Kriget i östra Demokratiska republiken Kongo har pågått i över 30 år. 6 miljoner människor har mist livet i kriget och lika många har fördrivits från sina hem. Det är en av de mest förödande konflikterna i modern tid. Men nu finns det hopp om fred. Två överenskommelser mellan de stridande parterna markerar ett genombrott som banar väg gör en varaktig fred i regionen, skriver Olive Carlson.

Efter årtionden av konflikt och lidande har östra delen i Demokratiska republiken Kongo (DRK) nu börjat se ljuset i tunnel för en ny framtid. I ett område som länge präglats av interna konflikter med många människor på flykt finns nu ett växande hopp om fred och försoning. Detta hopp har inte kommit av sig självt. Det är resultatet av många svåra, men viktiga, steg mot en fredlig lösning på den långvariga konflikten. Även om vägen framåt fortfarande är lång och fylld av utmaningar, har flera viktiga milstolpar uppnåtts på väg mot freden.

En av de första stora överenskommelserna kom redan 2013 i form av Nairobiavtalet. Här lovade DRK och M23 att arbeta för en fredlig lösning. Tanken var att ge amnesti till M23:s medlemmar, återintegrera dem i samhället och skapa förutsättningar för en stabilare framtid. Men fredsprocessen bröts när DRK:s regering inte verkställde den överenskomna planen och M23 återupptog den väpnade konflikten. Fredsansträngningarna fick sig återigen ett bakslag och kriget i östra Kongo eskalerade.

Men tyvärr, när DRK:s regering inte följde överenskommelserna återupptog M23 striderna, vilket försvårade fredsprocessen.

Trots dessa hinder har viljan att finna en lösning alltid varit närvarande. I slutet av 2022 inleddes Luanda-processen, där DRK, Rwanda och M23 återvände till förhandlingsbordet, med stöd av Angola som medlare. Här undertecknades ett nytt avtal som skapade utrymme för en ny fredsplan. Ett centralt resultat var en vapenvila och ett åtagande från alla parter att dra tillbaka trupper från ockuperade områden. Denna process, även om den inte varit utan utmaningar, gav hopp om att det fanns en väg framåt.¹

April i år blev avgörande för en framtid fred. I Doha, Qatar, den 15 april 2025, undertecknades en överenskommelse om eldupphör mellan DRK:s regering och M23. Detta var ett tydligt tecken på båda parters vilja att sätta stopp för våldet och skapa en atmosfär för dialog och återuppbyggnad. För första gången på länge fanns det en genuin vilja att hålla vapnen tysta, och detta skapade förutsättningar för en mer fredlig framtid.²

Det är framför allt den afrikanska ledarrollen som har gjort dessa framsteg möjliga. Angola har haft en avgörande roll i att få parterna att återuppta samtalen och gå mot en lösning.

Parallellt med dessa framsteg undertecknades en gemensam deklaration i Washington den 25 april 2025 mellan DRK och Rwanda. Länderna lovade att arbeta för ökad stabilitet och säkerhet i regionen. Det internationella stödet har varit betydelsefullt, men det är framför allt den afrikanska ledarrollen som har gjort dessa framsteg möjliga. Angola, med sitt engagemang och sin diplomatiska skicklighet, har haft en avgörande roll i att få parterna att återuppta samtalen och hitta lösningar.³

Även om dessa avtalsgenombrott är viktiga, är det bara början på en lång process. För miljontals människor i DRK, i synnerhet i östra delen av landet, innebär detta en möjlighet för att återvända hem och börja återuppbygga sina liv och samhällen. För varje barn som kan återvända till skolan, för varje familj som återförenas, och för varje bonde som får möjlighet att återvända till sin mark och sitt arbete, är det ett steg närmare ett bättre liv. Det är dessa små, men oerhört viktiga, framsteg som visar att fred inte bara är en teoretisk möjlighet, utan en konkret verklighet som börjar formas.

Att återuppbygga ett samhälle som har plågats av konflikt under så lång tid kräver mer än att bara få ett eldupphör på plats. Det kräver också långsiktiga investeringar, både ekonomiska och sociala, för att skapa ett samhälle som är rättvist och inkluderande för alla. För detta krävs det både politisk vilja och ett kontinuerligt engagemang från alla parter.

Överenskommelserna är trots allt bräckliga. De saknar kraftfulla åtgärder, reprimander och sanktioner, ifall någon av parterna bryter mot den avtalade freden.

De nya överenskommelserna är trots allt bräckliga. Parterna har att hantera en lång och blodig konflikt och det finns flera utmaningar som visar på komplexiteten i att uppnå en varaktig fred i regionen. Överenskommelserna saknar dessutom kraftfulla åtgärder, exempelvis reprimander och sanktioner, ifall någon av parterna bryter mot den avtalade freden.

Förhandlingarna har inte varit utan komplikationer. I fallet DRK och Rwanda fanns explicita påtryckningar från det internationella samfundet, i synnerhet från USA och Qatar, om att uppnå en uppgörelse. Uppgörelsen har redan gett resultat. Den internationella konfliktanalysorganisationen ACLED konstaterar att striderna har minskat till historiska nivåer under april.⁴

Konfliktens rötter går tillbaka flera decennier från kolonialtiden och involverar etniska, politiska och ekonomiska strider.

Spänningar mellan DRK och Rwanda finns latenta och konfliktens rötter går tillbaka flera decennier från kolonialtiden och involverar etniska, politiska och ekonomiska strider. Rwandas outtalade stöd till M23 liksom DRK:s skydd av FDRL, ansvariga för folkmord på tutsier i Rwanda 1994, fortsätter att skapa spänningar. Den humanitära situationen är fortsatt allvarlig med miljontals drabbade.

Förhandlingarna mellan DRK och M23-rebellerna har gjort mycket långsammare framsteg. Det finns fortfarande djupa oenigheter. M23 avvisade DRK:s krav på att M23 skulle demobilisera och lägga ner vapnen innan förhandlingar inleddes. M23 hävdade dessutom att DRK inte hade uppfyllt sina åtaganden att bevilja amnesti till bland annat rebeller enligt en tidigare överenskommen lista och istället frigivit fångar som inte fanns med på listan. DRK avvisade M23:s krav på att den kongolesiska armén, och prokongolesiska milisstyrkor, skulle demilitarisera staden Walikale, som M23 drog sig tillbaka från i början av april när samtalen började som en gest av “välvilja”.

I överenskommelsen mellan DRK och M23 finns flera osäkra moment. Exempelvis är den politiska situationen i Kinshasa alltmer instabil, något som kan undergräva genomförandet av avtalet. M23 har ökat sin kontroll i östra DRK avsevärt och etablerat och öppnat parallella institutioner i viktiga städer som Goma och Bukavu, där grundläggande aktiviteter börjar att återupptas. Inblandningen av regionala aktörer som Uganda, Rwanda, Burundi och Sydafrika samt legosoldater från Europa kan komplicera situationen.

Ett annat orosmoment är att få med andra miliser som Wazalendo och andra anti-Tutsi-miliser på en vapenvila. De har inte varit involverade i samtalen och det är osannolikt att DRK kan få de att respektera en vapenvila.

Många sätter sitt hopp om att de senaste fredsansträngningarna ska få slut på kriget i östra Kongo. Med april-överenskommelserna har parterna trots allt visat ett stort mod och en vilja att förändra landets framtid. När vi ser de små framstegen, de återvändande familjerna och de glädjefyllda stunderna i byarna, är det tydligt att fred är möjligt.

Mycket arbete återstår, men med tanke på hur konflikten eskalerat de senaste åren är avtalen och åtagandena som nu undertecknats ett gott tecken på att vi är på väg mot en ljusare framtid. April 2025 kan komma att symbolisera en ny början för östra Kongo, en tid då vapen tystnar och människor får möjlighet att bygga sina liv på nytt.