Sveriges befolkning fick inget veta. Bakom stängda dörrar lovade regeringen att sälja vapen till Turkiet, att upphöra med allt stöd till kurdiska grupper och att hantera utvisningar “snabbt och grundligt”. Joakim Medin berättar hur det gick till.

Mellan den 28 och 30 juni 2022 arrangerade Nato ett toppmöte i Madrid. I den svenska delegationen som medverkade ingick både statsminister Magdalena Andersson och utrikesminister Ann Linde. Även den svenska Natochefsförhandlaren Oscar Stenström deltog, tillsammans med några statssekreterare från Regeringskansliet.

Utan att resten av Sveriges invånare visste om det hade S-regeringen då redan bestämt sig för att ingå ett skriftligt avtal med Erdoğan. Finlands regering hade bestämt sig för samma sak. Det var främst Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg som hade uppmanat dem och förmått dem att göra så, för att komma vidare i anslutningsprocessen.

Turkiet hade tagit fram ett utkast till ett avtal. Sveriges och Finlands möte med den turkiska delegationen skedde bakom stängda dörrar på toppmötets första dag. Det sägs att förhandlingarna var tuffa. Enligt deltagande källor, som Svenska Dagbladet talat med, ville turkarna benämna samtliga kurdiska organisationer som kom på tal i avtalet som terrorister. Inga undantag. Man ville också ha löften om utlämningar av »terrorister« till Turkiet. De andra två delegationerna kunde inte gå med på detta.

Ännu krångligare blev det av att turkarna först inte ens ville skriva in i avtalstexten att man över huvud taget ställde sig bakom Natos »open door policy«, och såg positivt på att ge Sverige och Finland en status som blivande medlemmar. Man skrev in det först efter ordentliga påtryckningar. Det låg visst inte i Erdoğans intresse att framstå som tillmötesgående.

Innan allt detta hade USA:s president Joe Biden ringt till Erdoğan. Det är inte säkert att hans inblandning avgjorde något. Kanske hjälpte han bara till att knyta ihop säcken. När dörrarna öppnades på kvällen hade man hur som helst ett färdigt avtal som man undertecknade tillsammans framför smattrande presskameror. Svenska medier på plats noterade att den turkiske utrikesministern såg mycket gladare ut än någon annan.

– Turkiet fick allt vi ville ha, kommenterade Erdoğan efteråt.

Avtalet som undertecknades i Madrid, även känt som det trilaterala memorandumet, går huvudsakligen ut på att Sverige och Finland i tio punkter backar upp Erdoğans kamp mot vad han anser är terrorism. Man erkänner endast PKK som en terroristorganisation, inte någon av de andra omnämnda organisationerna.

Sverige svär att aldrig stödja PKK eller Gülenrörelsen samt att förhindra deras aktiviteter i landet.

Men både Sverige och Finland svär att varken understötta PKK eller Gülenrörelsen, det religiösa nätverket som anklagats för kuppförsöket mot Erdoğan 2016.

Man lovar också att inte ge PYD eller YPG i det syriskkurdiska självstyret något stöd. I avtalet förbinder sig Sverige och Finland till att förhindra aktiviteter av PKK och andra »terroristorganisationer och deras förgreningar«, liksom aktiviteter av individer och nätverk som är »närstående eller inspirerade« av dessa. Man ska även »undersöka och förbjuda« finansierings- och rekryteringsaktiviteter hos alla dessa aktörer.

Sverige och Finland lovar också att »snabbt och grundligt« hantera de turkiska kraven på utvisningar eller utlämningar av terrormisstänkta, där man »grundligt ska ta information, bevis och underrättelser« från Turkiet i beaktande. De tre länderna ska inrätta en permanent mekanism med samarbete mellan regeringarna, polismyndigheterna och underrättelsetjänster för att samarbeta mot terrorism. Alla tre ska också bekämpa terroristorganisationers desinformation, och Sverige och Finland bekräftar även att länderna inte längre har något embargo mot export av militär materiel till Turkiet.

Jag sitter kvar i kaféet i Stockholm med Amineh Kakabaveh. Den före detta riksdagsledamoten rör om i sin tomatsoppa, den har blivit kall. Madridavtalet går rakt emot den överenskommelse om samarbete med det syriskkurdiska självstyret som hon hade skrivit med Socialdemokraterna. »Vi socialdemokrater står alltid upp för de uppgörelser vi gör, det kan man alltid lita på«, sa partisekreterare Tobias Baudin till TT bara tre veckor tidigare, under regeringskrisen, när han bekräftade att allt fortfarande gällde.

– Jag var jättearg och besviken. Jag hade en diskussion med dem sen där jag sa att »ni måste ju vara ärliga. Här i Europa kan ni kritisera Viktor Orbán, men i Mellanöstern kan ni göra på detta sätt med en diktatur?«

Madridavtalet går rakt emot den överenskommelse om samarbete med det syriskkurdiska självstyret som Kakabaveh hade skrivit med Socialdemokraterna.

Amineh Kakabaveh hörde till den skara kritiker som sa att S-regeringen och Sverige hade lagt sig platt för en despot.

I rättvisans namn ska sägas att Madridavtalet egentligen är en blandning av både auktoritära turkiska formuleringar och tydliga svenska och finländska tillägg som små försäkringar. Som att eventuella utlämningar till Turkiet måste ske i enlighet med 1957 års europeiska utlämningskonvention.

Men avtalets punkter är likväl mycket luddiga och de gav omedelbart upphov till akuta frågor. Med vilka lagliga medel skulle Sverige kunna förbjuda aktiviteter av grupper som inte själva är terrorlistade eller brottsliga, utan blott »inspirerade« av andra organisationer?

Skulle Sverige behöva skriva om både föreningsfriheten, yttrandefriheten och demonstrationsrätten? Och hur skulle man kunna stoppa »desinformation« utan att uppfinna munkavlelagar? Det sade sig själv att det skulle bli svårt att uppfylla dessa villkor utan att nagga Sveriges fri- och rättigheter i kanterna.

Vissa har betraktat Madridavtalet som ett juridiskt bindande dokument, som innehåller en rad rättsliga skyldigheter för Sverige och Finland. Så resonerade exempelvis Paolo Amoroso, lektor i internationell rätt vid Helsingfors universitet, i en intervju dagen efter undertecknandet. Andra har tvärtom sett avtalet som en samling politiska principer att försöka följa, fram till dess att Natocirkusen lugnat ner sig. Och det har hela tiden stått klart att avtalet inte är ett officiellt Natobeslut. Själv funderade jag redan samma kväll det undertecknades om det här var första gången sedan andra världskriget som en auktoritär stat hade förmått Sverige att så kraftigt lägga om sin utrikespolitik.

Texten är ett utdrag ur Joakim Medins kommande bok Kurdspåret. Den handlar om Turkiets utpressningspolitik under Natoprocessen och om hur de svenska eftergifterna hänger samman med att Säkerhetspolisen i flera år riktat in sig på vänsterorienterade kurder. I boken berättas om hur Säpo och Migrationsverket har upprättat hemliga listor och stämplat småbarnsmammor och pizzabagare som säkerhetshot, om bakgrunden till de kontroversiella kurdutvisningarna, och om hur regeringen plötsligt sett problem relaterade till kurdiska PKK lite varstans i samhället. Den utkommer i mitten av oktober på Verbal förlag.