Ner med arbetskritiken

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Arbetskritiken har framställts som en ny vänsterteori – och dess lösning är medborgarlönen. Men det här är snarare bevis på hur bortkopplade européerna blivit från produktionen i globaliseringens tid, skriver Hampus Byström.

”Arbetskritik” och ”medborgarlön” är 90-talsvänsterns fula tvillingbarn. Uppväxta i ett olyckligt hem, fullproppade med förlorarens bittra historier om en försvunnen guldålder, skickades tvillingarna ut i världen. Sedan dess har de växt upp till tyranner som styr stora delar av det kreativa politiskt tänkandet. I denna samhällsvision som tvillingarna representerar sker all produktion som behövs för att skapa ett gott samhälle ”där borta”. Det är antingen något som maskiner eller människor i Sydostasien i stora fabriker gör. Inte undra på att arbete förvandlas till en variabel som bara går att radera från samhällsekvationen.

I september i år hade dokumentärfilmen ”After Work” premiär, en samproduktion mellan bland annat professorn i dokumentärfilm Erik Gandini och sociologen Roland Paulsen.1

När Ulf Kristerssons regering aningen desperat försöker ge arbetslinjen en andra omgång ser vänstern sig om efter motbud. Det var just under regeringen Reinfeldt med sitt nya arbetarparti 2010 som Roland Paulsen först publicerade Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin. Här såg det ut som om vänstern äntligen kunde formulera något verkligt radikalt. I stället för FAS 3 och andra dystopier, tänk om vi inte behövde arbeta alls? Ett sånt vågat förslag mötte ramaskri från högern, men mottogs med intresse av en idétörstande vänster – boken gjorde Paulsen till något av en folkhjälte, åtminstone i vissa läger.2

Boken var en hejdundrande resa från Aristoteles till André Gorz, med citat från Nietzsche, Adorno och Georg Büchner strösslade på var och varannan sida. Skönlitteratur, filosofer, sociologer och Paulsens egna forskningsresultat om ”tomt arbete” samsas om ett utrymme på cirka 500 sidor. När jag läste den i 20-årsåldern slogs jag själv av svindel; känslan av radikalt nytänkande var påtaglig. Det hela utmynnar i en förtätad slutsats:

”Arbetssamhället är det system som stjäl tid av människor; tid som skulle kunna ägnas åt familj, vänner eller valfria aktiviteter. Arbetssamhället är det system som skulle kräva ytterligare 3,2 jordklot om det i sin mest utvecklade form (den västerländska) spred sig till resten av världen. Arbetssamhället är det system som låter miljoner människor dö av undernäring varje år, samtidigt som hälften av all mat som skördas hamnar på soptippen.”3

Med åren har detta perspektiv legat och skavt i mig tills jag fått ett mentalt skavsår – vad är det egentligen som sägs i Paulsens bok? Mer och mer har boken framstått som ett hagelgevär avlossat på ett diffust mål.

Med åren har detta perspektiv dock legat och skavt i mig tills jag fått ett mentalt skavsår – vad är det egentligen som sägs i Paulsens bok, och vad har han för lösning? Mer och mer har boken framstått som ett hagelgevär avlossat på ett diffust mål.

Filmen After Work är inspirerad av Paulsens arbete och har lyckats få till en Zoom-intervju med vänsterikonen Noam Chomsky och andra intellektuella, som får pryda ljudspåret med voice over och kommentarer över rafflande scener från dagens arbetsliv världen över. En amerikansk affärsman som ständigt upprepar ”I’m so busy”, människor på meningslösa kontorsjobb i Saudiarabien, Elon Musk på World Econonomic Forum – filmen klipper samman alla dessa människor till ett slags musikal som utger sig för att ställa existentiella frågor om varför och hur vi arbetar i dagens samhälle. Regissören Erik Gandini menar att filmen är en framtidsprojektion, där vi sannolikt kommer ”arbeta allt mindre”. Är det verkligen meningsfullt det vi gör? Han vill gå bortom den teknikorienterade debatten och se människan och existensen i det hela.

Filmens intellektuelle arkitekt Roland Paulsen har som bästsäljande civilisationskritiker ihärdigt fört fram både arbetskritik och medborgarlön som lösningar på meningslösheten i dagens samhälle. Och det är just ”mening” som han siktar in sig på. I en intervju med tidskriften Syre från 2023 säger Paulsen: ”Alla nya jobb är inte meningslösa, men många kan vi klara oss utan. Då kommer tanken om mening. Vad händer med människan då hon inte upplever mening i det hon gör större delen av sin vakna tid.”4 En ofta upprepad enkätundersökning, även anförd i intervjun i Syre, som Paulsen lutar sig mot har visat att ”hälften av människorna i USA känner att deras jobb inte bidrar till att förbättra världen, i Sverige är motsvarande siffra en tredjedel.”

Här är det, som så ofta i enkätundersökningar, ordvalet i frågeställningen som spökar. Vad menas egentligen med ”förbättra världen”?

Vad menas egentligen med ”förbättra världen”? En dröm om hjältedåd, vars motsvarighet kan sägas vara Greta Thunberg, eller beroende på ens kulturella tendenser, Elon Musk?

Om vi menar något så lågmält som att ”vara artig mot kollegor och inte slå dem på käften” så tror jag att de flesta i sitt arbete når den ribban av världsförbättring. Men ”förbättra världen”, hur kan man som individ ens avgöra hur mycket man förbättrar världen? Det blir en abstrakt etisk fråga som är nästan omöjlig att besvara, vilket alla som försökt grunna över meningen med livet upptäckt redan som tonåringar. Roland Paulsen menar också att eftersom de flesta svarar att de skulle ”sluta arbeta” ifall de blev ekonomiskt oberoende är det ett bevis på att arbete inte ger mening åt livet.5

Ett annat sätt att se enkätsvaren på är att människor så som i alla tider hämtar sin syn på status och mening från en överklass som sätter standarden. I vår tid, liksom adeln förr, är det högsta mode att vara en arbetsbefriad konsumtionsmaskin som lever på passiv inkomst. Och är det inte överklassen som sätter standarden så är det ofta en sorts folklig mytologi, likt de riddarromaner som så förtrollade Don Quijote – en dröm om hjältedåd, vars motsvarighet kan sägas vara Greta Thunberg, eller beroende på ens kulturella tendenser, Elon Musk. Är det inte dessa medierade arketyper av ”världsförbättrare” människor föreställer sig när de tänker på en bättre värld? En lastbilschaufför som forslar medicinska verktyg över Sverige, förbättrar hen världen? Jag vill nog påstå att hen gör en ovärderlig insats i alla fall.

Medborgarlön, eller basinkomst, är som sagt Paulsens andra käpphäst, en Rosinante som han rider på i kampen för ett mer meningsfullt samhälle. Alex Gourevitch, en amerikansk statsvetare, har på ett mycket elegant sätt punkterat basinkomst som revolutionär strategi.6 För att pengar ska ha något värde måste de kunna representera en fordran på samhällets goda – jag ger dig pengar för att du ska göra något för mig som jag inte kan eller vill göra. Pengar som inte har någon makt över andra människor brukar vi lite föraktfullt kalla för leksakspengar. Som Adam Smith skrev: ”pengar är makten att befalla över andras arbete”. Och samhällets ”goda” kräver arbete. Antingen det rör sig om behovet av sanitet, där sopor avlägsnas i tid, eller matlagning som kräver en helhetsupplevelse: från restaurangens planlösning, byggnation, och serveringspersonal, till att hacka lök snabbt och noga.

Samhällets ”goda” kräver arbete. Antingen det rör sig om behovet av sanitet, där sopor avlägsnas i tid, eller matlagning.

Alltså måste någon arbeta för att göra pengarna meningsfulla. På vilket sätt löser medborgarlön detta organisatoriska problem? Förhoppningen tycks vara att människor i detta uppdiktade tillstånd av villkorslös lön ska kunna välja mer fritt vad de vill arbeta med, så att de mer ”meningslösa” sysslorna ska falla bort. Men vi har fortfarande inte kommit närmare en lösning på frågan om vem som ska arbeta för att tillfredsställa våra behov. Och vad är våra behov, egentligen? Faktum är att det är en politisk fråga utan givet svar. Samhället kan inte vara likgiltigt till om människor arbetar eller inte, och vad de gör med sin tid, och det är denna grundläggande fråga som Roland Paulsens arbetskritik inte tar tag i på allvar.

Jag tror det pekar på en djup kris inom vänsterns frihetsbegrepp att dessa två politiska idéer, medborgarlön och arbetskritik, blivit så framträdande. I stället för ett materiellt förhandlat medborgarskap, där vi deltar och får våra rättigheter och skyldigheter, förslår man här att människan ska köpas loss från alla lojaliteter. Valfrihet och samtycke ska styra varenda interaktion med andra människor. Samhället är inget annat än individuella konsumenter med sina individuella projekt. De gemensamma kontaktytor där allmänna övertygelser och lojaliteter jämkas samman till en demokratisk, kollektiv anda, har monterats ned. Och nu ska även produktionskrafterna slängas på sophögen?

Och nu ska även produktionskrafterna slängas på sophögen?

All samhällskritik värt sitt namn har en underton av förhoppning och önskningar, en utopi, ett mål bortom det nuvarande. Men risken är att önskan, drömmen, ligger så långt från verkligheten att man i stället börjar tangera parodin – Stanley Aronowitz och William DiFazio, själva amerikanska arbetskritiker, publicerade 1994 boken The Jobless Future där den nya ekonomins löfte om automatisering och mer fritid togs på fullaste allvar: framtiden såg ut att kunna göra sig av med ”human toilers”. Justerat för en åldrande befolkning lönearbetar en större andel i USA idag än på 90-talet, och bokens framtidsprojektion känns hopplöst daterad. Räknar man in hela världsbefolkningen blir den ökande andelen lönearbetare förstås ännu högre.7

Den ungerska filosofen Agnes Heller brukade kalla Östblockets realsocialism för ”behovens diktatur.” Partiet, menade Heller, hade satt sig själv som domare över ”de sanna mänskliga behoven”.8 Hennes resa från ungersk marxist till nyliberal är symptomatisk för kalla krigets slut, och inget vi behöver fördöma henne för – men är det allt som finns kvar? En marknad där konsumenter förhandlar om sina preferenser och får dem uppfyllda (om de kan betala)? Eller går det att demokratiskt planera våra behov, bestämma tillsammans vad som ska prioriteras? Detta kräver en kollektiv organisering och samordning, snarare än individer med bara sina egna planer.

Ett av arbetslivets glädjeämnen har varit den blandning av människor man möter, en påtvingad gemenskap, en av få kvar i vårt valfrihetssamhälle. Den andra är familjen, och den tredje är skolan. Man väljer inte sin familj, inte sina skolkamrater (nåja, det brukade vara så), och inte sina arbetskamrater – men tillsammans skapar man något, förutsättningar för varandra, plikt och skyldighet. Jag vill inte välja allt, och valet som sådant är ofta illusoriskt: den grundläggande sanningen om människan och tillvaron är att vi inte valt att födas.

Människan så som samhällsvarelse har ett behov av disciplin och extern nödvändighet, som fortfarande respekterar hennes autonomi och frihetskänsla. Finns det ett sätt för vänstern att kräva av alla medborgare att de gör sin del för samhällets bästa, utan att hamna i sovjetiska kontrollmekanismer? Här krävs att vi tar ordet frihet och nödvändighet på allvar, även i våra drömsamhällen. I stället för medborgarlön, varför inte den gamla devisen om mer planhushållning? Varför inte återskapa det gamla ”DDR-Sverige” med en arbetsmarknadsstyrelse som lotsar folk in i bristyrken med subventionerad lägenhet, semester, social status och tillhörighet genom facklig anslutning? Eller låter det för mycket som den förhatliga arbetslinjen?

Jag kan inte värja mig från tanken att vänstern är så traumatiserad av hela erfarenheten med Sovjetunionen och Kina att man tappat kompassen och irrat bort sig i ”arbetskritik” och medborgarlön.

Men det är här dessa halvmesyrer till samhällsomdaning visar sig som mest otillräckliga. Jag kan inte värja mig från tanken att vänstern är så traumatiserad av hela erfarenheten med Sovjetunionen och Kina att man tappat kompassen och irrat bort sig i ”arbetskritik” och medborgarlön. Och visst, det är ett trauma – den som kan se på gulagsystemet och rycka på axlarna kan man inte ta på allvar. Men som Freud lär, trauma ger erfarenhet, men inte nödvändigtvis kunskap. Paulsens paniska rädsla för vad han kallar den ”auktoritära vänstern” skiner igenom i hans DN-recension av Fredric Jamesons essä ”An American Utopia”, där han skriver:

”När Jameson själv ska fantisera om framtiden går det dock åt helvete. Jameson tänker sig att en folkets ’armé’ skulle kunna bilda stomme för en växande organism som till slut konkurrerar ut den kapitalistiska statsapparaten och inför full sysselsättning, fritt wifi åt alla, ett ’folkets kontroll över medierna’, ’förbud mot den mest skadliga högerpropagandan’ – ’and so on and so forth’. En både förvirrad och slö utopi, men framför allt ett sorgligt exempel på hur auktoritära socialister än i dag kan välja att inte alls förhålla sig till den totalitarism som tidigare försök till statssocialism inneburit.”9

Jameson är nu knappast den förste som inspirerad av krigsmaskineriets effektivitet har hoppats på något motsvarande med mindre destruktiva ändamål. En meningsfull och riktad ansats i folkmajoritetens och arbetarnas tjänst. Varför inte en folkets armé för att bekämpa fattigdom, hopplöshet, ignorans och utsugning? Både Lenin och Bevridge som byggde engelska välfärdsstaten hämtade sin inspiration från första och andra världskrigens socialisering av industrier och manskap.

Varför inte bara kalla sig krambjörnsvänster?

Paulsen kanske tycker allt detta låter förskräckligt, och det är många liberaler som gjort detsamma. Men varför en ”radikal” kritik av arbetet om alla radikala lösningar luktar för mycket Gulag? Det är något halvhjärtat över all indignation när den enda acceptabla lösningen är ett mer meningsfullt liv genom att långsamt och individuellt hoppa av arbetsmarknaden och ta hand om krukväxter, eller annat olönat arbete som är så perifert att inte ens kapitalisterna vill suga ut det.

Genom sin misstänksamhet mot all ”auktoritär socialism” skriver Paulsen indirekt in sig i en tradition av en ”frihetlig vänster”. Ett oseriöst epitet. Varför inte bara kalla sig ”krambjörnssocialist”?

Fotnoter


  1. Hur kan en dokumentärfilm skildra något som inte existerar? SKH, https://www.uniarts.se/aktuellt/nyheter/hur-kan-en-dokumentarfilm-skildra-nagot-som-annu-inte-existerar/ []
  2. Mathiasson, Robert, På krigsstigen mot arbetssamhället, Proletären, https://proletaren.se/inrikes-arbetsmarknad-ovrigt/pa-krigsstigen-mot-arbetssamhallet []
  3. Paulsen, Roland, Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin, 2017, s. 288 i den digitala utgåvan[]
  4. Roland Paulsen: Jag ser basinkomsten som fullt genomförbar, Tidningen Syre, 5:e mars 2023, https://tidningensyre.se/2023/5-mars-2023/roland-paulsen-jag-ser-basinkomsten-som-fullt-genomforbar/[]
  5. Paulsen, Roland, Arbetssamhället, 2017[]
  6. Gourevitch, Alex, Post-Work Socialism?, Catalyst, vol. 6:2, 2022 & The Basic Income Illusion tillsammans med Stanczyk, Lucas, Catalyst, 1:4, 2018[]
  7. Aronowitz, Stanley & DiFazio, William The Jobless Future, 1994[]
  8. Feher, Ferenc, Heller, Agnes, Markus, Gyorgy, Dictatorship over Needs: An Analysis of Soviet Societies, 1983[]
  9. Paulsen, Roland, ”Drömmen om utopin”, DN 1/4 2017[]
Hampus Byström
Filosofie magister i historia

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.