Begreppet apartheid kommer från Sydafrika men tillämpas idag ofta på Israel. Historikern Jonas Sjölander menar att analogin i själva verket maskerar ett obehagligt faktum: I Israel paras apartheid med folkmord och så var aldrig fallet i Sydafrika. Netanyahus apartheidstat är värre än originalet.

Under Hendrik Verwoerds tid som premiärminister (1958–1966) i Sydafrika var förtrycket kvävande och brutalt. Passlagarna och dogmerna om separat utveckling förpestade livet och tillvaron för landets svarta och färgade majoritetsbefolkning, medan den vita minoriteten levde med alla tänkbara privilegier och rättigheter. Perioden brukar betecknas som apartheidsystemets höjdpunkt. Herrefolksmentaliteteten grasserade inom den vita minoriteten, särskilt bland afrikaanstalande boer.

Många av oss ser likheterna och parallellerna mellan Sydafrika under apartheidtiden och Israel. Det mesta som var kännetecknande för apartheidsystemet är på plats såväl i Israel som på de ockuperade områdena Västbanken och Gaza. Men det är också en del som skiljer. Sydafrika var aldrig lika brutalt i sin våldsanvändning, trots Sharpevillemassakern 1961 och massakern i Soweto 1976, som Israel mot det palestinska folket. I Israel paras apartheid med folkmord och så var aldrig fallet i Sydafrika. Netanyahus apartheidstat är värre än originalet.

I Israel paras apartheid med folkmord och så var aldrig fallet i Sydafrika. Netanyahus apartheidstat är värre än originalet.

Den 18 augusti 1977 arresterades antiapartheidaktivisten Steve Bantu Biko i Makhanda (då Grahamstown) och fördes till häktet i Gqbera (då Port Elizabeth). Anklagelsen bestod i brott mot terrorlagarna, men utan att den knöts till någon särskild gärning. Där blev han svårt misshandlad och förhörd under flera veckor av polismän med koppling till specialenheten Vlakplaas som var en del av den sydafrikanska säkerhetspolisens verksamheter och som leddes av ”den långe generalen” Hendrik Van den Bergh.¹

Biko dog den 12 september av de allvarliga skallskador som misshandeln i fängelset resulterade i, men förmodligen också genom de skador han ådrog sig efter misshandeln under den över 70 mil långa färden på dåliga vägar med jeep till ett militärsjukhus i Pretoria. Biko var en lysande talare och ledargestalt inom den framväxande Black Consciuosness-rörelsen under 1970-talet. Med inspiration från Franz Fanon och andra antikoloniala tänkare skrev och agiterade han för svart frigörelse från vit kolonisering inklusive dess följder på självsynen som maktlösa offer. Bikos emancipation rörde således både de materiella och själsliga aspekterna av kolonialismen.

Med inspiration från Franz Fanon och andra antikoloniala tänkare skrev och agiterade Steve Biko för svart frigörelse från vit kolonisering inklusive dess följder på självsynen som maktlösa offer.

År 1948 tog det konservativa Nationalistpartiet, som framför allt dominerades av afrikaanstalande boer, makten i Sydafrika och därefter kom apartheidsystemet att fungera som politisk överbyggnad på alla nivåer i Sydafrika. Under de följande årtiondena byggdes rasismen in i samhällskroppen genom mängder av åtgärder vilka syftade till att separera människorna i enlighet med det rasklassificeringssystem som utformades parallellt och i interaktion med de alltmer detaljerade raslagarna.

Medborgarnas liv reglerades från det stora till det lilla – var och en skulle veta sin plats och det var ingen tvekan om vilka som var under- och överordnade. Det framgick av systemets absoluta tydlighet och syntes på hudfärgen.

Apartheidsystemets lagar och uttryck växte fram successivt och antog olika former under de decennier som det utgjorde den formella politiska överbyggnaden i landet.

Med åren kom ordet apartheid att bli alltmer belastat och till slut blev det omöjligt för det vita minoritetsstyret att klamra sig fast vid såväl begreppet i sig som de idéer, föreställningar och lagar det hade kommit att känneteckna.

Med åren kom ordet apartheid att bli alltmer belastat och till slut blev det omöjligt för det vita minoritetsstyret att klamra sig fast vid begreppet.

Stora delar av omvärlden uppfattade apartheidsystemet som orättfärdigt, illegitimt och genomruttet. Samtidigt var landet en ekonomiskt, kulturellt och säkerhetspolitiskt integrerad del av västvärlden. Det senare var också en del av problemet. Eliterna i det industrikapitalistiska väst vände sig inte mot apartheidsystemet. Det gjorde däremot de breda befolkningslagren.

Sydafrika hade blivit världens skunk, som Nelson Mandela en gång uttryckte det. Apartheid framstod under dessa år och det har även efter apartheidsystemets fall uppfattats som ett exklusivt sydafrikanskt fenomen. Ingenting kunde vara mer fel. Det är ingen slump att Israels ambassadör har slängts ut ur Sydafrika i protest mot det pågående folkmordet i Gaza. I Sydafrika känns nämligen apartheid igen var den än uppträder.

Det är ingen slump att Israels ambassadör har slängts ut ur Sydafrika i protest mot det pågående folkmordet i Gaza. I Sydafrika känns nämligen apartheid igen var den än uppträder.

På Västbanken kidnappas 100-tals Steve Bikos varje vecka utan några formella anklagelser och utan rättsligt skydd. Palestinska arbetare som köar i timmar när de ska till sitt arbete och förnedras av säkerhetsvakter och IDF; det är sådant som lite äldre svarta sydafrikaner på alla nivåer i samhället har personliga erfarenheter av – från parkeringsvakter till statsråd i regeringen

Apartheidsystemet etablerades i en kolonial bosättarstat och blev under efterkrigstiden en väl integrerad nationalstat inom det kapitalistiska världssystemet. Även om antiapartheidrörelsen växte och de globala protesterna mot apartheidregimen kom att intensifieras under 1970- och 80-talen, var stödet ovillkorligt och omfattande från USA, Storbritannien likväl som från andra kapitalistiska kärnländer.

Sydafrika betraktades som en vit bastion mot kommunismen i Södra Afrika och som en förmedlare av civilisation till en mörk och oregerlig kontinent. Landets naturtillgångar var naturligtvis också av stort intresse i väst. Guld, diamanter, platina och andra mineraler kunde brytas i överflöd. De industriella investeringarna och banden som hade upprättats genom en omfattande och påtaglig närvaro av transnationella företag från Europa och USA förstärkte banden till de industrialiserade kärnländerna i det kapitalistiska världssystemet.

Det militära och säkerhetspolitiska samarbetet med västvärlden var intimt och omfattande. Margaret Thatcher och andra politiker i den västerländska intressesfären kategoriserade Nelson Mandela som terrorist så sent som i början av 1990-talet och det var först när apartheidsystemet började kollapsa inifrån som de kapitalistiska kärnländerna började dra tillbaka sitt aktiva stöd till regimen.

Det var först när apartheidsystemet började kollapsa inifrån som de kapitalistiska kärnländerna började dra tillbaka sitt aktiva stöd till regimen.

Andra stater som till exempel Sverige, de socialistiska staterna och många länder i vad som vid tidpunkten kallades för tredje världen tog däremot tydlig ställning i kampen mot apartheid, men det är viktigt att understryka att det var kampen mot apartheidsystemet inne i landet som skapade det tryck mot apartheidregimen som skulle leda till dess fall.

United Democratic Front (UDF) samlade och enade de fackliga organisationerna, townshipaktivismen och andra rörelser i en enda paraplyorganisation. UDF stod dessutom i förbindelse med och samarbetade med de bannlysta väpnade organisationerna African National Congress (ANC) och Pan African Congress (PAC), verksamma i exilen eller under jord.² Den omfattande kampanjen för sanktioner och den internationella solidaritetsrörelsens aktioner skapade utöver den interna kampen också ett externt tryck mot regimen, vilket hade stor betydelse för den utveckling som ledde fram till de första fria valen i landet år 1994.³

Apartheid känns igen där den uppträder

Begreppet apartheid kommer från den vita afrikaanstalande minoritetens språk. Dess betydelse är åtskillnad eller avskildhet. Det går inte att göra någon exakt definition av begreppet, men samtidigt är den praktik som begreppet associeras med mycket lätt att definiera. Det går inte ta fel. Den som gör det har i regel fastnat i etymologiskt navelskåderi och kan därför inte förstå innebörden av begreppet. Det betecknar nämligen inte ett platsbundet fenomen. Steve Bikos karaktäristik av apartheidsystemets kännetecken träffar rätt oberoende av var och när det uppträder:

Apartheid – both petty and grand – is obviously evil. Nothing can justitfy the arrogant assumption that a clique of foreigners has the right to decide on the lives of a majority. Hence even carried out faithfully and fairly the policy of apartheid would merit condemnation and vigorous opposition from the indigienous peoples as well as those who see the problem in its correct perspective.⁴

Samma år som Nationalistpartiet fick majoriteten av de vita väljarnas röster och två år efter att Steve Biko föddes i Qonce (då King William’s Town) i Eastern Cape, utropades staten Israel efter ett beslut i FN:s generalförsamling. Sedan dess har apartheidstaten Israel med ekonomiskt och militärt understöd från USA, Storbritannien och andra västländer dominerat regionen. Brutaliteten mot och avhumaniseringen av det palestinska folket, den koloniala bosättarmenteliteten, tvångsförflyttningarna och de etniska rensningsprojekten var tidigt igenkännbara och jämförbara med den politik som bedrevs av det vita minoritetsstyret under apartheidtiden.

Att Israel bedriver apartheidpolitik bekräftades och underströks av Amnesty International i en omfattande rapport som publicerades 2022.⁵

Att Israel bedriver apartheidpolitik bekräftades och underströks av Amnesty International i en omfattande rapport som publicerades 2022.

Den etnonationalistiska sionistiska statsbildningen Israel har under åren ständigt och metodiskt förflyttat sina yttre gränser utåt. Vägnät, stängsel och murar avskärmar och stänger in palestinier som på de ockuperade områdena saknar grundläggande mänskliga rättigheter i en bantustanlikande geografi. Israeliska medborgare av judisk börd har tillgång till alla tänkbara rättigheter. De förses med öppna ytor, materiell välfärd och frihet att färdas fritt utan att som palestinierna behöva vänta timmar i checkpoints eller tvingas till långa omvägar eftersom inte har rättighet att ta närmsta vägen.

Allt det som begränsade, kringskar och omöjliggjorde ett värdigt liv i frihet i för de sydafrikaner som inte klassificerades som vita har sina motsvarigheter för palestinier på Västbanken och Gaza. Palestinier med israeliskt medborgarskap har formella rättigheter, men befinner sig i en kvävande limboartad verklighet där de tillsammans med beduiner och andra minoriteter, behandlas som tredje klassens medborgare och tvingas leva som etniska spillror i en etnonationalistisk sionistisk statsbildning. Segregationen, exkluderingen och underordningen av palestinier är påtaglig även i Israel, vilket också tydligt framkommer i Amnestys rapport.

Apartheidregimen i Sydafrika kunde aldrig någonsin mäta sig med den fullständigt hämningslösa brutalitet som Israel har visat sig kapabel till i Gaza efter den 7 oktober 2023.

Apartheidregimen i Sydafrika kunde aldrig någonsin mäta sig med den fullständigt hämningslösa brutalitet som Israel har visat sig kapabel till i Gaza efter den 7 oktober 2023.

Mellanösternkorrespondenter i mainstream-media och mellanösternexperter i akademin, som inbäddade kikar på ockupationen genom sprickorna i muren inifrån Israel brukar vara försiktiga med såväl användandet av begreppet folkmord som apartheid. Det verkar inte kännas riktigt rätt för dem att göra det. Det är lite för starka ord. Ändå har den etniska resningen av Palestina haft folkmordskaraktär redan från början – ända sedan de första massakrerna och folkfördrivningarna ägde rum var folkmordet avsiktligt. Intentionen finns där. Genom den etniska resningen av Palestina har en apartheid- och kolonialbosättarstat skapats där en del av befolkningen, företrädelsevis med europeiskt och amerikanskt ursprung dominerat mördat, skändat och systematiskt fördrivit den ursprungliga befolkningen, de som bebodde landet.

Det började till och med före 1948. Det började redan när sionisterna satte sin fot i landet och när Storbritanniens utrikesminister Balfour lovade sionisterna ett nationalhem i det landområde som efter första världskriget och det Osmanska väldets fall blev det brittiska Palestinamandatet.⁶

Steve Bikos definition av begreppet apartheid är också helt och hållet överförbart till det nutida Israel. Tolkningar och kontextualiseringar av begrepp sker inte i ett vacuum.

Steve Bikos definition av begreppet apartheid är också helt och hållet överförbart till det nutida Israel.

Israel och apartheidsydafrika visar upp alltför många gemensamma historiska särdrag för att de ska kunna ignoreras. Båda staterna har klätt in sina koloniala projekt i en religiös skrud av utvaldhet och lutar sig på religiösa urkunder för att legitimera och rättfärdiga kolonialism.

Calvinismen fungerade som ideologisk överbyggnad för vita afrikaaner i Sydafrika; såväl den religiösa som den sekulära eller ateistiska sionismen har haft en liknande funktion också i Israel. Det rör sig om två militära stormakter i sina respektive regioner, som inte skulle överleva utan ekonomisk och militär backning från väst. Båda staterna präglas av manisk igelkottsmentalitet och en självbild som gör gällande att de är omgivna av fiender som vill förinta dem från jordens yta.

Hemlandspolitiken som etablerades under apartheidtiden och innebar att många svarta sydafrikaner tvångsförflyttades till så kallade Bantustans, det vill säga geografiskt avgränsade områden erkända av Sydafrika som autonoma ”hemländer” med visst självstyre, men helt dominerade av Sydafrika.

Tvångsförflyttningar och upprättande av rassegregerade ”locations” utanför städerna var en del av samma rasåtskillnadspolitik. Den vita minoriteten förfogade över och ägde de bästa och de mest produktiva delarna av landet, medan den svarta majoriteten fick hålla till godo med de mindre lukrativa delarna. Den del av befolkningen som kategoriserades som färgade och asiater hänvisades också till särskilda områden, både på landsbygden och i eller strax utanför de urbana miljöerna. Den som har besökt Israel och de ockuperade områdena kan inte undvika att notera att idén om separat utveckling är starkt närvarande också här. Allt detta är på plats. Precis som i Sydafrika är all mark som ägs av vita stöldgods, med den skillnaden att stölderna i Israel begicks under 1900-talet. Koloniseringen i Kap skedde från 1652, medan det sydafrikanska inlandet stals av britter och boer under 1800-talet.

Händelser som ser ut som tankar

Med detta sagt kan det nu vara dags att påpeka att det är en händelse som ser ut som en tanke att Sydafrika och Israel finner varandra och bli inbegripna i ett militärt och säkerhetspolitiskt samarbete från 1970-talet och framåt. Dessförinnan kritiserade Israel understundom apartheidsydafrika på moraliska grunder. Men det var en försiktig kritik – det fanns en befogad oro för antisemitiska repressalier mot den judiska minoriteten i landet under såväl Ben-Gurions som Golda Meirs regeringsperioder.

De diplomatiska förbindelserna var starkt begränsade. Efter sexdagarskriget 1967 förändrades allt. En ny generation israeliska politiker började göra sig hörda. Militariseringen tilltog och det ideologiska arvet från den sionistiske fascisten Zeev Jabotinsky, som under 1930-talet samarbetade och interagerade med Mussolini och fascisterna i Italien, kom att bli ett tongivande inslag i israelisk politik, särskilt inom högerpartiet Likud. Den nuvarande Likudledaren Benjamin Netanyahu är en av hans samtida anhängare. Det hela är en historisk ironi.

Den långe Hendrik Van den Bergh, han kallades också ibland för the tall assasin, som var säkerhetstjänstens grå eminens i apartheidstaten Sydafrika, fick sin militära och ideologiska skolning i Broederbund och Nationalistpartiet. Han liksom många andra i samma generation påverkades och imponerades av nationalsocialismen i Tyskland innan och under andra världskriget.

Van den Bergh var under ungdomsåren aktiv i det militanta och väpnade Ossebrandwag som motarbetade Sydafrikas och den brittiska Smuts-regeringens medverkan på de allierades sida under kriget. Många av dess medlemmar internerades under kriget. Efter Nationalistpartiets valseger 1948 och det sydafrikanska utträdet ur det brittiska samväldet, fick Broederbund fri tillgång till staten inklusive dess repressiva institutioner – det militärindustriella komplextet, säkerhetsapparaten och underrättelsetjänsten.

Många av apartheidregimens ledande politiker var också starkt rotade i den antibrittiska afrikaanernationalismen och hade påverkats av det ideologiska klimatet i Tyskland under mellankrigstiden.¹ Henrik Verwoerd som var en av apartheidsystemets arkitekter och premiärminister samt partiledare för Nationalistpartiet under åren 1958–1966 utbildades exempelvis till psykolog i Tyskland under 1920-talet. Verwoerd mördades 1966 utanför Parlamentsbyggnaden i Cape Town av den statslöse grekisk-ättade Dimitris Tsafendas, vars levnadsöde skildras i Henk Van Wourdens fantastiska bok A Mouthful of Glass.⁷ I boken presenteras mängder och av bevis och belägg för att detta samarbete var både intimt, omfattande och långvarigt. Samarbetet är väldokumenterat och i Polakow-Suranskys källmaterial framträder välbekanta namn från både israelsk och sydafrikansk politik.

Van den Bergh och andra ledande militärer, underrättelsemän och politiker från Broederbund och Nationalistpartiet knyter band, sluter avtal med och smider planer med Menachem Begin, Yitshak Shamir, Moshe Dayan och andra politiker och militärer av hög rang. Kanske talade de ibland om sina gemensamma erfarenheter från 1940-talet och kampen mot den brittiska överhögheten i Palestina och Sydafrika. Kanske berättade Menachem Begin om den sionistiska terrororganisationen Irguns framgångsrika bombattentat mot Hotel David i Jerusalem, där 91 brittiska soldater fick betala med sina liv och som blev spiken i kistan för det brittiska Palestinamandatet.

Kanske kontrade Van der Bergh Shamirs skryt om Mossads lönnmord på PLO-ledare i exilen med egna historier om attentat och lönnmord mot sydafrikaner med brittiskt ursprung eller mot antiapartheidaktivister under senare tid? Vem vet.

Israel samarbetade med Sydafrika utan att låta sig hindras av att den judiske antiapartheidaktivisten Denis Goldberg sedan länge hade suttit fängslad för högförräderi. Han dömdes terrorism i Rivoniarättegången 1963 tillsammans med Nelson Mandela och ytterligare 8 aktivister. Till skillnad från Mandela skickades Goldberg inte till Robben Island, eftersom han klassificerades som vit. I stället avtjänade han sitt straff i Pretoria Central Prison. Judarna Harold Wolpe och Arhur Goldreich fick också tillbringa långa perioder i fängelse.

Den judiske immigranten från Litauen Solly Sachs bannlystes och fängslades av apartheidregimen. Men det verkar inte ha varit något hinder för samarbetet med Israel.

Den judiske immigranten från Litauen, fackföreningsmannen och kommunisten Solly Sachs bannlystes och fängslades av apartheidregimen. Men det verkar inte ha varit något hinder för samarbetet. Att hans son, Albie Sachs förlorade armen när en bilbomb briserade 1988 var inte heller något hinder. Bomben var planterad av samma underrättelsetjänst som Israels motsvarighet intimt samarbetade med. Den lysande journalisten och författarinnan Ruth First dog 5 år tidigare av en brevbomb som var avsedd för hennes man, Joe Slovo, det sydafrikanska kommunistpartiets ordförande. Båda var judar. Avsändaren var den sydafrikanska säkerhetspolisen och lika uppfinningsrika och skickliga i lönnmördandets konst var de israeliska motsvarigheterna.

Listan över antiapartheidaktivister med judisk bakgrund är lång och gissningsvis var dessa överrepresenterade i den begränsade del av den vita minoriteten i Sydafrika som aktivt tog ställning mot apartheid. De judiska antiapartheidaktivisterna var väl medvetna om Israels allians med Sydafrika. Denis Goldberg genomförde i mars 1985 ett besök i Israel alldeles efter att han hade släppt ur fängelset. Han hade bjudits in av israeliska antiapartheidrörelsen, som hade blivit alltmer aktiv och tongivande i landet. I samband med besöket konstaterade han i en intervju att Israel genom sina förbindelser med Sydafrika stödjer förtrycket och påpekade att det inte det tjänade Israels långsiktiga intressen att liera sig förtryckarna och uppmanade sina värdar sluta sälja vapen till den vita regimen.⁸

Israel utgör idag ett kvardröjande kolonialt bosättarprojekt som för inte så länge hade sin självklara bundsförvant i Sydafrika. I samarbete med varandra utvecklande de kärnvapen, skändade, fördrev och mördade sina respektive ursprungsbefolkningar och fungerade som USA:s geopolitiska strategiska kilar på varsin kontinent.

Sydafrika blev från 1994 en nation för alla dess invånare: den politiska transitionen har visserligen inte följts upp av någon ekonomisk och social motsvarighet att tala om. Det senare är i hög grad ett resultat av ekonomisk påverkan och maktutövning genom internationella ekonomiska maktcentra dominerade av USA och EU, men det är en annan historia och den är inte avslutad. Vita sydafrikaner kastades inte ut i havet. I stället pågår alltjämt en svår och krokig försoningsprocess – den har inte varit oproblematisk och den är oavslutad, men den är inget blodbad.

Befrielsen från apartheid gick inte hejda i Sydafrika. Den är på sikt oundviklig också i Palestina. Israel har aldrig i praktiken visat något intresse för en tvåstatslösning. En fri och demokratisk stat i ett enda land för alla som har rätten att leva där är det enda alternativet till det blodbad som nu pågår. I kategorin ”alla” ingår även flyktingarna från 1967 och deras ättlingar. Självklart måste detsamma gälla även för dem som fördrevs från landet år 1948.

Befrielsen från apartheid gick inte att hejda i Sydafrika. Den är på sikt oundviklig också i Palestina.

Nelson Mandela var fängslad i 27 år innan han frigavs och kunde efter de första fria valen 1994 tillträda som president efter en makalös jordskredsseger. I de med politiska palestinska fångar överfulla israeliska fängelserna befinner sig nu Marwan Barghouti. Han varit fängslad i 27 år och brukar kallas för Palestinas Mandela. Det träffar där det ska och det är en händelse som ser ut som en tanke.