För sjuttio år sedan möttes de asiatiska och afrikanska ländernas ledare i ett historiskt möte i Bandung, Indonesien. Konferensen blev upptakten till en ny era i internationell politik. Där föddes en vision om en mer rättvis världsordning som alternativ till stormaktsdominans. Bandung blev vaggan för den framväxande alliansfria rörelsen. Tomas Lind besöker Bandung och frågar sig vad som är kvar idag.

I hörnet mellan gatorna Jalan Asia-Afrika och Jalan Braga i Bandung ligger en vacker Art déco-byggnad från den holländska kolonialtiden. Den renoverades och döptes om till Gedung (byggnad) Merdeka (självständighet) lagom till konferensen 1955, som samlade ledare för 29 länder i Asien och Afrika.

Idag är byggnaden Merdeka ett mycket välbesökt nutidsmuséum för levande historia, Museum Konperensi Asia Afrika (MKAA). Skolklasser, familjer och deltagare i en internationell konferens strömmar in när jag träffar museiguiden Ginanjar Legiansyah. Muséet är öppet fyra dagar i veckan och har 800–1000 besökare per dag. På muséets webbplats erbjuds dessutom en virtuell rundtur. Ginanjar berättar att gästerna kommer från olika delar av Indonesien men även från övriga världen, bland annat från den tidigare kolonialmakten Nederländerna.

Här, för 70 år sedan, den 18–24 april 1955, hölls den första asiatisk-afrikanska konferensen genom tiderna i just Bandung. Konferensen, som ägde rum i en omvälvande tid av kolonial frigörelse, blev upptakten till en ny era i internationell politik. Där föddes en vision om en mer rättvis världsordning som alternativ till stormaktsdominans. Bandung blev vaggan för den framväxande alliansfria rörelsen.

Konferensen i Bandung, som ägde rum i en omvälvande tid av kolonial frigörelse, blev upptakten till en ny era i internationell politik. Där föddes en vision om en mer rättvis världsordning som alternativ till stormaktsdominans. Bandung blev vaggan för den framväxande alliansfria rörelsen.

I tider av stora förändringar, när allt fler frågar sig om det finns ett alternativ finns till den världsordning som nu knakar i fogarna, är ett historiskt perspektiv klargörande. Vilket budskap enades den historiska konferensen om och vilken betydelse har visionen från Bandung idag?¹

Andan från Bandungmötet – the Bandung spirit – är fortfarande högst levande och relevant, menar Ginanjar. Som ett exempel pekar han på hur den orättvisa tillgången till vaccin under pandemin drabbade länderna i den globala södern.

Muséet brukar visas för presidenter och ministrar från andra länder. Även det svenska kungaparet fick en visning av Gedung Merdeka under statsbesöket i Indonesien 2017. På hovets webbplats finns information med bilder från alla programpunkter under statsbesöket i Jakarta och Bandung men tyvärr är visningen av det historiska Bandungmötet utelämnad. Det svenska kungaparets besök på muséet uppmärksammades däremot av media i Indonesien.

Bandung: början på en ny era
En stor folkmassa trängdes utmed Jalan Asia-Afrika på invigningsdagen den 18 april för att välkomna de presidenter och premiärministrar som vandrade från hotellen Preanger och Savoy Homann till Gedung Merdeka. Förmodligen kunde ingen av deltagarna föreställa sig att promenaden skulle bli ihågkommen som den historiska ”Bandung walk” och att konferensen skulle bli upptakten till en ny epok i världshistorien.

Idag är Gedung Merdeka ett mycket välbesökt muséum för levande historia, Museum Konperensi Asia Afrika, där besökarna bland annat kan lyssna till delar av invigningstalet som president Sukarno, även kallad Bung (broder) Karno i Indonesien, höll den 18 april 1955.²

Sukarnos tal kunde hållits idag
Talet präglades av framtidstron i de befriade kolonierna men också av oron över krigshot och stormaktsdominans. Sukarno konstaterade att det var den första interkontinentala konferensen för färgade folk i mänsklighetens historia och fortsatte.

– Jag ber er att inte bara tänka på kolonialismen i den klassiska form som vi i Indonesien och våra bröder i olika delar av Asien och Afrika kände till. Kolonialismen har också sin moderna dräkt i form av ekonomisk och intellektuell kontroll.

Han blickade tillbaka på de omvälvande förändringar som svept fram i de forna kolonierna och beskrev avkoloniseringen som en oemotståndlig storm som svept över de två kontinenterna.

– De senaste åren har inneburit enorma förändringar. Nationer och stater har vaknat upp ur århundradens sömn. Vi är åter herrar i våra egna hus, underströk Sukarno.

Han varnade för den militära upprustningen och hotet om ett förödande kärnvapenkrig och manade till mobilisering för fred.

– Ingen uppgift är mer angelägen än att bevara freden. Utan fred betyder vår självständighet föga.

Konferensen samlade länder med sinsemellan stora olikheter och vitt skilda åsikter i många frågor. Sukarno framhöll att mångfalden inte var ett hinder.

– Små och stora nationer är representerade här, människor som bekänner sig till nästan alla religioner under solen: buddhism, islam, kristendom, konfucianism, hinduism, jainism, sikhism, shintoism och andra.

Sukarno varnade för den militära upprustningen och hotet om ett förödande kärnvapenkrig och manade till mobilisering för fred. Han sa: Ingen uppgift är mer angelägen än att bevara freden. Utan fred betyder vår självständighet föga.

Han påpekade att nästan alla politiska riktningar möttes på konferensen och att praktiskt taget varje ekonomisk doktrin var representerad.

– Vad är det för fel med mångfald när det finns en önskan om enhet, frågade Sukarno och svarade själv: Konferensen hålls inte för att vi ska motarbeta varandra, det är en broderskapskonferens. Det är inte en islamkonferens, inte heller en kristen konferens, inte heller en buddhistisk konferens.

Han avslutade med mottot ”enhet i mångfald” och ”att i vänliga, ohämmade diskussioner hitta lösningar och metoder så att var och en av oss kan leva sitt liv, och låta andra leva sina liv, i harmoni och i fred”.

Principer för en ny rättvis världsordning
I slutkommunikén från Bandungkonferensen som antogs enhälligt på avslutningsdagen den 24 april 1955 enades de 29 länderna från Asien och Afrika om att verka för ett fördjupat ekonomiskt och kulturellt samarbete, mänskliga rättigheter, nationell självbestämmanderätt, avskaffande av kolonialism och rasism och att verka för fred, internationellt samarbete, nedrustning och förbud mot kärnvapen. Kommunikén avslutas med de tio principerna, Dasa-sila, för fred och samarbete mellan världens länder.

Resultatet av Bandungmötet blev ett upprop för nationell suveränitet och territoriell integritet, fred, förbud mot kärnvapen och nedrustning, regionalt ekonomiskt och kulturellt samarbete, alliansfrihet mot stormaktsdominans, avskaffande av rasism och diskriminering, det palestinska folkets sak och mänskliga rättigheter i enlighet med Förenta nationernas stadga. Dessa principer förvaltades och fördjupades av de icke-allierade staternas deklaration i Belgrad 1961 och FN:s generalförsamling i resolutionen om en ny internationell ekonomisk ordning i New York 1974.

En appell mot rasism
Två observatörer från anti-apartheidrörelsen i Sydafrika var inbjudna till Bandungmötet, Moses Kotane från African national congress (ANC) och Maulvi Cachalia från South African Indian Congress (SAIC). Engelsmännen hade hämtat arbetskraft från Indien till sockerplantagen i Sydafrika. Mahatma Gandhi, som levde i Sydafrika under många år, var en av SAIC:s medgrundare.

Banden mellan Indonesien och det demokratiska Sydafrika har varit starka. Strax efter sin frigivning 1990 besökte Nelson Mandela Jakarta och även muséet i Bandung. Ett tecken på Mandelas uppskattning av Indonesien är att han ofta bar landets typiska batikskjortor under olika offentliga uppdrag. Han fick sin första batikskjorta som gåva under besöket i Indonesien 1990. Sedan dess har ”Madiba shirts” blivit välkända i Indonesien och Sydafrika.

Ett tecken på Mandelas uppskattning av Indonesien är att han ofta bar landets typiska batikskjortor under olika offentliga uppdrag. Han fick sin första batikskjorta som gåva under besöket i Indonesien 1990. Sedan dess har ”Madiba shirts” blivit välkända i Indonesien och Sydafrika.

Den amerikanske författaren Richard Wrights personligt hållna skildring från Bandung i boken The Color Curtain lyfter fram vikten av att svarta och bruna människor enades – och även religionens stora betydelse. Förordet är skrivet av Gunnar Myrdal, som nio år tidigare publicerat studien An American Dilemma och senare Asian Drama.³

Den berömde amerikanske sångaren, skådespelaren och medborgarrättskämpen Paul Robeson hade planerat att delta i Bandungmötet. Han blev dock fråntagen sitt pass under McCarthytiden, anklagad för “oamerikansk verksamhet”, och därmed förhindrad att resa. I sin skriftliga hälsning hoppades han att konferensen i Bandung skulle bidra till världsfreden och förhindra ett nytt världskrig. Han välkomnade konferensens appell mot kolonialism och rasism.

– Vi har utkämpat den striden i 300 år och har ett eget intresse av konferensens resultat, skrev Robeson.

I boken Here I stand, som utkom tre år senare, ger han sitt helhjärtade stöd till de tio principerna i slutkommunikén – ”on this platform I take my stand”.⁴ Robeson var även en inspirerande mentor och förebild för andra färgade artister som Harry Belafonte.

Martin Luther King uppmärksammar Bandungkonferensen i ett tal under St. Louis Freedom Rally i april 1957. Han framhåller att två tredjedelar av världens befolkning inte har vit hudfärg och att mer än en miljard av de färgade folken nu brutit sig loss från kolonialism och imperialism. Han säger:

”De samlades i Bandung för några månader sedan, och det var orden som ekade från Bandung: Rasism och kolonialism måste försvinna.”⁵

Förenta staternas isolering av Kina bröts i Bandung
Förenta staterna bedrev en hårdför konfrontationspolitik för att isolera Kina efter revolutionen 1949. Den amerikanska flottan intervenerade militärt i juni 1950 på Chiang Kai Shek-regimens sida i Taiwansundet och i december 1954 ingick Förenta staterna ett militäravtal med Taiwanregimen för att blockera öns återförening med fastlandet. Kina förhindrades även att inta sin plats i Förenta nationerna (fram till 1971). I början på 1950-talet pågick kriget i Korea med omfattande amerikanska militära insatser och stridsflyg i Kinas omedelbara närhet.

I Bandung bestämde sig Kina för att avstå från att väcka frågor som kunde äventyra enigheten på konferensen. Målsättningen var att söka enhet mot kolonialism och att främja ekonomiskt och politiskt samarbete med andra länder i Asien och Afrika. Zhou Enlai, premiärminister och ledare för delegationen i Bandung, deklarerade att Kina vill lösa problem i relationer med andra länder genom förhandlingar, att Kina inte vill ha krig med Förenta staterna och att konflikter ska lösas fredligt. Han uttalade även sitt stöd för FN-stadgan om mänskliga rättigheter.²

Politiska analytiker och historiker tycka vara eniga om att Zhou Enlais agerande bidrog till den breda enigheten på Bandungmötet och att dörren öppnades för ett utvidgat samarbete mellan Kina och utvecklingsländerna. Efter Bandungmötet upprättade Kina diplomatiska förbindelser med ytterligare tolv länder i Asien och Afrika och slöt avtal som reglerade territoriella tvister från kolonialtiden med grannländer. Överenskommelser ingicks även med Indonesien, Thailand och Burma om att de stora kinesiska minoriteterna i dessa länder inte längre kunde inneha dubbelt medborgarskap.

USA:s isolering av Kina bröts här. Efter Bandungmötet upprättade Kina diplomatiska förbindelser med ytterligare tolv länder i Asien och Afrika och slöt avtal som reglerade territoriella tvister från kolonialtiden med grannländer.

Sammantaget blev Bandungmötet ett avstamp för ökad handel och utbyte med övriga Asien och Afrika och att Kina alltmer kom att betrakta sig som en del av den tredje världen. Det framgångsrika regionala samarbetet inom Asean i Sydostasien och mellan Kina och länderna i Asean kan spåras tillbaka till konferensen i Bandung.

Kinas agerande I Bandung kan även ses som en markering av självständighet i förhållande till Sovjetunionen, som man även tidigare kritiserat för chauvinism gentemot länderna i östra Europa.⁶ Fem år senare var brytningen mellan Kina och Sovjetunionen öppen och officiell.

Arvet från Bandung – en rättvis, demokratisk och fredlig världsordning
Den 24 april i år är det sjuttio år sedan uppropet för en ny rättvis, demokratisk och fredlig världsordning antogs på den historiska konferensen i Bandung. Fyra månader därefter, den 24 augusti, infaller Förenta nationerna 80-årsdag. Principerna (Dasa-sila) i kommunikén från Bandung om mellan-statliga relationer och en rättvis världsordning är minst lika angelägna i dag.

Konferensen i Bandung inledde en ny era i internationell politik. Där såddes fröet till en ny världsordning som växte, breddades och fördjupades genom de icke-allierade staternas deklaration i Belgrad 1961 och FN:s generalförsamlings resolution om en ny internationell ekonomisk ordning i New York 1974.⁷

Alliansfrihetens rötter har alltid vårdats och förvaltats av länderna i den globala södern. Ett exempel är Sydafrikas president Cyril Ramaphosas tal till ett femtiotal länder i Afrika och Asien där han säger:

– Vi minns konferensen i Bandung 1955 där asiatiska och afrikanska utvecklingsländer krävde jämlikhet mellan alla nationer, stora som små. Vi delar fortfarande den gemensamma visionen om en rättvis värld.⁸

Multilateralt samarbete mellan jämbördiga stater
Bandungmötet enades om principer för en ny världsordning som alternativ till stormaktsvälde: multilateralt fredligt internationellt samarbete mellan jämbördiga självständiga stater och ett reformerat Förenta nationerna.

Idag, sjuttio år senare, med tilltagande stormaktsrivalitet och krig i vår närhet är dessa principer än mer angelägna.