Vi går allt mer mot ett samhälle där det inte är handlingar som betraktas som kriminella, utan avsikten bakom. Den som tänker fel hör inte hemma någonstans – och det här omhuldas av både högern och vänstern, skriver Reza Chitsaz.

I januari i år skickade regeringen ett lagförslag på remiss, där man föreslår en kriminalisering av förolämpningar mot offentliganställda, ett förslag som väntas träda i kraft i juli månad.¹ Regeringen har också lagt fram förslag om att kriminalisera förintelseförnekande, ett förslag som den tidigare socialdemokratiska regeringen redan visat intresse för.²

I USA har man sedan tidigare jämställt antisionism och antisemitism, och söker begränsa yttrandefriheten ytterligare. Detta gör man genom att staten omdefinierar vad antisemitism är genom att luta sig mot Holocaust Rememberance Alliance, en organisation grundad av Göran Persson 1998. Organisationen utgår från det man kallar ”working definition of antisemitism”, vilket innebär att staten har fria händer att allteftersom, godtyckligt omdefiniera antisemitism i syfte att tysta varje kritik mot staten som just antisemitism.³

Det är också denna definition som har använts av staten för att slå ner studentprotester i olika lärosäten i USA mot Israels pågående folkmord på palestinier, genom att ta in polisen och i vissa fall nationalgardet.

Notera att det som lyfts som grund för inskränkningarna i yttrandefriheten, dvs. olaga hot, våld och trakasserier etc. redan är kriminella handlingar. Det nya kring hatbrott är med andra ord att staten får nu möjlighet att straffa människor för deras intentioner.

Vi har under en längre tid kunnat se hur nya inskränkningar av medborgerliga rättigheter rättfärdigas genom att man kriminaliserar motiven, vilket är tydligast i lagar som hatbrott. Notera att det som lyfts som grund för inskränkningarna i yttrandefriheten, dvs. olaga hot, våld och trakasserier etc. redan är kriminella handlingar. Det nya kring hatbrott är med andra ord att staten får nu möjlighet att straffa människor för deras intentioner.

Detta är ett radikalt brott från den liberala traditionen. Om man går till polisen och berättar att man känner sig otrygg, måste man rimligtvis svara på ett antal specifika frågor såsom: på vilket sätt är just du otrygg? Svarar man: Jag känner mig otrygg eftersom jag tillhör den ena eller andra marginaliserade gruppen, kommer polisen inte att kunna göra en anmälan och än mindre starta en förundersökning.

Det är dock precis det som har skett under de senaste månaderna när artiklar och intervjuer efter varandra framställer land efter land som osäkert och otryggt för judar. Ingenstans har dock i någon av dessa medierapporteringar, någon ställt den centrala frågan: På vilket sätt är just du otrygg? Kan du visa att du är utsatt?

Man är oskyldig tills motsatsen bevisats. Och ännu viktigare, det är den som anklagar som har bevisbördan mot sig! De senaste åren har vi sett en tendens där denna centrala princip i den liberala traditionen ställts på huvudet.

Detta förnekar inte att olika människor kan uppleva otrygghet. Men, och det här är avgörande, den liberala traditionen var en reaktion på det förmoderna samhället där kvinnor med bakbundna händer slängdes i floder och om de dog, ja då var de oskyldiga. Man var med andra ord skyldig tills motsatsen var bevisad. Den liberala principen å andra sidan är: Man är oskyldig tills motsatsen bevisats. Och ännu viktigare, det är den som anklagar som har bevisbördan mot sig! De senaste åren har vi sett en tendens där denna centrala princip i den liberala traditionen ställts på huvudet.

Det är precis det som nu sker i de demokratier där man söker kriminalisera protesterna mot Israels pågående folkmord på palestinier, nämligen att staten kriminaliserar den grundläggande rättigheten att protestera genom att tillskriva medborgarna motivet antisemitism. Kritikerna begår dock ett kategoriskt misstag. De söker bevisa att de inte är antisemiter genom att till exempel förklara antisionism vara skild från antisemitism. Men då missar man den avgörande principiella frågan.

Detta tål att utvecklas något. Medborgerliga fri- och rättigheter finns just för att skydda de oönskade och obekväma åsikterna. Om staten får gradera dessa rättigheter på basis av deras innehåll, kommer det inte att finnas något kvar av den politiska demokratin. Lagar som hets mot folkgrupp syftar precis till att avveckla den politiska demokratin. Nu har staten nämligen getts rollen som den evige domaren att brännmärka obekväma, vidriga åsikter som kriminella. Och eftersom lagen aldrig är frikopplad från lagtolkaren, ger den nu dessutom staten rätten att definiera vad en folkgrupp är.

Det var inte så långt tillbaka i tiden då staten hade rätt att definiera vilken folkgrupp medborgarna tillhörde, och minnet av de förödande konsekvenserna har förhoppningsvis inte hunnit blekna än.

Kritikerna begår dock ett kategoriskt misstag. De söker bevisa att de inte är antisemiter genom att till exempel förklara antisionism vara skild från antisemitism. Men då missar man den avgörande principiella frågan.

Så när man nu i land efter land söker kriminalisera åsikter är det viktigt att betona att i en politisk demokrati är det en fundamental politisk rättighet att få ha vilka åsikter man önskar. Det innebär med andra ord att det är en grundläggande rättighet att få hata män, kvinnor, muslimer och ateister, kristna och judar, romer och iranier, svenskar, samer, bögar och heterosexuella, transpersoner, vita som svarta, etc. Om staten bestämmer vilka medborgarna får hata eller inte hata då finns det ingen politisk demokrati kvar. Då får staten fria händer att bestämma vad medborgarna får tycka och inte tycka.

Någon kanske invänder nu att det är ju staten som bestämmer lagrummet och att kriminalisera vissa handlingar är helt i linje med den liberala traditionen. Detta är dock helt fel och vilar på ett missförstånd kring grundläggande villkorslösa medborgerliga politiska fri- och rättigheter och handlingar som är helt fristående av dessa. Det vi möter här är statens försök att kriminalisera den mest grundläggande medborgerliga politiska rättigheten, nämligen rätten att från makten ha avvikande åsikter.

Detta var något som journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman betonade i sin viktiga artikel där hon menade: ”I takt med att Sverige överger neutraliteten, håller vi även på att tappa just det som kännetecknar fria samhällen: åsiktsneutraliteten. Det vill säga att institutionerna är neutrala, men att människorna får ha vilka åsikter de vill.”⁴ Poängen är att staten måste vara neutral gentemot olika intressen och åsikter. Detta är själva grunden i den politiska demokratin.

Vad betyder då den politiska demokratin? Det är principen om de villkorslösa, politiska, medborgerliga fri- och rättigheter som är grundade i idén om den suveräna liberala nationalstaten. Dessa fri- och rättigheter är politiska då de gäller medborgarnas relation till staten. Vidare är de medborgerliga, vilket innebär att de gäller inom en given politisk geografi. Det är med andra ord som svensk, sydafrikansk eller amerikansk medborgare en individ kan åberopa sina fri- och rättigheter. Att dessa är villkorslösa innebär vidare att staten inte har rätt att villkora dessa fri- och rättigheter på basis av medborgarnas olika identiteter såsom ras, kön, religion, sexuell läggning osv. Den liberala demokratiska nationalstaten får med andra ord inte diskriminera medborgarna.

Om staten bestämmer vilka medborgarna får hata eller inte hata då finns det ingen politisk demokrati kvar.

Ett problem i debatten de senaste åren är att man vill utvidga principen om icke-diskriminering till relationen mellan medborgarna. Man vill med andra ord beröva medborgarna rätten att diskriminera varandra. Detta är dock ett kategoriskt misstag där man sammanblandar staten och civilsamhället.

Den politiska demokratin utvecklades historiskt genom att olika folkrörelser, framförallt arbetarrörelsen, formerades mot den absoluta staten och så småningom tvingade igenom principen om den värdeneutrala staten som utgår från Rousseaus idé om ’du contract social’ mellan medborgarna och staten. Men organiseringen av arbetarrörelsen utgick med nödvändighet från principen om exkludering av ’de andra’, här makthavare och kapitalistklassen.

Om principen om inkludering tillämpas på civilsamhället, får varken moderaterna eller vänsterpartiet välja sina medlemmar på basis av sina respektive partiprogram och stadgar. Judiska församlingen tvingas välkomna nazister och antisemiter. Republikanska föreningen måste öppna sina dörrar för rojalister, kristna församlingar tvingas acceptera satanister och humanisterna måste välkomna religiösa medlemmar. Religionsfriheten, den fria åsiktsbildningen samt den grundläggande politiska rättigheten att organiseras kring intressen elimineras med andra ord i ett slag. Som en logisk och politisk följd är en diskriminerande relation mellan medborgarna ett nödvändigt villkor för den politiska demokratin.

Om principen om inkludering tillämpas på civilsamhället, får varken moderaterna eller vänsterpartiet välja sina medlemmar på basis av sina respektive partiprogram och stadgar. Judiska församlingen tvingas välkomna nazister och antisemiter. Republikanska föreningen måste öppna sina dörrar för rojalister.

Statens successiva inskränkningar av den politiska demokratin skedde naturligtvis inte i ett vakuum. Under lång tid har vi sett hur tankar om trygga rum, att omvandla varje politiskt möte till en terapisession för en narcissistisk gemenskap där känslor trumfar sanningen har normaliserats i samhället.

Efter att riksdagen drivit igenom den nya könslagen beskrev Jonas Gardell kritikerna som: ”Delar av kvinnorörelsen och framträdande socialdemokrater krokade arm med Sverigedemokraterna, med Putin och Irans mullor, med de konservativt kristna i USA, och tillät sig samma oförblommerade hat mot en liten minoritet redan utsatta människor, det är skrämmande.” och fortsatte: ”Förstår ni hur djupt ni sårade?”⁵

Jag vet inte i vilket sagoslott Jonas Gardell lever, men här på jorden där vi dödliga lever, vi som inte kan lösa politiska och sociala konflikter med att bjuda statsministern på myslunch, vi som har lite viktigare frågor än: ”Vad i all världens väg bjuder man en statsminister att äta?”, vi som inte ”dricker rosa bubbel i Sagerska palatset”, vi inser att samhället består av vuxna människor med intressen som är oförenliga med varandra.⁶ En politisk debatt är inte ett pyjamasparty där deltagarna hoppas bli Best Friends Forever. Det är ingen medborgerlig rättighet att kräva av sina motståndare att avstå sina argument för att Gardell med vänner blir sårade annars. Graden av infantilisering är häpnadsväckande.

Men Gardells artikel är viktig, eftersom den visar hur liberaler söker tysta varje systemkritik. Man kan vid en ytlig betraktelse få uppfattningen att Gardell tycker att man ska vara hövlig i debatten, men då missar man det väsentliga. Gardell säger inte bara att man inte ska ha en avvikande åsikt mot honom och dem som tycker som han. Han dikterar själva sättet man ska diskutera på. Notera att ingenstans är det argumenten som granskas, utan han diagnostiserar och sjukförklarar sina meningsmotståndare. Gardells budskap är klart och tydligt: Du har rätt till din åsikt så länge du tycker som jag och uttrycker dig som jag kräver! Jag undrar om han verkligen är omedveten om det ironiska i att det är han som förkroppsligar prästerskapet i Iran?

Gardells budskap är klart och tydligt: Du har rätt till din åsikt så länge du tycker som jag och uttrycker dig som jag kräver! Jag undrar om han verkligen är omedveten om det ironiska i att det är han som förkroppsligar prästerskapet i Iran?

Om samtalen styrs av deltagarnas upplevelse av trygghet, så är det inte konstigt om man söker sig till statens repressionsapparat för att tysta sina motståndare. Hur den intellektuella vänstern i Nordamerika under pandemin slöt sig bakom statens repression av framförallt arbetarklassen är talande i det avseendet.

Noam Chomsky menade att de som vägrade ta vaccin borde isoleras från samhället.⁷ I Jacobin, en amerikansk socialistisk nättidning, krävde Branko Marcetic att staten skulle införa vaccinpass inom kollektivtrafiken.⁸ Tusentals arbetare förlorade jobbet då de vägrade vaccineras. Och när man protesterade mot statens alltmer auktoritära tendenser, brännmärktes protesterna som suspekta och extremhögerorienterade. Det tydligaste exemplet var när lastbilschaufförer i Kanada protesterade mot nedstängningen som hotade deras leverne och blev fördömda av såväl staten som av i princip hela den intellektuella vänstern.

Här i Sverige har vi tydligt sett hur medborgerliga rättigheter börjat graderas efter hur ’god’ medborgare man råkar vara.

Den 5 december 2019 skulle Richard Jomshof (SD) föreläsa på Göteborgs universitet. Ett par hundra akademiker krävde då att föreläsningen skulle ställas in eftersom: ”Göteborgs universitet är inte skyldigt bjuda in SD att föreläsa”.⁹ Nej, GU är inte skyldigt att bjuda in någon, men inga statliga myndigheter har rätt att på basis av felaktiga åsikter utesluta medborgarna i en politisk demokrati. Det tragikomiska är att det var precis för att hindra de felaktiga åsikterna som nazisterna rensade ut akademin på de misshagliga: judar, socialister, liberaler, osv.

Åsa Arping, professor i litteraturvetenskap, försvarar idén att med protester ställa in föreläsningen: ”Sverigedemokraterna är fortfarande inte ett vanligt parti, hur de än polerar sitt principprogram, och hur många som än röstar på dem.”¹⁰ Man kan uppenbarligen vara professor i litteraturvetenskap utan att begripa det mest grundläggande i en politisk demokrati, nämligen att universiteten i en politisk demokrati, som en statlig myndighet inte får ha några värderingar. Staten i en politisk demokrati är till för alla medborgare, och inte bara de som professor Arping förbarmar sig över. Självförhärligandet och självförträffligheten hos den kulturella eliten är så total att de ingenstans kan tänka sig att deras moral inte är en gåva från Gudarna som resten av samhället tacksamt får finna sig i.

Staten i en politisk demokrati är till för alla medborgare, och inte bara de som professor Arping förbarmar sig över. Den sekulära staten är ett nödvändigt villkor för den politiska demokratin. Alternativet är en teokrati där staten definierar vad som är den rätta läran.

Den sekulära staten är ett nödvändigt villkor för den politiska demokratin. Alternativet är en teokrati där staten definierar vad som är den rätta läran. Det är intressant att den intellektuella vänstern inom akademin inte ser detta när det gäller den feministiska och antirasistiska staten. Feminism och antirasism finns inte skrivna på lertavlor framburna av antika profeter. Om staten får ha en värdegrund, vad händer då med de medborgare som inte uppfyller statens värderingar?

Den fråga varje anhängare av medborgarskap i en politisk demokrati måste svara på är: slutar medborgarskapet om en medborgare har åsikter och tankar som är vedervärdiga? Ett vanligt slagord på demonstrationer är ”inga nazister på våra gator”. Men vad innebär det egentligen? Vill man kriminalisera rätten att få vara nazist? Får en svensk medborgare vara nazist och röra sig på gator och torg? Notera att handlingar som våld, hot och trakasserier är redan kriminella och förbjudna i lag. Man vill med andra ord villkora medborgarskapet på basis av ideologiska ståndpunkter. Det ironiska är att man gör det genom att åberopa demokratin och frihet åt alla.

Man kan givetvis argumentera för att staten ska vila på en värdegrund och de som inte ansluter sig till statens värdegrund får diskrimineras och placeras i olika ghetton. Men, och det här är avgörande, då får man också tydligt deklarera att man vill införa de upplysta despoternas diktatur där professorer vid olika humaniorainstitutioner är småfurstar som vi dödliga måste söka nåd hos. Då har vi en stat där medborgarnas rättigheter definieras utifrån var i värdehierarkin de placeras av prästerskapet.