Västeuropa genomgår en våg av militarisering som man inte sett sedan andra världskriget. Övertygelsen om att konflikter endast kan lösas med militärt våld genomsyrar den europeiska samhällsdebatten. Hur kommer Kina och de andra Brics-länderna svara? Francisco Contreras analyserar.

När EU:s utrikespolitiska chef Josep Borrell skulle sammanfatta EU:s geopolitiska agenda på säkerhetskonferensen i München i februari målade han upp ett dystert scenario för europeiskt och västerländskt ledarskap i världen.¹ Han pekade ut fyra punkter som visar hur Västvärldens så kallade liberala internationella ordning genomgår en strukturell kris.

Borrell nämnde de två högintensiva krig som pågår i närområdet och som direkt hotar EU:s säkerhet, det ryska angreppskriget mot Ukraina och Israels krig mot Palestina. Sedan tog han upp två mer strukturella frågor, européernas problematiska förbindelser med globala syd och EU:s svaga försvars- och säkerhetskapacitet med tanke på osäkerheten som råder om USA:s framtida engagemang i den europeiska säkerheten.

Det var inga goda nyheter och Borrell var tydlig i sitt konstaterande. Om de nuvarande globala geopolitiska spänningarna fortsätter att utvecklas i riktningen “väst mot resten”, riskerar Europas framtid att bli dyster. Den västerländska dominansens era skulle då vara över.

Borrell var tydlig i sitt konstaterande. Om de nuvarande globala geopolitiska spänningarna fortsätter att utvecklas i riktningen väst mot resten, riskerar den västerländska dominansens era att ta slut.

Men även svaret från EU:s utrikespolitiska chef var tydligt. I en period av växande osäkerhet blir upprustning ett allt viktigare svar på framväxande hot. En strategisk väg att gå för att upprätthålla Västvärldens säkerhet och ledarskap på den internationella arenan är att öka militariseringen. Som Borrell sa, att massivt förstärka EU:s kapacitet när det gäller säkerhet och försvar och bygga upp en starkare och mer motståndskraftig europeisk försvarsindustri.

Borrells slutsatser är ingen slump. Västeuropa genomgår en våg av militarisering som man inte sett sedan andra världskriget. De västeuropeiska samhällena mobiliseras för krig. Ett kärnvapenkrig har inte varit så nära sedan Kubakrisen 1962. Övertygelsen om att konflikter endast kan lösas med militärt våld genomsyrar den europeiska samhällsdebatten.

Militariseringen har även invaderat det politiska. Retoriken har skärpts på gränsen till krigshets. IKFF:s generalsekreterare Malin Nilsson skriver att retoriken är högst medveten. När människor är rädda för militära hot är det väldigt mycket lättare att driva igenom satsningar på det militära försvaret framför andra saker som behövs i både freds- och krigstid.²

Borrells slutsatser är ingen slump. Västeuropa genomgår en våg av militarisering som man inte sett sedan andra världskriget.

Militärer och militärexperter gör sig oumbärliga som uttolkare av konflikter och samhällsfrågor i tv, radio och tidningar. Det har blivit allt vanligare att politiker från höger till vänster poserar i militära miljöer. Samhällsproblem som tidigare bemöttes med sociala och politiska åtgärder hittar idag militära lösningar, som övervaknings- och ansiktsigenkänningssystem och militariserade zoner. Det militärindustriella komplexet, som gemensamma intressen mellan krigsmaterielindustrin, militären och politikerna, etablerar sig som en strategisk politisk aktör.

Regeringar spenderar rekordhöga summor på krigsmateriel. Det görs ofantliga investeringar i krig. Trenden mot upprustning är tydlig, militärutgifterna ökade med 9 % under 2023, enligt uppgifter som presenterades vid säkerhetskonferensen i München. Denna ökning har drivit upp de globala militärutgifterna till rekordhöga 2,2 biljoner dollar. Sedan Rysslands annektering av Krim 2014 har Europa genomgått en anmärkningsvärd förändring i sin “tysta nedrustning”: försvarsutgifterna, som uppgick till 235 miljarder dollar (1,47 procent av BNP) 2014, uppgick till 347 miljarder dollar (1,85 procent av BNP) 2023 och förväntas stiga till 380 miljarder dollar 2024.³

Militärer och militärexperter gör sig oumbärliga som uttolkare av konflikter och samhällsfrågor i tv, radio och tidningar. Det har blivit allt vanligare att politiker från höger till vänster poserar i militära miljöer.

I Sverige har högerregeringen sammantaget, med tidigare beslut och årliga uppräkningar, ökat anslagen till det militära försvaret med mer än 27 miljarder kronor mellan 2023 och 2024, en ökning med 28 procent.⁴ Därmed har anslagsnivån fördubblats sedan 2020.⁵ Det bilaterala avtalet mellan Sverige och USA (DCA – Defence Cooperation Agreement) som ger USA tillgång till 17 militärbaser på svensk mark kommer att förändra den militära närvaron i den svenska vardagen.⁶

De europeiska länderna omprövar allt från ammunitionslager, vapensystem, försörjningslinjer till de så kallade försvarsdoktrinerna som definierar vilka typer av krig man ska förbereda sig för. Krigsmaterielindustrin görs till en drivande tillväxtsektorn med rekordstora vinster och kapprustningsboomen blir motorn i den global tillväxten. Exempelvis Saab, som är Sveriges största producent av vapensystem och försvarsmateriel, “gjorde en rörelsevinst på 1,4 miljarder bara det sista kvartalet 2023. Produktionen går på högvarv och tillverkning av luftvärnsvapen och ammunition under Saab Dynamics har sedan 2020 fyrdubblats”.⁷

I Sverige har högerregeringen sammantaget, med tidigare beslut och årliga uppräkningar, ökat anslagen till det militära försvaret med mer än 27 miljarder kronor detta år, en ökning med 28 procent.

Vi är mitt uppe i en hektisk kapprustning, uppfattad som en konkurrerande militär upprustning mellan stater. Den tredje på mindre än 150 år. Den första stora kapprustningen, i början av 1900-talet, ledde till två världskrig. Den militära konkurrensen, med krigsfartyg och stora flottor, stod då mellan Storbritannien och Tyskland som sen följdes av USA, Frankrike och Japan. Både Versaillesfördraget 1919 och Washington Naval Treaty 1922 försökte begränsa produktionen av krigsmateriel, men misslyckades när Japan och Nazityskland rustade upp på 1930-talet och som slutade i andra världskriget, med avancerat infanteri, marin- och markartilleri samt flygplan.

Den andra stora kapprustningen var det kalla krigets kärnvapenkapprustning mellan USA och Västeuropa mot Sovjetunionen. USA sprängde två atombomber över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki 1945 och påskyndade andra stater utvecklingen av kärnvapen. Kapprustningen nådde sin kulmen i samband med Kubakrisen 1962. Fördraget om icke-spridning av kärnvapen från 1968 begränsade innehavet av kärnvapen till USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina.

Idag står världen inför en tredje kapprustning som återspeglas i konkurrensen på två fronter. De ökade globala militärutgifterna som ligger på en rekordhög nivå och den militära användningen av artificiell intelligens och de så kallade dödliga autonoma vapensystem. En ny tredje front skulle kunna vara placeringen av kärnvapen i rymden.

Det nya i den tredje kapprustningen är Kina som tros ha mer än 500 kärnstridsspetsar och siktar på 1 000 till 2030, jämfört med USA:s och Rysslands 1 550 utplacerade stridsspetsar. Om den förra kapprustningen ledde till tvåvägsförhandlingar kommer den nya att vara trevägs. Avskräckningen, att upprätthålla ett trovärdigt kärnvapenhot för att hindra andra från att anfalla, kommer att vara ännu mer oförutsägbart än under kalla kriget.⁸

Idag står världen inför en tredje kapprustning som återspeglas i konkurrensen på två fronter. De ökade globala militärutgifterna som ligger på en rekordhög nivå och den militära användningen av artificiell intelligens och de så kallade dödliga autonoma vapensystem.

Ett annat problem, förutom att Ryssland, Natoländerna och Kina lägger enorma pengar på upprustning, är så som analytikern Gunilla Herolf påpekar att en rad av de avtal som begränsade eller förbjöd upprustning tidigare inte längre gäller.⁹

Vad har vi att sätta emot denna upprustningsspiral? De två första kapprustningar bemöttes av nya rörelser. Fredsorganisationer, motstånd mot kärnvapenupprustning, antikoloniala rörelser, självständighetsrörelsen i Indien med icke-våldsaktioner, intellektuella för försvar av freden, det kända “Manifest till européerna” i början av första världskriget som undertecknades av forskaren Albert Einstein där man tog strid mot militära lösningar i Tyskland. Svenska freds bildades på initiativ av den liberala riksdagsledamoten Klas Pontus Arnoldsson som en motreaktion mot ett förslag på ökade försvarskostnader och mot upprustning och krig. Även politiska partier, som Vänsterpartiet, bildades som en reaktion mot militarismen.

Det är kanske för tidigt att förutspå hur en ny typ av rörelse kommer utvecklas mot denna tredje nu globala kapprustning. Till skillnad från de två första, och så som Borrell konstaterar, kommer Västeuropa inte längre dominera världsordning och de globala geopolitiska spänningarna pekar på “väst mot resten”. En ny rörelse mot militarismen, krig och upprustning kan därför inte längre utgå från Väst utan måste förhålla sig till förändringarna i världen och till det Globala Syd. Kanske är den globala Palestinarörelsen mot Israels krig i Palestina embryot till detta nya antimilistariska motståndet.