Det råder ingen tvekan om att den nuvarande hetsen mot muslimer har en rasistisk prägel, inte en människorättslig. Dock måste det finnas utrymme för en kritik av kvinnoförtryckande praktiker som inte utmynnar i en liberal låt gå-politik, menar Devin Rexvid.

Debatten om huruvida bur-qa och niqab ska tolereras eller bannlysas i det offentliga rummet i Sverige, har väckt liv i en redan polariserande fråga. Enligt de som utgår ifrån ett prohijabiskt perspektiv omfattas plaggen av religionsfrihet och kvinnors rätt att själva få välja. För kritiker ingår dessa praktiker i ett förtryckande system där kvinnors kropp och sexualitet görs till mäns och religionens egendom.

Sekulär och saklig kritik av repressiva och misogyna religiösa dogmer och praktiker får dock inte blandas ihop med högerpopulisters och rasisters kampanjer mot desamma. De sist nämnda aktörerna är föga intresserade av sekularism och jämställdhet. Det är bl.a. här skon klämmer för en del krafter som ser sig som progressiva. I sin iver att ta avstånd från rasism, hamnar de i en okritisk försvarsposition gentemot religiöst förtryck. Resultatet blir att bur-qa och niqab försvaras som uttryck för frihet – trots att dessa i praktiken står för osynliggörande av kvinnan och hennes underordning.

Vad är problemet med bur-qa och niqab?
Men vad är problemet med bur-qa och niqab? Svaret på denna fråga fordrar en kort beskrivning av islams syn på kvinna.¹ Som i de två andra abrahamitiska religionerna är kvinnan inom islam upphovet till ursprungssynden. Sett ur ett islamiskt perspektiv ropar hon på sexuella ofredanden om hon inte täcker sin kropp. I obeslöjat tillstånd anses hon fresta mannen. Mot denna bakgrund fyller slöjan, oavsett variant, samma funktion som polygami. Genom slöjan tyglas mannens sexuella begär. Genom polygami tillfredsställs hans sexuella behov. Båda dessa mekanismer inom islam är till för att mannen ska koncentrera sig på sin kärnuppgift, dvs. gudsdyrkan. Kvinnan får, som den syriske filosofen Adonis (2016, s. 93), uttrycker det ”nöja sig med att vara platsen för hans njutning”.

Kvinnan i islam har, som Bernad Lewis framhåller det, den sämsta positionen bland de tre grupper som exkluderas ur islams anspråk på jämlikhet, dvs., icke-troende, slavar och kvinnor.² Det som gör att kvinnan har den sämsta positionen är att icke-troende kan konvertera till islam, slavar kan friköpas eller befrias genom avskaffande av slaveri. Kvinnan förbli kvinna, dock som ”en formbar deg i mannens händer”, uttryckt med Adonis ord.

Genom dessa praktiker förkastar islam distinktionen privat-offentlig. Flickor och kvinnor måste bära den privata sfären på sitt huvud och sin kropp när de äntrar offentligheten. På så sätt blir dessa plagg ett ambulerande fängelse.

Bur-qa och niqab som olika varianter av hijab utgör islamistiska symboler som har en inneboende mening oavhängigt bärarens intentioner. Dessa har varit emblem för Islamiska staten och Talibanerna samt diverse andra islamistiska grupper. Genom dessa praktiker förkastar islam distinktionen privat-offentlig. Flickor och kvinnor måste bära den privata sfären på sitt huvud och sin kropp när de äntrar offentligheten. På så sätt blir dessa plagg ett ambulerande fängelse. Genom osynliggörande av kvinnor gör bur-qa och niqab deras lydnad, oskuld och kyskhet synlig. Dessa blir också en synlig symbol för separation, mot integration och mot jämställdhet. Budskapet som förmedlas är att icke-täckta flickor och kvinnor är oanständiga och ”slampiga”. På så sätt förkastar dessa plagg kvinnlig emancipation men befäster manlig överordning och misogyni.

Bur-qa och niqab kan också ses som mer extremistiska praktiker även inom hijabrörelsen. Dessa blir problematiska i en mängd situationer. Det rör sig bl.a. om utebliven ansiktsmimik i undervisningssammanhang t.ex. i förskolan och skolan, förebyggande av fusk i tentasalar, vid identitetskontroll, biljettkontroll, fortkörning etc. I vissa fall har också terrorister kommit undan iklädda bur-qa. Det blir också problematiskt när kvinnor iklädda dessa plagg ska företräda en sekulär stat som förespråkar jämställdhet och förbud mot könsdiskriminering.

Behövs statlig intervention mot bur-qa och niqab?
Som Olivier Roy påpekar det bör en sekulär stat avhålla sig från intervenering i religiösa dogmer.³ Den sekulära statens åtgärder mot religion får dock legitimitet i namn av allmän ordning eller tredje parts intressen.

Om den svenska staten skulle i Lockes anda tolerera burka och niqab som uttryck för frihet från staten innebär det att staten erkänner dessa praktiker som uttryck för frihet samtidigt som dessa står för ojämställdhet och könsdiskriminering.

Religiösa rättigheter finner med andra ord sin gräns i andra individers rättigheter och tredje parts eller i statens beaktande av allmän ordning. Den icke-hijabbärandes negativa religionsfrihet, dvs. rätt att slippa utsättas för den hijabbärandes religionsutövning och statens normer om sekularism och jämställdhet har i flera fall i Europadomstolen fått företräde framför den enskildes positiva religionsfrihet.

Om den svenska staten skulle i Lockes anda tolerera bur-qa och niqab som uttryck för frihet från staten innebär det att staten erkänner dessa praktiker som uttryck för frihet samtidigt som dessa står för ojämställdhet och könsdiskriminering. Både frihet, jämställdhet och icke-diskriminering med könsmarkörer är kollektiva angelägenheter som bara kan garanteras genom staten – frihet genom staten som Rousseau uttryckte det. En stat som tolererar ojämställdhet kan med andra ord inte göra anspråk på frihet.

En man är den som inte bär burka och niqab. Den kvinna som bär dessa är inte en lösaktig kvinna. Det är här det specifika med slöjan i islamisk tappning träder fram. Slöjan är preislamisk. Den var en klassmarkör. Islam gjorde den till en markör för oskuld och kyskhet, ett signum för mäns heder.

Bortsett från kvinnor som idkar ”frivillig underkastelse” finns det flickor och kvinnor som känner press på sig att bära bur-qa och niqab om dessa tillåts.

Avslutningsvis kan bärande av bur-qa och niqb inte betraktas som en mänsklig rättighet. Varför inte? Eftersom dessa praktiker tömmer kvinnan på all mänsklighet. Genom bur-qa och niqab reducerar hon till biologi och kön, till en vagina som ska styras av hennes manliga förmyndares och en manlig gud. Dessa plagg är kännetecken för islamistisk maskulinitet. En man är den som inte bär bur-qa och niqab. Den kvinna som bär dessa är samtidigt inte en lösaktig kvinna. Det är här det specifika med slöjan i islamisk tappning träder fram. Slöjan är preislamisk. Den var en klassmarkör. Islam gjorde den till en markör för oskuld och kyskhet, ett signum för mäns heder. Även ur detta perspektiv är bur-qa och niqab ett problem för den svenska staten som tar avstånd från hedersförtryck.