Nobelt hyckleri

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

När hovet och samtliga partier kräver att Ryssland ska uteslutas från Nobelfestligheterna, men inte USA eller Thailand, handlar det verkligen om en moralisk kompass? Eller är det snarare en undfallenhet mot det egna imperialistblocket? Erik Andersson efterlyser en diskussion om diplomatins mening och mål.

Den 31 augusti meddelade Nobelstiftelsen att man i år skulle bjuda in alla ambassadörer i Sverige till Nobelprisutdelningen. Detta har varit rutin i årtionden, men avsteg gjordes förra året då Ryssland, Belarus och Irans ambassadörer uteslöts från prisutdelningen.1

Och i år hade Nobelstiftelsen alltså tänkt sig att återgå till rutinen. Detta väckte dock, som väl ingen kunnat undgå, stor kritik. Hela spektrat av partiledare meddelade att de inte tänkte delta: Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar skrev att hon ”inte kommer delta i Nobelfestligheter med en representant för den ryska regimen samtidigt som bomberna faller över Ukraina”.

Även Jimmie Åkesson – som ju tidvis anklagats för att leda ett ryssvänligt parti – var väldigt tydlig: ”Anständiga svenska politiker med någon som helst demokratisk och moralisk kompass festar inte med representanter från Ryssland, Belarus och Iran. Punkt.”

Magdalena Andersson tyckte att Nobelstiftelsen behövde ”ta en allvarlig funderare på vad det innebär att till prisceremonin bjuda in en representant för den regim som bedriver ett vidrigt och illegalt krig i Ukraina och som dessutom hotat Sverige”. Vare sig hon eller Ulf Kristersson ville dock ge ett rakt svar på om de tänkte delta eller inte, även om Kristersson uttryckte ”stor förväntning över att Ryssland bjuds in” och tillade att han själv inte hade bjudit dem på fest.2

Även Hovet var ”förvånade” och ville ta en funderare på om de skulle komma.3 Det hör annars inte till vanligheterna att Hovet tar ställning i dagspolitiska frågor.

I två dagar stod Nobelstiftelsen med VD:n Vidar Helgesen i spetsen på sig. Han sa att det ”inte är Nobelstiftelsens roll att sortera år för år vilka som just det året förtjänar eller inte förtjänar att bjudas in”.4 Nobelstiftelsen motiverade också sitt beslut med att ”Det är bra att bjuda in länder som behöver lära sig om demokrati och mänskliga rättigheter”.5

Med andra ord: vi i västvärlden representerar demokrati och mänskliga rättigheter här i världen, och våra relationer till länder i världen som är diktaturer har det behjärtansvärda syftet att sprida dessa friheter i världen.

Med andra ord: vi i väst representerar demokrati och mänskliga rättigheter här i världen

Det är ett välkänt svar när diplomatiska kontakter med diktaturer kritiseras. I själva verket syftar Sveriges kontakter med andra länder, oavsett landets styrelseskick, i första hand till att främja svenska storföretags och andra maktinstitutioners intressen. Och det är inte så att demokratisering i huvudsak åstadkoms på diplomaternas mingeltillställningar. Historiskt sett har demokratiska rättigheter först och främst erövrats av folket själva genom kamp.

På sätt och vis kan man se partiledarnas respektive Nobelstiftelsens VD:s hållningar som två sidor av samma mynt. Det är en retorik som målar upp en bild av en fri och demokratisk västvärld som vurmar för mänskliga rättigheter. Min poäng här är absolut inte att man inte bör kritisera diktaturer eller brott mot mänskliga rättigheter. Nej, problemet är att detta blir ett led i att etablera en förljugen världsbild som göder en utveckling som gör oss otryggare och fattigare.

Om man specifikt motsätter sig att Rysslands, Belarus och Irans ambassadörer bjuds in men inte nämner t.ex. Saudiarabien eller militärjuntans Thailand bidrar man till att skyla över västvärldens systematiska hyckleri. I sammanhanget behandlas Rysslands vidriga invasion av Ukraina som någon form av historiskt unikum. Har vi alla glömt Irakkriget? 

Det vore intressant om någon verkligen skulle försöka inta en konsekvent hållning i detta. Om man skulle inkludera alla militära angrepp mot andra länder, alla arméers övergrepp mot delar av deras egen befolkning i samband med inbördeskrig, all förföljelse av oliktänkande osv skulle inbjudningslistan bli ganska kort. Lägg till HBTQ-rättigheter och listan kortas ytterligare. I slutändan skulle man kunna fråga sig vem exakt som har den moraliska auktoriteten och det rena samvete som krävs för att avgöra vem som är förtjänt och inte.

Om man skulle inkludera alla militära angrepp mot andra länder, alla arméers övergrepp mot delar av deras egen befolkning i samband med inbördeskrig, all förföljelse av oliktänkande osv skulle inbjudningslistan bli ganska kort.

En verkligt konsekvent linje skulle oundvikligen behöva landa i en djupgående kritik av hela vår världsordning och det samhällssystem vi lever under, byggt på globalt tvång, våld och dominans. Och ja, det inkluderar självklart Putins nationalchauvinistiska Ryssland och kvinnomördarna som härskar över Irans folk.

Men ambitionen hos exempelvis Vänsterpartiets partiledning verkar inte vara att vidga och fördjupa samhällskritiken, utan att signalera tillhörighet till ett påstått demokratiskt upplyst och fredsälskande västerländskt etablissemang. Jag har svårt att förstå hur man inte kan se att detta blir ett led i framväxten av ett nytt kallt krig där kapprustningen ständigt eskalerar och belägringsstämningen driver människor i armarna på NATO. Och systemkritiken är så gott som fullständigt utplånad från den offentliga debatten. Kontrasten mot toppmötesprotesternas och antikrigsrörelsens 00-tal är knivskarp. Då var det viktigt för vänstern att inte vara del av etablissemanget. Nu är istället respektabiliteten idealet.

Det finns också en tendens inom vänsterkretsar att eftersträva att Sverige ska ha så lite diplomatiska kontakter som möjligt med diktaturer. Man ska vara bäst i klassen och kräva isolering av såväl Ungern som Kina, Turkiet som Saudiarabien, Ryssland och Belarus osv osv. Det kanske kan tyckas naturligt att det är bra om Sverige har en så hård linje som möjligt i förhållande till diktaturer, liksom länder som sysslar med invasioner, förföljer HBTQ-personer osv. Vi bör definitivt ha en tydlig politik och våga stå upp för det som är rätt även när det är geopolitiskt obekvämt. Och man bör inte gråta en droppe över förlorade marknadsandelar för svenska storföretag som i grunden skiter fullständigt i var pengarna kommer från.

På 00-talet var det viktigt för vänstern att inte vara del av etablissemanget. Nu är istället respektabiliteten idealet.

Diplomati kan dock ta sig andra uttryck än att lägga sig platt för diktaturer för att sälja JAS Gripen eller säkra svenska investeringar i länder där människor utsätts för förföljelse. På ett sätt kan man säga att det finns en klar dubbelmoral – det pratas om att vägra ens skaka hand med företrädare för somliga länder, men i själva verket har så gott som alla länder i världen någon form av diplomatiska kontakter med varandra. För att inte tala om den omfattande handel som pågår även mellan länder som officiellt sett är fiender.

Att mot den bakgrunden framställa det som något oerhört att skaka en diplomats hand blir en illustration av hur vår tids partipolitiska debatter har kommit att präglas allt mer av en strid mellan olika sätt att beskriva verkligheten, snarare än olika sätt att förändra den. Att ha diplomatiska relationer men inte låtsas om det innebär att inte ta ansvar för diplomatin. I realiteten finns i regel två lager av diplomati. En utåtriktad, för allmänhetens konsumtion, som syftar till att kontrollera narrativet för att exempelvis säkra stödet för höjda försvarsutgifter över tid. En annan bakom kulisserna där man måste hitta sätt att hantera även skarpa konflikter, inklusive krig. Samtidigt som diplomatiska diskussioner om Ukrainakriget med representanter för Ryssland pågår bakom kulisserna attackeras debattörer som föreslår just det.6

Krig upphör dock inte plötsligt bara för att det dyker upp några exceptionellt skickliga diplomater. De upphör när de involverade parterna inte kan eller vill fortsätta.

Men utan diplomati återstår bara ”kommunikation” genom naket våld. Att t.ex. mer eller mindre helt och hållet upphäva sitt diplomatiska erkännande av ett lands regering hänger logiskt samman med en tanke om att en annan, ”legitim” regering kan tänkas tillträda i närtid. Talet om illegitimitet och personaliseringen av hur man benämner ett lands regering (”Putin-, Assad-, Kadaffi-, Maduroregimen” osv) används för att rättfärdiga ekonomisk krigföring, storskaliga vapenleveranser och bombningskampanjer.

Bilden av en enda despot som fullständigt egenmäktigt härskar över ett helt folk fungerar som en total kontrast mot tanken om en legitim regering, baserad på demokrati, lag och ordning. All form av förankring i en statsapparat eller i större eller mindre delar av den egna befolkningen ignoreras. På så sätt målar man upp bilden av ett fullständigt enat folk, utlämnat åt en enda tyranns nycker, utan någon större egen förmåga att försvara sina egna intressen. Slutsatsen att ”någon” måste ingripa för att rädda befolkningen ligger då inte långt borta. Ytterligare ett problem med detta sätt att prata är att det riskerar att sprida uppfattningen att dessa länder saknar samhällsstrukturer värda att bevara, alternativt ersätta med ett tydligt alternativ. Detta kan användas för att bana vägen till att förvandla ett land till en ”failed state”.

Det är som om delar av vänstern glömt bort vilka enorma humanitära katastrofer krig innebär. Jag upplever att det finns en giftig mix av missriktad revolutionsromantik, frånvaro av självständiga utrikespolitiska analyser och vilja att till varje pris passa in i de fina salongerna. Vi lever också i en tid där signalering, storytelling och opinionsanalyser dominerar, medan en nykter analys av verkligheten och utarbetande av en principiell hållning baserad på en djup ansvarskänsla tycks vara av begränsat intresse.

Följden blir en så gott som fullständig uppslutning bakom det egna imperialistblocket, aktivt bidragande till en mer och mer polariserad värld (dessvärre inte mellan gott och ont!) och påhejande av kapprustningsyran.

Fotnoter


  1. Peterson, David, ”Nobelstiftelsen: Rutin bjuda alla ambassadörer”, 2019-12-04, Borås tidning[]
  2. Thornéus, Ebba, Björkman, Fredrik, Svensson, Olof, Fernstedt, Nora, ”Partiledare bojkottar Nobelfesten – regeringen vacklar. Nobelstiftelsen: ”Vi tänker att det är bra””, 2023-09-01, Aftonbladet[]
  3. Svensson, Henrik, ”Hovet uttrycker förvåning över kritiserade inbjudan”, 2023-09-02, Omni[]
  4. Svensson, Henrik, ”Efter massiva kritiken – Nobelstiftelsen backar från ambassadörsinbjudningar”, 2023-09-02, Omni[]
  5. ”Nobelstiftelsen tar tillbaka ryske ambassadörens inbjudan”, 2023-09-04, Sveriges radios hemsida[]
  6. Lederman, Josh, ”Former U.S. officials have held secret Ukraine talks with prominent Russisans”, 2023-07-06, NBC News[]
Erik Andersson Palm
Förtroendevald inom Vänsterpartiet

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.