Journalisten och författaren Klas Gustafsson har skrivit tio biografier “utan att veta hur man gör”. I april kommer hans nya bok Vad jag inte visste om att skriva biografi ut i bokhandeln där han försöker ta reda på det. Exklusivt för Parabols läsare smygpubliceras här ett kapitel ur boken: om hur biografin gick från förkättrad genre till hyllad statusgenre.

Tidningsmannen Olof Lagercrantz gladdes åt att bli inbjuden som talare vid ett universitet. ”Jag är inte bortskämd med sådant. Företrädare för den så att säga officiella litteraturvetenskapen brukar spotta åt mitt håll och i vetenskapens namn lysa mig i bann”, sa han vid ett symposium om biografiskt skrivande vid Umeå universitet 1986.¹ 

Det var inte vilken murvel som helst som förde ordet; Lagercrantz var en inflytelserik kulturpersonlighet, poet, mångårig chef för Dagens Nyheters kulturredaktion och författare till en lång rad böcker, bland dem biografier över författarna Agnes von Krusenstierna, Stig Dagerman och August Strindberg. Nu sa han sig vara bespottad av akademikerna, fast han som disputerad litteraturvetare varit en av dem.

Nu sa han sig vara bespottad av akademikerna, fast han som disputerad litteraturvetare varit en av dem.

När Lagercrantz hade sina vedersakare inom räckhåll fräste han tillbaka. Litteraturvetare begrep sig inte på diktare, sa han. De trängde inte in i verken. Också hos ansedda forskare fann han ”slöhet, slapphet, häpnadsväckande naivism och total brist på källkritisk stringens inför själva diktverket”. 

Den svenska avkrok som invånarna själva kallar ”akademin”, för att den ska verka finare, eller ”forskarsamhället”, för att den ska verka större, bebos av ett ängsligt och misstänksamt folk som hävdar revir mot inkräktare och stöter ut avfällingar. Den litteraturvetare eller historiker som på 1960-talet och några decennier därefter tog sig för att skriva biografi blev åtminstone bildligt talat utsatt för spott och spe, som Olof Lagercrantz vittnade om. 

Då var biografin en förkättrad genre, skriver historieprofessorn Dick Harrison. Att skriva eller läsa utförliga beskrivningar av enskilda personer ansågs inte seriöst: ”Dylika tidsfördriv har förvisso ansetts duga åt allehanda skönlitterära historiefuskare, vilkas verk i vilket fall som helst inte tagits på allvar av det etablerade historikerskrået. Sanna akademiker har dock hållit sig för goda för sådana dumheter.”²

Då var biografin en förkättrad genre, skriver historieprofessorn Dick Harrison. Att skriva eller läsa utförliga beskrivningar av enskilda personer ansågs inte seriöst.

Att historikern Henrik Berggren under sin tid på universitetet av ren lust ägnade fritiden åt biografier fick honom att känna ett visst släktskap med de sovjetiska dissidenter som vid samma tid smygläste förbjuden och underjordiskt spridd samizdat-litteratur. ³

Politisk historia hade hamnat på tippen när socialhistoria lyftes upp som ämnet för dagen. Att fördjupa sig i enskilda personers liv blev omodernt när historien sades vara formad av sociala klasser och ekonomiska strukturer. Ut åkte samhällselitens representanter: de bemärkta kungarna, presidenterna och ämbetsmännen, och med dem filosoferna och konstnärerna. In i forskningssalarna stormade de dittills förbisedda kollektiven: arbetare och bönder, kvinnor och etniska minoriteter. 

När sak blev viktigare än person kunde även konsten separeras från konstnären och verket bedömas utan att upphovspersonens avsikter och livshistoria stökade till analysen. Mina biografier har emellanåt kritiserats just för att sakna analys – och inte utan skäl; jag har varken verktygen eller intresset för att vetenskapligt dissekera mina huvudpersoners konstnärliga uttryck.

Jag misstror också det slags analys som lyfter konstnären ur sitt sociala och samhälleliga sammanhang och betraktar verket som tillkommet i ett lufttomt rum. Så blir biografins huvudperson ett på distans betraktat objekt, medan mitt mål har varit att komma personen nära.

Jag misstror också det slags analys som lyfter konstnären ur sitt sociala och samhälleliga sammanhang och betraktar verket som tillkommet i ett lufttomt rum.

Utifrån min kunskap om huvudpersonens liv och leverne kan jag spåra och lyfta fram troliga och välbelagda influenser från samtida händelser och strömningar i tiden, liksom från andra konstnärers verk. Vem hade kunnat ana att Cornelis Vreeswijks ”Somliga går med trasiga skor” ursprungligen var ett försök att översätta Bob Dylans ”Blowin’ in the wind”?⁴

”Den biografi som förvandlas till en serie verkanalyser, nödtorftigt uppträdda på en smal tråd av liv, sviker genrens möjligheter”, skriver litteraturvetaren och biografiförfattaren Johan Svedjedal. ”Ytterst lite i min akademiska skolning hade förberett mig för att skriva biografier. Textanalys, det var vad litteraturvetenskapen handlade om. Författaren var bara en misstänkt person som trängde sig mellan tolkaren och texten – det var vad hela min litteraturvetenskapliga utbildning hade lärt mig.”⁵

Utan biografiska kunskaper och biografiska argument är litteraturvetenskapen förlorad, menar Svedjedal: ”Man kan sällan förklara litteratur utan att i något led dra in biografiska argument – även om de förstås inte ensamma förklarar något.⁶

Å andra sidan varnar han för att läsa skönlitterära författares självbiografiska berättelser alltför okritiskt och troskyldigt. Att de bygger på egna upplevelser betyder inte att de ska tas för verklighetstrogna återgivningar. ”Författare diktar ofta också när de talar om sitt eget liv.”⁵

Att trendkänsliga akademiker placerade personhistoriska studier i giftskåp påverkade knappast läsvanorna i den stora världen, utanför de humanistiska institutionernas föreläsningssalar och seminarierum. Biografin var fortsatt omhuldad av allehanda folkbildande populärvetenskapare, publicerande förlag och läsande allmänhet. Det hade ett pris, menar juristen och författaren Bo G. Hall: ”Konsekvensen blev att fältet lämnades öppet för författare utan egentlig vetenskaplig skolning och ambition, ofta flyhänta skribenter i journalistskrået eller bland glada amatörhistoriker. Föga överraskande har resultaten många gånger blivit panegyriska ’äreminnen’.”⁷

Framåt millennieskiftet vände vinden och historiker, etnologer, litteraturvetare, musikvetare och andra -ologer och -vetare kom lommande tillbaka till biografin, bara några övervintrade poststrukturalister höll emot.

Framåt millennieskiftet vände vinden och historiker, etnologer, litteraturvetare, musikvetare och andra -ologer och -vetare kom lommande tillbaka till biografin, bara några övervintrade poststrukturalister höll emot. Sedan dess har biografin blomstrat, även i universitetens hägn. Litteraturprofessorn Lisbeth Larsson talade om en biografisk boom: ”Vi har helt enkelt ett behov av att definiera människan på nytt.” ⁸

Biografins comeback kan anas i nomineringarna till det litterära Augustpriset. Sedan fackboken år 1992 fick sin egen priskategori blev under återstoden av decenniet fyra biografier nominerade, i snitt en vartannat år. Åren 2000–2022 har inte mindre än 27 biografier nominerats, drygt en per år. Sju av dem har erövrat fackbokspriset.

När akademiker talar om biografier talar de om akademiska biografier, samtalet når sällan över den egna revirgränsen. De etiketterar biografierna som psykologiska, existentiella och intellektuella, postmoderna, kontextuella och kollektiva. Författarna förutsätts ha historisk bildning, analytiskt skarpsinne, moralisk taktfullhet, stilistisk sensibilitet och psykologisk inlevelse.

Att jag inte lever upp till examenskraven framgår av litteraturprofessorn Lars Lönnroths recension i Svenska Dagbladet av min biografi över Cornelis Vreeswijk. ⁹

Att jag inte lever upp till examenskraven framgår av litteraturprofessorn Lars Lönnroths recension i Svenska Dagbladet av min biografi över Cornelis Vreeswijk. Min bok påstås vara byggd på skvaller och anekdoter ur nöjesvärlden.

Recensionen illustrerar på ett närmast karikerat sätt akademikers kluvna inställning till yrkesförfattare och beröringsskräck gentemot populärkultur. Min bok påstås vara ”till stor del byggd på skvaller och anekdoter ur nöjesvärlden, här återberättade i en lättflytande kvällstidningsstil som knappast ger utrymme för djupgående analys, källkritik eller problemdiskussion”. Dessa graverande svagheter till trots måste Lönnroth en smula motvilligt erkänna att författaren tycks ”ha gjort ett rejält research-arbete, och det kan inte förnekas att hans bok som helhet ger en både fängslande och gripande bild av trubadurens alltför korta och självförbrännande liv”. 

För Cornelis Vreeswijk var kvällspressens nöjesreportrar mer betydelsefulla än morgontidningarnas kulturredaktörer. Hans yrkesliv utspelade sig i den flärdfulla nöjesvärlden, bortom kultursidorna och akademierna, ändå har professor Lönnroth svårt att svälja att jag i biografin nämner ”varenda krogmusikant och schlagersångerska som uppträtt i Vreeswijks sällskap”, men däremot varken namnger de litteraturkritiker som recenserade Vreeswijks diktsamlingar eller de akademiska forskare han tog hjälp av för att fördjupa sina kunskaper om Carl Michael Bellman. En av dessa var för övrigt Lönnroth själv; hösten 1977 var han och Vreeswijk gäster i ett teveprogram med det möjligen komprometterande namnet Nöjesliv.

”Att Gustafson skriver på underhållningsbranschens villkor har trots allt inte hindrat honom från att åstadkomma ett mycket välkommet pionjärverk”, skriver Lönnroth. Summa summarum: min biografi är dålig, men bra.

I Reflections on biography, den amerikanska professorn Paula R. Backscheiders gedigna genomgång av engelskspråkiga biografier, dröjer det till sidan 180 innan förekomsten av icke-akademiskt skrivna levnadsskildringar över huvud taget nämns.¹⁰

Backscheider kallar deras författare professionals, eftersom de till skillnad från akademiker av hennes egen sort lever på sitt skrivande. Hon avfärdar inte de storsäljande biografiförfattarna. Deras research är minsann lika enastående som många akademikers! En av dem har läst 30 000 brev! Genom att krypa under huden på sina huvudpersoner tar de sig visserligen friheten att tolka deras tankar och intentioner och lägga orden i munnen på dem, som buktalaren med sin docka.

Ett av dessa proffs är Richard Holmes, pappa till levnadsteckningar över poeterna Percy Bysshe Shelley och Samuel Taylor Coleridge, som i stället för att tala om sin uppgift som en profession beskriver den som ett kall. Den stora engelska biografitraditionen ser han i huvudsak som obunden och anarkistisk. De mest spännande och nyskapande verken har kommit till utanför de etablerade lärosätena, skriver han i den memoarliknande This long pursuit.¹¹ Bokens undertitel ”Reflections of a romantic biographer” är dubbeltydig: Holmes biografier utspelar sig under den romantiska eran och han har själv en romantisk idé om att teckna andras liv. Biografin, menar Holmes, är resultatet av en kärlekshistoria mellan fantasin och sanningen.

Han är inte oväntat missnöjd med akademikernas njugga attityd gentemot den litterära biografin, som brukar anklagas för att vara trivial, revisionistisk, exploaterande och uppdiktad, förutom att den förstås inte håller vetenskaplig klass.

År 2001 upphöjdes biografiskt skivande till universitetsämne i England, med tillhörande insignier: litteraturlistor, seminarier, föreläsningar och teoretisk överbyggnad. Av alla människor lades ansvaret på Richard Holmes, han som hade avslutat sina akademiska studier utan examen och som därefter verkat utanför universitetsmurarna i 35 år.

År 2001 upphöjdes biografiskt skivande till universitetsämne i England, med tillhörande insignier: litteraturlistor, seminarier, föreläsningar och teoretisk överbyggnad. Av alla människor lades ansvaret på Richard Holmes.

I England dubbas alltså en ofrälse till biografiskrivarnas akademiska överkucku. I Sverige rasar samtidigt skolade forskare mot populärvetenskapliga författare. Akademiker knorrar över att deras knastriga forskningsresultat dechiffreras till läsbar svenska av skrivkunniga biografiförfattare, som får ryggdunkningar och royalty för besväret och kan lysa med lånta fjädrar i Babel, medan de själva snuvas på det erkännande de tycker sig vara värda. 

”Jag har kollegor som blivit djupt deprimerade”, säger litteraturvetaren Birgitta Wistrand. ”De har lagt åratal på att forska och skriva sina avhandlingar, sedan kommer någon och tar deras arbete – och får credd för det.”¹²

De har rätt! Inte bara ömhudade humanister tycker det är trist att se sina surt förvärvade rön återgivna i andras böcker utan att krediteras – jag vet precis hur kymigt det känns! Att redovisa varifrån och från vem faktauppgifter hämtats är en hederssak, men oskicket att med fotnoter och källhänvisningar i löpande text sabotera den koncentrerade läsningen får gärna stanna i den akademiska sfären. Det duger med en utförlig källförteckning, en redig litteraturlista och ett fylligt namnregister.

Att akademiska biografiförfattare självmant skulle gallra bland hänvisningarna till sina franska husfilosofer och rensa ut välfunna tyskspråkiga blockcitat är mindre troligt. Den som skriver så otvunget att läsekretsen blir stor riskerar att fortsättningsvis få äta ensam i universitetets lunchmatsal.

Johan Svedjedal spekulerar i om akademikers kvardröjande skepsis gentemot biografier grundar sig i den underordning och inlevelse genren kräver. Forskaren förväntas ju vara opartisk, ha situationen under kontroll och följa på förhand givna mallar. Då kan det ta emot att kasta loss och självmant ge sig i annan människas våld. 

Johan Svedjedal spekulerar i om akademikers kvardröjande skepsis gentemot biografier grundar sig i den underordning och inlevelse genren kräver.

En biografi kräver känslomässigt engagemang, den kan inte skrivas med kylig distans och upphöjt lugn, menar historikern Eva Helen Ulvros: ”Är det möjligt att betrakta den andra utan att det vi ser färgas av oss själva, våra egna personligheter? Som forskare, som läsare av en annan människas ord och tankar, är det omöjligt att förbli oberörd. Det vi väljer att forska om, hur vi tolkar våra resultat och den form vi väljer för vår framställning; allt färgas av vårt eget jag.”¹³

När Bo G. Hall nämnde det där om glada amatörhistoriker tänkte han väl knappast på Yvonne Hirdman, för hon är ju meriterad historieprofessor. Men enligt Hirdman är det just glädje och amatörism som förenas i biografiskrivandet. Det allra roligaste ­– och mest avslöjande – en historiker kan syssla med är att skriva om en annan människa, menar hon:

”Att skriva biografi blottar det vi historiker mest vill skyla – vår osäkerhet kring det vetenskapliga, avslöjar oss som de amatörer vi inte vill vara. […] Nej, en alltför strikt genomförd ’undersökning’, som det heter nu för tiden, skulle med säkerhet döda intresset för både den person och den tid man skildrar. Biografi betyder ju att skriva liv, och jag tror att ’amatörism’ är en oundgängligt nödvändig ingrediens för att få fram just liv.”¹⁴