt våld i den nationella strategin mot mäns våld mot kvinnor och att tydliggöra vilka myndigheter som ska arbeta och hur de ska arbeta med frågorna. Myndigheter uppmanas att säkerställa kunskap hos anställda och ändamålsenliga rutiner för att motverka och förebygga ekonomiskt våld.

GREVIO riktar tung kritik mot hur vittnesmål om våld avfärdas i tvister om vårdnad, boende och umgänge, om myndigheters ökade användning av könsneutralt språk gällande mäns våld mot kvinnor, om ny lagstiftning som innebär att barn kan bli kvar hos förövaren om han inte samtycker till att de skyddas med modern och att kvinnojourer trängs undan av vinstdrivna aktörer.

Även Europarådets expertorgan GREVIO finner att Sverige bryter mot Istanbulkonventionen också på ett flertal andra punkter.⁴ Tung kritik riktas mot hur vittnesmål om våld fortsatt ofta avfärdas i tvister om vårdnad, boende och umgänge, om myndigheters ökade användning av könsneutralt språk gällande mäns våld mot kvinnor, om ny lagstiftning som – i namn av stärkt barnrätt – innebär att barn kan bli kvar hos förövaren om han inte samtycker till att de skyddas tillsammans med modern på skyddat boende och att kvinnojourer trängs undan av vinstdrivna aktörer. Vidare uppmanar GREVIO Sverige att adressera också just det ekonomiska våldet, vilket vi genom att ratificera Istanbulkonventionen sedan mer än ett decennium redan förbundit oss att göra, samt att genomföra obligatorisk utbildning om alla former av våld för personal inom rättsväsendet. Var och en av dessa punkter i GREVIOs granskning förtjänar egna artiklar. Jag kommer här dock att avgränsa fokus mot det ekonomiska våldet, som framstår som barn- och kvinnofridspolitikens blinda fläck.

Former omfattning och konsekvenser

Ekonomiskt våld kan inkludera både legala och illegala handlingar, och det har blivit alltmer etablerat att tala om tre övergripande former: Kontroll, exploatering och försörjnings-/inkomstsabotage. Till skillnad från i en del andra länder saknas ekonomiskt våld som begrepp i svensk lagstiftning. Ekonomisk kontroll är den internationellt mest undersökta formen av ekonomiskt våld.⁵) Det kan vara att neka tillgång till pengar eller konton, hemlighålla information om ekonomin och kontrollera eller bestämma hushållets utgifter. Den näst mest undersökta formen är ekonomisk exploatering, som kan ta sig uttryck i slöseri med hushållets pengar, stöld av egendom, pengar eller identiteter, påtvingad skuldsättning, försäljning av partnerns egendom eller saker som är nödvändiga för hushållet eller att på andra sätt använda partnern för att skaffa pengar, som försäkringsbedrägerier.

Mina informanter gav flera exempel på hur förövaren uppgav felaktiga uppgifter till Försäkringskassan, påstod att hon hade en ny sambo och inte var berättigad till bostadsbidrag. En annan berättade om hur hennes exman spridit negativa påståenden om henne och kontaktat hennes arbetsgivare för att få henne uppsagd. På så sätt sökte förövarna försvaga kvinnornas ekonomi utan att ens själva få någon ekonomisk vinning.

Den tredje formen, försörjnings-/inkomstsabotage, handlar om att hindra partnern från att lönearbeta, utbilda sig eller få tillgång till förmåner som de har rätt till.⁶ Mina informanter gav flera exempel på hur förövaren uppgav felaktiga uppgifter till Försäkringskassan, till exempel påstod att hon hade en ny sambo och därmed inte var berättigad till bostadsbidrag. En annan berättade om hur hennes exman spridit negativa påståenden om henne och även kontaktat hennes arbetsgivare för att försöka få henne uppsagd. På så sätt sökte förövarna i de fallen försvaga kvinnornas ekonomi utan att ens själva få någon ekonomisk vinning utav det.⁷

En av tolv kvinnor i Sverige uppger att de utsätts för någon form av ekonomiskt våld av en aktuell manlig partner och en av fyra av minst en tidigare manlig partner. Det utövas oftast samtidigt med fysiskt och andra former av våld. Inga statistiskt signifikanta samband finns mellan inkomst eller utbildningsnivå och utsatthet för ekonomiskt våld. Moderskap, däremot fördubblar risken att utsättas, något jag ska återkomma till nedan.⁸

Ekonomiskt våld ökar risken för depression, barnmisshandel, ekonomiska svårigheter, hemlöshet och dålig fysisk hälsa.⁹ Det har större samband med depression och självmordstankar än utsatthet för fysiskt eller sexuellt våld.¹⁰ I USA har mödrar som utsatts för våld i nära relationer ökad risk att bli inblandade i det straffrättsliga systemet. Ekonomiskt och fysiskt våld har starkare oberoende samband med detta, jämfört med sexuellt våld.¹¹

Separationer och ekonomiskt våld

Betydligt fler kvinnor uppger att de utsatts för ekonomiskt våld från före detta partners än från nuvarande partners. Det är inte unikt för ekonomiskt våld, och jag, Sofia Strid och Hans Ekbrand diskuterar i en artikel möjliga tolkningar av denna statistik.¹² Artikeln är en fördjupad analys av specifikt det ekonomiska våldet, och bygger på en större prevalensstudie om mäns våld mot kvinnor, Kvinnors trygghet.¹³) Studien var en uppföljning av den banbrytande första omfångsstudien i Sverige, Slagen dam.¹⁴ Det är oklart i vilken utsträckning det sker en faktisk ökning av våld efter separationen, och inte endast en ökad beredskap att berätta. Visst ekonomiskt våld uppstår dock uppenbarligen efter separation, som systematiskt undanhållande av underhåll och att familjerättsliga tvister, bodelningsprocesser och andra rättsliga förfaranden används för att öka den ekonomiska kontrollen över expartnern.¹⁵

En finsk intervjustudie med våldsutsatta kvinnor ger exempel på fyra typer av ekonomiskt våld efter separationen: ekonomiskt sabotage (förstöra ägodelar och sabotera anställning), undanhållande av resurser (förlänga skilsmässoprocessen, vägra att dela tillgångar eller att betala underhåll), ekonomiska trakasserier (falska anklagelser, hot på sociala nätverk) och stöld.¹⁶) Att ha separerat kan också bidra till en tydligare förståelse av den tidigare relationen och till att se de kanske då normaliserade övergreppen ur ett mer kritiskt perspektiv – att först en tid efteråt förstå dem som våld. Andrum och en känsla av trygghet kan öka modet som krävs för att berätta.¹⁷

En barnfridsfråga

Reformer i familjepolitiken som i jämställdhetens namn syftar till att främja samarbete har bidragit till att ekonomisk kontroll av en tidigare partner underlättas, nu bekräftat av Riksrevisionen. En reform 2016 var tänkt att minska Försäkringskassans administrativa börda genom att föräldrar själva skulle reglera underhållet. I stället blev handläggare nerringda av förtvivlade mammor.

Att överrepresentationen av mammor är så stor bland utsatta för ekonomiskt våld gör problemet också till en angelägen men försummad barnfridsfråga. Jämförande analyser visar att underhåll för barn kan bidra avsevärt till ensamstående föräldrars inkomst och därmed minska barnfattigdom.¹⁸) Reformer i den svenska familjepolitiken som i jämställdhetens namn syftar till att främja samarbete mellan föräldrar efter en separation har i stället bidragit till att våld aktualiseras på nytt och att ekonomisk kontroll av en tidigare partner underlättas, nu också bekräftat av Riksrevisionen. En reform 2016 var tänkt att minska Försäkringskassans administrativa börda och främja samarbete genom att föräldrar själva skulle reglera underhållet utanför underhållsstödssystemet. I stället blev handläggare nerringda av förtvivlade mammor.¹⁹)

Även ett flertal internationella studier visar att ekonomiskt utsatta mödrar sällan får det stöd de och barnen har rätt till när de är rädda för sin expartner och han vägrar att bidra.²⁰) Oavsett om uteblivet underhåll beror på slarv eller på ekonomiskt våld ska inte barnen behöva betala priset. Det rimligaste vore om staten tar ansvar för att fastställa och betala ut underhåll, som därefter krävs in från den underhållsskyldige, utan att föräldrar själva ska behöva ha kontakt.

I brittiska intervjustudier med barn om förövares kontrollerande av tidigare partner finns exempel på hur de försökt skydda sin mamma, bland annat genom att vägra ”låta sig köpas” och lämna information om hennes ekonomi. Barn och mammor berättar om våldsutövande pappors försök att köpa umgänge eller villkora underhåll med umgänge.

Trots allt fler belägg för de allvarliga konsekvenserna av ekonomiskt våld mot kvinnor, finns få studier om förekomst och konsekvenser av att barn utsätts. Framför allt är deras åsikter om och strategier för att hantera det nästan helt okända, trots en numera ganska omfattande forskning om annat slags våld mot barn. Inte minst gäller det Sverige.²¹ I brittiska intervjustudier med barn om förövares kontrollerande (coercive control) av tidigare partner och barn finns exempel på hur de varit medvetna om och försökt skydda sin mamma från detta, bland annat genom att vägra ”låta sig köpas” att lämna information om hennes ekonomi. Barn och mammor berättar även om våldsutövande pappors försök att köpa umgänge eller villkora underhåll med umgänge.²² Flera studier tyder på att ekonomiskt våld har skadliga effekter på föräldrar och barn. En amerikansk studie från 20 städer visade att ekonomiskt våld, i jämförelse med fysiskt våld, hade ett starkare samband med både försummelse av barn och brottslighet bland barn.²³

En av delstudierna i min avhandling har fokus på barnpositioner i relation till ekonomiskt våld efter separation.²⁴ Empiriskt bygger den på intervjuer med mödrar som utsatts, domstolsbeslut i överklaganden av försörjningsstöd och domstolsbeslut i tvistemål om umgänge vid uppgifter om våld. Resultaten tyder på att ekonomiskt våld i samband med föräldrars separation hanteras av Förvaltningsrätten som en icke-fråga när det gäller försörjningsstöd. Vad gäller umgänge framställs problemet av Tingsrätten som en konflikt mellan jämbördiga parter, som ska lösas antingen genom avtal eller av domstol. Objekt utan röst och med behov som ignoreras är den typiska barnpositionen i mål om försörjningsstöd, medan inkompetent subjekt (vars vittnesmål därmed kan avfärdas) är mer framträdande i mål om umgänge med barn. Här framträder dessutom exempel på en annan position: Barnet som moraliskt ansvarigt offer. I dessa fall förväntas de utsatta barnen ta en aktiv del i att forma en fungerande familj efter separationen och ansvara för de vuxnas känslor.

Ekonomisk ojämställdhet och våld

Flera av mammorna uttryckte det som att de måste ”välja sina strider” och inte orkade eller vågade ”bråka om pengar” med sina våldsutövande expartners. Inte minst för barnens skull prioriterade de lugn och ro framför en mer rättvis fördelning.

Ekonomisk ojämställdhet och våld är inte samma sak, även om beröringspunkter finns. Svag ekonomi är ofta ett hinder för kvinnor att lämna en våldsutövande partner.²⁵ Våld kan isolera och hindra både utbildning och arbete utanför hemmet, vilket ytterligare försvagar ekonomiskt handlingsutrymme. Dessutom kan fysiskt och sexuellt våld i en parrelation ge ett våldskapital som kan växlas in mot ekonomiskt kapital. Ett tidigt exempel från svensk forskning är sociologen Hans Ekbrands avhandling, som visade ett samband mellan nivån av fysiskt våld och hur separerade kvinnor sänkte sina ekonomiska anspråk i förhandlingar med förövaren efter separation.²⁶ Ett annat är från min egen avhandling.²⁷ Flera av de intervjuade mammorna uttryckte det som att de måste ”välja sina strider” och inte orkade eller vågade ”bråka om pengar” med sina våldsutövande expartners. Inte minst för barnens skull prioriterade de lugn och ro framför en mer rättvis fördelning. Våld som resurs och verktyg att öka det egna handlingsutrymmet på bekostnad av någon annans kan ställas emot en spridd förståelse av våld som bristande känsloreglering.

Det är oklart hur stor del av den ekonomiska ojämställdheten som har sin grund i ekonomiskt våld. Internationella studier pekar i delvis motstridiga riktningar. Ekonomiskt beroende av en partner kan främja våld. Samtidigt finns stöd för att särskilt sexuellt våld kan börja eller öka i relationer där dynamiken förändras genom att hon blir mer ekonomiskt oberoende genom egen försörjning.²⁸) Länge minskade löneskillnader mellan män och kvinnor i Sverige, men sedan några år tillbaka har de tvärtom ökat. En viktigare anledning än löneskillnader till starkare ekonomiska resurser hos män som grupp är dock deras större inkomst från kapital. Samtidigt är var fjärde ensamstående mamma i Sverige beroende av försörjningsstöd.²⁹

Hur kan vi förstå att moderskap fördubblar risken att utsättas för ekonomiskt våld? Ojämställt omsorgsansvar om barn kan skapa en sårbarhet – en uppdelning där mannen i stället för att ge omsorg förväntas ta det mesta ansvaret för ekonomin. Ekonomisk ojämställdhet kan ytterligare fördjupas med olika slags kontroll. Efter separation finns dessutom idag stora möjligheter till exploatering genom det gemensamma föräldraskapet. Men denna ordning är inte naturgiven.

Straffrätt är inte allt

Jag tror att möjligen kan kriminalisering av fler former av systematisk kontroll, exploatering och sabotage bidra, men knappast vara det främsta verktyget mot ekonomiskt våld. I en tid av accelererande repression är det viktigt att inte oreflekterat dras med i krav på skärpta straff för de få förövare som döms. I Sverige märks nu en stark politisk prioritering av det statliga våldsmonopolet och straffrättsliga lösningar på samhällsproblem.

När jag intervjuades av Riksrevisionen i somras fick jag frågan om hur jag ställde mig till kriminalisering av fler former av ekonomiskt våld – antingen genom att de inkluderades i fridskränkningsbrotten eller genom en ny brottsrubricering. Jag tror att möjligen kan kriminalisering av fler former av systematisk kontroll, exploatering och sabotage bidra, men knappast vara det främsta verktyget mot ekonomiskt våld. I en tid av accelererande repression är det särskilt viktigt att vara vaksam på att inte oreflekterat dras med i krav på skärpta straff för de få förövare som döms. I Sverige märks nu en stark politisk prioritering av det statliga våldsmonopolets resurser och befogenheter, övervakning och straffrättsliga lösningar på samhällsproblem i form av nya brottsrubriceringar, skärpta straff, sänkt straffmyndighetsålder, utbyggda fängelser, militarisering, människosortering och utvisningar. Samtidigt pågår en bredare och kritisk diskussion om våldsprevention och reparativ rättvisa.

1990-talets kvinnofridsreformer bidrog till att stärka våldsutsatta kvinnors ställning i straffrätten och att synliggöra våldet som maktfråga. Samtidigt innebar förändringar inom andra delar av välfärdsstaten ett försvagat skydd mot våld, det vill säga underminerande av barnfrid och kvinnofrid. Ett exempel är hur rätten till rättshjälp begränsades i flera steg i Sverige under 1980- och 1990-talen, i syfte att minska statens utgifter. Vi blev på så sätt i praktiken mer olika inför lagen. Bodelningsprocesser och familjerättsliga tvister kan pågå i åratal och vara både psykiskt och ekonomiskt kostsamma. För den ekonomiskt svagare parten kan den inskränkta rätten till rättshjälp betyda att du får ge upp och acceptera orättvis fördelning och fortsatt ofrid. Att regler kring bodelning nu ses över för att motverka ekonomiskt våld är därför välkommet.

I stället för att löna sig bör ekonomiskt våld (liksom annan barnmisshandel) synliggöras som det illegitima maktutövande det är och vägas in i riskbedömningar, bedömning av samarbetsförmåga, föräldraförmåga och beaktande av barnets bästa när beslut ska fattas om vårdnad, boende och umgänge.

En än mer ödesdiger reform var dock när tingsrätten 1998 gavs möjlighet att döma till gemensam vårdnad, också när en förälder motsatte sig det och även trots dokumenterat våld. Som min egen och andras forskning visat och både civilsamhälle och organisationer som GREVIO, Jämställdhetsmyndigheten och FN påpekat, är tvister om vårdnad, boende och umgänge ett område där våldsutsatta har särskilt svag ställning.³⁰ Skulder och svag ekonomi – oavsett om det är en konsekvens av ekonomiskt och annat våld – kan dessutom hållas emot dig i dessa processer. I stället för att osynliggöras och löna sig bör ekonomiskt våld (liksom annan barnmisshandel) synliggöras som det illegitima maktutövande det är och vägas in i riskbedömningar, i bedömning av samarbetsförmåga, föräldraförmåga och beaktande av barnets bästa när beslut ska fattas om exempelvis vårdnad, boende och umgänge.

Det var inte bättre förr, men var vi är nu duger verkligen inte. De relativa framgångar som uppnåtts är inte ett resultat av något slags ofrånkomligt demokratiskt framåtskridande. Tvärtom har de uppnåtts trots hårt motstånd och möter ännu motstånd i nya former. Men vad gäller rätt och möjlighet till kroppslig integritet och handlingsutrymme finns få skäl till nostalgi. Jag begär en annan ordning men som Jenny Westerstrand ser jag det orimliga i målet om ett samhälle helt ”fritt från våld”.³¹ Även om olika prioriteringar kan och bör kritiseras och statens våldsmonopol alltid ska granskas tror jag att få är beredda att plädera för en fullständig avveckling av polis, militär och rättsvårdande myndigheter. Jag tror att de flesta inser att ett våldsmonopol behövs. Att påstå sig vara emot allt våld blir ett hyckleri, när staten investerar mångmiljardbelopp i våld som konfliktlösning varje år. Därtill kan vissa specifika situationer och omständigheter kräva våld även utanför det statligt sanktionerade våldet – för att skydda liv och hälsa och för att motverka ett större eller mer orättfärdigt våld.

Med det sagt finns ingen anledning att förminska det systematiska ekonomiska våldets betydelse eller att inte höja ambitionsnivån i arbetet mot det. Myndigheter och professionella som möter våldsutsatta kan ha livsavgörande betydelse, men mer forskning behövs om hur. Civilrättsliga reformer och förändrad praxis inom familjerätt, bodelning och underhåll gör sannolikt större skillnad för våldsutsatta än straffrättsliga sådana. Möjligheter finns att, om inte helt eliminera allt våld i samhället, så åtminstone att avnaturalisera och motverka illegitimt våldsutövande betydligt mer effektivt än idag.