Västvärlden försöker måla upp Syrien som ett land på väg mot en ny början. Den tidigare efterlyste terroristen al‑Jolani Mohamed – numera ledare för Syrien och omdöpt till Ahmed al‑Sharaa – lyfts fram som symbolen för ett nytt ledarskap. Men bakom den putsade fasaden bubblar missnöjet. Journalisten Patrik Paulov har intervjuat Adam från Aleppo.

– Missnöjet med Syriens styrande växer. Det kommer inte bara från minoritetsgrupperna utan från alla som inte har något att äta. Det är många syrier som känner att de inte längre kan leva här och vill lämna landet.

Orden kommer från Adam, bosatt i Aleppo i nordvästra Syrien. Jag har haft kontakt med honom från och till under lång tid. Han tillhör de cirka tio procent av Syriens befolkning som är kristna. Jag talar med honom för att tal del av hans bild av läget i Syrien i februari 2026.

Det har gått fjorton månader sedan det dramatiska regimskiftet i december 2024 då den efterlyste terroristen Mohamed al-Jolani, ledare för terrorstämplade Hayat Tahrir al-Sham (HTS), tog makten. al-Jolani säger sig ha lämnat sitt förflutna bakom sig och går nu under namnet Ahmed al-Sharaa. Inför omvärlden framträder han som en ansvarstagande president som försöker bygga ett nytt och för det syriska folket bättre land. Denna bild återges också i de stora medierna och av västvärldens politiska ledare.

Aleppo var det första offret. Vi blev överraskade över att den syriska armén inte försvarade sig. De packade ihop och gav sig. Vi vet fortfarande inte varför. al-Jolanis styrkor kom gående in i Aleppo, lugnt och stilla. De stannade och åt falafel på vägen.

Adam, hans familj och vänners verklighet är en helt annan.

– Det som hände för drygt ett år sedan kom som en chock. Aleppo var det första offret. Vi blev överraskade över att den syriska armén inte försvarade sig. De packade ihop och gav sig. Vi vet fortfarande inte varför. al-Jolanis styrkor kom gående in i Aleppo, lugnt och stilla. De stannade och åt falafel på vägen, säger Adam.

– Det är mycket som har förändrats sedan Bashar al-Assad försvann. Visst, det var diktatur, styret var otroligt korrupt och det förvärrades under de sista åren. Men då fanns säkerhet i områden kontrollerade av regeringen. Idag är inte något område säkert. Vem som helst kan attackera dig var som helst.

Oprovocerade attacker, stölder, kidnappningar och mord har blivit vardag i Syrien. Adam själv attackerades för en tid sedan av två förövare på motorcykel. Han vet inte om de angrep honom på grund av att han är kristen och starkt kritisk mot den nya regeringen, eller om det var ett slumpmässigt rånförsök som kunde ha drabbat vem som helst.

– I Syrien råder nu total frihet, säger Adam ironiskt. Tjuvar, mördare och terrorister går fria. Ingen bestraffas för sina brott. Det finns inga lagar och inget rättssystem som skyddar medborgarna.

Den rådande rättslösheten i Syrien är skälet till att vi inte skriver ut Adams riktiga namn.

Han ger ett aktuellt exempel: Ungdomar i ett kristet område i Damaskus där Adam har släktingar hade gått samman för att försvara sina hem. En dag grep de fyra tjuvar på bar gärning. Tjuvarna fördes till polisstationen, men polisen släppte brottslingarna fria.

– Ungdomarna frågade polisen varför de gjorde så, och poliserna svarade: De är våra bröder i jihad, vi kan inte göra något.

De väpnade grupper som under al-Sharaas ledning tagit kontroll över Syrien består av tiotusentals syriska och utländska jihadistkrigare. Deras ideologi är salafismen, en extrem riktning inom sunniislam. Även om den nye presidenten och hans närmaste män skulle vilja förvandla Syrien till en modern rättsstat går det inte att plötsligt omvända dessa extremister till att bli något annat.

Det sistnämnda är något Adam lyfter fram som centralt för att förstå utvecklingen i Syrien. De väpnade grupper som under al-Sharaas ledning tagit kontroll över Syrien består av tiotusentals syriska och utländska jihadistkrigare. Deras ideologi är salafismen, en extrem riktning inom sunniislam. Även om den nye presidenten och hans närmaste män skulle vilja förvandla Syrien till en modern rättsstat går det inte att plötsligt omvända dessa extremister till att bli något annat.

– Den som under fjorton års krig sprängt kyrkor i luften, kan inte plötsligt gå till en kyrka och sitta sida vid sida med kristna, säger Adam.

Samma problematik ligger bakom attacken mot en amerikansk militärbas utanför Palmyra i december förra året, då en soldat i den syriska armén dödade tre amerikanska medborgare. Den som i åratal stridit med och indoktrinerats med IS och al-Qaidas ideologi har svårt att plötsligt se USA som en samarbetspartner och vän.¹

Ytterligare bevis på den rådande rättslösheten är de fasansfulla brott som har begåtts – och fortfarande begås – mot framförallt minoritetsgrupperna i Syrien.

I mars förra året angreps och massakrerades alawiter i städer och byar i provinserna vid Medelhavskusten. Minst 1400 personer dödades, enligt en rapport från FN:s människorättsråd.² Andra undersökningar visar på högre dödstal. Enligt en granskning gjord av nyhetsbyrån Reuters finns bland de skyldiga till dödandet minst ett dussin väpnade grupper som lyder under den nya regeringen i Damaskus.³

– Förövarna filmade själva mördandet och spred på sociala medier. Efter internationella påtryckningar sade regeringen i Damaskus att de skyldiga skulle bestraffas. Men bara några månader senare skedde samma sak mot druser i Sweidaprovinsen i söder, säger Adam.

I Swedia dödade regeringsknutna styrkor under juni och juli långt över ett tusen civila och många fler drevs på flykt.⁴

I början av 2026 var det dags igen. Då vände al-Sharaastyret sina miliser mot de kurdiska självstyrande områdena, som nu tagits över av regeringen efter blodiga strider och hårda påtryckningar.

Vi frågar Adam hur han ser på påståendet att det trots motstånd och rädsla bland minoriteterna finns ett brett folkligt stöd för den nya regeringen i Damaskus. Det är den bild som målas upp av medier i västvärlden och av de makthavare som en efter en reser till Damaskus och skakar hand med den nye presidenten.

– Nej, det stämmer inte alls, säger Adam och hävdar bestämt att det folkliga stödet för al-Sharaa är svagt.

– Oppositionen mot de styrande finns inte bara bland minoriteterna utan också bland sunnimuslimerna, som utgör majoriteten av befolkningen. På min gata i Aleppo hade den nya regeringen inledningsvis starkt stöd bland sunnimuslimerna. Men redan efter några månader började de kritisera de nya makthavarna. De har inte ens sunniterna med sig längre.

En viktig orsak till det växande missnöjet är att den svåra ekonomiska situationen förvärrats under det gångna året.

Regeringen satsar inga pengar på återuppbyggnad, inga pengar på social service. Det enda de satsar pengar på är media, på sociala medier, för att förbättra sin image, säger Adam och frågar om jag hört vad som hänt med elpriserna.

– Regeringen satsar inga pengar på återuppbyggnad, inga pengar på social service. Det enda de satsar pengar på är media, på sociala medier, för att förbättra sin image, säger Adam och frågar om jag hört vad som hänt med elpriserna.

Det han syftar på är de drastiska prishöjningar som regeringen beslutade om i slutet av förra året och som nu börjat ge utslag på elräkningarna. Nyhetsbyrån AFP rapporterade att det handlade om prisökningar på upp till 6000 procent(!).⁵

– Elräkningarna är nu högre än lönerna. Brödpriserna har mångdubblats sedan al-Sharaa tog över. Internet har blivit 70 procent dyrare. Vi kan inte betala våra räkningar. Det går knappt att leva i Syrien längre.

Enligt Adam har missnöjet med den ekonomiska situationen lett till demonstrationer i Damaskus, Hama och andra städer. Vreden blir inte mindre av att det finns de som blivit rika efter regimskiftet, och som mer än gärna visar upp detta.

– De nya makthavarna påstod sig vara enkla revolutionärer. Nu har de makt och rikedom, och de åker runt i dyra bilar, äter lyxmiddagar och lever som prinsar utan att skämmas. I det avseendet var Assad smartare. Han kunde äta shawarma med folk på gatan och visade inte upp sin dyra vanor.

Adam har mycket att berätta om det han och hans familj sett i Aleppo, Damaskus och andra delar av Syrien som de besökt. Något som han lyfter fram som en tydlig förändring i samhället, och som en stor fara för framtiden, är att religionen och framförallt extrema tolkningar av islam fått en allt mer framträdande roll i samhället.

Det märks tydligt i skolorna. Hyllandet av det tidigare statsbärande Baathpartiet har nu ersatts av religiös indoktrinering av barnen, menar Adam.

Det märks också genom att kvinnornas position trycks tillbaka. Det är inget som slagit igenom till 100 procent men överallt tas små steg i den riktningen.

– Jag reste genom Idlibprovinsen för en tid sedan. Jag såg inte ansiktet på en enda kvinna under hela resan, berättar Adam.

– På bussarna i Aleppo finns det affischer som säger att kvinnorna ska sitta bak i bussen och männen fram. Jag känner till familjer där unga flickor som tidigare rörde sig fritt tvingats stanna hemma i månader.

Några dagar efter vårt samtal kom BBC News med ett skakande reportage om att kvinnor från den alawitiska minoriteten blivit en måltavla för väpnade grupper. Kvinnor har kidnappats och utnyttjats som sexslavar av islamistiska extremister.

Några dagar efter vårt samtal kom BBC News med ett skakande reportage om att kvinnor från den alawitiska minoriteten blivit en måltavla för väpnade grupper. Kvinnor har kidnappats och utnyttjats som sexslavar av islamistiska extremister. Ett åttiotal kvinnor har försvunnit, enligt Syrian Feminist Lobby.⁶

Under vårt samtal berättar Adam främst vad han själv sett och hört. Men han är fullt medveten om att det pågår ett storpolitiskt spel över huvudet på det syriska folket, och att det nya styret inte hade existerat utan uppbackning utifrån. USA, Turkiet, Israel, Ryssland, Qatar, Saudiarabien, Storbritannien, Frankrike – det är bara några av de stater som är och under lång tid har varit inblandade i det som pågår i Syrien. Idag är den utländska närvaron i tydlig.

– Det finns flera hotell i Damaskus som hyr ut hela våningar till utländska säkerhetstjänster, säger Adam.

Han nämner två personer som han tycker spelat en särskilt smutsig roll då de gett legitimitet åt den nya regeringen, trots vetskapen om de grova brott som begåtts mot det syriska folket. Den ena är USA:s särskilda sändebud för Syrien, Tom Barrack. Den andra är EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.

– De är ”partners in crime”. För mig är Tom Barrack den störste mördaren. Han har uppmuntrat Jolanis brott. Ursula von Der Leyen är inte bättre. När hon besökte Damaskus i januari i år och lovade pengar till regeringen pågick blodiga attacker mot de kurdiska områdena i Aleppo.⁷

Även om det finns ljusglimtar, som att syrier börjat protestera öppet, uttrycker Adam en känsla av hopplöshet. Han säger rakt ut att han fått nog.

– Vi har levt med det här styret i drygt ett år. Den erfarenheten räcker för att vi ska veta att vi inte kan leva så här. Det syriska folket hålls som gisslan.