Varför insisterar europeiska politiker och ledarskribenter på att till varje pris fortsätta ett krig som inte kan vinnas? Varför tystas och marginaliseras röster som vill tala om fred och förnuft? Frida Stranne förvånas över ett alltmer ensidigt medieklimat.

I efterspelet till den artikel som 105 forskare och praktiker publicerade i Aftonbladet på påskafton har vi nu fått en tydlig bild av vad som anses vara moraliskt giltiga argument i den svenska offentligheten om det fasansfulla kriget i Ukraina och om vad som bäst skapar säkerhet och trygghet i Europa.¹ Den enda moraliskt giltiga hållningen, enligt såväl ledarredaktioner, politiker som framträdande profiler i sociala medier, är att helhjärtat stödja en strategi där tiotusentals ukrainska liv offras varje månad. Varje ansats att ifrågasätta varför vi ska låta andra människor offra sina liv för något som beskrivs som ett ödesdrama för hela Europas framtid, betraktas i sammanhanget som ett moraliskt förfall.

Enligt den rådande logiken anses det därtill inte bara fel, utan föranleder misstanke om att gå Putins ärende, att försöka förstå krigets bakgrund.

Enligt den rådande logiken anses det därtill inte bara fel, utan föranleder misstanke om att gå Putins ärende, att försöka förstå krigets bakgrund eller att analysera stormakternas handlingsmönster över tid och lyfta de historiska skeenden som hjälper oss att se helheten. Det betraktas således som ett högre ideal att utesluta sammanhang, att undvika självrannsakan och att selektivt plocka historiska referenser som stödjer en entydig, svartvit berättelse – snarare än att förhålla sig till den komplexitet som gömmer sig i varje konflikt och som oundvikligen behöver förstås för att vi inte alla ska förgöras. 

Den som påminner om historiska lärdomar – som till exempel hur statsmän undvikit att krig eskalerar utom kontroll – bemöts inte med sakargument utan med hån. Ändå har dessa erfarenheter gett oss avgörande insikter. Men i en debatt där retoriska figurer ersatt substans förlöjligas röster som Hans Blix, vars decennier av internationell erfarenhet ses som irrelevant. Ingen bryr sig längre om att det Blix med flera talar om bygger på slutsatser som dragits – inte av pacifister eller ”vänsterextrema” – utan av hårdhudade hökar vars uppdrag varit att säkra amerikanska intressen i världen.

Men i en debatt där retoriska figurer ersatt substans förlöjligas röster som Hans Blix, vars decennier av internationell erfarenhet ses som irrelevant.

Exempelvis den amerikanske utrikesministern Robert McNamara, som efter Vietnamkrigets fasansfulla verklighet konstaterade att nederlaget inte berodde på svaghet i vapenmakt, utan just på brist på strategisk sympati – det vill säga oförmågan att förstå motståndarens säkerhetsbehov och erfarenheter. Alltså samma insikt som hade fått Kennedy att avstyra ett kärnvapenkrig 1963 till följd av att han hade förstått att han behövde förstå sin motståndares drivkrafter och motivation för att kunna agera klokt.

Fakta som inte passar in i det dominerande narrativet förklaras återkommande som försök att relativisera Rysslands pågående krigsbrott. Den som lyfter USA:s roll som destabiliserande kraft i världspolitiken anklagas omedelbart för att försvara Ryssland – ett lika infantilt som felaktigt påstående, men som ständigt får slängas runt i en debatt som inte tillåter att något placeras i ett större sammanhang. Att cirka sex miljoner människor uppskattas ha dött i USA:s krig under 2000-talet, eller att USA i “kriget mot terrorismen” etablerade en praxis för förebyggande krig – alltså att slå till militärt för att USA kände sig hotat av något som eventuellt skulle kunna ske – spelar ingen roll för dessa debattörer. Att nämna detta, hur tydligt man än samtidigt fördömer den ryska invasionen, anses alltså vara att ursäkta Rysslands brott. Däremot anses det helt i sin ordning att uteslutande fokusera på ryska krigsbrott, utan att för den skull anklagas för att relativisera amerikanska diton. En logik som faller på sitt eget grepp.

Att cirka sex miljoner människor uppskattas ha dött i USA:s krig under 2000-talet spelar ingen roll för dessa debattörer.

Vi som vill se en ny strategi för Europas framtida stabilitet vet och förstår mycket väl att Ryssland har brutit avtal, agerat aggressivt och hyser ambitioner som inte alltid överensstämmer med våra. Men en berättigad fråga är om dem som entydigt försvarar den nuvarande linjen förstår att också USA är en stormakt bland andra – och att dess agerande inte nödvändigtvis tjänat Europas intressen, utan möjligen bidragit till att försätta oss i just den situation vi nu befinner oss i? 

USA:s 20 år i Afghanistan, där inget av krigets syften uppnåddes, anses i svensk offentlighet inte heller ha något att säga oss om den militära strategins begränsningar. Våra militära bedömare (som får ändlöst med tid oavsett hur mycket fel de har haft) hävdar fortsatt, utan att sägas emot, att fler vapen ska generera en seger mot en kärnvapenmakt. Inte heller kan USA:s återkommande militära äventyr de senaste 25 åren förstås ha bidragit till landets inre sönderfall. Europas historiska upprustningsbeslut på 800 miljarder euro negligerar istället dessa erfarenheter, och låter oss alla tro att samma ensidiga väg av militarisering – som försvagat USA:s internationella ställning och slitit sönder landets inre sammanhållning – inte riskerar att få samma effekter här i Europa, utan att det kommer göra oss starkare?

Våra militära bedömare (som får ändlöst med tid oavsett hur mycket fel de har haft) hävdar fortsatt, utan att sägas emot, att fler vapen ska generera en seger mot en kärnvapenmakt.

På samma sätt anses all samlad kunskap om militärindustrins inflytande, underrättelsetjänsters manipulation av hotbilder och lögner – (minns någon Irak 2003?) – som oväsentlig, snarare än som en påminnelse om vikten av vaksamhet inför de mekanismer som ständigt sätts i rörelse i brinnande krig. Det vi nu ser utspela sig är i flera hänseenden lika oroande som det som skedde i USA efter terrorattackerna 2001 – då ett ”krig mot ondskan” inleddes, med en svartvit konfliktbild och som bara fick ha ett svar: militär upprustning och aggressiv offensiv. Ett krig som med tiden skapade allt fler och djupare problem överallt. 

Diplomati, förhandling, eller minsta eftergift – allt är en omöjlig tanke i en idévärld där Europas ledare har bestämt sig för att vi står inför en ödeskamp mellan ond och god. Att vi genom FN-systemet upprepat runt om i världen kräver av andra att sätta sig ner och tala istället för att döda varandra, oavsett hur långa och blodiga konflikter som varit mellan parterna och vilka krigsbrott som begåtts, är ovidkommande. Ingenting som gäller andra gäller oss. Vi anser oss ha blivit den oumbärliga rösten för det goda i världen.

Det har också de gångna tre åren visat sig vara helt i sin ordning att tillämpa dubbla måttstockar – att i ena fallet benämna krigsbrott för vad de är och i andra fall, när bomber faller från “vår” sida, förpassa civila offer till statistiska fotnoter. ”Vi” ska ”agera kraftfullt och tydligt” mot Rysslands aggression i Ukraina men inte mot Israels uppenbara krigsbrott i Gaza eller genom att blanda in frågor om  USA:s aggression och otaliga illegala interventioner och folkrättsvidriga attacker mot civila för att säkra amerikanska intressen i Mellanöstern. Än mindre se hur det hänger ihop. 

Som det uttryckligen sägs: det är bättre med krig än med fred. Och om någon har en annan hållning än den rådande politiska berättelsen behöver ingen bemöta sakfrågorna.

Kontentan är att kräva ett omedelbart stopp för dödandet, varna för risken för storkrig eller kärnvapenkrig, numer betraktas som ett större hot mot Europas säkerhet än de ständigt nya militära offensiver som gång på gång kostat Ukraina enorma förluster, trots upprepade löften om framgång. Som det uttryckligen sägs: det är bättre med krig än med fred. Och om någon har en annan hållning än den rådande politiska berättelsen behöver ingen bemöta sakfrågorna. Det fungerar bra att bara ifrågasätta karaktären och motiven hos meningsmotståndarna och krydda det med misstänkliggörande och personangrepp. Ledarredaktioner, och till och med forskare, agerar som troll bakom sina tangentbord där de bemöter oss som inte delar deras analys som foliehattar, putinkramare och rysstillvända. Detta trots att den som läser en A-kurs i internationella relationer förstår att göra åtskillnad på analys av konfliktdynamiken i världen och att försvara en enskild aktör.

Alla de högljudda röster som attackerar dem som pekar på behovet av en ny väg framåt vilar också på en rad inre motsägelser. Det påstås med självklarhet att Ryssland, om inte stoppas i Ukraina, snart kommer att invadera land efter land i Europa. Samtidigt hävdas att Ryssland är så försvagat att det kan besegras i Ukraina. Ingen behöver någonsin redovisa på vilken fakta- eller analysgrund som denna och andra motsägelsefulla föreställningar vilar.

Det är på detta sätt vi förväntas utveckla vår säkerhet och vår demokrati. Det är en sorglig saga att bevittna.