NATO:s smutsiga arv i Angola

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Parabol inleder nu temaserien NATO:s historia. I första bidraget skriver journalisten och författaren Klas Lundström om hur NATO hjälpte Portugal i Angola. 1961 lade självständighetsrörelser i Angola undan icke-våldsprincipen och tog till vapen mot kolonialmakten Portugal. Det blev startskottet på ett 14-årigt kolonialkrig som varade fram till Angolas självständighet 1975. Som Natoland hade Portugal tillgång till modern vapenteknik, däribland napalm.

Allt började i gryningen den 4 februari 1961. Det var ekonomisk kris. Världsmarknadspriset på kaffe hade störtdykt och Portugals sydvästafrikanska koloni Angola var en ”krutdurk redo att smälla”.1

Vid sidan om fallande kaffepriser genomled även bomullsindustrin och fiskenäringen dåliga tider med stigande arbetslöshet och lönedumpning som följder. Grannationen Kongo hade just lösgjort sig från belgiskt kolonialstyre, likaså andra europeiska kolonier i västra Afrika. I Angola frågade sig alltfler ifall det givna tillståndet i en värld som för tio år sedan befriades från nazismens ok verkligen var att ”utomstående beslagtog deras marker, dikterade deras arbeten, svindlade sina handelspartners och konsumenter och arresterade och gjorde sig av med människor efter eget tycke”.2

I hjärtat av denna politiska storm stormade medlemmar ur Movimento Popular de Libertação de Angola (”Folkrörelsen för Angolas befrielse”, MPLA) fängelset São Paulo i huvudstaden Luanda. Syftet var att befria MPLA-medlemmar som inväntade förflyttning till någon av det portugisiska imperiets fängelseöar i Atlanten, något som ofta slutade med ”försvinnanden”. Stormningsförsöket slogs ner av kolonialmakten och följdes av brutalitet, massgripanden och politiskt motiverade mord.

Men – kaninen var ute ur hatten. Det fanns ingen återvändo. Ingenting skulle återgå till vad Portugal betraktade som normalt.

Imperium i förfall

Missnöjet med den portugisiska kolonialmakten var ingen ny företeelse i början av 1960-talet. Skillnaden mot andra europeiska kolonialmakter var att Portugals fascistregim inom ramen för samhällsbygget seglivade ”Estado Novo” (”Nya staten”, som varade från 1930-talet till nejlikerevolutionen 1974) beslutade att kvarhålla imperiets koloniala besittningar.

Utöver Angola rörde det sig i Afrika om Guinea-Bissau, Kap Verde, Moçambique och São Tomé e Príncipe, i Atlanten om Azorerna och Madeira, samt i Asien om Goa, Macau och Östtimor. Samtliga betraktades som oumbärliga kroppsdelar till det portugisiska imperiet.

Portugals seglivade premiärminister och diktator António de Oliveira Salazar lade hela skulden för missnöjet i Angola på bråkmakarna i MPLA och UPA. Dessa hade inte vett nog att visa tacksamhet gentemot kolonialmakten för ”den ekonomiska och sociala utveckling som förhindrat kommunismens framväxt”.

Under slaveriet var Luanda den största slavhamnen, varav de flesta hamnade i Brasilien.

I verkligheten var utveckling i så fall detsamma som massarbetslöshet, svält, analfabetism, frånvaro av utbildningsmöjligheter och lagfäst rasism. Under slaveriet var Luanda den största slavhamnen, varav de flesta hamnade i Brasilien.3

”Den så kallade afrikanska socialismen”, menade Salazar, ”kan aldrig bli mer än expropriering och i många fall beslagtagande av egendom, produktionsmedel och företag som européerna har upprättat här” i Afrika.4

Portugals fascistiska diktator led också av en misstänksamhet mot allt som misstänktes utgöra ett hot mot den maktpotpurri av inflytelserika markägare, militärer, katolska biskopar och kommersiella intressen i Lissabon och landets norra industribälte. I en intervju 1954 underströk Salazar:

”Jag tror inte på allmän rösträtt, jag tror inte på rättvisa – utan på hierarki.”5

För att bibehålla de maktstrukturer och maktbalanser som utvecklingen i Angola riskerade att sätta ur spel krävdes en snabb och markerande insats. Det handlade utöver egendomsstöld framför allt om terrorismbekämpning och förhindrande av spridande av samhällsstörtande propaganda som i unison tappning riskerade att implodera den institutionella ordningen. Upproret inleddes i Angola 1961 och spred sig 1963 till Guinea-Bissau och 1964 till Moçambique.6

Portugals ”neutrala” väg in i Nato

Den 15 mars 1961 angrep medlemmar ur en annan angolansk självständighetsrörelse, União dos Povos de Angola (”Enheten för Angolas folk”, UPA), nybyggarbosättningen Kitexi nära gränsen till Kongo. Panik utbröt, barn flydde från klassrum, kolonialpolisen ringde efter förstärkning och fick det i form av flygräder och improviserade militäroperationer.

Det var ingen slump att attacken sammanföll med en planerad debatt om Angola i FN-skrapan i New York samma dag. På så vis fick Angola maximal uppmärksamhet. Den 15 mars räknas som det officiella datum då befrielsekriget mot kolonialismen utbröt. Angola gjorde upp med 500 år av roll som slavexportör och exploaterad råvarukälla för europeiska och nordamerikanska marknader, 7

FN-mötet blev ett bakslag för Portugal när USA överraskade och röstade mot Portugals förslag om militärt självförsvar inom ramen för ”sina egna gränser”. President John F. Kennedy propagerade för en diplomatisk lösning snarare än en militär, något Portugal ansåg gå emot Natoandan. Salazar kände sig följaktligen missförstådd ”gällande sina avsikter i Angola”.8

USA:s agerande var inte bara ett dråpslag för Salazarregimen – det grusade det militärindustriella maskineriet som låg i pågående förhandlingar om att anlägga militära anläggningar i både Angola och Moçambique.9

Portugal var ett av tolv länder som bildade NATO den 24 augusti 1949. Natomedlemskapet följdes av inträdet i den europeiska frihandelsorganisationen EFTA (januari 1960) och OECD (augusti 1961), vilket på allvar säkrade afrikanska kolonialråvarors plats på den europeiska – och skandinaviska – marknaden.

Natomedlemskapet följdes av inträdet i den europeiska frihandelsorganisationen EFTA och OECD, vilket på allvar säkrade afrikanska kolonialråvarors plats på den europeiska – och skandinaviska – marknaden.

Under andra världskriget hade Portugal – liksom Sverige – sållat sig till den neutrala fållan och på så vis undsluppit materiell och ekonomisk förödelse. Man hade dock dragit på sig de allierades politiska vrede. De allierade visste mycket väl att Portugals ”Estado Novo”-projekt sympatiserade med Nazityskland, att Salazar dekorerade arbetsrummet med ett porträtt av Mussolini och att Spaniens fascistdiktator Francisco Franco funnit logi, råd och volontärer hos sin iberiske granne under spanska inbördeskriget.

Francoregimen slöt sig till Salazars analys av Angolas väpnade självständighetskamp 1961. Afrikanska ”terrorister” utgjorde inte bara ett hot mot Portugal, utan var ”en del av en konspiration” mot hela den iberiska halvön, menade Salazar. Efter sydvästra Europas fall till följd av ”kommunismens tyranni” skulle det inte dröja länge innan resten föll, sade Salazar i sitt FN-framträdande.10

Det var emellertid inte förrän efter andra världskriget som Portugal ansågs tillräckligt politiskt rumsrent för att knytas an till det västerländska försvarssamarbetet.

Det var emellertid inte förrän efter andra världskriget som Portugal ansågs tillräckligt politiskt rumsrent för att knytas an till det västerländska försvarssamarbetet. Och då i form av ett tillträde till den antikommunistiska försvarsallians som snickrade ihop en vapenarsenal att skydda världen med. Råvaror som kaffe, bomull, socker och olja genererade nödvändiga inkomster till den portugisiska statskassan, alltmer ekonomisk trängd av ökade militära utgifter i de afrikanska kolonierna. Natos utsträckta arm till Salazar och Portugal väckte ont blod hos MPLA:

”Natos omfamning av samtliga västmakter blev en symbol för att uppfattat stöd till Portugals militära och ekonomiska position i Afrika”, skriver historikern John Marcum i sitt tvåvolymsepos över den angolanska revolutionen. Portugals Natomedlemskap, summerar han, ”framstod som utomordentligt absurt” eftersom Natos hörnpelare vilar på ”principerna om demokrati, individuell frihet och rättsprinciper”.11

Under Salazardiktaturen och Portugals afrikanska trefrontskrig på 1960- och 1970-talet kritiserades Nato för samröre med en fascistdiktatur och repressiv kolonialmakt. En av MPLA-rörelsens förgrundsgestalter, Mário de Andrade, såg Nato som ”oligarkiernas maktgarant och finansiär”.12

Det fanns påtryckningar om att utesluta Portugal ur Nato. Men Salazarregimen kunde i sin tur hota med att lämna försvarsalliansen. Portugal satt nämligen på ett trumfkort – Azorerna.

Azorerna och Natos roll i franska Algeriet

Militärbasen Lajes på ön Terceira i portugisiska Azorerna anlades på 1930-talet. Med sitt strategiska läge i mitten av Atlanten kom basen att bli ett viktigt depåstopp för amerikansk militär under andra världskriget och senare bistå bland annat Israel under kriget 1973. Natos tillgång till Lajesbasen blev Portugals militära lycka. Frankrike och Västtyskland försåg Portugal med Natostandardvapen till fördelaktiga villkor.13

Portugal kunde även peka på en annan Natomedlems agerande i sin afrikanska koloni. Sedan 1950-talets mitt hade Frankrike i omgångar förflyttat reguljära militärförband från den tyska gränsen, till kolonin Algeriet, där självständighetsrörelser utropat väpnad kamp för befrielse från den franska kolonialmakten.

Frankrike förklarade att utvecklingen i Algeriet var ett hot mot den europeiska säkerheten. Det algeriska uppropet ägde dessutom rum i ”maskopi med världskommunism”.

Storbritannien såg sin ekonomiska gräddfil hotad av Suezkanalkrisen och utvecklingen i Algeriet gav ringar på vattnet i bland annat Marocko och Tunisien. Nato godkände Frankrikes militära eskalering med motiveringen att det skedde ”inom ramen för alliansens egen författning”.14

Nato godkände Frankrikes militära eskalering med motiveringen att det skedde inom ramen för alliansens egen författning.

För Nato innebar det en balansakt på minerad politisk mark. Nästgårds till Angola tampades en självständig kongolesisk regering med uppror initierade av sina tidigare kolonialherrar. Belgien hade sett sina ekonomiska intressen hotade under premiärminister Patrice Lumumbas maktinnehav. Han avsattes och mördades i januari 1961. På andra håll slickade Nederländerna alltjämt såren efter sitt blodiga krig mot ex-kolonin Indonesien medan Storbritanniens krig i Kenya och trångmål i Egypten efter president Nassers nationalisering av Suezkanalen ramades in i samma ideologiska öst–väst-narrativ som Frankrike motiverade sin krigföring i Algeriet med.2

Algeriets vunna självständighet 1962 (efter en miljon människors död och miljontals på flykt och tvångsförflyttade) bäddade för intensifierade självständighetsprocesser i andra franska kolonier i Afrika och ledde till Fjärde republikens fall och Charles de Gaulles återkomst till makten. Tillbaka på den geopolitiska världsscenen skapade de Gaulle turbulens inom Nato då han drog tillbaka franska styrkor positionerade vid Natobaser, vilket fick USA att frukta för en splittring av alliansen.15

Det fanns, med andra ord, en del ömma tår för Portugal att trampa på i Natogemenskapen. Och i samband med Natomötet i Oslo den 8 maj 1961 pekade Salazarregimen på Natos samtycke för Frankrikes algeriska krig för att få sin egen eskapad i södra Afrika godkänd. En annan omständighet som passade Portugal var Berlinkrisen 1961, då sovjetblocket hotade att kasta ut västmakterna ur Berlin, vilket ledde till byggandet av Berlinmuren.16

USA svängde snabbt och beviljade Portugal nya krigsskepp, ett större lån och nya flygplansleveranser. Det låg inte längre i USA:s intresse att Portugal lämnar Afrika eller att dess inflytande minskar där.

Berlinkrisen fick Kennedyadministrationen att dämpa kritiken mot Salazarregimen. Särskilt då Portugal även hotade kasta ut Nato från Azorerna. USA svängde snabbt och beviljade Portugal nya krigsskepp, ett större lån och nya flygplansleveranser. Det låg inte längre i USA:s ”intresse att Portugal lämnar Afrika eller att dess inflytande minskar där”, skrev Olle Wästberg i sin reportagebok från Angola.17

Vapenindustrin går på storviltsjakt i södra Afrika

Natos stöd blev avgörande för kolonialkrigets utdragna längd och omfattning. Det var hos Nato-alliansen som Portugal kunde fiska efter lån, bjuda in länder till militärbaser och föra fram geopolitiska motiv för fortsatt krigföring. Deras motiv passade in i Natos skapelseberättelse och i kalla krigets svartvita världsbild. Lojaliteten med Portugal syntes bland annat i västerländska nationers och Natoallierades diplomatiska närvaro i Luanda. Där fanns Sverige och Sydafrikas apartheidregim representerade.2

Det väpnade motståndet skapade en efterfrågan hos Portugal, något som bland annat Sverige tillgodosedde fascistregimen med. Volvos Lapplander användes i direkta militära operationer.

I början av 1960-talet var Luanda en viktig plats för världens stora vapen- och försvarsmaterielproducenter. Det väpnade motståndet skapade en efterfrågan hos Portugal, något som bland annat Sverige tillgodosedde fascistregimen med. Volvos Lapplander användes i direkta militära operationer.

I Portugals arsenal fanns många exempel på sin tids moderna krigsverktyg: amerikanska jaktplan av modell F-86 Sabre och Republic F-84, patrullplanen Lockheed P-2 Neptune och Harpoon, italienska stridsflygplanet Fiat G-91 och västtyska transportplanen Nord 2502 och Junker JU-52. Vapenmateriel såldes till Portugal antingen öppet, via mellanhand eller illegalt.

Natos tysta acceptans av förflyttade portugisiska Natoförband och bruk av allianskategoriserade vapen gjorde alliansen i hög grad medskyldig till kolonialkrigen, fastslog Olle Wästberg som i egenskap av ”illegal reporter” dokumenterade den angolanska civilbefolkningens umbäranden i sviterna av Portugals krigföring.18

Rapporter om människorättsbrott började komma och 1965 försökte FN:s säkerhetsråd få till stånd ett vapenembargo mot Portugal – utan lycka. Natomedlemskapet var mer politiskt värt och gjorde det möjligt för Salazarregimen att säkra politisk tystnad, vapen, krediter och diplomatiska band utan FN:s inblandning.2

Tjänster och gentjänster

I början av 1970-talet beviljade Portugal det amerikanska oljebolaget Gulf Oil Corporation rättigheterna till oljefältet i enklaven Cabinda längs med Kongoflodens mynning. En generös och strategisk eftergift till USA vars växande oljebehov krockade med upptrappade OPEC-kriser.

USA:s president Richard Nixon menade att ett ”självbestämmande som en praktisk lösning för det portugisiska Afrika var helt orealistiskt”. Nixon återgäldade Portugal med biståndspaket till satsningar på jordbruk, vattenverk och försvar.19

Portugals nye ledare Marcelo Caetano efter Salazars död 1970, och Nixon ville samma sak: bibehålla Portugals koloniala status quo i sina afrikanska kolonier. Det medförde militär och ekonomisk stabilitet för västvärlden samt garanterade Nato tillträde till militärbaser på Azorerna, Madeira och Kap Verde. Portugal gick helt enkelt i bräschen för västvärldens exploatering av Afrika.

Historikern John Marcum menar att många lurade sig själva att tro att Nato förhöll sig ”politiskt neutrala” inför det amerikansk-portugisiska militära samarbetet.20

Nästan alla vapen som används av de portugisiska kolonialtrupperna är tillverkade i Natoländer. På napalmsplittren står ’US property’, rapporterade Olle Wästberg.

Fastän det på pappret var förbjudet för Portugal att bruka Natostämplad vapenmateriel i Angola skedde det likväl öppet, med övriga alliansmedlemmars kännedom. Nästan alla vapen som används av de portugisiska kolonialtrupperna är tillverkade i Natoländer. På napalmsplittren står ’US property’, rapporterade Olle Wästberg.21

Först i Angola, därefter i Vietnam

Olle Wästberg var inte ensamt utomstående vittne att notera napalmens förödelse i kolonialkrigets Angola. Redan under sommaren 1961 förekom uppgifter om napalmräder och bruk av kemiska vapen i norra Angola. Före detta portugisiska militärer har senare, efter decennier av kompakt ”tystnadskultur”, berättat om sin egen medverkan i bland annat flygräder mot byar som dödade hundratals civila.

Napalm och kemiska vapen blev – liksom för USA i Vietnam – effektiva till följd av dess enorma förstörelsepotential. De levererades till Portugals armé vid Natobasen i Montijo utanför Lissabon, enligt vittnesmål från ex-militärer.22

Frågan är varför världssamfundet trots samtida vittnesmål om människorättsövergrepp och övervåld accepterade Portugals fortsätta bombräder mot civila mål. I den historiska backspegeln framträder den geopolitiska ambivalensen som ett bärande skäl. Konfliktens narrativ sprang helt enkelt jämsides med kalla krigets logik. Att Portugal inte släppte in några oberoende journalister eller observatörer gjorde att osäkerheten inför vilka motståndare kolonialmakten egentligen hade att göra med förblev ett viktigt inslag.

Att Portugal inte släppte in några oberoende journalister eller observatörer gjorde att osäkerheten inför vilka motståndare kolonialmakten egentligen hade att göra med förblev ett viktigt inslag.

Portugals egen officiella konspirationsteori gick ut på att den verklige fienden var Sovjetunionen och världskommunismen, inte FNLA och MPLA och andra väpnade självständighetsrörelser. Europeiska militärer bistod Portugal genom påståenden som att rebellernas ledarskap ”bortom varje tvivel består av experter i djungelkrigföring” efter ”specialutbildningar i Prag, Warszawa eller Moskva”.23

En av många som punkterade den myten med journalistik var Gavin Young, brittisk reporter som rapporterade från norra Angola. Young fann inte tillstymmelse till organisation eller välutrustade förband, bara rebeller insvepta i fattigdom och tygtrasor utan den mest elementära utrustning. Mot napalmräder och kemiska vapen från Natokatalogiserade stridsplan och helikoptrar hade rebellerna enligt Young endast några sportpistoler och andra handeldvapen som stulits från portugisisk armé eller polis.24

Young fann inte tillstymmelse till organisation eller välutrustade förband, bara rebeller insvepta i fattigdom och tygtrasor utan den mest elementära utrustning.

Det var i slutändan emellertid varken Angolas väpnade självständighetsrörelser eller Nato som satte punkt för kolonialkriget och Portugals femhundraåriga imperieprojekt. Det gjorde i stället landets egen militär i form av nejlikerevolutionen 1974, vilken blev dödsögonblicket för det fascistiska ”Estado Novo”-projektet. Kort därpå beviljades självständighet för samtliga koloniala territorier (bortsett från Azorerna och Madeira, vilka förblivit kvar i Natos strategiska sfär).

”Utan Nato, inget kolonialkrig”

Angolas självständighet 1975 åtföljdes av ett kvartssekellångt inbördeskrig. De motsättningar som frodades mellan olika väpnade grupper under Portugals kolonialkrig kom till ytan. Mycket som en följd av rörelsernas respektive allianser med diverse stormakter: MPLA säkrade den politiska makten med stöd från Kuba och Sovjetunionen, FNLA finansierades av USA och Kongo-Kinshasa/Zaire medan en tredje rörelse, UNITA, stöddes av USA, apartheidregimen i Sydafrika och Kina.

En intressant, men kontrafaktisk, fråga är huruvida Portugals vägran att släppa taget om sina kolonier och sin självbild som mäktigt imperium bidrog till det politiska kaos som Angola tvingades växa upp med.

Om Portugal bär någon skuld till Angolas usla förutsättningar som självständig stat – vilken skuld bär i så fall Nato för att ha försett kolonialmakten med de vapen som krävdes för att bedriva fjortonårigt krig mot Angolas civilbefolkning?

Och om Portugal bär någon skuld till Angolas usla förutsättningar som självständig stat efter sekel av strukturell rasism och obefintlig service som sjukvård, lärosäten och offentliga sektorer – vilken skuld bär i så fall Nato för att ha försett landet med de vapen som krävdes för att bedriva fjortonårigt krig mot dess civilbefolkning?

1972 konstaterade Amilcar Cabral, en av ledarna för Guinea-Bissaus väpnade självständighetskamp (och mördad året därpå), att de ekonomiska förutsättningarna helt enkelt saknades för Portugal, ett efterblivet land – det mest efterblivna i Västeuropa:

”Portugal skulle aldrig kunna starta tre koloniala krig i Afrika utan hjälp av Nato, Natos vapen, Natos plan, Natos bomber – det skulle vara omöjligt för dem.”25.

Komplett referenslista:

Anderson, Perry. 1964. Portugal och kolonialismens sammanbrott. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Barnett, Don. 1972. The Revolution in Angola: MPLA, Life Histories and Documents. Indianapolis: Bobbs-Merrill.

Bispo, António de Jesus. 2010. ”A participação da Força Aérea na Guerra de África”. Revista Militar (nr.2507, dec. 2010).

Cabral, Amilcar. 1973. Return to the Source: Selected Speeches by Amilcar Cabral. New York: Monthly Review Press.

Connelly, Matthew. 2001. ”Rethinking the Cold War and Decolonization: The Grand Strategy of the Algerian War for Independence”. International Journal of Middle East Studies (vol.33, nr.2 maj 2001).

Davidson, Basil. 1972. In the Eye of the Storm: Angola’s People. London: Longman.

Fernandes, Gil & Marcum, John. 1972. ”The Azores over Africa”. Africa Today/Guerilla Warfare (vol.19, nr.1, vinter 1972). Bloomington: Indiana University Press.

Fraga, Luís Alves. 2004. ”A Força Aérea Na Guerra Em África Angola, Guiné e Moçambique 1961–1974”. Lisboa: Prefácio.

Freitas, Gustavo & Peixinho, Ana Teresa. 2022. ”The Colonial War in Media Narratives: How Portuguese and Angolan Newspapers Recounted an Event 60 Years Later.” Comunicação e Sociedade (vol.41 2022).

Henriksen, Thomas. 1976. People’s War in Angola, Mozambique, and Guinea-Bissau (vol.14, nr.3 1976, s.377–399). Cambridge: Cambridge University Press.

Herrick, Allison Butler, et al. 1967. Area Handbook for Angola. Washington DC: Foreign Area Studies/The American University.

Horne, Alistair. 1978. A Savage War of Peace: Algeria 1954–1962. New York: New York Review of Books.

Lopes, Tracy. 2022. ”Slave ’Corrections’ in Luanda, Angola from 1836 to 1869”. Punishment & Society (vol.24, nr.5).

Marcum, John. 1969. The Angolan Revolution. Vol I: The Anatomy of an Expulsion (1950–1962). Cambridge: MIT Press.

Marcum, John. 1978. The Angolan Revolution. Vol II: Exile Politics and Guerilla Warfare (1962–1976). Cambridge: MIT Press.

National Office of Information. 1961. ”Hispano Portuguese Understanding and the International Situation” i Portugal, An Informative Review 5 (nr.2 1961).

Ramos, Rui. 2022. ”O dia em que Kitexi tremeu.” Jornal do Angola (15/3 2022).

Rigueiro Mira, Sara. 2020 Napalm and Herbicides use during the Portuguese Colonial War. Porto: Instituto de Ciéncias Biomédicas Abel Salazar.

Rodrigues, Luís Nuno. 2013. The United States and Portuguese Decolonization (vol.29, nr.2).

Salazar, Antonio de Oliveria. 1965. Errors and Failures in the Politics of Our Time. Lisboa: Secretariado Nacional da Informação.

Schlesinger Jr., Arthur. 1965. A Thousand Days: John F. Kennedy in the White House. Boston: Houghton Mifflin.

Wall, Irwin. 2001. France, the United States, and the Algerian War. Berkeley: University of California Press.

Waring, Ronald. 1961. ”Angola och världsfreden”. Svensk Tidskrift (nr.7 1961).

Waring, Ronald. 1962. ”The Case for Portugal”. I: Angola: A Symposium. Mason, Philip (ed). 1962. Oxford: Oxford University Press.

Wästberg, Olle. 1970. Angola. Stockholm: PAN/Norstedts.))

Fotnoter


  1. Marcum, John. 1969. The Angolan Revolution. Vol I: The Anatomy of an Expulsion (1950–1962) (s.123–124). Cambridge: MIT Press.[]
  2. Ibid.[][][][]
  3. Lopes, Tracy. 2022. ”Slave ’Corrections’ in Luanda, Angola from 1836 to 1869”. Punishment & Society (vol.24, nr.5, s.774). Davidson, Basil. 1972. In the Eye of the Storm: Angola’s People (s.133). London: Longman.[]
  4. Marcum, John. 1978. The Angolan Revolution. Vol II: Exile Politics and Guerilla Warfare (1962–1976) (s.297–298). Cambridge: MIT Press. Salazar, Antonio de Oliveria. 1965. Errors and Failures in the Politics of Our Time (s.11–15). Lisboa: Secretariado Nacional da Informação.[]
  5. citerad i Davidson, Basil. 1972 (s.133).[]
  6. Henriksen, Thomas. 1976. People’s War in Angola, Mozambique, and Guinea-Bissau (vol.14, nr.3 1976, s.377–399). Cambridge: Cambridge University Press.[]
  7. Freitas, Gustavo & Peixinho, Ana Teresa. 2022. ”The Colonial War in Media Narratives: How Portuguese and Angolan Newspapers Recounted an Event 60 Years Later.” Comunicação e Sociedade (vol.41 2022, s.76–86) (https://journals.openedition.org/cs/6707). Ramos, Rui. 2022. ”O dia em que Kitexi tremeu.” Jornal do Angola (15/3 2022) (https://www.jornaldeangola.ao/ao/noticias/o-dia-em-que-kitexi-tremeu-2/). Marcum, John. (s.123–156).[]
  8. Marcum (s.231–240). Fernandes, Gil & Marcum, John. 1972. ”The Azores over Africa”. Africa Today/Guerilla Warfare (vol.19, nr.1, vinter 1972, s.3–6). Bloomington: Indiana University Press (https://www.jstor.org/stable/pdf/4185208.pdf?refreqid=fastly-default%3Abe66ee191eac299b510358982ca05249&ab_segments=&origin=&initiator=&acceptTC=1). Herrick, Allison Butler, et al. 1967. Area Handbook for Angola (s.234–238). Washington DC: Foreign Area Studies/The American University.[]
  9. Anderson, Perry. 1964. Portugal och kolonialismens sammanbrott (s.168–169). Stockholm: Rabén & Sjögren.[]
  10. Antonio de Oliveira Salazars tal inför nationalförsamlingen på temat ”Portugals fjärranhavsterritorier och FN-organisationen” 30/6 1961 (Secretariado Nacional de Informação, 1961, s.14–15). Portugal, National Office of Information. 1961. ”Hispano Portuguese Understanding and the International Situation” i Portugal, An Informative Review 5 (nr.2 1961, s.99–100).[]
  11. Marcum (s.23).[]
  12. Marcum, John (2) (s.18–19).[]
  13. Marcum (s.231–240). Fernandes & Marcum (s.3–6). Herrick, et al. 1967. (s.234–238). Wästberg, Olle. 1970. Angola (s.143–144). Stockholm: PAN/Norstedts.[]
  14. Wall, Irwin. 2001. France, the United States, and the Algerian War (s.21–23). Berkeley: University of California Press.[]
  15. Horne, Alistair. 1978. A Savage War of Peace: Algeria 1954–1962. New York: New York Review of Books. Connelly, Matthew. 2001. ”Rethinking the Cold War and Decolonization: The Grand Strategy of the Algerian War for Independence”. International Journal of Middle East Studies (vol.33, nr.2 maj 2001, s.221–245) (https://www.jstor.org/stable/pdf/259563.pdf?refreqid=fastly-default%3A15b72622e3ee855f33a2cdefb5e94b23&ab_segments=0%2FSYC-7052%2Ftest&origin=&initiator=&acceptTC=1). []
  16. Marcum (s.184).[]
  17. Wästberg s.147–148. Schlesinger Jr., Arthur. 1965. A Thousand Days: John F. Kennedy in the White House (s.562–563). Boston: Houghton Mifflin.[]
  18. Barnett, Don. 1972. The Revolution in Angola: MPLA, Life Histories and Documents (s.310–312). Indianapolis: Bobbs-Merrill. Wästberg (s.143–149).[]
  19. Rodrigues, Luís Nuno. 2013. The United States and Portuguese Decolonization (vol.29, nr.2, s.175). Marcum (s.231–240).[]
  20. Marcum (s.231–240). Fernandes & Marcum (s.3–6). Herrick, et al. 1967. (s.234–238).[]
  21. Wästberg (s.143).[]
  22. Rigueiro Mira, Sara. 2020 Napalm and Herbicides use during the Portuguese Colonial War (s.30–31). Porto: Instituto de Ciéncias Biomédicas Abel Salazar. Fraga, Luís Alves. 2004. ”A Força Aérea Na Guerra Em África Angola, Guiné e Moçambique 1961–1974”. Lisboa: Prefácio. Bispo, António de Jesus. 2010. ”A participação da Força Aérea na Guerra de África”. Revista Militar (nr.2507, dec. 2010, s.1377 –1405).[]
  23. Waring, Ronald. 1962. ”The Case for Portugal”. I: Angola: A Symposium. Mason, Philip (ed). 1962. Oxford: Oxford University Press. Waring, Ronald. 1961. ”Angola och världsfreden”. Svensk Tidskrift (nr.7 1961, s.278–283).[]
  24. Gavin Youngs artikel i The Observer (20/8 1961). Youngs rapportering återges också i Marcum, John (s.146–148).[]
  25. Cabral, Amilcar. 1973. Return to the Source: Selected Speeches by Amilcar Cabral (s.82). New York: Monthly Review Press[]
Klas Lundström
Journalist och författare

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg.

Samtliga i redaktionen, alla våra skribenter, vår webbred och våra konstnärer arbetar gratis. Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.