Tintin var 8 år när han mördades av sin far under ett obevakat umgänge. Det är tydligt att mordet var en del i våldet mot mamman, avsett att tillfoga henne maximal skada. Svenska domstolar har trots detta inte lärt sig något, utan låter mördaren få permission utan att underrätta mamman, samt avslår hennes ansökan om kontaktförbud. Inte konstigt när svenska domare ligger i botten vad gäller utbildning inom barnrätt, skriver Susanne Hydén.

Tintins pappa, Alexander Rad, är dömd för mord och avtjänar sitt straff. Ändå har han redan fått ”lufthålspermission” utan att mamman underrättats om när och var. Han får skriva brev till henne och hennes familj utan repressalier. Och i dagarna beslutade åklagare att kontaktförbudet upphävs eftersom risk för våld inte föreligger.¹ En brist som leder till att man inte heller lutar sig mot evidens utan mot antaganden och god tro.

Det här är bara ett exempel på den kunskapsbrist som råder i det svenska rättsväsendet vad gäller mäns våld mot kvinnor och barn. Den här kunskapsbristen har blivit tydligt dokumenterat i rapporten OOSI.

Rapporten Out of the Shadow Index (OOSI) har 2019 och 2022 undersökt de sammanhang där våld mot barn, särskilt sexuellt, hanteras och erbjuder skydd inom ramen för ett lands rättsliga ramverk, samt hur starkt statens åtagande och kapacitet är för att rusta institutioner och yrkesverksamma att agera adekvat.² Dessutom till vilken grad näringsliv, civilsamhälle och media engagerar sig i frågan. OOSI är det första globala riktmärket som granskar hur man arbetar för att motverka övergrepp mot barn.

I OOSI framgår att Sverige placerar sig i botten bland världens länder vad gäller utbildning för domare och åklagare inom barnrätt.

I OOSI framgår att Sverige placerar sig i botten bland världens länder vad gäller utbildning för domare och åklagare inom barnrätt. De som ska avgöra komplexa vårdnadstvister saknar alltså uppenbarligen oftast formell kunskap om barns utveckling, våldets mekanismer och hur trauma påverkar barns beteenden.³

Följaktligen reduceras våld i hemmet till isolerade, slumpmässiga händelser – ungefär som en stöld eller ett trafikbrott, trots att all evidens motsäger detta.⁴ Helheten försvinner. Och på detta gungfly av okunskap fattas ogrundade beslut som handlar om barns liv.

En domare som ska döma i skattemål får utbildning. Varför gäller inte samma sak när det handlar om det viktigaste vi har i samhället, våra barns rätt till trygghet?

Att försvara kunskapsbristen med att inte alla domare ska vara experter på allt, duger inte.⁵ En domare som ska döma i skattemål får utbildning. Varför gäller inte samma sak när det handlar om det viktigaste vi har i samhället, våra barns rätt till trygghet? Barns framtid är för viktig och att inte veta vad en snippa är eller hur övergreppstrauma tar sig uttryck är inte bra nog. I sådan naiv jämnmodighet offras barnet.

Lever vi kvar i femtiotalet?
Trots OOSI, Barnkonventionen och “Tryggare hem för barn”, förefaller svenska myndigheter leva kvar i en föreställningsvärld med doft av 1950-talet. En drömvärld där kärnfamiljen – mamma, pappa, barn – fortsatt i rättslig bemärkelse ska utgöra den enda naturliga ordningen, och som måste försvaras till varje pris. Där barn som inte bor med båda sina föräldrar automatiskt antas vara i underläge. Där varje försök att bryta denna låtsasidyll ses som ett hot mot barnets bästa. Problemet är att denna myt, i kombination med systematisk brist på våldskompetens, gör att barn som lever i otrygghet och våldsutsatthet inte bara sviks, de utsätts för upprepat våld. Likaså kvinnorna som står upp mot våldet.

Kvinnan som berättar om våldsutsatthet ses ofta som irrationell, svartsjuk och oförmögen att hålla isär sina känslor från sitt barns behov. När hon larmar om våld från barnets pappa, inte minst om det skulle vara sexuellt våld, misstänkliggörs hon. När hon försöker skydda barnet från att behöva umgås med en förälder som hotar, skrämmer eller begår andra övergrepp, får hon etiketten fientligt inställd eller galet manipulativ. Samtidigt lyfts pappan fram som en strukturerad förälder vars kontakt barnet är i behov av, oavsett vad pappan faktiskt gör.

Män som utövat våld, hot eller psykologisk kontroll går in i rättssalen och gråtande hävdar att de är utsatta för umgängessabotage och en psykiskt sjuk motpart.

I detta klimat får våldsamma män ett strategiskt försprång. Ett psykologiskt fenomen som DARVO (Deny, Attack, Reverse Victim and Offender), där förövaren först förnekar, sedan går till motattack och slutligen själv låtsas vara offer – får starkt fäste i rättsliga sammanhang.⁶ Män som utövat våld, hot eller psykologisk kontroll går in i rättssalen och gråtande hävdar att de är utsatta för umgängessabotage och en psykiskt sjuk motpart. Plötsligt handlar det inte längre om vad han gjort, utan om hennes påstådda hälsotillstånd och oförmåga att samarbeta.

Den egentliga våldsutövningen osynliggörs. Den förvandlas till en konflikt. Ett gräl. Ett kommunikationsproblem. Och våldets dynamik, ofta i form av långvarig coercive control.⁷ Det vill säga systematisk kontroll, manipulation och psykisk nedbrytning, försvinner helt ur ekvationen.

Vi behöver en ny familjerealism som etableras hos polis, socialtjänst och i domstolarna. En verklighetscheck, där vi erkänner att alla föräldrar inte är trygga föräldrar.

Vi behöver en ny familjerealism som etableras hos polis, socialtjänst och i domstolarna. En verklighetscheck, där vi erkänner att alla föräldrar inte är trygga föräldrar. Att biologiskt släktskap inte är en garanti för föräldraförmåga. Att barn kan behöva skydd från den ena föräldern och stöd från den andra. Som det skydd pojken Tintin bad om från socialtjänsten, BUP och domstolen.⁸ Men där han tvingades till ett tvåtimmars långt umgänge då han mördades av sin egen pappa.

Barnets bästa handlar inte om två kärnföräldrar på papperet. Det handlar om trygghet, kontinuitet och frihet från skräck. Vi måste sluta tolka kvinnors skyddsarbete som sabotage, och börja tolka barns signaler, mardrömmar, rädsla, regression, nedstämdhet, som vad de är: desperata rop på hjälp.

Först då kan vi börja ta barns rätt till trygghet på allvar. Först då kan vi förstå vidden av sveket det innebär att släppa tillbaka ett barn i armarna på den som orsakat dess tystnad.