När miljardärerna tar över statsmakten
Vad innebär Trumps frontalangrepp på den federala statsmakten? Snarare än att vilja avskaffa statsmakten tycks det finnas politiska och ekonomiska motiv bakom angreppen – en övergång från nyliberalismen till en autokratisk gangsterkapitalism och ett gynnande av en specifik fraktion inom den härskande klassen. David Brolin diskuterar hur vi kan förstå attacken på den federala statsmakten i USA.
Det kanske mest iögonfallande av den amerikanske presidenten Donald Trumps åtgärder är det pågående försöket att underminera, och på sikt helt avskaffa, oberoende myndigheter och institutioner. Hur skall vi förstå frontalangreppet på den federala statsmakten? Det har tolkats som en attack på staten i sig. Journalisten och författaren Isobel Hadley-Kamptz skriver i Dagens Nyheter att Elon Musk och ”it-männen” vill ”rasera själva staten”.1
Det kan onekligen se ut så. Trumps förre chefsrådgivare Steve Bannon har i tio års tid velat ”montera ner den administrativa staten”. Uttalanden från personer i Trumps kabinett eller honom närstående ideologer tyder dock inte på någon motvilja mot staten som sådan. Vicepresident J D Vance, intellektuellt fostrad av extremhögermannen och riskkapitalisten Peter Thiel, anser att man skall utnyttja staten för egna syften. Med Viktor Orbáns Ungern för ögonen talar Vance om att rensa institutionerna från vänsterkrafter för att sedan fylla på med högerkrafter.
De hårdaste slagen riktas mot myndigheter som länge varit föremål för demonisering i det konservativa kulturkriget som utbildningsdepartementet, hälsodepartementet och biståndsorganisationen USAID.
Vissa amerikanska myndigheter angrips hårdare än andra. Vissa skonas från nedläggelser och nedskärningar. De hårdaste slagen riktas mot institutioner som länge varit föremål för demonisering i det konservativa kulturkriget: utbildningsdepartementet, hälsodepartementet, socialförsäkringsmyndigheten, universiteten, biblioteken, biståndsorganisationen USAID och de statsanställdas fackförbund. Via presidentorder syftar Trump till att stärka sin makt över USA:s finansmarknader och banker (JP Morgan, Bank of America). Kommer presidenten att avskaffa centralbankens, Federal Reserves, oberoende? Oberoende centralbanker betraktas som kärnpunkter i den liberala demokratin – och denna självständighet blir ett hinder för en president som vill driva igenom sin politiska agenda även på det penningpolitiska området.
Det ligger politiska och ekonomiska överväganden bakom attackerna på den federala byråkratin. Somliga anser att en autokratisk gangsterkapitalism ersatt nyliberalismen i Trumps USA. Den grekiske ekonomen och politikern Yanis Varoufakis hävdar att inte bara nyliberalismen utan också själva det kapitalistiska systemet upphävts av en teknofeodal härskarordning, vilande på ränta snarare än profit. Marknadens osynliga hand har kapats av algoritmen.2 Men man skall nog inte räkna ut den nyliberala ideologin. Ekonomen Milton Friedman förordade avskaffandet av merparten av federala myndigheter. Men också i Friedmans värld skulle vissa myndigheter skonas. Nedskärningsfilosofin är en del av trumpisternas ideologiska ryggrad. Social service betraktas som ett bedrägligt pyramidspel.
Den konstitutionella rättsteorin ”unitary executive theory” går ut på att presidentmakten tillerkänns vidsträckta maktbefogenheter samt att det inte får finnas några fria eller oberoende institutioner.
Men nyliberalism (avregleringar) samsas med nyfascism och kontrarevolution (ökad statlig kontroll). Trumpisterna och MAGA-folket stödjer sina politiska handlingar rättsligt på den så kallade ”unitary executive theory”. Denna konstitutionella rättsteori går i korthet ut på att presidentmakten tillerkänns vidsträckta maktbefogenheter samt att det inte får finnas några fria eller oberoende institutioner. Den går på tvärs mot USA:s historiskt grundade maktdelningsprincip, men har samtidigt föregångare i amerikansk historia. Såväl Richard Nixon, Ronald Reagan och George Bush d.y. gjorde vad de kunde för att öka presidentens makt på bekostnad av kongress och domstolar. Frågan är om inte detta är en diktaturteori. Bland Trumps ideologer, däribland mjukvaruingenjören och bloggaren Curtis Yarvin liksom den ovan nämnde PayPal-grundaren Peter Thiel, har tankar om en amerikansk diktator, en enväldig företagsledare för hela landet, formulerats. Kapitalism utan demokrati är en politisk målsättning i dessa kretsar.
Det som hänt på Columbiauniversitetet låter oss förstå att andan och metoderna från McCarthy-eran kommit tillbaka: sprida rädsla, censurera, deportera, massavskeda.
Den högerradikala, antisocialistiska agendan leder oss tillbaka till den republikanske senatorn Joseph McCarthys häxjakt under kalla kriget på verkliga och inbillade kommunister. Under ”Red care” fängslades, förhördes och övervakades människor som utpekats som oamerikanska fiender. Det som hänt på Columbiauniversitetet, exempelvis arresteringen av den pro-palestinske aktivisten Mahmoud Khalil, låter oss förstå att andan och metoderna från McCarthy-eran kommit tillbaka: sprida rädsla, censurera, deportera, massavskeda. McCarthys insatser bejakas av högerradikala runt Trump. Det talas om ett nytt ”kallt inbördeskrig” som tar vid där McCarthy slutade.3
President Trump och de revolterande miljardärerna i hans kabinett – tretton till antalet – vill göra sig av med alla kapitalregleringar. Att ta kontroll över myndigheter ansvariga för regleringar av industri och handel, det vill säga upphäva deras status som oberoende institutioner, är en central målsättning. En presidentorder stipulerar att de amerikanska myndigheternas regler måste gå genom presidentkansliets Office of Management and Budget (OMB; förvaltnings- och budgetbyrån); därigenom kan samtliga beslut och regleringar underkastas presidentens vilja. Chef för OMB är Russel Vought, kristen trumpist och del av den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation. Vought är medförfattare till den republikanska skriften ”Project 2025”, där det bland annat föreslås att vissa myndigheter helt utraderas, däribland utbildningsdepartementet. Vought fällde 2023 orden att byråkrater skall känna sig ”traumatiserade”. ”När de vaknar på morgonen skall de inte ha någon lust att gå till arbetet eftersom de betraktas som skurkar.”
I USA råder för närvarande kapitalistklassens direkta politiska styre.
Transformationen av den federala staten inbegriper ett ersättande av de ”traumatiserade” lagbundna byråkraterna med Trumps lojalister, som Göran Therborn skrev i Parabol 6/25. Kash Patel, advokat och upphovsman till Trump-glorifierande barnböcker (!), fick i uppdrag att rensa FBI från presidentens politiska fiender. Trumpadministrationens antibyråkratiska retorik är bedräglig. Byråkratin är den perfekta politiska måltavlan: anonym, svår att förstå sig på och svår att tycka om – kanske särskilt i USA där misstron mot den federala staten är djupt rotad.4 Men nedmonteringen av ”den administrativa staten” är bara början på uppbyggandet av en egen trumpistisk ”djup stat”.
I USA råder för närvarande kapitalistklassens direkta politiska styre. Mer precist handlar det om att staten har blivit en ”leksak för en begränsad del av den ekonomiska eliten”.5 De bolag och företagsledare gynnas som står presidenten nära, det vill säga främst tech-jättarna (Amazon, Meta, Google, Microsoft, PayPal med flera). Tech-miljardärerna gav rekordbelopp till Trumps valkampanj. Man kommer osökt att tänka på John Heartfields berömda fotomontage från 1932, där Adolf Hitlers uppsträckta hand mottar en sedelbunt från en kostymklädd man. Bildtext: ”Miljoner står bakom mig!”. Det var en god investering. President Trump var, kommenterar Yanis Varoufakis, ”gudasänd” för de amerikanska ”tech-herrarna”. Nu stundar skattesänkningar, kryptovalutor och avregleringar av AI-tjänster.6
Den oligarki som formeras har inslag av kleptokrati. Trump berikar sig själv och favoriserar en fraktion inom den amerikanska ekonomiska klassen och riskerar därmed att stöta sig med andra kapitalintressen.
Den oligarki som formeras har således inslag av kleptokrati. Trump berikar sig själv och favoriserar en fraktion inom den amerikanska ekonomiska klassen och riskerar därmed att stöta sig med andra kapitalintressen och delar av samhällstopparna. Bland de amerikanska konservativa eliterna anar vi ett kraftigt missnöje, såsom på de elituniversitet Harvard med flera som presidenten angripit.7 Trumps protektionism och ekonomiska nationalism har manifesterat sig i strafftullar. Tullarna skapade oro på börsen och skrämde Wall Street och den globala finanseliten, men också tech-företagen, vi minns Elon Musks protester, varför Trump, åtminstone för tillfället, delvis backade. Det har påståtts att Trump därigenom fick en grundkurs i marxistisk statsteori: Så går det när man inte representerar hela kapitalistklassen!8
Frågan om den kapitalistiska staten och den härskande klassen har stötts och blötts i akademisk debatt, inte minst i marxistiska kretsar. Karl Marx står för en stilbildande analys av relationen mellan stat och kapital i Kommunistiska manifestet. Marx skriver att det moderna statsväldet blott är ”ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer”. Marx och Engels hävdade att den kapitalistiska staten agerar i borgarklassens allmänna intresse. Den är inte ett verktyg för enskilda kapitalister.
Under 1900-talet kom den marxistiska statsteorin att beträda delvis nya vägar. Den grekisk-franske filosofen Nicos Poulantzas teori om den kapitalistiska staten, utvecklad under sent 60-tal och favoriserad av mången akademiker på vänsterkanten, gav vid handen att staten har en ”relativ autonomi” i förhållande till ekonomin och samhällsklasserna. Statsmakten är inte ett instrument i den härskande storfinansens tjänst. I USA tog den amerikanske sociologen Fred Block ett steg till i en inflytelserik artikel (1977) med den talande titeln ”Den härskande klassen härskar inte”.9 Makten i staten utövas enligt Block av ett flertal olika grupper. Statens relativa autonomi i det kapitalistiska samhället är en funktion av dess roll som en neutral skiljedomare där olika klasskrafter påverkar men ingen styr. Kapitalistklassen utformar inte någon politik för sina egna intressen.
Den relativa självständigheten från ekonomin har aldrig varit den kapitalistiska statens väsentligaste kännetecken.
Som den marxistiske sociologiprofessorn och Monthly Review-redaktören John Bellamy Foster nyligen anmärkt ligger det en fara i strukturalistiska statsteorier som inte tar hänsyn till kapitalistklassen som klassmedvetet subjekt och som drar en skarp gräns mellan ekonomi, politik och statsmakt. Den relativa självständigheten från ekonomin har aldrig varit den kapitalistiska statens väsentligaste kännetecken.10
De vänsterintellektuella i USA och Europa inledde sin reträtt från klasstänkandet, för att tala med Ellen Meiksins Wood.11 Men fakta sparkar, som Gunnar Myrdal brukade säga, och de tidigare så centrala analysverktygen ”klass” och ”härskande klass” återvände till den politiska och samhällsvetenskapliga diskursen.
Poulantzas och Blocks teoretiserande kring den relativt oberoende statsmakten har skadeskjutits av den amerikanska politiska verkligheten, till fördel för ”instrumentalistiska” statsuppfattningar av den typ som Nicos Poulantzas vedersakare, den brittiske sociologen Ralph Miliband, företrädde. Av viss betydelse idag förfaller också lundasociologen Göran Therborns på 70-talet uppmärksammade artikel ”Vad gör den härskande klassen när den härskar” vara. Therborns teoretiska bidrag uppmärksammas i amerikansk vänsterdebatt i syfte att bättre första landets politiska utveckling under Trump. Therborn fastslår att statens viktigaste uppgift är att stabilisera det bestående samhället, dess produktionssätt och klassförhållanden. Därför behöver inte nödvändigtvis den ekonomiskt härskande klassen också vara politiskt härskande. Therborn utgick från ett klassherravälde utan ett besättande av ministerposter.12
Therborn fastslår att statens viktigaste uppgift är att stabilisera det bestående samhället, dess produktionssätt och klassförhållanden. Därför behöver inte nödvändigtvis den ekonomiskt härskande klassen också vara politiskt härskande.
Kanske var detta en blind fläck i en i övrigt klarsynt marxistisk statsanalys. I USA är det miljardärerna som sitter vid rodret. Världens rikaste man, Elon Musk, köpte sig för cirka 270 miljoner dollar en hög politisk position som ”särskild regeringsanställd” i Trumpadministrationen.
Statens självständighet är ett minne blott. Trump är ingen politisk filosof eller intellektuell, men han vet vad han vill och han har extremt rika människor runtomkring sig som också vet vad de vill. Deras uppfattningar formaliseras i sin tur till ”Trump-doktrin” av MAGA-rörelsens intellektuella.
Frågan är om inte Trumps kontravrevolutionära miljadärsrevolt passerat alla gränser, och om han inte kommer sluta sina dagar som Joseph McCarthy, fördömd för sin överloppsgärning. Det var när McCarthy 1954 riktade sin antikommunistiska kampanj mot armén som han beseglade sitt öde. USA:s senat stoppade honom. Kanske väntar ett ännu värre öde den amerikanske presidenten.
Fotnoter
- Isobel Hadley-Kamptz, Dagens Nyheter, 18/3 2025[↩]
- Yanis Varoufakis, Technofeudalism. What killed capitalism. London: The Bodley Head, 2023[↩]
- Kenan Malik, ”Just like McCarthy, Trump spreads fear everywhere before picking off his targets”, The Guardian, 30/3 2025; John Bellamy Foster, ”The MAGA ideology and the Trump Regime”,Monthly Review, maj 2025[↩]
- Göran Sundström, ”Risk för motorsågsmassaker i förvaltningen”, Parabol 2025/6[↩]
- David Calnitsky, ”En marxistisk teori om DOGE”, Röda Rummet, 2025/1-2.[↩]
- Yanis Varoufakis, ”Trump and the Triumph of Technolords”, Project Syndicate, 30/4 2025[↩]
- Daniel Falcone, ”The Trump Presidency Continues Its Destruction of the Ruling Class”, Counterpunch 5/5 2025.[↩]
- Clyde W. Barrow, ”Trump’s Tarriffs and Capital’s Constraints”, Jacobin 23/4 2025[↩]
- Fred Block, ”The Ruling Class Does Not Rule”, The Socialist Register, 1977. Sv. övers. ”Den härskande klassen härskar inte”, Häften för kritiska studier, 1984/4[↩]
- John Bellamy Foster, ”The US Ruling Class & the Trump Regime”, Monthly Review april 2025[↩]
- Ellen Meiksins Wood, The Retreat from Class: A New True Socialism, Verso, 1986[↩]
- Falcone, ”The Trump Presidency Continues Its Destruction of the Ruling Class”, Counterpunch. Se Göran Therborn, ”Vad gör den härskande klassen när den härskar?”, Häften för kritiska studier, 1976/4; ”Whats Does the Ruling Class Do When it Rules?”, The Insurgent Sociologist 1976/3.[↩]
